Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Lillefrun]

Du kanske får stoppa personen i ett mentalt"förstår inte bättre"fack och sluta hoppas på att den ska agera rimligt i dessa situationer. Vissa människor har helt enkelt inte förmågan i att sätta sig in i andras situation och därmed bete sig rimligt, för mig har det enda sättet för att hantera dessa blivit att arbeta runt dom. De får en begränsad information och de hålls i vissa frågor på lite avstånd. Tex information kring saker som de kan tänkas haka upp sig på håller jag helt enkelt för mig själv.

I den situationen är det inte du som är den felande utan den andra parten och det kan väll vara ett handikapp för den misstänker jag att den har så svårt att läsa av och sätta sig in i andras vedermödor. Hen gör säkert sitt bästa, men det bästa den kunde var helt enkelt inte särskilt bra, framförallt inte för dig.

Ja att acceptera det är nog enda vägen. Väldigt svårt dock när vi är i den situationen så ofta. Får bita mig i tungan ibland för att inte blotta mig själv. Tror jag egentligen skulle behöva vara en sköldpadda. Att ha ett skal mellan mig och andra människor

 

[kma]

Jag är lite besviken, oroad men förstår på sätt och vis. Jag sa till min psykolog och visade en lapp där det står och vad jag sa att han aldrig, aldrig mer får försöka få mig att åka till psykakuten och aldrig tvinga mig dit igen.

Fick inte riktigt det bemötande jag väntat. Han sa att situationen hade varit omöjlig att lösa hemma och att det inte går att likna mig innan inläggningen med mig nu. Att det hörs direkt på min röst i telefon och kroppsspråk när vi ses att jag är ur det hypo/maniska. Att det är en sån total omställning. Att vården därmed anser att det var en lyckad inläggning.

Han sa att han oavsett vad jag vill så kommer han göra samma sak igen. Han kommer se till att jag kommer dit igen. Jag försökte verkligen få honom att lova att aldrig låta mig hamna på sjukhuset igen men han vägrade faktiskt. Sa att det kan bli samma om jag hamnar i en av mina djupa depressioner om det inte räcker att mobila teamet kan komma.

Jag VET att han vill mitt bästa men jag KÄNNER mig sviken och det känns lite obehagligt att han och läkaren i öppenvården har sån makt. Känner mig så liten igen.
Vill inte känna så men jag trodde att jag kunde lita på honom att om jag berättade allt jag upplevde och vad som väcktes inom mig och jag inte kan släppa skulle han förstå. Att han var på min sida. Han har alltid pratat om att hålla mig borta från slutenvården på alla sätt vi kan. Och nu ändrade han sig.

Når det går så långt att du blir för farligt för dig att vara hemma så måste psykiatrin ta beslutet att ”tvinga” dig till slutenvården och antingen gör du det frivilligt eller så blir det med lpt. En inom sjukvården kan aldrig lova att de inte kommer se till att du får den vård du just vid det tillfället faktiskt behöver även om du själv inte anser det är rätt. Så jag förstår din psykolog till fullo för han kan inte helt enkelt, får inte lova något sånt.

När du är hypoman/manisk eller djupt deprimerad kan du inte sköta dig själv och blir det för långvarigt måste tillståndet tillslut brytas och det kan inte alltid göras inom öppenvården.

 

[monster1]

Jag är lite besviken, oroad men förstår på sätt och vis. Jag sa till min psykolog och visade en lapp där det står och vad jag sa att han aldrig, aldrig mer får försöka få mig att åka till psykakuten och aldrig tvinga mig dit igen.

Fick inte riktigt det bemötande jag väntat. Han sa att situationen hade varit omöjlig att lösa hemma och att det inte går att likna mig innan inläggningen med mig nu. Att det hörs direkt på min röst i telefon och kroppsspråk när vi ses att jag är ur det hypo/maniska. Att det är en sån total omställning. Att vården därmed anser att det var en lyckad inläggning.

Han sa att han oavsett vad jag vill så kommer han göra samma sak igen. Han kommer se till att jag kommer dit igen. Jag försökte verkligen få honom att lova att aldrig låta mig hamna på sjukhuset igen men han vägrade faktiskt. Sa att det kan bli samma om jag hamnar i en av mina djupa depressioner om det inte räcker att mobila teamet kan komma.

