Bukefalos 28 år!

Att leva i någon annans familj (barn sedan tidigare förhållande)

Som sagt så vill jag inte lägga mig i något som rör barnen. Tanken med att hon skulle meddela innan hon går in i bostaden var bland annat för att ibland är kanske jag hemma eller kan ställa ut det i carporten eller liknande innan jag åker till jobb. Jag bor där också.
Bor du där till 100%? Tänker att du skriver i första inlägget att du mestadels sover hos honom för att det är enklast pga barnen. Om inte så kanske det kan vara ett första steg att du flyttar dit saker o.s.v. Det gjorde i alla fall stor skillnad för mig när jag flyttade in "på riktigt" hos min sambo och hans barn.
 
Bor du där till 100%? Tänker att du skriver i första inlägget att du mestadels sover hos honom för att det är enklast pga barnen. Om inte så kanske det kan vara ett första steg att du flyttar dit saker o.s.v. Det gjorde i alla fall stor skillnad för mig när jag flyttade in "på riktigt" hos min sambo och hans barn.

Jag har kvar en lägenhet som övernattningslägenhet då jag ibland jobbar 16-timmars pass på ett ställe drygt 1 timmes enkel körväg från huset.
 
@Sockerbit jag tycker ditt förhållande med din pojkvän och hans ex låter otroligt jobbigt. Jag fattar mycket väl att du inte riktigt trivs.
Det är svårt att ta på just vad det är som verkar jobbigt, men det framgår i dina beskrivningar att du gång på gång känner dig överkörd på något vis.
Jag tycker det låter som om du har kommit in i en familj med ganska gränslös kultur.
Jag tycker inte heller att din partner verkar särskilt lyhörd för dina behov och han verkar inte särskilt respektfull mot dig heller.
Du verkar bara få hänga med bäst du kan......

Att barnen går först är ju självklart och så kommer det vara och BÖR alltid vara för en förälder.
Men det betyder inte att hans ex ska göra det också.

Det där med att bara svälja och svälja hela tiden är inte bra. Till slut har man svalt sig själv och då finns man inte kvar. :(

Här på bukefalos ska man tycka allt är ok, inte ställa några krav på sin partner.
Allt ska bara vara trevligt hela tiden och knakar relationen ibland så ska man inte vara ihop.
Om man känner man sig undanskuffad pga partner eller ex så har man problem med sin egen självkänsla.
Att klaga på någons bonusbarn är Big no-no. Likaså att ha åsikter om exet. :crazy:

Man får aldrig vara i psykisk obalans och låta det går ut över sin partner.
Gör man det är tvingas partnern till medberoende och det är också Big no-no.

Detta är en stor anledning till att jag aldrig skulle skriva någon relationstråd här. O_o
Det är ju helt absurt hur du gör dig till något slags offer här, på Buke är det si eller så....fattar ingenting. Om det är nåt som Bukes användare är bra på så är det att i alla lägen stå upp för kvinnor, och det är det som relationer ofta handlar om, att kvinnor som relationsbärare får leva i kassa relationer med män. Det verkar ju du inte ha fattat alls utan spyr galla som en 3-åring i sandlådan ungefär. Jag hittar väldigt sällan andra forum som har så många verkligen användare som verkligen står upp för kvinnor och är feminister. Inte ens bland mer politiska forum faktiskt. Himla tråkigt att du sablar ner det på detta viset bara! Och faktiskt lite chockande också.
 
Det är ju helt absurt hur du gör dig till något slags offer här, på Buke är det si eller så....fattar ingenting. Om det är nåt som Bukes användare är bra på så är det att i alla lägen stå upp för kvinnor, och det är det som relationer ofta handlar om, att kvinnor som relationsbärare får leva i kassa relationer med män. Det verkar ju du inte ha fattat alls utan spyr galla som en 3-åring i sandlådan ungefär. Jag hittar väldigt sällan andra forum som har så många verkligen användare som verkligen står upp för kvinnor och är feminister. Inte ens bland mer politiska forum faktiskt. Himla tråkigt att du sablar ner det på detta viset bara! Och faktiskt lite chockande också.

Varför skulle det vara absurt? Hon har väl rätt till sin åsikt precis som alla andra här.. Och hon har både en och flera poänger i sitt inlägg.

