Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Lillefrun]

Jösses alltså, jag ska förnya pass och nationellt id kort fixade mig lite men jag fruktansvärd ut. 10 år syns väldigt väl i min ålder men dom sakerna använder man ju inte så mycket, och i höst nytt körkort och det är det viktigaste för det använder man hela tiden. Jag testade utan glasögon men det var hemskt, man såg dem blå ringarna runt ögonen och allt var fel.

 

[Lillefrun]

Jag går sönder och samtidigt gör psykiatrin det. Det saknas en apodispåse vid 10,13,17 och 22. Starka beroendeframkallande mediciner som jag inte klarar mig utan. Tog kontakt med psykiatrin direkt imorse men dom har inte hört av sig än. Den enda lösningen blir en sväng till psykakuten om dom har om vilket dom borde ha så om dom kan fixa annars väntar en av mina sämsta helgerna hittills. Det enda positiva är att det är nära dit.

 

[Lillefrun]

Ren vårdmässigt har jag inte gjort en sån här extrem satsning på 9 år som nu .
Men i onsdags tog det en allvarligare vändning. Jag pratade om tvångsvård och att inte ha något val när jag började min resa bort från anorexin. Jag kan liksom inte sätta ett datum eller tid, jag vet bara att det var under sista vända på behandlingshemmet och jag var super taggad. Kom direkt från tvångsvård på psyk med två alternativ. Antingen tar jag till mig behandlingen ger allt eller så blir det hem skick med LPT. Gissa vad jag valde?Livet och där någonstans hände saker. När och hur och hur länge kommer jag inte ihåg men jag vet att det var as jobbigt men att sen kunna komma hem och klara sig på egen hand var helt främmande och underbart samtidigt. Jag har inte haft vård kopplad till ätstörningar på 9 år, det säger något om att om jag klarade det så klarar jag annat.

Nu antydde min psykolog i onsdags att jag kanske inte har så mycket val nu heller. Att det kanske finns en gnutta tvång nu igen. Finns liksom inga utvägar så jag antar att jag om 9 år skriver här att jag tog mig igenom det svåra men nu är frisk och mår bra.

Min psykolog gillar inte sjukhus så han skulle nog hellre ta med mig hem så jag kan bo i hans hönshus. Utan honom hade jag säkert varit inlagd flera gånger. Men han tror på mig, litar på att jag kan mer än jag tro.Så nu är det upp till kamp

Vad jag kämpar för, emot, till kan jag inte skriva men jag vet att en del vet och till er andra kan jag säga att det inte spelar någon som helst roll. Det är dåligt det som jag vill få bort och må bra som jag kämpar för att nå.

 

[Lillefrun]

Det blev något hemskt igår på psykakuten. Så många flashbacks och jag blev placerad på en bänk precis utanför för det verkade vara kaos där inne. Hörde flera skrik varav någon skrek så högt att jag hörde hur hon skrek hjälplig,hjälp mig. Att vara där på utsidan, utan tvång och att bli behandlad som en vanlig människa med respekt och vänlig röst, kunna åka hem så fort jag fått mina mediciner.

Men något triggades i mig, ätstörda tankar. Inte att jag vill bli sjuk igen, aldrig mer. Men något fick mig att hata att jag åt på kvällen, jag åt i alla fall för tankar och känslor är inte sanningar men jag hade förberett för film maraton men det slutade med att jag la mig på en kudde i en kringla, i en hög och skakade av ångest till jag somnade. Att inte få bort ångest på samma sätt som jag brukar var hemskt, jag vet knappt ens om det var värt det. Om jag klarar en sån ångestattack igen. Om det verkligen kommer gå, men jag måste ju.