Jag VET att han vill mitt bästa men jag KÄNNER mig sviken och det känns lite obehagligt att han och läkaren i öppenvården har sån makt. Känner mig så liten igen.
Vill inte känna så men jag trodde att jag kunde lita på honom att om jag berättade allt jag upplevde och vad som väcktes inom mig och jag inte kan släppa skulle han förstå. Att han var på min sida. Han har alltid pratat om att hålla mig borta från slutenvården på alla sätt vi kan. Och nu ändrade han sig.

Han är på din sida, på den sidan där du får den hjälp du behöver. Han skulle begå tjänstefel om han inte såg till att du fick den vård han anser att du behöver.

 

[Kaninkokerskan]

Der stod i proverna min kroppsvikt. Jag är rätt säker på att jag inte sagt det till någon. Kan dom se på proverna vad jag väger?

Det är förmodligen så att de använder ett tidigare värde, om du är säker på att du inte har uppgett din vikt. Vissa prover kanske kräver att man anger en vikt? Strunta i det, att lägga energi på vikt och siffror är helt meningslöst.

 

[Niyama]

Han sa att han oavsett vad jag vill så kommer han göra samma sak igen. Han kommer se till att jag kommer dit igen. Jag försökte verkligen få honom att lova att aldrig låta mig hamna på sjukhuset igen men han vägrade faktiskt. Sa att det kan bli samma om jag hamnar i en av mina djupa depressioner om det inte räcker att mobila teamet kan komma.

Jag tror du vet innerst inne att han inte kan lova nåt sånt?

Han har alltid pratat om att hålla mig borta från slutenvården på alla sätt vi kan. Och nu ändrade han sig.

Jag tycker inte det låter som han ändrat sig? Ni jobbar för att hålla dig borta från slutenvården på alla sätt ni kan, men om det inte räcker så måste du såklart dit.

Jag mår jättedåligt av att vara inlagd, mina behandlare var helt med på att det var en sista utväg och det stod i mina journaler att det om möjligt skulle undvikas men om det ändå blev inläggning så fanns typ "instruktioner" som personalen på avdelningen skulle följa så gott det går och som jag kan hänvisa till.

Din psykolog gör helt rätt, men du kan förstås känna dig besviken ändå och jag hoppas ni kan prata om det? Att försöka tvinga honom att inte sköta sitt jobb lär dock inte bli så framgångsrikt.

 

[bettysmatte]

Jag är lite besviken, oroad men förstår på sätt och vis. Jag sa till min psykolog och visade en lapp där det står och vad jag sa att han aldrig, aldrig mer får försöka få mig att åka till psykakuten och aldrig tvinga mig dit igen.

Fick inte riktigt det bemötande jag väntat. Han sa att situationen hade varit omöjlig att lösa hemma och att det inte går att likna mig innan inläggningen med mig nu. Att det hörs direkt på min röst i telefon och kroppsspråk när vi ses att jag är ur det hypo/maniska. Att det är en sån total omställning. Att vården därmed anser att det var en lyckad inläggning.

Han sa att han oavsett vad jag vill så kommer han göra samma sak igen. Han kommer se till att jag kommer dit igen. Jag försökte verkligen få honom att lova att aldrig låta mig hamna på sjukhuset igen men han vägrade faktiskt. Sa att det kan bli samma om jag hamnar i en av mina djupa depressioner om det inte räcker att mobila teamet kan komma.

Jag VET att han vill mitt bästa men jag KÄNNER mig sviken och det känns lite obehagligt att han och läkaren i öppenvården har sån makt. Känner mig så liten igen.
Vill inte känna så men jag trodde att jag kunde lita på honom att om jag berättade allt jag upplevde och vad som väcktes inom mig och jag inte kan släppa skulle han förstå. Att han var på min sida. Han har alltid pratat om att hålla mig borta från slutenvården på alla sätt vi kan. Och nu ändrade han sig.

Han lyssnar säkert på din vilja, men måste naturligtvis samtidigt agera professionellt. Om han ser att det blir allvarligt läge och farligt för dig att vara hemma så kan han ju inte bara låta det passera.

 

[Lillefrun]

Jag skrev att jag VET men inte KÄNNER så som jag gör. Det är stor skillnad.