Vad som däremot är chockerande är hur vissa väljer vad de vill läsa och bildar en sanning utifrån det, en sanning som är lag. Nä, det finns fler nyanser än så. Allt är inte så svart eller vitt som vissa vill få det att verka.
 
Det är ju helt absurt hur du gör dig till något slags offer här, på Buke är det si eller så....fattar ingenting. Om det är nåt som Bukes användare är bra på så är det att i alla lägen stå upp för kvinnor, och det är det som relationer ofta handlar om, att kvinnor som relationsbärare får leva i kassa relationer med män. Det verkar ju du inte ha fattat alls utan spyr galla som en 3-åring i sandlådan ungefär. Jag hittar väldigt sällan andra forum som har så många verkligen användare som verkligen står upp för kvinnor och är feminister. Inte ens bland mer politiska forum faktiskt. Himla tråkigt att du sablar ner det på detta viset bara! Och faktiskt lite chockande också.
Nu svarar jag, fast att frågan inte var ställd till mig. Om man blir "kritiserad" för hur man lever, tänker, känner, resonerar och upplever saker, så är det nog det man först reagerar på. Som att man är dum som fungerar så. Att kritiken är riktad mot en själv.

Att inse att det handlar om att andra står upp för en som kvinna, det tror jag är nästa steg. I alla fall tog det tid för mig att förstå det. Jag tycker att det är så BRA!!! när man väl greppat det.
 
Det är svårt att sätta ord på men jag börjat inse att jag är ledsen för den familj jag aldrig kommer att få. Jag lever med en man sedan drygt 2 år tillbaka, han har 3 barn sedan tidigare (4 år och 2 x 9 år). Barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa. Jag har inga barn. Hans barn är fina på alla sätt, men jag kan inte knyta an till dem och de kommer nog alltid att vara "någon annans barn", vilket de förstås också är. Även om vi har superkul tillsammans och jag skulle göra allt för dem.

Drygt 1 år in i förhållandet fick han än en total breakdown och det kom fram att han hade ångest över att berätta för mig att han inte ville ha fler barn. Ämnet hade aldrig kommit på tal tidigare eftersom jag inte ens var i närheten av att tänka barntankar. Jag tog ganska lätt på det just då och då 1 år in i förhållandet var jag hopplöst förälskad i honom. Såhär i efterhand har tanken slagit mig att det inte var speciellt schysst av honom att låta förhållandet löpa på och sedan släppa en sån stor bomb. Sedan det tillfället har vi överhuvudtaget inte diskuterat saken igen. Men när hans syskon med små barn är på besök så fäller han gärna kommentarer som för att avskräcka mig från barn.

Situationen och tankarna tär på mig, det är som att ständigt leva i någon annans förhållande och familj. Huset där vi bor (jag sover mestadels hos honom av praktiska skäl såsom barnen) är konstant påminnelse av hans tidigare liv och familj. För några dagar sedan skulle jag ha ett skrivblock, han skickade mig till en av skåpen där det skulle finnas. Mycket riktigt så fanns det ett block där, men även bröllopsfoton, babybilder och minnessaker från tidigare förhållanden.

Måttet kändes rågat när hans mamma vid en av barnens kalas kommenterar typ att det inte är för sent för X att skaffa fler barn (med vetskapen om att han inte vill ha fler). Jag svarar att så blir det troligtvis inte för att bita av och avsluta samtalsämnet. Vid ett större släktkalas kommer det på tal att två i släkten (hans släkt) är gravida och alla blickar riktas mot mig och ytterligare än annan. Artigt får jag säga att nej så är det inte.

Tanken har slagit mig, att fortsätter jag att leva med honom och inte får några barn och det tar slut längre fram, då har jag inget kvar och förmodligen grusat alla mina chanser till egna barn och står ensam kvar på noll igen. Han däremot har ju sina barn och familj kvar, samt minen och upplevelser jag aldrig kommer få uppleva. Det är med viss bitterhet och avundsjuka jag inser detta...

I helgen ska vi på bröllop, typiskt nog i den kyrka där han och barnens mamma gifte sig, vilket folk gärna upplyser mig om. Ännu en härlig påminnelse... Sist han var i den kyrkan så var det på sitt eget bröllop.

