Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[monster1]

Hälsade på hos en granne igår, vi pratade rätt länge. Vi pratade om det här med min självkänsla och hon sa att jag var en av dom snällaste och goda människor hon träffat och att det bara är mina tankar som spökar när jag tänker illa om mig själv. Att det inte finns något ont i mig, att jag är snäll rakt igenom.

Som barn var jag trött på att bara ses som snäll, folk försökte få mig arg utan att jag visade en enda känsla. Men inuti kunde jag bli ledsen och rädd. Att vara snäll var töntigt och ett skäl att bli mobbad.

Men nu som vuxen blir jag väldigt glad när någon ser mig så som jag känner. Nu är snäll fint, att få höra att jag att jag ser det fina i alla, ta hand om alla även om det leder till saker som dödshot. Rätt ofta får jag höra att jag är för snäll.

När jag skulle ta covidvaccin låg dom långt efter planen och massor av folk hade samlats.Det ösregnade så vi stod under ett tak så att vi iallafall trots rekommendationerna stod väldigt nära.

Ordningsvakten var mörkhyad och en man på andra sidan folkmassan började prata extrem rasistiskt med vakten och ingen gjort något. Tills jag gjorde det. Med en rätt dräpande kommentar bröt jag ut så högt (jag som alltid pratar för tyst) så att hundra människor hörde mig och jag fick stopp på den vidriga människan. Rasister har jag gått emot ofta. Jag blir tokig av sånt.

Jag vet inte om det är snällt eller bara att jag hatar när man behandlar någon illa.
Men jag hoppas jag är snäll också.

Det betyder att du har en stark inre kompass för rätt och fel och det är bra.

 

[monster1]

Vad är fel i handen? Greppstyrka bör gå att träna upp.

Båda mina händer är sådär. Innan jag hade diskmaskin fick jag köpa extra tåliga glas för jag slog sönder dem när jag diskade. Har blivit mycket bättre av styrketräning som ju även blir greppträning, men går ju att specifikt träna greppet. Jag får väldigt mycket värk av belastning men det har också blivit bättre.

Även om du har en nervskada?

 

[Lillefrun]

Vad är fel i handen? Greppstyrka bör gå att träna upp.

Båda mina händer är sådär. Innan jag hade diskmaskin fick jag köpa extra tåliga glas för jag slog sönder dem när jag diskade. Har blivit mycket bättre av styrketräning som ju även blir greppträning, men går ju att specifikt träna greppet. Jag får väldigt mycket värk av belastning men det har också blivit bättre.

Har du fått övningar från en fysioterapeut? Eller lärt dig själv?

 

[Lillefrun]

Jag skickar tillbaka selarna. Det är helt fel tillfälle att lägga pengar på något sånt när jag inte har råd med mat. Förstår inte hur dum i huvudet jag är

Hatar när mina tankar drar iväg, jag ser inga hinder då . Och jag skäms, mina föräldrar hjälper mig jätte mycket och att då lägga pengar på onödiga saker är helt fel. Jag är den första att erkänna att det var korkat och elakt.Men nu förtiden stannar jag i alla fall till innan jag tar beslut.

Jag såg oss springa uppe på fjällen på sommaren i flera dagar på utflykter och runt sjön och sen bada.

Insåg att jag lika gärna kan hålla i kopplena. Och att jag inte kommer göra dom sakerna på ett bra tag.

 

[Lillefrun]

Det betyder att du har en stark inre kompass för rätt och fel och det är bra.

Tack, ja det är viktigt. Tyvärr verkar vissa andras kompasser vara motsatta mina. När man låter kompassen styra så den inte bara är inom en utan också agerar efter den kan man skrämmas av hur människor beter sig

 

[Niyama]

Även om du har en nervskada?

Jag antar att det hjälper i viss mån iaf eftersom man brukar få övningar av fysio då. Jag fick tips på övningar av vän med nervskador, dock pga sårskada och inte fall.

Har du fått övningar från en fysioterapeut? Eller lärt dig själv?

