Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Lillefrun]

Man får säga nej hur många gånger som helst

 

[Niyama]

Men hur många har du tittat på? Man brukar få tacka nej till 3 erbjudanden.

Nu var det inte ens en sån gräns där TS står i kö men förtydligar ändå att man brukar bli spärrad en period, inte förlora kötiden.

 

[Lillefrun]

Nu var det inte ens en sån gräns där TS står i kö men förtydligar ändå att man brukar bli spärrad en period, inte förlora kötiden.

Jag ringde hyresvärden och det är tre stycken misstag som gör en spärrad. Nej får man säga hur ofta man vill

 

[Lillefrun]

Ahhh, blir galen. 6 dagar där allt har gått. Behålla huset och beställt grus för att bygga en parkering, sökte journalistutbildningen fast jag då inte ens hunnit sälja huset och är mitt i det och jag vet ju att jag inte klarar det, varit uppe på nätterna och startat projekt. Inte varit stilla mer än korta stunder och då när jag försöker skakade hela kroppen. Var helt säker på att jag skulle passa i orangen hår men min psykolog stoppade mig och sa att jag inte ska ta några viktiga eller långvariga beslut när jag är hypoman/manisk och det är jag glad över idag. Jag kan inte gå normalt, jjag går som en powerwalk även inomhus eller stuttsar fram med lite små hopp som om jag dansar .

Jag kände lite igår att det var på väg men jag var ändå inte beredd på kraschen. Jag vet ju att den kommer men tänkte att jag skulle ha kvar energin den här gången men jag vaknade och det kändes som att någon lagt en stor stenbumling över mig.

För mig svänger skoven från en dag till en annan, jag vaknar hypoman/manisk eller deprimerad. Det är inget jag gör, inte mitt fel. Bipolär är en sjukdom som kan vara svårt att hålla stabil. För min del får jag skov rätt ofta trots kraftig medicinering. Andra klarar sig stabila långa perioder.

Att jag skriver så här öppet var jag först lite osäker på att skriva om, men just det här inlägget är ett aktivt val. Jag tänker på er som inte vågar, för dom som tänker att det bara är dom, att man är ensam, ,kanske att man tänker att man gjort något fel. Och för anhöriga eller främlingar som behöver förstå hur det är i huvudet hos den som är drabbad. Läser man min dagbok kan man lätt se hur jag börjar skriva när jag är djupt deprimerad och nu far jag plötsligt iväg och tappar kontrollen. Det är svårt att hantera för den det händer hos och anhöriga kan stå bredvid och inte hänga med.

Jag vill rekommendera boken Upp och ner av Henrik Wahlström och hans Instagram

 

[bettysmatte]

Ahhh, blir galen. 6 dagar där allt har gått. Behålla huset och beställt grus för att bygga en parkering, sökte journalistutbildningen fast jag då inte ens hunnit sälja huset och är mitt i det och jag vet ju att jag inte klarar det, varit uppe på nätterna och startat projekt. Inte varit stilla mer än korta stunder och då när jag försöker skakade hela kroppen. Var helt säker på att jag skulle passa i orangen hår men min psykolog stoppade mig och sa att jag inte ska ta några viktiga eller långvariga beslut när jag är hypoman/manisk och det är jag glad över idag. Jag kan inte gå normalt, jjag går som en powerwalk även inomhus eller stuttsar fram med lite små hopp som om jag dansar .

Jag kände lite igår att det var på väg men jag var ändå inte beredd på kraschen. Jag vet ju att den kommer men tänkte att jag skulle ha kvar energin den här gången men jag vaknade och det kändes som att någon lagt en stor stenbumling över mig.

För mig svänger skoven från en dag till en annan, jag vaknar hypoman/manisk eller deprimerad. Det är inget jag gör, inte mitt fel. Bipolär är en sjukdom som kan vara svårt att hålla stabil. För min del får jag skov rätt ofta trots kraftig medicinering. Andra klarar sig stabila långa perioder.

Att jag skriver så här öppet var jag först lite osäker på att skriva om, men just det här inlägget är ett aktivt val. Jag tänker på er som inte vågar, för dom som tänker att det bara är dom, att man är ensam, ,kanske att man tänker att man gjort något fel. Och för anhöriga eller främlingar som behöver förstå hur det är i huvudet hos den som är drabbad. Läser man min dagbok kan man lätt se hur jag börjar skriva när jag är djupt deprimerad och nu far jag plötsligt iväg och tappar kontrollen. Det är svårt att hantera för den det händer hos och anhöriga kan stå bredvid och inte hänga med.

Jag vill rekommendera boken Upp och ner av Henrik Wahlström och hans Instagram

Det låter verkligen jättejobbigt att ha sådana extrema svängningar!

 

[tuaphua]

Ahhh, blir galen. 6 dagar där allt har gått. Behålla huset och beställt grus för att bygga en parkering, sökte journalistutbildningen fast jag då inte ens hunnit sälja huset och är mitt i det och jag vet ju att jag inte klarar det, varit uppe på nätterna och startat projekt. Inte varit stilla mer än korta stunder och då när jag försöker skakade hela kroppen. Var helt säker på att jag skulle passa i orangen hår men min psykolog stoppade mig och sa att jag inte ska ta några viktiga eller långvariga beslut när jag är hypoman/manisk och det är jag glad över idag. Jag kan inte gå normalt, jjag går som en powerwalk även inomhus eller stuttsar fram med lite små hopp som om jag dansar .

Jag kände lite igår att det var på väg men jag var ändå inte beredd på kraschen. Jag vet ju att den kommer men tänkte att jag skulle ha kvar energin den här gången men jag vaknade och det kändes som att någon lagt en stor stenbumling över mig.

För mig svänger skoven från en dag till en annan, jag vaknar hypoman/manisk eller deprimerad. Det är inget jag gör, inte mitt fel. Bipolär är en sjukdom som kan vara svårt att hålla stabil. För min del får jag skov rätt ofta trots kraftig medicinering. Andra klarar sig stabila långa perioder.

Att jag skriver så här öppet var jag först lite osäker på att skriva om, men just det här inlägget är ett aktivt val. Jag tänker på er som inte vågar, för dom som tänker att det bara är dom, att man är ensam, ,kanske att man tänker att man gjort något fel. Och för anhöriga eller främlingar som behöver förstå hur det är i huvudet hos den som är drabbad. Läser man min dagbok kan man lätt se hur jag börjar skriva när jag är djupt deprimerad och nu far jag plötsligt iväg och tappar kontrollen. Det är svårt att hantera för den det händer hos och anhöriga kan stå bredvid och inte hänga med.

Jag vill rekommendera boken Upp och ner av Henrik Wahlström och hans Instagram

Fint att du delar med dig!

Jag har/har haft några runt mig som har bipolär sjukdom. Det har varit olika hur ofta de får skov. En fick som dig dagliga svängningar eller kanske några dagar sammanhängande. Medans andra fått skov någon gång per år. En är mest bara fast i det depressiva större delen av året.
Oavsett vilken typ de haft verkar det jättejobbigt! Och är något som borde pratas mer om!
Beklagar att du måste ha det så!

 

[Lillefrun]

Det låter verkligen jättejobbigt att ha sådana extrema svängningar!

Det är det verkligen! jag hade tidig debut också, folk brukar inte få symtom förrän
sena tonåren eller i tjugoårsåldern fast det kan variera mycket. Jag blev sjuk i höstadiet. Lärarna reagerade på det tidigare men i nian skrev en lärare ett personligtbrev till alla som skickades med tillsammans med betygen och läraren beskriver precis det som jag beskrivit för er. Då var jag ju bara 14 år men med synbara stora svängar i perioder. Depressionerna kan hänga sig fast i ett eller flera år. Hypomani och mani en eller flera veckor.