Jag har/ hade två vänner med liknande problem som mig fast utan anorexi och båda dom är döda nu. Dom hann vara sjuka i det här lång tid men det påminner mig om att det inte är något som sjukvården bara säger när dom säger samma till mig. Det är sant. Att ha två unga vänner som inte finns längre gör att jag försöker sätta saker i perspektiv och att det är bättra att ligga i en hög och skaka än i jorden,

 

[Lillefrun]

Jag är så ledsen, saker är jobbiga och hur jag än gör så gör jag fel. Varför ska jag vara värdelös på alla sätt jag finns och existerar. Jag kan ju inte ens kommunicera med människor på något sätt.

 

[bettysmatte]

Jag är så ledsen, saker är jobbiga och hur jag än gör så gör jag fel. Varför ska jag vara värdelös på alla sätt jag finns och existerar. Jag kan ju inte ens kommunicera med människor på något sätt.

Jag hoppas att du får huset sålt, en ny fin lägenhet köpt, och flytten avklarad så du kan börja få lite lugn och ro tillsammans med dina hundar igen .

 

[Lillefrun]

@bettysmatte De känns omöjligt

 

[Lillefrun]

Det känns omöjligt att ta mig igenom allt. Min hjärna hoppar bara runt och väljer i lagret av självdestruktivitet och självhat och jag har många saker man kan hata, kanske skulle ingen läsa och svara om ni visste hur dålig jag är på allt. Jag kan ju inte ens prata om jag har ångest eller är stressad eller bara som vanligt.

 

[parellikusken]

Det känns omöjligt att ta mig igenom allt. Min hjärna hoppar bara runt och väljer i lagret av självdestruktivitet och självhat och jag har många saker man kan hata, kanske skulle ingen läsa och svara om ni visste hur dålig jag är på allt. Jag kan ju inte ens prata om jag har ångest eller är stressad eller bara som vanligt.

Nu vet jag inte hur din erfarenhet av slutenvården är, endel verkar ha trauma efter det, men jag har bra erfarenhet av det. När jag är inlagd kan jag slappna av på ett sätt jag inte kan hemma, bli omhändertagen och få hjälp att hantera den värsta ångesten.

Tänker att du verkar må mycket sämre nu än innan och verkar ha svårt att hantera dina självdestruktiva handlingar. Så det kanske vore bra att vara inlagd en tid?
Du behöver vara rädd om ditt liv.

 

[bettysmatte]

Det känns omöjligt att ta mig igenom allt. Min hjärna hoppar bara runt och väljer i lagret av självdestruktivitet och självhat och jag har många saker man kan hata, kanske skulle ingen läsa och svara om ni visste hur dålig jag är på allt. Jag kan ju inte ens prata om jag har ångest eller är stressad eller bara som vanligt.

Det är nog ingen här som har samma elaka tankar om dig som din egen hjärna har . Hoppas att du får bra hjälp och kan komma på rätt köl igen!

 

[monster1]

Det känns omöjligt att ta mig igenom allt. Min hjärna hoppar bara runt och väljer i lagret av självdestruktivitet och självhat och jag har många saker man kan hata, kanske skulle ingen läsa och svara om ni visste hur dålig jag är på allt. Jag kan ju inte ens prata om jag har ångest eller är stressad eller bara som vanligt.

Ditt egenvärde har inget med huruvida du är bra eller dålig på något att göra. Ditt värde är att du är du och från vad du skriver här så verkar du vara en rar och trevlig person som gör så gott du kan.

 

[Lillefrun]

Nu vet jag inte hur din erfarenhet av slutenvården är, endel verkar ha trauma efter det, men jag har bra erfarenhet av det. När jag är inlagd kan jag slappna av på ett sätt jag inte kan hemma, bli omhändertagen och få hjälp att hantera den värsta ångesten.

Tänker att du verkar må mycket sämre nu än innan och verkar ha svårt att hantera dina självdestruktiva handlingar. Så det kanske vore bra att vara inlagd en tid?
Du behöver vara rädd om ditt liv.

Jag är tyvärr en med trauma. Fått stå ut med tvångsvård och tvångsåtgärder och många långa inläggningar i taget. För mig har det många gånger handlat om 3 månader i sträck och då står mina föräldrar där med mina hundar och dom som ju jobbar måste ta ut komptid, sjukskrivning och ta av semester dagarna för att ta hand omTrassel och Milou.