Jag vet det om jag tänker ur hans och läkarens perspektiv.

Tror samtalet igår färgades till stor del av att vi gjorde två exponeringsövningar för min PTSD och den sista får jag inte ur huvudet. Så jag kände mig rätt blottad och utsatt.

Det var inte övningens syfte men det blev så. Jag blev till och med rädd för min psykolog och arg för att han pressade fast jag tror inte han förstår riktigt hur mycket rädd jag blir även om vi pratade lite om det men för honom var det nog inget han trodde skulle påverka mig så mycket.

Därmed blev det extra svårt för mig att tänka och ta in att han har så mycket makt på alla sätt och därmed även som nu när han kontaktade läkaren och dom ”tvingade” mig till sjukhuset.

Jag vet inte vad dom skulle gjort om jag inte åkte dit till slut för dom har tagit upp det flera gånger senaste månaden men jag har verkligen inte brytt mig alls om det.

 

[Lillefrun]

Fina blommor i trädgården nu, äppelträdens knoppar är på väg att slå ut och det finns blommor i alla möjliga färger.

Jag ägnade förmiddagen åt att trimma saker i trädgården och röja bort fula bruna buskar och ska egentligen fortsätta. Men jag tog en ”vilopaus” och gick en liten promenad och dammsög och sen skulle jag bara vila helt en stund på riktigt och då kände jag att jag var trött på riktigt så nu vill jag inte resa mig ur soffan men det börjar bli dags att gå ut igen.

 

[tuaphua]

Jag skrev att jag VET men inte KÄNNER så som jag gör. Det är stor skillnad.

Jag vet det om jag tänker ur hans och läkarens perspektiv.

Tror samtalet igår färgades till stor del av att vi gjorde två exponeringsövningar för min PTSD och den sista får jag inte ur huvudet. Så jag kände mig rätt blottad och utsatt.

Det var inte övningens syfte men det blev så. Jag blev till och med rädd för min psykolog och arg för att han pressade fast jag tror inte han förstår riktigt hur mycket rädd jag blir även om vi pratade lite om det men för honom var det nog inget han trodde skulle påverka mig så mycket.

Därmed blev det extra svårt för mig att tänka och ta in att han har så mycket makt på alla sätt och därmed även som nu när han kontaktade läkaren och dom ”tvingade” mig till sjukhuset.

Jag vet inte vad dom skulle gjort om jag inte åkte dit till slut för dom har tagit upp det flera gånger senaste månaden men jag har verkligen inte brytt mig alls om det.

Jag tror han så klart gärna vill göra allt han kan för att det ska bli bästa möjligt för dig. Vilket du som du säger logiskt vet även om känslorna svajar.

Det är så svårt med traumabehandling! Jag gick i det för en himla massa år sedan, både i grupp två olika omgångar och enskilt, för samma psykolog/terapeut. Jag vet att i gruppen uttryckte vi alla att vi liksom inte skulle klara det, vi var livrädda etc. Nästan alltid så klarade man mycket mer än man trodde. Men någon gång kan det säkert bli lite väl nära gränsen och det blev för mkt som hängde kvar efter sessionerna.

Kanske kan ni prata om hur du kände det den här gången innan nästa försök? Så du känner dig tryggare då.

 

[Lillefrun]

Jag tror han så klart gärna vill göra allt han kan för att det ska bli bästa möjligt för dig. Vilket du som du säger logiskt vet även om känslorna svajar.

Det är så svårt med traumabehandling! Jag gick i det för en himla massa år sedan, både i grupp två olika omgångar och enskilt, för samma psykolog/terapeut. Jag vet att i gruppen uttryckte vi alla att vi liksom inte skulle klara det, vi var livrädda etc. Nästan alltid så klarade man mycket mer än man trodde. Men någon gång kan det säkert bli lite väl nära gränsen och det blev för mkt som hängde kvar efter sessionerna.

Kanske kan ni prata om hur du kände det den här gången innan nästa försök? Så du känner dig tryggare då.

Jag kan inte förstå hur jag ska klara behandlingen. Mitt första försök för 10 år sedan avbröt jag efter bara en gång i ren panik. Nu har vi jobbat med verktyg för att hantera det bättre. Men vissa saker hjälper inte hur jag än försöker.

Och jag skäms så hemskt över det som hände och när psykologen pratar om det jag berättar och han sätter ord och namn på det som pågick blir det för mycket. Tror det är bra att skynda långsamt för jag är inte redo för mer.

Blev du helt fri från din PTSD?

 

[Lillefrun]

Kanske kan ni prata om hur du kände det den här gången innan nästa försök? Så du känner dig tryggare då.

Vi har pratat om det tidigare men jag borde kanske ta upp det igen. Det är så stort, jag vill ju ha honom, precis just han men samtidigt är det extremt svårt. Jag blir rädd att sabba allt och att såra honom. Men han säger att han kan hantera allt jag säger. Att jag inte ska fundera på det ens.

 

[tuaphua]

Jag kan inte förstå hur jag ska klara behandlingen. Mitt första försök för 10 år sedan avbröt jag efter bara en gång i ren panik. Nu har vi jobbat med verktyg för att hantera det bättre. Men vissa saker hjälper inte hur jag än försöker.

Och jag skäms så hemskt över det som hände och när psykologen pratar om det jag berättar och han sätter ord och namn på det som pågick blir det för mycket. Tror det är bra att skynda långsamt för jag är inte redo för mer.

Blev du helt fri från din PTSD?

Det är hemskt jobbig behandling. Så jag förstår rädslan etc.
Jag gick i en trauma-grupp som var heltid 5-6 veckor. Första gången insåg behandlarna att jag var för låst. Först trodde de att jag inte försökte. Men jag kunde liksom inte känna. Hade stängt ner allt automatiskt. Så jag fick gå enskilt hos psykologen ett tag. Nästa omgång i gruppen fungerade.
Jag är helt fri från PTSDn vi jobbat med där.
Antagligen tack vare fantastisk psykolog och psykiater som höll i det och forskade samt var extremt kunniga inom svåra trauman.
Skam är väl tyvärr en av de känslor som är absolut svårast att bli av med.
Ofta vågar man ju inte ta upp det och då växer den. Men vågar man öppna upp brukar man bli förvånad över att folk inte reagerar så negativt som man trott.

Och jag är säker på att din behandlare tål att du säger hur du känner och inte blir sårad. Kom ihåg att terapin är FÖR DIG. Och det är hans jobb att kunna hantera det som sker. Han har valt att jobba med det han gör för att han vill det. Man behöver inte tänka som med andra där man liksom vill skydda dem och håller tillbaks. Bara ös ur dig så gott du förmår! Han fixar det!

 

[Lillefrun]

Och jag är säker på att din behandlare tål att du säger hur du känner och inte blir sårad. Kom ihåg att terapin är FÖR DIG. Och det är hans jobb att kunna hantera det som sker. Han har valt att jobba med det han gör för att han vill det. Man behöver inte tänka som med andra där man liksom vill skydda dem och håller tillbaks. Bara ös ur dig så gott du förmår! Han fixar det!

Det är svårt att ösa ur mig, jag fastnar eller dissocierar och stänger ofta ner hela mig själv.

 

[tuaphua]

Det är svårt att ösa ur mig, jag fastnar eller dissocierar och stänger ofta ner hela mig själv.

Förstår! Jag var också sån. Det är ju inte alls ovanligt vid trauma.
Men kanske du kan skriva ner hur du känner kring sista behandlingen och visa honom? Så kanske han kan fiska lite lagom kring det och hjälpa dig få ur dig..

 

[Lillefrun]

Idag behöver jag åka och kolla trycket i bildäcken och handla lite, reklamera en sak som jag glömt bort och kika igenom trädgården efter mer att fixa. Utöver det ska jag fortsätta med det jag började med igår med hundarna. Dom lär sig så snabbt så vi ska repetera vad vi gjorde igår och sen göra något mer trick eller agility.

Det är väldigt viktigt för mig att ta mig för saker med hundarna. I 99% av fallen får det mig att må bättre en stund. Kanske skratta till och med. Och både jag och dom får använda våra hjärnor till något annat än att bara göra saker vi redan kan. Jag måste ju fundera ut hur jag ska lära dom saker och dom måste fatta vad jag vill men jag har typ blivit flytande på ”kinesiska ” så kommunikationen går oftast rätt lätt och snabbt

För dom som inte vet har jag två kinesiska nakenhundar, därav kinesiska språket

Sen ska jag försöka ge mig själv återhämtning idag. Inte göra så mycket mer än så.

 

[Lillefrun]

Förstår! Jag var också sån. Det är ju inte alls ovanligt vid trauma.
Men kanske du kan skriva ner hur du känner kring sista behandlingen och visa honom? Så kanske han kan fiska lite lagom kring det och hjälpa dig få ur dig..

Jo jag skulle kanske det men samtidigt är jag arg på honom för att han pushade för mycket. Vet inte hur jag ska förklara det och jag vill ju komma vidare så jag antar det kommer vara så här ibland men det är jobbigt nu efteråt också

 

[Niyama]

Jo jag skulle kanske det men samtidigt är jag arg på honom för att han pushade för mycket. Vet inte hur jag ska förklara det och jag vill ju komma vidare så jag antar det kommer vara så här ibland men det är jobbigt nu efteråt också

Skriv/säg just det!

 

[tuaphua]

Jo jag skulle kanske det men samtidigt är jag arg på honom för att han pushade för mycket. Vet inte hur jag ska förklara det och jag vill ju komma vidare så jag antar det kommer vara så här ibland men det är jobbigt nu efteråt också

Fattar att det är jobbigt! Tror det är vanligt att man blir arg eller ledsen på terapeuten i sån terapi.

Skönt att du har hundarna att göra saker med. Djur är så fantastiska när man mår dåligt!
Min pappas sambo har en kines, en puff. Himla smart hund som fattar så mkt! Jag är dock inte avis på badandet etc varje v.

 

[Lillefrun]

Fattar att det är jobbigt! Tror det är vanligt att man blir arg eller ledsen på terapeuten i sån terapi.

Skönt att du har hundarna att göra saker med. Djur är så fantastiska när man mår dåligt!
Min pappas sambo har en kines, en puff. Himla smart hund som fattar så mkt! Jag är dock inte avis på badandet etc varje v.

Puffar kräver mycket pälsvård. Det var det enda jag tyckte var jobbigt med min puff. Mina nuvarande är ju nakna och inte särskilt jobbiga att fixa med. Beror också på i vilket ”skick ” man vill ha dom och jag följer rasstandarden gällande huden och pälsen året runt men inte ens det är särskilt svårt.

Jag tror jag blir triggad av att han är en man. Jag vil inte byta bara för det för jag måste ju klara av att vara ensam med en man utan att bli rädd. Det var så länge sen jag var i ett förhållande men det förstörde jag snabbt och smidigt genom att stänga ute killen, var tydlig med gränsen för hur nära vi fick komma varandra och berättade att jag inte tycker om när man rör vid mig. Han var också blyg och försiktig så jag tror jag sårade honom när jag gjorde slut när jag upptäckte att han ljugit för mig. En mer balanserad person hade kanske hanterat det bättre men jag såg bara red flags och fick panik.

Men jag vill inte ha en relation med ljug och med smygande igen.

 

[monster1]

Puffar kräver mycket pälsvård. Det var det enda jag tyckte var jobbigt med min puff. Mina nuvarande är ju nakna och inte särskilt jobbiga att fixa med. Beror också på i vilket ”skick ” man vill ha dom och jag följer rasstandarden gällande huden och pälsen året runt men inte ens det är särskilt svårt.

Jag tror jag blir triggad av att han är en man. Jag vil inte byta bara för det för jag måste ju klara av att vara ensam med en man utan att bli rädd. Det var så länge sen jag var i ett förhållande men det förstörde jag snabbt och smidigt genom att stänga ute killen, var tydlig med gränsen för hur nära vi fick komma varandra och berättade att jag inte tycker om när man rör vid mig. Han var också blyg och försiktig så jag tror jag sårade honom när jag gjorde slut när jag upptäckte att han ljugit för mig. En mer balanserad person hade kanske hanterat det bättre men jag såg bara red flags och fick panik.

Men jag vill inte ha en relation med ljug och med smygande igen.

Jag tänker att din psykolog är en utmärkt person att öva på och att du ska vara så ärlig med dina känslor mot honom som du bara kan och inte tänka på om han blir sårad eller så. Det är ju det terapin är tillför, det här är hans arbete och han ska kunna hantera det, vilket han säkert också kan.