Så var gör man? Hur mycket av sig själv ska man offra för någon annan... Är det rimligt att han får kompromissa (jag kan ju inte tvinga honom till fler barn)? Jag har hela tiden varit väldigt smidig och tagit ett steg bakåt med mina egna mål och visioner, för att underlätta för honom. Jag var från start väldigt laidback med att han hade barn osv. Och jag har mer eller mindre aldrig talat om mina ex och mitt bagage av respekt gentemot honom. Men det känns ju nu som att det bara funkar på ett håll... Det mesta kretsar runt han och hans familjeliv med sina barn, vilket jag givetvis förstår. Men nånstans där i mitten står jag utan en given plats och undrar om allt är värt det.


Guuuud blir galen av ditt inlägg. Vilken oförskämd man och släkt! Flyttar man in hos någon annan så ska ju alla spår av det innan bort och måste man behålla vissa minnen finns det en vind! Alla har ju oftast en historia men den är ju också över så fort man träffar en ny och skall endast hållas som minne hos sig själv.
Givetvis kan ju "mamman" nämnas då och då men jag hade aldrig gått med på att dom pratar om henne som om jag hade ersatt henne, jag och han är nu och inget annat liksom!

Och lika provocerande som alltid måste jag klämma i med att ett ex är ett ex och en historia. Inget som är aktuellt eller som man tar upp mer än för barnens skull.

Vilken vidrig man rent ut sagt som inte håller gränserna, usch, lämna!
 
Med korkade inlägg menar jag där man med avsikt vill missförstå Ts och förvränga det hon skriver så att det faller tillbaka på henne själv.

När det gäller bonusbarn är Ts (och jag) väldigt tydlig med att dom alltid kommer först i ens partners liv. Ts har inte heller skrivit någonstans att barnen skulle vara några problem.

Jag tycker Ts är god enough för att hon hela tiden anpassar sig och gör sitt bästa.

Vad det gäller det övriga så är det en sammanfattning av inlägg och trådar som varit här på buke. Det är min egen personliga åsikt och har inget med Ts att göra.

Jag tycker flera av inläggen är onödigt hårda och det känns taskigt mot Ts. Min åsikt.

TS är säkerligen "good enough" när hon anpassar sig- för alla andra. Jag tror inte det är det bästa för henne själv och det är snarare det jag ser att vi är flera som försöker påpeka.

@Sockerbit att gå in i huset är självklart inte okej!
 
Öh, allvarligt! Jag fattar ingenting! :confused:

Var har jag skrivit att JAG är ett offer? :confused:

Jag tycker nog att jag står upp för Ts, som är en kvinna, i denna tråd.
Är det för att jag inte står upp för exet som också är en kvinna? :confused:

Jag har också i väldigt många andra trådar visat jag står upp för utsatta, misshandlade, våldtagna kvinnor.
Jag känner ofta ett stort engagemang för dessa kvinnor och jag vill vara med och göra skillnad.
Jag vill stötta kvinnor som av olika anledningar "råkat" ut för män som tagit allt ifrån dom.
Det är en av de största anledningarna till att jag hänger här. :heart

Jag tycker också buke är ett bra forum just för det finns ett stort stöd för kvinnor och feminism. :love:

Det där tyckte jag var väldigt förvirrande OCH jag tog för första gången illa åt mig av anklagelser i denna tråd.
Det är så fel uppfattning om mig så jag blir faktiskt helt mållös. :cry:

Jag tror att du till och med kan fråga en och annan, för mig, åsiktsmotståndare i denna tråd och faktiskt få svaret att jag åtminstone värderar feminism högt.

Gå igenom alla mina inlägg så kanske du får en annan bild. :(
 
TS är säkerligen "good enough" när hon anpassar sig- för alla andra. Jag tror inte det är det bästa för henne själv och det är snarare det jag ser att vi är flera som försöker påpeka.

@Sockerbit att gå in i huset är självklart inte okej!
Jag håller med dig!
Jag tycker också Ts behöver stå upp mer för sig själv och kanske även få stöd från killen också.
 