Jag pratade med min psykolog och jag han bara berätta att det är bättre idag, mer stabil, mer neutral och han sa att han hörde det direkt när jag började prata. Jag bruksr tydlign prata extremt snabbt, hoppa mellan ämnen så det inte finns någon röd tråd eller sammanhang. Och så ringde mina föräldrar och sa exakt samma som psykologen och att jag varit synbart hypoman/manisk när vi träffades i lördags.

Jag bad dom läsa två kapitel i boken jag nämnde och dom sa att dom ska försöka bli bättre på att försöka få kontakt med mig och säga till när dom ser och inte vänta tills det går helt överstyr. Hur jag agerar på två stoppklossar då mitt i vet jag inte men då får jag väl vara arg och irriterad och ledsen på dom eftersom att jag antagligen kommer vara tacksam efteråt.

 

[Lillefrun]

Är ju lugnare idag men har vilopuls på 115, skakar något extremt och jag har så stark ångest. Jag fick en panikattack hos optikern i en brant trappa och var nära att svimma, benen vek sig men jag klamrade mig fast i trappstången. Optikern blev ju livrädd och placerade mig i en stol och hämtade vatten och öppnade ett fönster eftersom jag kokade och svettades och så satt vi och pratade i 20-30 minuter tills det var lugnare. Vet inte om han förstod att det var ångest eller bara lite lågt blodtryck men vi lyckades sen i alla fall göra undersökningen.

Så fint när folk tar sig tid.

Jag börjar känna att det börjar snurra på lite grann igen även om det ännu inte är som senaste veckan, men ångesten är skyhög och jag kräks snart. Men sen är det ju röda dagar och min psykolog jobbar inte förrän onsdag nästa vecka och dom sjuksköterskorna som ger mig mediciner och som jag känt i många år är ju också lediga fram till tisdag.

Har en egen krisplan men som jag pratat om den med psykologen och han förstår. Jag behöver medicin för att varva ner. Att sätta mig och titta på TV eller meditera eller yoga eller bada eller ta en promenad eller prata med en kompis hjälper inte. Jag måste ha mediciner.

I värsta fall måste jag prata med psykakuten men det är jag extremt rädd för så jag hoppas det här lugnar ner sig.

 

[manda]

Hej Lillefrun

Länge sedan jag var här på buke men läser ikapp och OJ vad du kämpar.

I det här med panik, mani och ångest, svårt med temperaturreglering som du skrev om hos optikern, hög puls, blodtrycksfall, kognitiva svårigheter (och för all del även nya mag- tarmbesvär också) så går mina tankar också till att det måste vara lurigt (omöjligt?) att särskilja vad som eventuellt också är långcovid som spökar och rent fysiskt kan förstärka delar av de här både depressiva och speedade tendenserna. Ofta tolkas ju dysautonomi av vården som ångest, just för att nervsystemet beter sig oreglerat även om psyket och känslorna inte gör det (förrän kroppen helt tappar balansen). Och även åt andra hållet att det hypomaniska/maniska kanske kan trigga långcovidsymptom som ju gärna kommer när aktivitetsnivån är högre än kroppen just då pallar. Och tex att över-göra (som du väl gjort med ev försäljning och sådant) ger många en speedad känsla i kroppen, tired-but-wired, som gör det svårt att varva ner och få återhämtning. Det känns för mig som lekperson som något som kanske kan trigga hypomani/mani? Att tillsammans kan det säkert bli lite av en perfekt storm med långcovid och bipolär. Ännu mer svårhanterligt än var och en för sig? Eller att de tillsammans kan ändra mönster så det blir svårare att upptäcka vad som sker? Vad bra att du kan få mediciner för att bryta uppvarvningen.

Det kanske inte alls stämmer och i så fall kan du bara bortse från det.

Klok och modig du är som ber om hjälp av dina föräldrar att uppmärksamma och bryta vad som händer.

Hoppas du får vila snart.

 

[Lillefrun]

Hej Lillefrun

Länge sedan jag var här på buke men läser ikapp och OJ vad du kämpar.

I det här med panik, mani och ångest, svårt med temperaturreglering som du skrev om hos optikern, hög puls, blodtrycksfall, kognitiva svårigheter (och för all del även nya mag- tarmbesvär också) så går mina tankar också till att det måste vara lurigt (omöjligt?) att särskilja vad som eventuellt också är långcovid som spökar och rent fysiskt kan förstärka delar av de här både depressiva och speedade tendenserna. Ofta tolkas ju dysautonomi av vården som ångest, just för att nervsystemet beter sig oreglerat även om psyket och känslorna inte gör det (förrän kroppen helt tappar balansen). Och även åt andra hållet att det hypomaniska/maniska kanske kan trigga långcovidsymptom som ju gärna kommer när aktivitetsnivån är högre än kroppen just då pallar. Och tex att över-göra (som du väl gjort med ev försäljning och sådant) ger många en speedad känsla i kroppen, tired-but-wired, som gör det svårt att varva ner och få återhämtning. Det känns för mig som lekperson som något som kanske kan trigga hypomani/mani? Att tillsammans kan det säkert bli lite av en perfekt storm med långcovid och bipolär. Ännu mer svårhanterligt än var och en för sig? Eller att de tillsammans kan ändra mönster så det blir svårare att upptäcka vad som sker? Vad bra att du kan få mediciner för att bryta uppvarvningen.

Det kanske inte alls stämmer och i så fall kan du bara bortse från det.

Klok och modig du är som ber om hjälp av dina föräldrar att uppmärksamma och bryta vad som händer.

Hoppas du får vila snart.

Hej fina Manda

Oj hjälp, läsa ikapp det här kaoset jag skapat. Der ska du ha en eloge för

Vi pratade om postcovid hos optikern för jag har ett lite svårbehandlat seende. På nära håll vid typ läsning och sånt blundar jag alltid med höger öga och använder bara det vänstra ögat. Tittar aldrig med båda. Det vänstra har alltid varit bäst och dominant även på långt håll men nu är det större skillnad.

Jag skelar också, framförallt på höger öga och optikern kan se i journalen att jag började skela efter covid och att mitt så kallade alternerande seende blev sämre samtidigt.Optikern var 100% säker på att det utlöstes av covid.

Tired-but- wired är precis spot on. Det har jag varit väldigt länge nu.

Jag har faktiskt inte tänkt på att det kan hänga ihop med postcoviden men varför inte? Hela min kropp förändrades efter covid. Jag har ingen balans och ingen avståndsbedömning så jag kan till exempel inte gå nerför två trappsteg till huset om jag inte håller i mig så oftast går jag runt och tar en annan väg. Eller som i skogen med stenar och rötter. Jätte svårt. Andningen kommer nog aldrig bli normal och träning är så svårt för jag har inte samma förutsättningar längre.

Det lite tråkiga är att alla läkare inte är intresserade eller insatta i hur just deras inriktning påverkas av postcovid.

Tack för klok input

 

[Lillefrun]

Jag har kraschat igen

 

[manda]

Jobbigt!

Var det samtidigt inte helt väntat? Både pga lång social samvaro. Spänning inför samtalsämnen och ev påhopp. Strax inpå en hypomani. Mitt i försäljning. Kass mage.

Jag kan inte se du hur du inte skulle krascha av det här. Även utan påskfirande möjligtvis. Men vissa lägen går det att ”ta” en kalkylerad krasch (och andra inte).

Hur länge tror du den varar? Har du tillräckligt och enkelt att äta/dricka så du får i dig näring? Kan du hålla dig/hemmet tillräckligt varmt? Kan du sova? Stämningsstabilisera så gott det går? Låta grabbarna rasta sig på tomten?

 

[Lillefrun]

Var det samtidigt inte helt väntat? Både pga lång social samvaro. Spänning inför samtalsämnen och ev påhopp. Strax inpå en hypomani. Mitt i försäljning. Kass mage.

Jag kan inte se du hur du inte skulle krascha av det här. Även utan påskfirande möjligtvis. Men vissa lägen går det att ”ta” en kalkylerad krasch (och andra inte).

Hur länge tror du den varar? Har du tillräckligt och enkelt att äta/dricka så du får i dig näring? Kan du hålla dig/hemmet tillräckligt varmt? Kan du sova? Stämningsstabilisera så gott det går? Låta grabbarna rasta sig på q?

Jo det var fullt väntat innan men jag var så glad på påskafton när jag kom hem.
Jag trodde jag klarat det smärtfritt den här gången

 

[bettysmatte]

Jo det var fullt väntat innan men jag var så glad på påskafton när jag kom hem.
Jag trodde jag klarat det smärtfritt den här gången

Fast du kan ju fortfarande glädjas åt att du faktiskt hade roligt med familjen på påskafton ? Det måste väl kännas som en liten seger, även om det blev bakslag sedan?

 

[Lillefrun]

Fast du kan ju fortfarande glädjas åt att du faktiskt hade roligt med familjen på påskafton ? Det måste väl kännas som en liten seger, även om det blev bakslag sedan?

Det är jag. Vi har inte träffats hela familjen sen mitten av december! En stor seger

 

[Lillefrun]

Jag tror det har vänt lite idag. Psykologen har skrivit blandad episod i journalen,att man kan ha snabba svängningar och depressiva och hypomana/maniska symtom samtidigt. Kom ihåg det nu igen för alltså, jag är glad just nu. Det känns bra. I vanliga fall skulle jag troligtvis ha panik över att en gigantisk björk har fällts av stormen ut från min tomt ut på ett fält under stormen. Det är ett problem fattar jag ju men just nu har jag rätt mycket annat i huvudet. Det löser sig på något sätt. Jag ska ta tag i det om en stund. Låta mig njuta ett ögonblick.

Och solen skiner och jag har inte haft tid att äta frukost så jag ska göra det och sen gå på promenad. Solen skiner just nu mellan alla moln. Ska ut och se vad stormen har gjort här där jag bor.

 

[Lillefrun]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte svänga mer Jag gick en jättefin långpromenad med hundarna, pratade med en granne jag gillar, tittade på ett fint klipp på sälar som jag älskar. Späckhuggare är ett av mina specialintressen men sälar är också fantastiska. Jag älskar att se dom simma och en kompis skickades video med sälar.



Dagen är långt ifrån slut men jag orkar inte mer. All energi är borta och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Mina föräldrar kom på besök men jag sa det direkt att jag är jätte trött och inte orkar något så vi pratade lite men sen fixade dom i trädgården och jag torv med mig grabbarna till lösspring i 35 minuter. Full fart hela tiden.

 

[Lillefrun]

Den roligaste bilden blev dock på Milou, han ser livsfarlig ut men är försiktig med Trassel

Nu måste jag vila eller sova ett tag. Orkar jag borde jag fortsätta rensa men vet inte om der går

 

[Lillefrun]

Känner mig lite deppig och tittar då på Milou på bilden och då kan jag inte låta bli att små skratta. Han ser verkligen galen ut, en vampyrhund. Det kunde bli en bra bok. Jag skulle ju skriva en om Alvins och Milous detektivbyrå. Kanske kan jag göra en hund Twilight med Trassel och Milou

 

[Lillefrun]

Är så irriterad på min läkare som vägrar fatta hur viktig t det är med rätt bipolär typ i journalen, säger att han sköter behandlingen lika dant. Men jag kommer ju inte ha enbart honom resten av mitt liv.

Jag klarar inte av fel,jag vill ha ordning och reda, saker ska vara korrekta. Jag vill ha ord på saker för att ha större acceptans från både mig och vården. Min psykolog har vid flera tillfällen sagt och skrivit att jag bedöms vara i maniskt skov. Jag har bett psykologen prata med läkaren.

Någon kanske tycker att det inte spelen någon roll. Läs igen ich tänk om det var du som var rädd för att få fel vård, att du vill ha korrekt information och förståelse för ditt tillstånd. Om man har någon sjukdom eller skada. Säger dom ju inte ”Jag är ledsen att du aldrig kommer bli bra. Du har en skada” Man vill ju veta om det är foten, ryggen eller armbågen. Så är det för mig.