Men jag har känt att jag vill ha det där du beskriver. Men när jag varit inlagd för depression är det kortare perioder än mot anorexi. 3 veckor tror jag det varit och det är ju lite mer hanterbart än inspärrad i 3 månader. Anorexipersoner har typ personalvak 8-20 och det är hemskt, hemskt. Depression låter dom mig bara vara men då lämnar jag knappt rummet, samma kläder dag efter dag, slutar äta, slutar bry mig om besök. Och så kommer jag ut värre än innan. Men har du några tips hur man gör det till en bra plats för ångest,psykos,depression och andra tillstånd?

Äs-vården på sjukhuset här handlar bara om vikten och det säger dom själva. Jag blir så arg det handlar bara om BMI i ätstörningsvärlden och våra folkvalda politiker och personal inom inom vården utsätter massor av personer för ett längre lidande, kanske överlever färre efter dom relativt nya riktlinjerna.

Jag vill göra något åt det, förändra. Redan innan man hamnar på ett sjukhus, för det ska man inte behöva göra. För vi är många som borde fått hjälp tidigare. Varför var alla så fina tjejer och killar gång gå på gång så hetsigt jagade av vården för att passa in imallen och behöva vänta tills det inte fanns mer än ett stup framför oss. Dom drev oss dit och precis när vi skulle ramlat ner från stupet fick dom tag i ett sjukhusnattlinne och drog oss bort, men det dom inte fattade var att direkt dom släppte ut oss var flykten igång igen.

Vi ville leva men vi ville inte att ätstörningen skulle göra det. Vi ville ha hjälp

 

[parellikusken]

Jag är tyvärr en med trauma. Fått stå ut med tvångsvård och tvångsåtgärder och många långa inläggningar i taget. För mig har det många gånger handlat om 3 månader i sträck och då står mina föräldrar där med mina hundar och dom som ju jobbar måste ta ut komptid, sjukskrivning och ta av semester dagarna för att ta hand omTrassel och Milou.

Men jag har känt att jag vill ha det där du beskriver. Men när jag varit inlagd för depression är det kortare perioder än mot anorexi. 3 veckor tror jag det varit och det är ju lite mer hanterbart än inspärrad i 3 månader. Anorexipersoner har typ personalvak 8-20 och det är hemskt, hemskt. Depression låter dom mig bara vara men då lämnar jag knappt rummet, samma kläder dag efter dag, slutar äta, slutar bry mig om besök. Och så kommer jag ut värre än innan. Men har du några tips hur man gör det till en bra plats för ångest,psykos,depression och andra tillstånd?

Äs-vården på sjukhuset här handlar bara om vikten och det säger dom själva. Jag blir så arg det handlar bara om BMI i ätstörningsvärlden och våra folkvalda politiker och personal inom inom vården utsätter massor av personer för ett längre lidande, kanske överlever färre efter dom relativt nya riktlinjerna.

Jag vill göra något åt det, förändra. Redan innan man hamnar på ett sjukhus, för det ska man inte behöva göra. För vi är många som borde fått hjälp tidigare. Varför var alla så fina tjejer och killar gång gå på gång så hetsigt jagade av vården för att passa in imallen och behöva vänta tills det inte fanns mer än ett stup framför oss. Dom drev oss dit och precis när vi skulle ramlat ner från stupet fick dom tag i ett sjukhusnattlinne och drog oss bort, men det dom inte fattade var att direkt dom släppte ut oss var flykten igång igen.

Jag har som sagt mest bra erfarenheter. Jag ser till att prata med personalen när jag har mycket ångest, stänger inte in mig så mycket utan försöker vara utanför rummet mycket. Mår sämre när jag stänger in mig.
Har bara blivit behandlad för depression, ångest och paranoian som kommer när jag mår som sämst. Varit inlagd som mest två månader. Men ofta i perioder. Ett halvår sedan sist ungefär.
Jag är en rätt lättsam patient, tystlåten i grunden och inte alls utåtagerande eller självskadande.