Jag tycker nog att jag står upp för Ts, som är en kvinna, i denna tråd.
Är det för att jag inte står upp för exet som också är en kvinna? :confused:

Jag har också i väldigt många andra trådar visat jag står upp för utsatta, misshandlade, våldtagna kvinnor.
Jag känner ofta ett stort engagemang för dessa kvinnor och jag vill vara med och göra skillnad.

Att bygga/stärka/bekräfta en bild som hjälplöst offer är inte att hjälpa, och gör ingen positiv skillnad...
 
Fast det gör å andra sidan inte heller att påstå att någon har dålig självkänsla etc. Men det var det ingen som reagera på?

Jag tycker tvärtom, om någon har ett problem med sig själv som de kan jobba på så det påverkar andra problem så är det precis det som utomstående kan stå till tjänst genom att påpeka. Nu har jag inte hängt med i tråden från början, så jag vet inte riktigt vad du syftar på (kan gå tillbaka och läsa sedan men inte just nu) och kanske var det olämpligt i just det här fallet. Men hela poängen med att fråga en bunt främlingar om sin situation är (eller bör vara...) att få helt nya infallsvinklar, få hjälp att gräva i vad i situationen som är hanterbara problem, inte problem alls, och vad som är helt oacceptabelt, såväl som förslag på hur man kommer vidare. Svar som går ut på "stackars dig [generellt "dig" i det här exempelsvaret], vad synd det är om dig, alla är så elaka mot dig, huvva huvva, så illa allt är - det är nog värre än du märkt också, och alla är elaka med avsikt dessutom!", och liknande sätt att grotta ner sig i någon annans känslor istället för situationen de beskriver är raka motsatsen till att hjälpa.

Det är skillnad på upplevelsen och situationen, och den skillnaden är ofta väldigt svår att se själv när man är mitt uppi det! Med hjälp av flera helt utomstående som inte själva investerar känslor i det hela kan man komma till värdefulla insikter. Och ja, inte alla svar kommer att vara fullträffar men det vore ju något av en absurd förväntan. Och ofta (men givetvis inte alltid) är även svar som är helt åt skogen värdefulla, eftersom de kan visa på missförstånd som kanske även finns i ens egen omgivning.
 
Nu svarar jag igen utan att vara tilltalad :)
Det är det som är det svåra, tycker jag. Att förmedla att man förstår hur hjälplöst (t ex) det kan kännas, men ändå stärka och inge hopp. Jag tror nämligen att båda delarna oftast behövs.

Visst kan det vara något av en balansgång, men jag ser (mycket!) större värde i ett förhållandevis "kallt" svar men som ger något att tänka och bygga på, än ett svar som bara bekräftar offerrollen.
 
Guuuud blir galen av ditt inlägg. Vilken oförskämd man och släkt! Flyttar man in hos någon annan så ska ju alla spår av det innan bort och måste man behålla vissa minnen finns det en vind! Alla har ju oftast en historia men den är ju också över så fort man träffar en ny och skall endast hållas som minne hos sig själv.
Givetvis kan ju "mamman" nämnas då och då men jag hade aldrig gått med på att dom pratar om henne som om jag hade ersatt henne, jag och han är nu och inget annat liksom!

Och lika provocerande som alltid måste jag klämma i med att ett ex är ett ex och en historia. Inget som är aktuellt eller som man tar upp mer än för barnens skull.

Vilken vidrig man rent ut sagt som inte håller gränserna, usch, lämna!
Vad menar du med att alla spår av det tidigare förhållandet ska bort?

Varför är det inte ok att ens tidigare förhållanden får vara en del av "idag"?

Det är så svart-vitt i din värld. Jag har svårt att förstå.
 
Visst kan det vara något av en balansgång, men jag ser (mycket!) större värde i ett förhållandevis "kallt" svar men som ger något att tänka och bygga på, än ett svar som bara bekräftar offerrollen.
Jo, det "kalla" svaret behövs. Det är egentligen den delen som är hela grejen. Men för att kunna ta till sig det, så kan det ibland behövas lite smörjmedel, eller hur jag nu ska uttrycka det. Inte osanning eller fjäsk eller dalt, utan något som inte får en att känna sig enbart sågad. Jag tycker att det är svårt att få till det bra.
 
