Att transformeras

Status
Stängd för vidare inlägg.
Den havsörnsunge som jag följt via webkamera flög iväg från sitt bo i fredags.
Efter att ha hållit sig på samma ställe i flera månader bestämde hon sig plötsligt för att nu fick det vara nog, och så kastade hon sig ut från trädgrenen och flög iväg.
SÅ häftigt!

Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som fick henne att stanna kvar i boet ända fram till nu, och vad det var som fick henne att nu kasta sig ut och ge sig av... Hur visste hon liksom att det var dags?

Styrs de möjligtvis också biokemiskt, som vi?... Så att hennes hormoner såg till att hon en dag bara kände att ”nä nu jävlar får det vara nog, nu kliar det för mycket i vingarna och nu är tålamodet slut – nu bara MÅSTE jag ge mig av och se nya horisonter!”


Jag har fortsatt att vara nyfiken på klimakteriet. Jag vet inte om jag varit ouppmärksam tidigare i livet, men inte sjutton kan jag minnas att jag har fått särskilt mycket information om vad klimakteriet innebär. Och då pratar vi om ett stadium i livet som de allra flesta kvinnor ska gå igenom, och som tre av fyra eller kanske till och med fyra av fem kvinnor upplever symptom av – och många kvinnor får dessutom så pass jobbiga symptom att de upplevs besvärande och kanske till och med sänkande för livskvaliteten.

Jag har inte tidigare begripit omfattningen eller innebörden av detta. Jag såg mig själv som en vuxen människa som styr över mitt eget liv, men det verkar jag ju kunna glömma... Någon sa att det är som att gå igenom puberteten igen, fast tvärtom. Dvs hormonsvängningar, humörsvängningar, missnöje, irritation, trötthet, längtan bort, och att inte riktigt begripa vem man är eller varför man reagerar som man gör... Tjoho! Fan vad skoj! (not!) :banghead:
Inget att göra något åt, bara att åka med. Ingen tonåring lyckades ju någonsin med att säga ”nej det här med puberteten är inget för mig, jag tror jag hoppar över den”... :grin: Det lär funka likadant med klimakteriet.

Och jag har hört de som tipsar om att ”sitta still i båten” och inte ge sig på allt för stora och livsomvälvande förändringar under klimakteriet, eftersom det är en fas som kommer att gå över. Ja - man tycker att maken är en idiot och att hemmet känns instängt och gräset mycket grönare på andra sidan och man vill byta jobb och livsstil och allting på en gång, för man är bara så jävla arg och missnöjd och trött på sitt vanliga liv. Men tydligen kan det gå över, och i värsta fall har man dragit fram som en bulldozer och mejat sönder hela sitt liv, och kanske ångrar sig en smula efteråt... Fast det kan ju också tänkas att man verkligen behövde den drastiska förändringen för att ordna upp och trivas med sitt liv. Hur man nu ska kunna avgöra det när man är mitt inne i kaoset?...

När jag hörde det här så blev jag alldeles ställd. Jag – som ganska nyligen ruttnade på mitt förhållande under en period och tyckte att allt kändes bara förjävligt och tillfälligt flyttade ut till en egen stuga och kände att NU vill jag förändra mitt liv – kom igen bara! Jag – som dessutom på grund av andra symptom har börjat misstänka att jag kanske är på väg in i förklimakteriet. Är jag alltså bara en klimakteriekärring – en jävla schablon?! En förutsägbar patetisk medelålders tonåring, som omedvetet dansar som den värsta marionettdockan styrd av mina svallande hormoner?

Fast... Varför får jag upp den bilden? Vem har planterat den i mitt huvud? Varför ser jag inte mig själv som en gudinna, som nu kommer att träda in i ett stadium av ännu större visdom, kreativitet, beslutsamhet och självstyrande? Som inte kommer att acceptera något annat än det absolut bästa liv jag någonsin kan tänka mig!

Jag tänker återigen på havsörnsungen. Någonting fick henne att känna att hon nu måste lämna boet. Nu var det nog.
Och jag kan förstå den funktionen hos ungar som behöver lämna boet och hos tonåringar som går igenom puberteten, för då är det ju på sätt och vis snart dags. Men som medelålders kvinna? Varför ska jag vilja lämna boet nu? Varför börjar mina signalsubstanser säga åt mig att jag är missnöjd med min vardag? Varför får jag en stark och upprorisk längtan efter att möblera om mitt liv helt och hållet?...
Vad tänkte livet skulle vara poängen med det?
:confused:
 

Jag hamnade i ett kemiskt framkallat klimakterium som 28-åring. På tre veckor hamnade jag i ett fullbordat klimakterie, något som normalt sett sker under flera år.
För mig var det ingen förändring alls. Inte heller när jag blev "fertil" igen (jag är inte fertil i den bemärkelsen). Jag tror därmed inte att man nödvändigtvis att du är ett offer för svallande hormoner. Däremot så kan det ju vara en sorts livskris: man har levt ungefär halva livet och vill ha en förändring. Inget konstigt med det tänker jag. Men det är inte nödvändigtvis hormonstyrt.
 
Intressant! :) Nej - 20-25% av kvinnorna märker knappt nånting av klimakteriet enligt uppgift. Klimakteriet måste ju inte ge några symptom, men jag har tolkat det som att ju värre hormonell obalans man har dragits med tidigare i livet, desto värre kan klimakteriesymptomen bli.

Jag inser att min världsbild bygger väldigt mycket på att jag i hela mitt liv lidit av en obalanserad biokemi och hela mitt liv blivit omkringknuffad av ohälsa pga signalsubstanser och hormoner ur balans. Jag kan ibland vakna upp till en ny dag och känna att det inte är någon mening att leva längre (trots att livet egentligen är jättebra), eller så kan jag får extrema irritationsutbrott som kommer från ingenstans och som jag tycker är jätteobehagliga och inte alls likt mig. Dessa lägen har jag dock lärt mig att balansera med serotoninhöjande egenvårdsåtgärder, dvs om jag höjer mitt serotonin så blir jag "mig själv" igen och de obehagliga konstiga känslolägena försvinner.
Det här har kanske fastnat lite i skallen på mig, för ibland när jag träffar människor och lär känna deras personligheter så tänker jag: "serotoninbrist", "inaktivt parasympatiskt system" eller "dopaminstyrd"... ;):p
Vad är det som styr oss om inte vår biokemi? :)

Däremot håller jag med dig om att det förmodligen inte BORDE vara så stökigt att gå igenom klimakteriet. Bland de som lever långt från västvärldsvälfärdsliv är kliamkteriebesvär nästan obefintliga, sägs det. Alltså antar jag att om min kropp hade levt ett mer naturligt liv som den är anpassad för, så hade jag inte lidit av några konstiga humörsvängningar eller andra symptom. Det är alltså kanske egentligen inte livets mening att man ska hamna i en andra tonårsperiod... :cool:
 
Jag började rida när jag borde ha varit i klimakteriet, märkte inte av nånting annat än att mensen försvann. Skild var jag ju så jag hade ingen att bråka med:up:. Inga vallningar, inga gråtattacker, bara ingenting nytt alls. Syrran hade ett tydligare klimakterium och hon är gift fortfarande:D . Så jag är den där tjugoprocentaren:up:
 
Jag började rida när jag borde ha varit i klimakteriet, märkte inte av nånting annat än att mensen försvann. Skild var jag ju så jag hade ingen att bråka med:up:. Inga vallningar, inga gråtattacker, bara ingenting nytt alls. Syrran hade ett tydligare klimakterium och hon är gift fortfarande:D . Så jag är den där tjugoprocentaren:up:
SÅ underbart det låter!! :D
 
Intressant! :) Nej - 20-25% av kvinnorna märker knappt nånting av klimakteriet enligt uppgift. Klimakteriet måste ju inte ge några symptom, men jag har tolkat det som att ju värre hormonell obalans man har dragits med tidigare i livet, desto värre kan klimakteriesymptomen bli.

Jag inser att min världsbild bygger väldigt mycket på att jag i hela mitt liv lidit av en obalanserad biokemi och hela mitt liv blivit omkringknuffad av ohälsa pga signalsubstanser och hormoner ur balans. Jag kan ibland vakna upp till en ny dag och känna att det inte är någon mening att leva längre (trots att livet egentligen är jättebra), eller så kan jag får extrema irritationsutbrott som kommer från ingenstans och som jag tycker är jätteobehagliga och inte alls likt mig. Dessa lägen har jag dock lärt mig att balansera med serotoninhöjande egenvårdsåtgärder, dvs om jag höjer mitt serotonin så blir jag "mig själv" igen och de obehagliga konstiga känslolägena försvinner.
Det här har kanske fastnat lite i skallen på mig, för ibland när jag träffar människor och lär känna deras personligheter så tänker jag: "serotoninbrist", "inaktivt parasympatiskt system" eller "dopaminstyrd"... ;):p
Vad är det som styr oss om inte vår biokemi? :)

Däremot håller jag med dig om att det förmodligen inte BORDE vara så stökigt att gå igenom klimakteriet. Bland de som lever långt från västvärldsvälfärdsliv är kliamkteriebesvär nästan obefintliga, sägs det. Alltså antar jag att om min kropp hade levt ett mer naturligt liv som den är anpassad för, så hade jag inte lidit av några konstiga humörsvängningar eller andra symptom. Det är alltså kanske egentligen inte livets mening att man ska hamna i en andra tonårsperiod... :cool:
Jag kanske får förtydliga; symptom hade jag massor av: men att "krisa" var inte en av dem. Psykiskt upplevde jag inga symptom, men däremot fysiskt - oh my lord!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
10 11 12
Svar
229
· Visningar
26 829
Senast: Tranan
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill inte det här. Varför fick jag en glimt av ett annat liv när det bara var just en glimt som gav ett hopp som åter grusades? Jag...
Svar
16
· Visningar
1 296
Senast: TinyWiny
·
  • Artikel
Dagbok Vårens ljuvligaste dag sitter jag inne nästan hela dagen och känner mig bara frustrerad. Jag har en deadline för att lämna in...
Svar
2
· Visningar
775
Senast: cassiopeja
·
  • Artikel
Dagbok Inspirerad av @parellikusken och hennes kloka dagboksinlägg, för jag känner att det är så himla viktigt att dela med sig om vägen ut...
Svar
10
· Visningar
1 255

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Födda 2022
  • Dressyrsnack 16
  • Artroskopi äldre häst

Omröstningar

Tillbaka
Upp