Men förstår om det känns som ett dåligt alternativ om du har trauma från slutenvården. Har tyvärr sett många situationer inom vården som jag förstår ger trauma. Så jag kan förstå dina erfarenheter även om jag inte delar dom själv.

 

[karamelldrottningen]

Du har mycket just nu med allt.
Hur är det med magen nu?
Försök fokusera på det mest basala nu. Äta, sova. Gosa med hundarna

 

[Lillefrun]

Idag ska ja

Jag har som sagt mest bra erfarenheter. Jag ser till att prata med personalen när jag har mycket ångest, stänger inte in mig så mycket utan försöker vara utanför rummet mycket. Mår sämre när jag stänger in mig.
Har bara blivit behandlad för depression, ångest och paranoian som kommer när jag mår som sämst. Varit inlagd som mest två månader. Men ofta i perioder. Ett halvår sedan sist ungefär.
Jag är en rätt lättsam patient, tystlåten i grunden och inte alls utåtagerande eller självskadande.

Men förstår om det känns som ett dåligt alternativ om du har trauma från slutenvården. Har tyvärr sett många situationer inom vården som jag förstår ger trauma. Så jag kan förstå dina erfarenheter även om jag inte delar dom själv.

Det är ju jätte bra att vården kan hjälpa och att vi mår bra av det. När jag är deprimerad är jag nog den patienten som märks minst. Brukar inte ens tända lampan, gå ut för att äta, inte prata, ta mina mediciner osv. Vet en gång när jag var inlagd och jag verkligen inte åt och mina föräldrar försökte få till något undantag att ha i kylskåpet men detgick inte så varje kväll efter jobbet kom mina föräldrar upp med tomatsoppa i en liten termos.

När jag varit inlagd för anorexin har det varit turbulent minst sagt. Ett rejält maktspel från deras sida och en envis och rädd jag.

En sån grej är att dom första gångerna var min toalettdörr låst dygnet runt och jag fick be om att få gå på toa av personalen och sen skulle dom stå och titta på mig när jag duschade och kissade och bajsade. Blev ingen dusch och kämpade för att hålla mig med att bajsa tills jag hade besök och dörren var olåst men det gick ju inte alltid. Som för mig med trauma från män att ha män som tittade på och lika mycket kvinnor kanske i och för sig blev det som ett trauma i sig. Jag lärde mig låsa upp dörren med hårnålar. Bara hoppas ingen skulle komma in.

Som när jag skulle vila efter maten, jag var tvungen att ligga helt plant. Dom vaktade mina tår som jag inte fick röra, jag fick inte läsa för det förbrände för mycket kalorier och var ett enligt dom bråkigt förslag.

Dom lyssnade aldrig om jag bad om tid att göra något, om jag sa att jag bara måste sluta gråta, eller skaka så räckte inte det. Det hände flera gånger men jag minns en gång när dom var tre personal som skulle trycka ner en spinkig anorektiker bara för att jag grät. Gjorde inget motstånd mer än att gråta och skaka ännu mer

 

[Lillefrun]

Du har mycket just nu med allt.
Hur är det med magen nu?
Försök fokusera på det mest basala nu. Äta, sova. Gosa med hundarna

Ja för mycket och det tar tid att sälja och jag oroar mig för ekonomin extremt. Mina föräldrar har gått in och hjälper med restskatten och rensandet som ett företag ska göra i trädgården. Men det är knapert ändå.

Hade tänkt yoga för att må bättre men det har inte gått. Tänker börja jogga igen och ta med hundarna om det går. Har gjort en slösaktig sak som jag inte vet om den var bra eller dum. Jag beställde en varsin träningssele och midjebälte till mig. Alla var budget men bra märken. Det negativa är att dom kostar lite men i det stora hela ingenting och det positiva är att jag behöver en ny hobby och jag älskade att springa förr. Men nu är jag så sjukt otränad så får bli korta intervaller. Då får jag mål att satsa på, kommer ut mer, hundarna kommer ut mer dom med ju och jag kommer orka flytten bättre om jag är i bättre kondition och det är så skönt att springa när man kommit in i det. Får se när selarna kommer om jag behåller eller skickar tillbaka. Just nu blir jag glad när jag tänker på att komma igång igen.

Magen är lite bättre

 

[monster1]

Ja för mycket och det tar tid att sälja och jag oroar mig för ekonomin extremt. Mina föräldrar har gått in och hjälper med restskatten och rensandet som ett företag ska göra i trädgården. Men det är knapert ändå.

Hade tänkt yoga för att må bättre men det har inte gått. Tänker börja jogga igen och ta med hundarna om det går. Har gjort en slösaktig sak som jag inte vet om den var bra eller dum. Jag beställde en varsin träningssele och midjebälte till mig. Alla var budget men bra märken. Det negativa är att dom kostar lite men i det stora hela ingenting och det positiva är att jag behöver en ny hobby och jag älskade att springa förr. Men nu är jag så sjukt otränad så får bli korta intervaller. Då får jag mål att satsa på, kommer ut mer, hundarna kommer ut mer dom med ju och jag kommer orka flytten bättre om jag är i bättre kondition och det är så skönt att springa när man kommit in i det. Får se när selarna kommer om jag behåller eller skickar tillbaka. Just nu blir jag glad när jag tänker på att komma igång igen.

Magen är lite bättre

Det är nog viktigt att du får i dig näring om du ska börja springa. Risken är annars att kroppen tar näringen du bränner från muskler och skelett. Yoga är ju en snäll träningsform som ju också lugnar.

 

[skiesabove]

Det är nog viktigt att du får i dig näring om du ska börja springa. Risken är annars att kroppen tar näringen du bränner från muskler och skelett. Yoga är ju en snäll träningsform som ju också lugnar.

Vinyasa, Ashtanga, poweryoga är dock intensiva och man behöver absolut äta mer när man tränar det.

Några små lugna yin-rörelser är väl max det TS bör göra innan maten funkar.

 

[Niyama]

Ja för mycket och det tar tid att sälja och jag oroar mig för ekonomin extremt. Mina föräldrar har gått in och hjälper med restskatten och rensandet som ett företag ska göra i trädgården. Men det är knapert ändå.

Hade tänkt yoga för att må bättre men det har inte gått. Tänker börja jogga igen och ta med hundarna om det går. Har gjort en slösaktig sak som jag inte vet om den var bra eller dum. Jag beställde en varsin träningssele och midjebälte till mig. Alla var budget men bra märken. Det negativa är att dom kostar lite men i det stora hela ingenting och det positiva är att jag behöver en ny hobby och jag älskade att springa förr. Men nu är jag så sjukt otränad så får bli korta intervaller. Då får jag mål att satsa på, kommer ut mer, hundarna kommer ut mer dom med ju och jag kommer orka flytten bättre om jag är i bättre kondition och det är så skönt att springa när man kommit in i det. Får se när selarna kommer om jag behåller eller skickar tillbaka. Just nu blir jag glad när jag tänker på att komma igång igen.

Magen är lite bättre

Det här känns helt bakvänt. Du har ju nyligen haft svårt att ens gå promenader med hundarna. Fokusera på att sköta mat och promenera. Och det låter som du befinner dig i nästan ekonomisk kris. Då räknas varje krona. Det kanske låter hårt men du behöver ju faktiskt inga nya selar nu. Det låter som nån tanke du gillar att sväva iväg i, hur du och hundarna är ute och springer tillsammans. Det är väl en bra målbild men inte realistisk nu. Varken att börja springa när maten inte funkar eller shoppa onödiga saker.

Du kommer orka flytten bättre om du äter, inte om du börjar springa. Promenader räcker jättebra.

 

[Lillefrun]

Jag ska träffa psykologen i morron så får vi se vad han säger. Jag gör som han säger.