Att fråga vad någon jobbar med?

[sjoberga]

Halvt OT, på tal om för privata frågor...
Några av de mest intressanta och minnesvärda möten och samtal jag haft har varit på flygresor. Att för några timmar hamna bredvid en slumpvis utvald totalt främmande människa, där man inte nödvändigtvis har någon samhörighet kring geografi, nationalitet, etnicitet, samhällsklass, yrke, ålder, bakgrund, utbildning etc, kan öppna för väldigt intressanta samtal. Om båda är lika nyfikna och öppna - en absolut förutsättning förstås - och väljer att se mötet som helt momentant och inte som inledning av en längre bekantskap, finns inte nödvändigtvis någon anledning att undvika svåra ämnen eller för den delen privata frågor som man kanske inte skulle tala med någon bekant om. En svindlande känsla av nakenhet i stunden samtidigt som det är ett stort privilegium att så pass förutsättningslöst och ofiltrerat få ta del av någons historia, och dela med sig av sin egen. Jag skriver tveklöst under på talesättet att alla människor har en story, om någon vill lyssna.

Möjligen är dessa erfarenheter ovanliga och unika, kanske har jag bara haft osannolik tur med vilka människor jag ibland hamnat bredvid. Och de allra flesta flighter har jag förstås sovit, läst eller lyssnat på något i egenvald bubbla, och skulle aldrig insistera på att prata alls med någon som helst vill vara ifred.

Det skulle kunna bli en intressant bok om dessa möten - men det skulle samtidigt förstöra alltihop. Mötena och samtalen var där och då, mellan två människor i nuet och ingen annan gång, det var själva grundförutsättningen.

Jag har också haft ett par sådana möten; men de kan räknas på dryga hälften av ena handens fingrar. Som är minnen för livet, trots att (eller som du skriver tack vare att) man aldrig någonsin kommer ha kontakt med människan igen. Och det är extremt lärorikt att ta del av andras perspektiv på denna värld vi alla lever i.

 

[Mineur]

(Något av en spinoff från ämnet)
Jag tycker tråden visar på hur mycket identitet det kan finnas i en yrkestitel. Och hur mycket skam det kan finnas när självbilden och yrket/bristen på yrke skär sig. Jag säger själv att jag är mitt yrke. Det är en vanlig formulering. Folk flest är lärare, mäklare, sjuksköterskor, byggarbetare etc. Uttrycket är helt oladdat i vardagligt tal men säger ändå något om hur vi som samhälle ser på våra yrken.

För mig blev det extra tydligt när en bekant till mig bröt formen och sa: "jag arbetar som läkare". Av någon anledning så skaver den formuleringen. Folk arbetar inte som läkare, folk är läkare. Jag/vi utgår grundlöst ifrån att vissa yrken ingår i en identitet. För nämnda person är formuleringen ett helt medvetet sätt att distansera sig från identiteten "läkaren". Hen är hängiven till sitt arbete men hen är inte sitt yrke.

Jag tycker att det är ett trevligt sätt att se på sina olika roller i livet. Jag gör många saker, men de definierar inte nödvändigtvis vem jag är.

Mycket intressant input, sådär har jag aldrig tänkt på det förut!

Halvt OT, på tal om för privata frågor...
Några av de mest intressanta och minnesvärda möten och samtal jag haft har varit på flygresor. Att för några timmar hamna bredvid en slumpvis utvald totalt främmande människa, där man inte nödvändigtvis har någon samhörighet kring geografi, nationalitet, etnicitet, samhällsklass, yrke, ålder, bakgrund, utbildning etc, kan öppna för väldigt intressanta samtal. Om båda är lika nyfikna och öppna - en absolut förutsättning förstås - och väljer att se mötet som helt momentant och inte som inledning av en längre bekantskap, finns inte nödvändigtvis någon anledning att undvika svåra ämnen eller för den delen privata frågor som man kanske inte skulle tala med någon bekant om. En svindlande känsla av nakenhet i stunden samtidigt som det är ett stort privilegium att så pass förutsättningslöst och ofiltrerat få ta del av någons historia, och dela med sig av sin egen. Jag skriver tveklöst under på talesättet att alla människor har en story, om någon vill lyssna.