Själv/vänner/PT. Men vad är fel med handen? Om läkaren uttalar sig om att hen inte tror det kan bli bra så måste hen ju veta vad felet är? Det är ju ganska få tillstånd där inget förbättras alls genom träning.

 

[Niyama]

Jag skickar tillbaka selarna. Det är helt fel tillfälle att lägga pengar på något sånt när jag inte har råd med mat. Förstår inte hur dum i huvudet jag är

Hatar när mina tankar drar iväg, jag ser inga hinder då . Och jag skäms, mina föräldrar hjälper mig jätte mycket och att då lägga pengar på onödiga saker är helt fel. Jag är den första att erkänna att det var korkat och elakt.Men nu förtiden stannar jag i alla fall till innan jag tar beslut.

Jag såg oss springa uppe på fjällen på sommaren i flera dagar på utflykter och runt sjön och sen bada.

Insåg att jag lika gärna kan hålla i kopplena. Och att jag inte kommer göra dom sakerna på ett bra tag.

Du är inte dum i huvudet, det är väl rätt typiskt din ena diagnos att impulsshoppa sådär. Bra att du skickar tillbaka!

 

[Lillefrun]

Jag är så varm, en värmefilt och en Milou som sträckt ut sig över hela mig och varma kläder gör att jag kokar. Spenderar tiden mellan att titta på en svart tv och en oöppnad bok.

Försökte äta någon sorts mat nyss, överdrivet att kalla det middag men det går bara inte. Av det jag tvingat i mig idag har det mesta gjort mig så illamående att jag mår dåligt och nu var det som att jag kräktes upp maten för att jag blev så chockad av konsistensen på äpplet. Igår åt jag ett lika dant och då gick det men idag provade jag flera stycken för att se ifall det bara var just det äpplet men nej, alla gav samma illamående så nu försvinner dom också från listan på vad jag kan äta.

Jag blir fullkomligt galen på det här, det handlar inte om nyttigt/onyttigt. När jag åt en ostsmörgås med gurka på som brukade vara så gott så blev jag illamående av den dumma lilla gurkan. Ska man inte ens kunna få ha lite grönsaker liksom?

 

[Niyama]

Jag är så varm, en värmefilt och en Milou som sträckt ut sig över hela mig och varma kläder gör att jag kokar. Spenderar tiden mellan att titta på en svart tv och en oöppnad bok.

Försökte äta någon sorts mat nyss, överdrivet att kalla det middag men det går bara inte. Av det jag tvingat i mig idag har det mesta gjort mig så illamående att jag mår dåligt och nu var det som att jag kräktes upp maten för att jag blev så chockad av konsistensen på äpplet. Igår åt jag ett lika dant och då gick det men idag provade jag flera stycken för att se ifall det bara var just det äpplet men nej, alla gav samma illamående så nu försvinner dom också från listan på vad jag kan äta.

Jag blir fullkomligt galen på det här, det handlar inte om nyttigt/onyttigt. När jag åt en ostsmörgås med gurka på som brukade vara så gott så blev jag illamående av den dumma lilla gurkan. Ska man inte ens kunna få ha lite grönsaker liksom?

Äpplen behöver ju inte försvinna från listan för all framtid. Jag växlar mellan vad jag kan äta, det finns nåt ord för det men jag kommer inte på det nu. En psykolog jag hade pratade om det. De flesta har några "säkra kort" som alltid funkar men vissa är som jag att det växlar. Låter som att det kan gälla dig också? Jag kan laga min favoriträtt och helt plötsligt är den så äcklig att jag inte kan äta den.

Jag gissar att det för dig handlar om flera orsaker. Även om det inte är "ätstörningstankar" nu så finns ju ändå en lång historik av att du är van att äta inget/lite.

Du behöver komma igång att äta. Jag äter ju normalt i vanliga fall men ibland blir det sådär att inget funkar. Har hänt att jag ätit soygurt och chips till middag då , vad som helst bara man kommer igång igen.

 

[Lillefrun]

Du är inte dum i huvudet, det är väl rätt typiskt din ena diagnos att impulsshoppa sådär. Bra att du skickar tillbaka!

Ja tyvärr väldigt vanligt. Men nu åker dom iväg. Jag nämnde för min pappa att jag är rädd att bli så där jätte sjuk igen och då blev han jätte arg. Det här var en minigrej och jag är inte nära ett allvarligt skov men tänker att jag också borde kunna få vara rädd trots att det inte är en fysisk sjukdom.

Jag gör allt jag kan, mer än så här kan jag inte påverka just nu men tanken på hypomani eller mani eller svår depression skrämmer livet ur mig. Det passar inte nu, helt fel tillfälle med huset.

Så det är väl inte konstigt att vara rädd? Och som att det skulle passa väldigt dåligt med en aktiv ätstörning igen, jag måste vara stark, uthållig och klara allt. Får inte bli sjuk.

Om man är rädd för fysiska sjukdomar borde man få vara rädd för psykiska?

Och nu trappar vi ut medicinerna och ska börja med dom som enligt psykologen är dom farligaste och starkaste och kanske får mig sämre men han har inte övertygat mig. Men det här kommer påverka hela mitt liv.

Imorgon ska jag träffa en dietist och se om hon har några tankar på varför jag har det här illamåendet och svårigheterna med maten, jag är så less på det nu

 

[Lillefrun]

Äpplen behöver ju inte försvinna från listan för all framtid. Jag växlar mellan vad jag kan äta, det finns nåt ord för det men jag kommer inte på det nu. En psykolog jag hade pratade om det. De flesta har några "säkra kort" som alltid funkar men vissa är som jag att det växlar. Låter som att det kan gälla dig också? Jag kan laga min favoriträtt och helt plötsligt är den så äcklig att jag inte kan äta den.

Jag gissar att det för dig handlar om flera orsaker. Även om det inte är "ätstörningstankar" nu så finns ju ändå en lång historik av att du är van att äta inget/lite.

Du behöver komma igång att äta. Jag äter ju normalt i vanliga fall men ibland blir det sådär att inget funkar. Har hänt att jag ätit soygurt och chips till middag då , vad som helst bara man kommer igång igen.

Soygurt och chips mår jag illa bara tanken på

Ja typ så med maten. Min kompis pratade om ARFID tror jag det var, när det är autismen som är orsaken men vet inte om man kan ha haft anorexi samtidigt. Om det kommit nu eller alltid funnits. Har alltid varit lite picky med maten.

Det kommer vara svårt att ta tillbaka sakerna igen för jag har såna väldigt starka känslor emot dom. Kanske har dietisten råd om hur jag kan vänja mig vid fler smaker och konsistenser. Och jag antar jag behöver få in fler måltider per dag. Jag har känt henne i ca 15 år. Världens snällaste människa

 

[Niyama]

Soygurt och chips mår jag illa bara tanken på

Det var inget tips på vad du skulle äta bara ett exempel på att man får ta det som funkar för stunden.

Jag har haft extremt svårt med mat ända sen jag var liten. Inga ätstörningar utan bara konsistenser och smaker. Blivit mycket bättre och nu kan jag äta nästan vad som helst bara det är vegetariskt men ibland kommer såna där perioder när saker jag gillar plötsligt inte går att äta alls. Men jag är ju van att äta, jag tror garanterat att det påverkar att du är van att klara dig utan mat.

 

[monster1]

Ja tyvärr väldigt vanligt. Men nu åker dom iväg. Jag nämnde för min pappa att jag är rädd att bli så där jätte sjuk igen och då blev han jätte arg. Det här var en minigrej och jag är inte nära ett allvarligt skov men tänker att jag också borde kunna få vara rädd trots att det inte är en fysisk sjukdom.

Jag gör allt jag kan, mer än så här kan jag inte påverka just nu men tanken på hypomani eller mani eller svår depression skrämmer livet ur mig. Det passar inte nu, helt fel tillfälle med huset.

Så det är väl inte konstigt att vara rädd? Och som att det skulle passa väldigt dåligt med en aktiv ätstörning igen, jag måste vara stark, uthållig och klara allt. Får inte bli sjuk.

Om man är rädd för fysiska sjukdomar borde man få vara rädd för psykiska?

Och nu trappar vi ut medicinerna och ska börja med dom som enligt psykologen är dom farligaste och starkaste och kanske får mig sämre men han har inte övertygat mig. Men det här kommer påverka hela mitt liv.

Imorgon ska jag träffa en dietist och se om hon har några tankar på varför jag har det här illamåendet och svårigheterna med maten, jag är så less på det nu

Om din pappa är lik min så reagerar han med ilska när han blir orolig, det handlar om honom inte om dig. Det är klart att man blir orolig och rädd när man inte mår bra. Jag är 48 och har haft ångest och nedstämdehet hela mitt vuxna liv. Jag vet på ett logiskt plan att det kommer och går, men när jag är i det känns det som att jag aldrig kommer att komma ut på andra sidan igen.

Jag tänker att det här med huset kanske har triggat igång måendet och det är ju inte alls konstigt. Just innan saker ändras är ju det jobbigaste för då är man ju inte på andra sidan ännu och kan fortsätta leva framåt. Nu är det bara väntan och oro. Men det kommer ett andra sidan .

 

[Lillefrun]

Raderad

 

[monster1]

Vad tråkigt att du också släpar runt på dåligt mående.

Idag tror jag bara han blev arg men kanske när han lugnat ner sig kanske han tänkte till efter samtalet och vi lagt på.

Konstigt att dom inte fattar 31 år senare att deras barn som inte ens klarar av att gå i skolan kanske faktiskt hindras gång på gång från att må bra och klara allt hon vill pga sitt psykiska mående. Det är frustrerande, för nu när vi ska fortsätta med dom tyngre medicinerna kanske jag kommer må sämre en period. Vet inte hur smart det är att göra det just nu men min psykolog är super peppad.

Och vi jobbar med min PTSD och så fort vi gör saker där jag ska hålla kontrollen så blir det att jag släpper kontrollen och om han släpper kontrollen och lämnar över till mig så ramlar jag in i dissociation och sen klarar jag inte så mycket mer den gången och på onsdag ska vi göra en sån övning som jag hoppas på att hantera bättre. Men jag kan aldrig förklara varför jag mår sämre vissa perioder eftersom mina föräldrar inte vet och aldrig kommer få veta om att jag har PTSD.

Det kunde varit värre (för mig alltså) det känns ändå helt hanterligt. Jag tänkte mest på det där med att bli orolig eller rädd för förändringar i sin sjukdom är rätt så naturligt och helt normalt. Om omgivningen inte förstår så är det nog något hos dom. Att bli arg på någon som är rädd eller orolig är det ju ingen större mening med, det vet ju alla som har med djur att göra inte minst.

 

[Lillefrun]

Raderad

 

[Lillefrun]

Raderad

 

[Lillefrun]

Om det faktiskt finns nån hotbild pga att du har ptsd, tänk på att du inte alls är anonym här och skriver det här. Det räcker med att googla på dina hundars smeknamn så hittar man dig här. Och du har bilder på hundarna, allt om huset osv. Jag har ju fått hotbrev från en på buke, det var inte relaterat till den hotbild som funnits mot mig, men det fick mig att inse att det finns knäppare människor än man tror här som kartlägger ens liv.

Det är dock vanligt när man har ptsd att vara obefogat rädd. Befogat utifrån erfarenheter men obefogat utifrån verkligheten nu.

Usch, jag har inte skrivit om der innan och jag raderade några inläggem men kände mig lite ensan mig men jag släpper det och önskar att ni som läser också respekterar det och inte heller skriver om det

 

[karamelldrottningen]

Vissa av dina inlägg syns här fast du raderat dem. Eftersom de är citerade. Så vill du ha de helt borttagna så kanske kan rapportera de så även citaten kan tas bort av moderator?

 

[Lillefrun]

Vissa av dina inlägg syns här fast du raderat dem. Eftersom de är citerade. Så vill du ha de helt borttagna så kanske kan rapportera de så även citaten kan tas bort av moderator?

Tack, gjorde det nu