Jag tycker tvärtom, om någon har ett problem med sig själv som de kan jobba på så det påverkar andra problem så är det precis det som utomstående kan stå till tjänst genom att påpeka. Nu har jag inte hängt med i tråden från början, så jag vet inte riktigt vad du syftar på (kan gå tillbaka och läsa sedan men inte just nu) och kanske var det olämpligt i just det här fallet. Men hela poängen med att fråga en bunt främlingar om sin situation är (eller bör vara...) att få helt nya infallsvinklar, få hjälp att gräva i vad i situationen som är hanterbara problem, inte problem alls, och vad som är helt oacceptabelt, såväl som förslag på hur man kommer vidare. Svar som går ut på "stackars dig [generellt "dig" i det här exempelsvaret], vad synd det är om dig, alla är så elaka mot dig, huvva huvva, så illa allt är - det är nog värre än du märkt också, och alla är elaka med avsikt dessutom!", och liknande sätt att grotta ner sig i någon annans känslor istället för situationen de beskriver är raka motsatsen till att hjälpa.

Det är skillnad på upplevelsen och situationen, och den skillnaden är ofta väldigt svår att se själv när man är mitt uppi det! Med hjälp av flera helt utomstående som inte själva investerar känslor i det hela kan man komma till värdefulla insikter. Och ja, inte alla svar kommer att vara fullträffar men det vore ju något av en absurd förväntan. Och ofta (men givetvis inte alltid) är även svar som är helt åt skogen värdefulla, eftersom de kan visa på missförstånd som kanske även finns i ens egen omgivning.

Just det här med infallsvinklar har jag poängterar. Fick kommenterat typ varför jag ens skrev här etc, samt att jag måste ha dålig självkänsla och vara osäker på mitt förhållande. Det är inte speciellt utvecklande att trycka ner ytterligare, precis som det inte utvecklande att "datta med". Jag beskriver olika händelser och blir hårt ifrågasatt, här i tråden ofta med saker som faktiskt uttryckligen redan står beskrivna. Man väljer att vränga på saker, skippa att läsa visa rader och pussla ihop en sanning som inte går att rubba. Om man läser en del inlägg här så är jag i princip en psykotisk flickvän med dålig självkänsla som tror att pojkvännens släkt är i maskopi med exet som till varje pris vill förstöra. Botemedlet är i ena stunden att ta plats och inte backa, för att sedan var fine med allt och tycka att exet kan få härja fritt, enkelt utryckt.

Sanningen är att vi för det mesta har det bra, om man bortser från den ständigt närvarande exet. Här är inga barn som far illa (vilket också kommenterats). Jag har inte för avsikt att pajja deras föräldrars relation, därav hållt låg profil. Och jag tror sannerligen inte att exet är i maskopi med svärföräldrarna, däremot har även de svårt att bryta lite där eftersom exet är så i smeten hela tiden och de faktiskt rätt ofta pga hennes närvaro i olika former glömmer att det är en ny person med.
 
Vad menar du med att alla spår av det tidigare förhållandet ska bort?

Varför är det inte ok att ens tidigare förhållanden får vara en del av "idag"?

Det är så svart-vitt i din värld. Jag har svårt att förstå.


Jag kan bara prata utifrån mig själv och mina erfarenheter och jag har både flyttat in och flyttat ihop så att säga.
Och det är fruktansvärt viktigt att huset med en gång blir mitt hem och inte deras hem jag flyttar in i! Tack gode Gud var mitt ex underbar där och hade inget behov av att ha kvar sitt ex på något sätt, det enda var att dottern hade en bild på henne och mamman i rummet, men sen var det, det enda och i stort sett allt möblerandes och tapetserades om. Ihop med barnen (2st) givetvis, var superkul att få vara deras vuxen förebild och bygga vårt hem ihop precis som mamman fick bygga sitt egna liv. Hon var iof väldigt trevlig och hela släkten var väldigt respektfulla och man kände verkligen att mamman var på besök i huset trots släktkalas för barnen, hon var hos OSS! :)
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
15
· Visningar
978
Senast: Queen
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
13 213
Senast: Ramona
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 783
Senast: Nixehen
·
Hästmänniskan Har legat vaken i minst 1,5 timme i sängen. Min son på 7 månader har vaknat till några gånger och sökt närhet. Ammar fortfarande lite...
Svar
5
· Visningar
1 567
Senast: Hedinn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp