Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Lillefrun]

Jag tänker att din psykolog är en utmärkt person att öva på och att du ska vara så ärlig med dina känslor mot honom som du bara kan och inte tänka på om han blir sårad eller så. Det är ju det terapin är tillför, det här är hans arbete och han ska kunna hantera det, vilket han säkert också kan.

Men han är inte en anonym man längre för jag har ju känt honom i 3 år. Men han är tydlig med att inget jag säger förändrar hans sätt att se på mig, inget kommer göra honom arg eller besviken. Inget jag säger är fel. Vårt motto är att skjuta upp all oro jag har tills vi träffas och då reder vi ut det tillsammans istället för att jag ska grubbla själv. Vi ska ses på onsdag men jag kanske behöver reda ut det innan dess.

Jag litar på honom ju, han är super duktig och inkännande och jag vet att han fångar upp mig om jag faller. Det gör han alltid.

Men vi har mål som vi ska nå och jag känner mig långt ifrån dom.

 

[Lillefrun]

Jo en sak som faktiskt är fantastisk är att ursprungsproblemet som gjorde att jag började gå i terapi hos min psykolog nu är borta. Jag- Vi har lärt mig att hantera livet. Är inte det underbart?

Från att gå från att vara 100% fast i ett självskadebeteende har jag nu tagit mig ut ur det helt. Jag är 100% fri nu och det är fantastiskt.

Jag trodde nog aldrig det skulle gå, så ni som har problem. Jag lovar-det går att komma ur det. Det får ta den tid det tar, det kan komma bakslag men ge inte upp då. Ett snedsteg betyder inte att man är fast i det igen. Bara fortsätt kämpa. Och klarar ni det inte själva, be om hjälp!

 

[Lillefrun]

Det känns som allt jobbigt dras mot mig till en enda röra så ju fler saker jag lyckas sortera bort gör det lättare att komma åt grunderna. Nu kan vi fokusera på min PTSD istället och hitta sätt att hantera livet och ångesten utan alla mediciner, hitta sätt att hantera min bipolära sjukdom.

 

[Lillefrun]

Jag älskar mitt boendestöd! Två fantastiska personer som jag bara klickar med. Så bra! Hoppas dom löser det så att jag får en dag till i veckan. Dom är änglar.

 

[Lillefrun]

Jag känner mig uttömd på all, energi, glädje och har verkligen inte lust med något. Sitter i soffan med brasa, värmefilt och en tjock filt.

Jag skulle hälsat på pappa på sjukhuset efter hans operation idag men det går inte. Min kropp skriker STOPP . Vet inte ens om man får hälsa på på den avdelningen så mamma vet inte heller om hon kan hälsa på.

Mamma reagerade direkt på min röst när jag ringde henne. Det är min depressionsröst, rösten när jag är död förutom att hjärtat håller kroppen levande, rösten när jag befinner mig i koma.

Så jag kan inte åka idag. Jag behöver äta och sen gå ut med Trassel och Milou. Två saker jag känner är oöverstigliga just nu.

 

[Lillefrun]

Jag måste, måste, måste ut nu. Det regnar massor och är kallt men jag ger mig själv 5 minuter så att jag hinner svara en kompis och sen är det slut på latandet och jag går ut

 

[Lillefrun]

Det blir att hälsa på på sjukhuset i alla fall. Pappa sa till mamma att han ville ha besök och då kan jag bara inte lyssna på min kropp och huvud. Fick lite energi när jag tog tag i mig själv och åt något. Mystiskt va? Att jag fortfarande glömmer bort att man mår bättre om man äter ordentligt. Och att jag behöver äta även när jag egentligen inte orkar gå till köket. Känns typ som att jag drar mig själv liggandes på mage på marken eller liksom rullar runt tills jag är där. Jag kommer behöva åka bil en timme till sjukhuset och en timme hem med mamma. Får se om jag kan vara social.

 

[Lillefrun]

Det var hemskt på sjukhuset, jag har aldrig sett pappa så här. Han såg ut precis som innan dom jag älskar har dött. Han orkade inte prata, hade obeskrivligt ont och var inte alls lik pappa. Han såg ut att vara 20 år äldre sen i helgen när vi sågs.

Fick prata med mamma en del och vi hade bra diskussioner så det var ju bra men jag är bara så orolig för pappa.

 

[kma]

Vad har han genomgått för operation?
Känns det bra att du ändå kom iväg på besök?

 

[Lillefrun]

Vad har han genomgått för operation?
Känns det bra att du ändå kom iväg på besök?

Han har bytt ut en hjärtklaff så dom har öppnat upp hela bröstkorgen på honom, kanske 40 cm lång öppning som nu efter gör ont vid varje andetag och rörelse och han hade kramper av smärtan Han har en tillfällig peacemaker också.

Man kan höra varje litet ljud från den nya hjärtklaffen.

Han blev glad att jag kom för mamma hade ju sagt att jag mådde dåligt och inte kunde komma. Men han orkade inte prata och då sa jag att jag inte heller gjorde det så han låg där och jag och mamma satt där tysta efter dom första hälsningarna. Så jag är glad att jag kunde visa att jag bryr mig men jag är också mer rädd nu än innan.

 

[kma]

Han har bytt ut en hjärtklaff så dom har öppnat upp hela bröstkorgen på honom, kanske 40 cm lång öppning som nu efter gör ont vid varje andetag och rörelse och han hade kramper av smärtan Han har en tillfällig peacemaker också.

Man kan höra varje litet ljud från den nya hjärtklaffen.

Han blev glad att jag kom för mamma hade ju sagt att jag mådde dåligt och inte kunde komma. Men han orkade inte prata och då sa jag att jag inte heller gjorde det så han låg där och jag och mamma satt där tysta efter dom första hälsningarna. Så jag är glad att jag kunde visa att jag bryr mig men jag är också mer rädd nu än innan.

Fint att du följde med när han verkar uppskatta det så pass även om han inte hade ork att prata.
Det kommer bli bra med pappa. Men alltid läskigt med hjärtoperationer.

Kram

 

[Lillefrun]

Jag kan inte hälsa på pappa för jag mår inte helt bra. Det känns inget bra för jag vill se honom och röra vid honom men det vore ännu värre ifall jag skulle smitta honom ifall det är något. Jag får hoppas på imorgon eller i helgen.

Men det blir inget bra för min ångest med en hel dag ensam. Jag har lagat mat, tränat med hundarna, tvättat och gått en promenad och ska ju ut sen igen med hundarna. Jag ska färga håret nu och kanske dammsuga lite om jag orkar men vet faktiskt inte om det går. Kanske kan jag fokusera på lite läsning en kort stund?

Dagen blev plötsligt väldigt lång och jag är samtidigt väldigt trött och har en hel massa ångest. Recept för en dålig dag.

 

[Lillefrun]

Nu vet jag varför jag mått så dåligt idag. Jag glömde ta min medicin imorse och upptäckte det vid 16, jag började få självskadetankar och kände mig olustig till mods. Kände att jag inte stod ut. Så starkt att det var svårt att vilja leva. Det har byggts upp hela dagen men ja, det går snabbt i mitt huvud. Speciellt utan mediciner så är jag så skör. Nu när jag vet varför är det lättare att hantera men jag önskar att min psykolog inte ska vara borta i två veckor men jag kommer som tur är träffa kuratorn nästa vecka.

Bara för att jag inte agerar på skadetankar längre innebär det ju inte att dom inte finns. Dom kommer och går, jag kan liksom inte heller radera ut dom från det förflutna med bara viljekraft. Ärren finns där, jag ser dom nästan hela tiden, nervskador gör att det kliar, gör ont eller attt känseln är borta på vissa ställen. Jag blir tokig ibland av att det kliar så mycket så jag river och kliar tillbaka.

Nu ska jag ut med hundarna en sväng i alla fall. Och sen tänker jag försöka läsa eller titta på film kanske. Rida ut stormen.

 

[Lillefrun]

Det intressanta med det hela är Trassel, han har sagt till mig hela dagen fram till att jag tog medicinen att något är fel. Han har krafsat på mig, buffat på mig, strykt sig mot mig, slickat mig mitt i ansiktet och lagt sig på mig. Nu är han lugn och nöjd. Men han var sjukt jobbig tyckte jag då. Det var det att han märkte att något var fel.

 

[Lillefrun]

Idag ska bli en bra dag. Min bästa vän som jag tyvärr inte kunnat träffa på över en månad kommer hit en sväng. Jag har saknat henne extremt mycket.

Och förhoppningsvis är pappa så bra att han kan flyttas till sjukhuset här i stan och det är rätt håll från mig in till stan och lätt att hälsa på.

Hoppas verkligen, verkligen att pappa blivit bättre så han kan byta sjukhus.

Pappa är min klippa. Vi pratar minst en gång om dagen. Ofta mer. Han är egentligen tvärtemot mig. Han har lätt för att bli arg och irriterad men sen lägger det sig rätt snabbt. Han är så snäll, generös, gör allt för mig, han finns alltid, han stöttar mig och det går inte att tänka sig ett liv utan honom. Så han bara måste bli bra. Kära, fina pappa

 

[Lillefrun]

Pappa kommer till sjukhuset här i stan någon gång idag. Ska bli skönt att kunna hälsa på honom imorgon.

 

[Lillefrun]

Jag vill träffa min psykolog eller i alla fall prata men det går inte. Han skrev att han nog inte hinner ringa idag och sen ska jag inte träffa honom förrän om två veckor. Jag ville verkligen prata med honom.

Jag blir orolig när jag tänker och känner som igår. Jag är ju ganska säker på varför det blev så men det är ju perioder när jag känner mig så oavsett. Jag kände att jag hade velat ha någon att prata med, kanske till och med ha någon rent fysiskt, inte bara telefonsamtal. Men jag hade ju ingen. Jag får hålla mig till boendestödet på måndag. Dom säger hela tiden att dom ska fixa så jag får två dagar i veckan men det verkar vara omöjligt .

 

[Lillefrun]

Idag känns allt omöjligt, vindrutan på bilen är trasig och behöver bytas ut och jag har typ inget kvar av mina pengar för just nu i april och maj har det varit massor av utgifter jag inte kan rå för, verkligen massor på en gång. Vet inte om det är vanligt men ekonomin triggar så mycket ångest och jag vet inte hur det ska finnas en framtid för mig.

Det är visning i helgen om någon nu kan köpa. Folk har inte råd att bo här i mitt område. För vissa tar det ett år att sälja här, jag har inte den tiden. Huset är på annons sedan februari och jag gör allt för att hålla ihop.

 

[Niyama]

Idag känns allt omöjligt, vindrutan på bilen är trasig och behöver bytas ut och jag har typ inget kvar av mina pengar för just nu i april och maj har det varit massor av utgifter jag inte kan rå för, verkligen massor på en gång. Vet inte om det är vanligt men ekonomin triggar så mycket ångest och jag vet inte hur det ska finnas en framtid för mig.

Det är visning i helgen om någon nu kan köpa. Folk har inte råd att bo här i mitt område. För vissa tar det ett år att sälja här, jag har inte den tiden. Huset är på annons sedan februari och jag gör allt för att hålla ihop.

En fördel är ju att du inte har lån, och därmed skulle kunna sänka priset rejält? Visst är det surt att förlora pengar, men sen när du bor i hyresrätt kommer du få vettigt bostadstillägg om du inte har massor av sparpengar.

Det gör ju att det finns en framtid. Om jag var du skulle jag diskutera med mäklaren om att sänka priset. I läget du är i så är det mer värt att få och stabil tillvaro där du inte behöver oroa dig över ekonomin och allt som kan gå sönder.

Ang. vindrutan så brukar det gå på försäkringen?

 

[Lillefrun]

Jag börjar känna mig nedstämd igen,jag hade båda mina boendestöd här på samtal och dom uttryckte sin oro flera gånger för att jag såg så utmattad och trött ut och hade svårt att orka koncentrera mig. Jätte trött helt enkelt. Dom tyckte jag skulle gå och lägga mig och vila och kanske sova fast det bara var eftermiddag.

Jag tycker verkligen om båda och är glad att jag fått just dom. Om två veckor får jag troligtvis den där andra dagen i veckan som ska bli på torsdagar. Jag är väldigt oväntat nöjd med hela grejen med boendestöd.

Dom kommer nog vara till bra stöd i alla grader i mitt mående