Möjligen är dessa erfarenheter ovanliga och unika, kanske har jag bara haft osannolik tur med vilka människor jag ibland hamnat bredvid. Och de allra flesta flighter har jag förstås sovit, läst eller lyssnat på något i egenvald bubbla, och skulle aldrig insistera på att prata alls med någon som helst vill vara ifred.

Det skulle kunna bli en intressant bok om dessa möten - men det skulle samtidigt förstöra alltihop. Mötena och samtalen var där och då, mellan två människor i nuet och ingen annan gång, det var själva grundförutsättningen.

Ja jösses ja, jag minns fortfarande den extremt inspirerande amerikanen jag hamnade bredvid på ett flyg för några år sedan. Jag var alldeles tagen efteråt och bär fortfarande hans "life advice" med mig och påminner mig om det emellanåt. Vi pratade som av en händelse nästan enbart om jobb och karriär.

Den gången då jag hamnade mellan en Trump-supporter och en som hade en "Bevar Christiania" t-shirt på sig var också... intressant.

Jag tycker egentligen inte alls om att prata med någon på flyget, just för att man verkligen är fast med dem i x antal timmar, men ibland har det blivit riktigt bra ändå.

 

[Grazing]

Nej det är ingen fördom. Jag har aldrig varit frisk men har ändå jobbat så jodå, jag vet mycket väl hur det kan vara. Att vara så sjuk att man verkligen inte kan jobba är något helt annat än att vara sjuk men ändå kunna jobba. Jag hade så gärna fått tillbaka det liv jag hade innan olyckan hände. Jag var sjuk men kunde jobba även om både läkare och försäkringskassan försökte få mig att låta bli. Det är dit jag siktar på att komma igen.

Jag tror inte för en sekund att andra människor lever bekymmerslösa liv men man kan inte jämföra åkommor som ändå inte helt hindrar en ifrån att jobba med mer eller mindre möda och åkommor som gör att det faktiskt inte går alls.

Nu vet jag din inställning till jobb, du hade helst sluppit men min inställning är inte som din. Jag vill jobba men jag kan inte.

Jobba kan man alltid egentligen oavsett på ett eller annat sätt. Det är skillnad dock på om man vill tjäna mera pengar eller inte, och man kanske får ge upp drömjobben men känner man att man vill jobba så finns det olika sätt.

Om det är så att det är pengarna man vill jobba för så kan det ju bli svårare, om inte omöjligt om man är sjuk. Men är det jobbet i sej självt som man vill åt, att ha en uppgift i livet och få lite struktur på vardagen och ha ett syfte i livet så finns det många alternativ faktiskt. Jobba kan man alltid, på ett eller annat sätt. Försörjningen kanske dock inte kan komma från det jobbet som man klarar av. Och då är det en befrielse att ha fått sjukpension.

 

[Bison]

Och efter att ha läst resten av tråden förstår jag varför svenskar är kända för att prata om vädret

 

[Sleepy]

Det finns intressanta möten med människor där inga ord uttalas också. På en långflygning var det en kille bredvid mig som somnade med huvudet emot min axel och benen emot mina. Jag lät honom sova och andra runtomkring log lite förstående som att de trodde vi var ett par. Jag erbjöd bara en främling lite stöd i tillvaron en stund.

 

[athena_arabians]

Halvt OT, på tal om för privata frågor...
Några av de mest intressanta och minnesvärda möten och samtal jag haft har varit på flygresor. Att för några timmar hamna bredvid en slumpvis utvald totalt främmande människa, där man inte nödvändigtvis har någon samhörighet kring geografi, nationalitet, etnicitet, samhällsklass, yrke, ålder, bakgrund, utbildning etc, kan öppna för väldigt intressanta samtal. Om båda är lika nyfikna och öppna - en absolut förutsättning förstås - och väljer att se mötet som helt momentant och inte som inledning av en längre bekantskap, finns inte nödvändigtvis någon anledning att undvika svåra ämnen eller för den delen privata frågor som man kanske inte skulle tala med någon bekant om. En svindlande känsla av nakenhet i stunden samtidigt som det är ett stort privilegium att så pass förutsättningslöst och ofiltrerat få ta del av någons historia, och dela med sig av sin egen. Jag skriver tveklöst under på talesättet att alla människor har en story, om någon vill lyssna.

Möjligen är dessa erfarenheter ovanliga och unika, kanske har jag bara haft osannolik tur med vilka människor jag ibland hamnat bredvid. Och de allra flesta flighter har jag förstås sovit, läst eller lyssnat på något i egenvald bubbla, och skulle aldrig insistera på att prata alls med någon som helst vill vara ifred.

Det skulle kunna bli en intressant bok om dessa möten - men det skulle samtidigt förstöra alltihop. Mötena och samtalen var där och då, mellan två människor i nuet och ingen annan gång, det var själva grundförutsättningen.

Åh, det är det bästa med att flaxa runt i jobbet. Som du säger, det har blivit väldigt många intressanta samtal.

 

[TinyWiny]

Jobba kan man alltid egentligen oavsett på ett eller annat sätt. Det är skillnad dock på om man vill tjäna mera pengar eller inte, och man kanske får ge upp drömjobben men känner man att man vill jobba så finns det olika sätt.

Om det är så att det är pengarna man vill jobba för så kan det ju bli svårare, om inte omöjligt om man är sjuk. Men är det jobbet i sej självt som man vill åt, att ha en uppgift i livet och få lite struktur på vardagen och ha ett syfte i livet så finns det många alternativ faktiskt. Jobba kan man alltid, på ett eller annat sätt. Försörjningen kanske dock inte kan komma från det jobbet som man klarar av. Och då är det en befrielse att ha fått sjukpension.

Skojar du eller? Nej, alla kan verkligen inte jobba.

 

[Fruentimber]

Jobba kan man alltid egentligen oavsett på ett eller annat sätt. Det är skillnad dock på om man vill tjäna mera pengar eller inte, och man kanske får ge upp drömjobben men känner man att man vill jobba så finns det olika sätt.

Om det är så att det är pengarna man vill jobba för så kan det ju bli svårare, om inte omöjligt om man är sjuk. Men är det jobbet i sej självt som man vill åt, att ha en uppgift i livet och få lite struktur på vardagen och ha ett syfte i livet så finns det många alternativ faktiskt. Jobba kan man alltid, på ett eller annat sätt. Försörjningen kanske dock inte kan komma från det jobbet som man klarar av. Och då är det en befrielse att ha fått sjukpension.

Förstår inte riktigt hur du har mage till att påstå att "alla kan jobba på ett eller annat sätt", speciellt till en som uttryckligen sagt att hen är för sjuk för att jobba. Dina inlägg är galet respektlösa och vittnar mest på att du inte har särskilt stor förståelse för andra människors livsvillkor. Backa lite, hörredu.

 

[Smulu]

visst alla kanske kan Jobba, men på bekostnad av vad? om någon timmes jobb gör att personen inte orkar ur sängen på flera dar. Visst hen ” orkade” jobba den där timmen men var det värt de? Sedan kan det säkert finnas tillfällen då det är värt att inte orka ur sängen på flera dar men där tycker jag personen själv ska få avgöra om det är värt det. Alltså om just den aktiviteten hen vill göra är värd kostnaden.
Kanske hen är bjuden på kalas, eller vill träffa en vän? eller vad som Jag tycker ju inte att jobbet ska innebära att någon sedan inte orkar med något annat i livet.

 

[Lingon]

visst alla kanske kan Jobba, men på bekostnad av vad? om någon timmes jobb gör att personen inte orkar ur sängen på flera dar. Visst hen ” orkade” jobba den där timmen men var det värt de? Sedan kan det säkert finnas tillfällen då det är värt att inte orka ur sängen på flera dar men där tycker jag personen själv ska få avgöra om det är värt det. Alltså om just den aktiviteten hen vill göra är värd kostnaden.
Kanske hen är bjuden på kalas, eller vill träffa en vän? eller vad som Jag tycker ju inte att jobbet ska innebära att någon sedan inte orkar med något annat i livet.

Nä, alla kan inte jobba.

 

[hastflicka]

Halvt OT, på tal om för privata frågor...
Några av de mest intressanta och minnesvärda möten och samtal jag haft har varit på flygresor. Att för några timmar hamna bredvid en slumpvis utvald totalt främmande människa, där man inte nödvändigtvis har någon samhörighet kring geografi, nationalitet, etnicitet, samhällsklass, yrke, ålder, bakgrund, utbildning etc, kan öppna för väldigt intressanta samtal. Om båda är lika nyfikna och öppna - en absolut förutsättning förstås - och väljer att se mötet som helt momentant och inte som inledning av en längre bekantskap, finns inte nödvändigtvis någon anledning att undvika svåra ämnen eller för den delen privata frågor som man kanske inte skulle tala med någon bekant om. En svindlande känsla av nakenhet i stunden samtidigt som det är ett stort privilegium att så pass förutsättningslöst och ofiltrerat få ta del av någons historia, och dela med sig av sin egen. Jag skriver tveklöst under på talesättet att alla människor har en story, om någon vill lyssna.

Möjligen är dessa erfarenheter ovanliga och unika, kanske har jag bara haft osannolik tur med vilka människor jag ibland hamnat bredvid. Och de allra flesta flighter har jag förstås sovit, läst eller lyssnat på något i egenvald bubbla, och skulle aldrig insistera på att prata alls med någon som helst vill vara ifred.

Det skulle kunna bli en intressant bok om dessa möten - men det skulle samtidigt förstöra alltihop. Mötena och samtalen var där och då, mellan två människor i nuet och ingen annan gång, det var själva grundförutsättningen.

Jag har ocksa lyckats ha nagra sadana moten. Ett av de jag minns mest var med en Iranska pa ett Indiskt brollop i Kuala Lumpur. Jag fragade om jag fick ta nagra bilder, blev inbjuden pa brollopet och traffade en sa oerhort vis kvinna som jag larde mig sa oerhort mycket fran.

Förstår inte riktigt hur du har mage till att påstå att "alla kan jobba på ett eller annat sätt", speciellt till en som uttryckligen sagt att hen är för sjuk för att jobba. Dina inlägg är galet respektlösa och vittnar mest på att du inte har särskilt stor förståelse för andra människors livsvillkor. Backa lite, hörredu.

Det ar just darfor Svenskar bara pratar om vadret. Manga ar sa oerhort plumpa i hur de sager saker, formodligen later det mycket varra an det ar. Jag gissar att i Sverige gor kulturen som sager att man inte smapratar vid kassan, eller i hissen, eller pa bussen att man inte lar sig hur man uttrycker sig.

En slakting till mig tillexempel, som forst fragade en Amerikansk van vad hon jobbade med (hemma fru utan barn men med stort hus, djur, och mark). Nar min Amerikanska vaninna, som i vanliga fall inte har nagot emot fragan svarade att hon var hemma fragade slaktingen, "Okay, men vilken utbildning har du?"

Har i USA ar gymnasieniva obligatorisk och hon hoppade av efter drygt ett ar av henne's Batchelor, men har varit CPA (Accountant?) i manga ar. Hennes ogon var stora och runda och hon absolut madde superdaligt och fragan lat aven i mina oron som en attack.
Sjalv tyckte min slakting att hon, "ju bara fragade for att smaprata" och forstod inte varfor den nya Amerikanska bekantingen reagerade som hon gjorde.

 

[Grazing]

Det ar just darfor Svenskar bara pratar om vadret. Manga ar sa oerhort plumpa i hur de sager saker, formodligen later det mycket varra an det ar. Jag gissar att i Sverige gor kulturen som sager att man inte smapratar vid kassan, eller i hissen, eller pa bussen att man inte lar sig hur man uttrycker sig.

En slakting till mig tillexempel, som forst fragade en Amerikansk van vad hon jobbade med (hemma fru utan barn men med stort hus, djur, och mark). Nar min Amerikanska vaninna, som i vanliga fall inte har nagot emot fragan svarade att hon var hemma fragade slaktingen, "Okay, men vilken utbildning har du?"

Har i USA ar gymnasieniva obligatorisk och hon hoppade av efter drygt ett ar av henne's Batchelor, men har varit CPA (Accountant?) i manga ar. Hennes ogon var stora och runda och hon absolut madde superdaligt och fragan lat aven i mina oron som en attack.
Sjalv tyckte min slakting att hon, "ju bara fragade for att smaprata" och forstod inte varfor den nya Amerikanska bekantingen reagerade som hon gjorde.

Dom flesta har dock inte så mycket emot att prata om vad dom jobbar med eller om sig själva, tycker det är mer ovanligt att stöta på folk som inte pratar om vad dom gör. Iallafall när det gäller tex hundpromenader när man stöter på någon som ska åt samma håll och man går ihop en bit osv.

Det är inte så extremt här som folk vill få det till tycker jag. Tycker inte att svenskar är sämre på att uttrycka sig än några andra. Alla länder har folk som är ibland klumpiga i uttrycken.

 

[nightcrawler]

Förstår inte riktigt hur du har mage till att påstå att "alla kan jobba på ett eller annat sätt", speciellt till en som uttryckligen sagt att hen är för sjuk för att jobba. Dina inlägg är galet respektlösa och vittnar mest på att du inte har särskilt stor förståelse för andra människors livsvillkor. Backa lite, hörredu.

Precis. En läkare anser väl inte att man är för sjuk för att jobba utan anledning? Så lätt är det inte att bli sjukpensionär och få sjukersättning. Man är inte ju sjuk för att man inte vill jobba. För det är nått helt annat

 

[Roheryn]

För mig är jobbet och yrket en del av mitt "officiella" jag, inte en del av mitt privatliv. Jag jobbar som IT-konsult, oftast åt medelstora till stora företag, i projekt som varar i mellan ett och flera år. Det innebär ju att jag visar upp mitt professionella jag för en massa människor, och också hanterar frågor som inte är så privata utan som har med företagets affärsprocesser och arbetssätt att göra. Så jag har inga problem att svara på frågan vad jag arbetar med.

Tror dock inte att jag ställer den själv, om jag inte fått någon sorts hint från personen jag pratar med att det finns ett yrke där som vederbörande kanske vill prata om. Och oftast tycker jag det är intressant att prata om andra människors yrken, hur en arbetsdag ter sig för dem, vilka utmaningar de har osv. Det är ju inte alltid man har så stor insikt i det annars.

 

[Ramona]

En slakting till mig tillexempel, som forst fragade en Amerikansk van vad hon jobbade med (hemma fru utan barn men med stort hus, djur, och mark). Nar min Amerikanska vaninna, som i vanliga fall inte har nagot emot fragan svarade att hon var hemma fragade slaktingen, "Okay, men vilken utbildning har du?"

Men har inte det där med att göra att svenskarna älskar att stoppa in folk i fack? Om man inte kan döma en människa pga yrket så kan man göra det pga utbildningen. Om det inte finns "vanliga parametrar" att tillgå blir det liksom svårare. Utomlands finns andra värderingar än att alla till varje pris ska ha anställningar, vilket gör att det blir svårt för en svensk som inte stött på den där attityden att bara acceptera folk för hur de är.

Svenskarna har ju helt andra krav på sig än många andra, vilket gör att de ju också förväntar sig mer av andra än många andra kulturer.

 

[hastflicka]

Men har inte det där med att göra att svenskarna älskar att stoppa in folk i fack? Om man inte kan döma en människa pga yrket så kan man göra det pga utbildningen. Om det inte finns "vanliga parametrar" att tillgå blir det liksom svårare. Utomlands finns andra värderingar än att alla till varje pris ska ha anställningar, vilket gör att det blir svårt för en svensk som inte stött på den där attityden att bara acceptera folk för hur de är.

Svenskarna har ju helt andra krav på sig än många andra, vilket gör att de ju också förväntar sig mer av andra än många andra kulturer.

Vad for andra krav har Svenskarna pa sig an alla andra?

 

[Lingon]

Men har inte det där med att göra att svenskarna älskar att stoppa in folk i fack? Om man inte kan döma en människa pga yrket så kan man göra det pga utbildningen. Om det inte finns "vanliga parametrar" att tillgå blir det liksom svårare. Utomlands finns andra värderingar än att alla till varje pris ska ha anställningar, vilket gör att det blir svårt för en svensk som inte stött på den där attityden att bara acceptera folk för hur de är.

Svenskarna har ju helt andra krav på sig än många andra, vilket gör att de ju också förväntar sig mer av andra än många andra kulturer.

Det tror jag inte. Däremot är normen i Sverige att man jobbar. Hemmafruar etc är mycket ovanliga. Det gör att många svenskar ser frågan om jobb som helt naturlig. Jag ser inget konstigt i att få den eller ställa den. Den är harmlös i min värld.

Men eftersom det är så ovanligt i Sverige att folk väljer att inte jobba så reagerar ju svensken när hen träffar en person som inte jobbar. För min del ligger förvåning i att en människa kan göra sig så ofri som man faktiskt är om man inte har en egen försörjning. Om nåt skulle hända (dödsfall, skilsmässa etc) vill jag ju veta att jag står på egna ben ekonomiskt och att jag kommer få en egen pension jag kan leva. Att någonfrvilligt skulle välja bort det är i min värld väldigt märkligt och känns extremt gammaldags.

 

[sjoberga]

Det tror jag inte. Däremot är normen i Sverige att man jobbar. Hemmafruar etc är mycket ovanliga. Det gör att många svenskar ser frågan om jobb som helt naturlig. Jag ser inget konstigt i att få den eller ställa den. Den är harmlös i min värld.

Men eftersom det är så ovanligt i Sverige att folk väljer att inte jobba så reagerar ju svensken när hen träffar en person som inte jobbar. För min del ligger förvåning i att en människa kan göra sig så ofri som man faktiskt är om man inte har en egen försörjning. Om nåt skulle hända (dödsfall, skilsmässa etc) vill jag ju veta att jag står på egna ben ekonomiskt och att jag kommer få en egen pension jag kan leva. Att någonfrvilligt skulle välja bort det är i min värld väldigt märkligt och känns extremt gammaldags.

Fast riktigt så enkelt är det inte, att anställning = försörjning och avsaknaden av anställning = försörjd av annan. Ekonomiskt kan man stå på egna ben utan att få in enda krona i intäkt från eget arbete resten av livet.

Personligen ser jag det som svårt att få göra något riktigt intressant utan rätt anställning, men det är för att jag har de intressen jag har. Och slippa att göra och ha ansvar för tråkiga saker och saker jag inte är speciellt bra på. Det är ett ganska begränsat perspektiv, är jag högst medveten om.

Men jag håller också med, jag har svårt att förstå att man frivilligt bygger upp sitt liv på ett sätt så man skulle ha svårt för att klara sig ekonomiskt på egen hand. Däremot ser jag inte att enda lösningen är att inneha en anställning.

 

[Lingon]

Fast riktigt så enkelt är det inte, att anställning = försörjning och avsaknaden av anställning = försörjd av annan. Ekonomiskt kan man stå på egna ben utan att få in enda krona i intäkt från eget arbete resten av livet.

Personligen ser jag det som svårt att få göra något riktigt intressant utan rätt anställning, men det är för att jag har de intressen jag har. Och slippa att göra och ha ansvar för tråkiga saker och saker jag inte är speciellt bra på. Det är ett ganska begränsat perspektiv, är jag högst medveten om.

Men jag håller också med, jag har svårt att förstå att man frivilligt bygger upp sitt liv på ett sätt så man skulle ha svårt för att klara sig ekonomiskt på egen hand. Däremot ser jag inte att enda lösningen är att inneha en anställning.

Det är sant. Man kan ju ha en tillräckligt stor egen förmögenhet (ärvd eller förvärvad tidigare i livet) så man klarar sig utan att jobba. Gissningsvis inkluderas inte större delen av världens hemmafruar i den kategorin dock.

En anställning är inte enda sättet att tjäna pengar. Man kan ju ha ett eget företag också, då är man ju inte anställd men man jobbar ju och tjänar (förhoppningsvis) tillräckligt på det så man kan försörja sig.

 

[Mabuse]

Jag är mycket medveten om att det i Sverige är en av dom vanligaste frågorna att ställa.
Själv har jag aldrig frågat något sånt jag skulle aldrig kunna få ur mig en sån fråga vet inte varför faktiskt tycker bara det är så olämpligt att fråga människor om privatliv pengar osv.

Men jobbet är väl per definition inte privatliv?