Autistic meltdown

Bukefalos 30 år!

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?
 

Jag får ut det bästa nu, jag behöver inte superstressa med packning och rensning , det måste göras men jag har tre månader på mig. Jag får bo i huset över sommaren igen och sen ska jag göra min nya lägenhet superfin och fixa världens bästa balkong.

Jag har styrt med så mycket praktiskt idag och just nu ser jag faktiskt fram emot att flytta. Det ska bli skönt när allt är i ordning. Jag är nog lite klar med att bo ensam och ta hand om allt. Det händer saker hela tiden. Allt går sönder.

Senast på midsommarafton gick rören till varmvattenberedaren sönder och det sprutade vatten överallt. Pappa var besviken att han inte kunde koka sin potatis så vi delade på dom sista brödskivorna med ägg för min del och ägg och sill för dom. Inte världens lyxigaste fest som jag lyckades ordna men det blev glass och jordgubbar också.

Plus en nota på 2700 till rörmokaren. Kyl och frys gick sönder för snart 2 månader sedan. Köparna kommer ha lyxen i att precis allt som går att förbättra har jag gjort vad som krävs förutom spisen.

Nu får inget mer gå sönder under mina tre månader här.

Har rensat i boden med boendestöd i en timme och skulle klippa gräset men har feber. Får göra det imorgon oavsett hur jag mår.
 
Jag kan inte sova, klockan är 03.10, tagit alla mediciner jag ska men jag inte trött. Gått igenom tre lådor från boden och börjat rensa och plocka ur byrorna på sånt som inte är säsong. Men nu ska jag göra mig trött. Titta på någon jätte tråkig videobpå YouTube. Fungerar inte det ska jag yoga
 
Det börjar verkligen kännas på riktigt nu. Tanken är att tömma förråden men sen insåg jag att måste prioritera mina byråer för där går lådorna inte längre att stänga och man hittar inget. Så i natt gick jag igenom tre lådor från boden och började med en byrå. Somnade runt 4 tiden när jag hade styrt och ställt.

Ska göra klart allt idag men först promenad med extra mormor, extra morfar, extra syster och hennes son. Ska visa dom min gigantiska rosenbuske
 
Fick handpenningen igår och den var verkligen inte stor efter mäklare och hemmet annonsen som var jätte dyr. Men det räckte för att betala tillbaka skulden jag hade till mamma.Den var ”liten” på några tusen vilket var enormt, extremt mycket när jag inte hade några pengar men jag ville verkligen betala så fort det bara gick. Ville inte få pengarna vilket jag var tydlig med från början att det var ett lån och jag betalar så fort jag bara kan. Skönt nu att vara skuldfri!
 
Jag blir så förvirrad, pappa tjatar på mig att packa mer och fortsätta jobba, att det inte kan vara som sist jag flyttade. Jag förklarade att jag rensar varje dag förutom den dagen jag klippte gräset i tre omgångar och att jag var uppe till 4 i natt och rensade och sorterade och fortsatte sen idag. Då blir han arg på det istället och säger att jag måste äta och vila för annars går det inte. Jag förklarar att jag äter långt mer än jag borde så det behöver han inte oroa sig för men då blev han arg igen. Och sen sa han att han räknat kartongerna sist jag flyttade så det går inte att ta med allt. Jag säger jag vet jag jobbar hela tiden. Då frågar han vart allt ar vägen i så fall. Mamma och jag var ju en sväng till returpunkten med deras stora bil fullpackad av säckar i söndags. Säkert 20 stycken säckar. Det visste han för han var med hem till mig så det var en väldigt dum fråga.

Hur jag än gör så blir det ju fel. Vad jag än svarar svarar jag fel. Och jag blir så förvirrad
 
Jag blir så förvirrad, pappa tjatar på mig att packa mer och fortsätta jobba, att det inte kan vara som sist jag flyttade. Jag förklarade att jag rensar varje dag förutom den dagen jag klippte gräset i tre omgångar och att jag var uppe till 4 i natt och rensade och sorterade och fortsatte sen idag. Då blir han arg på det istället och säger att jag måste äta och vila för annars går det inte. Jag förklarar att jag äter långt mer än jag borde så det behöver han inte oroa sig för men då blev han arg igen. Och sen sa han att han räknat kartongerna sist jag flyttade så det går inte att ta med allt. Jag säger jag vet jag jobbar hela tiden. Då frågar han vart allt ar vägen i så fall. Mamma och jag var ju en sväng till returpunkten med deras stora bil fullpackad av säckar i söndags. Säkert 20 stycken säckar. Det visste han för han var med hem till mig så det var en väldigt dum fråga.

Hur jag än gör så blir det ju fel. Vad jag än svarar svarar jag fel. Och jag blir så förvirrad
Tolkar det som att han är orolig att du inte ska rensa tillräckligt. Samtidigt är han orolig för att du kanske inte sover och äter. Förståeligt, särskilt som jag fattat det som att dina föräldrar ska ha lite "koll" på dig?

Han vill att du ska sova på natten och rensa på dagen. Orkar du inte hantera hans oro får du säga det.
 
Tolkar det som att han är orolig att du inte ska rensa tillräckligt. Samtidigt är han orolig för att du kanske inte sover och äter. Förståeligt, särskilt som jag fattat det som att dina föräldrar ska ha lite "koll" på dig?

Han vill att du ska sova på natten och rensa på dagen. Orkar du inte hantera hans oro får du säga det.
Jo det har jag sagt, flyttenär min och mitt problem. Han fr inte vara med i själva flyttkarusellen för han har nyss opererat hjärtat så det sista jag vill är att han bokstavligen får en hjärtattack. Han har ett väldigt hetsigt humör så det är svårt att hänga med. Sist hoppade han in och hjälpte flyttfirman fast jag ju betalat dom. Han får bara lyfta 1 kg så det är omöjligt nu men jag vill inte att han ska stressa ihjäl sig och bara stå och titta på.

Jag vet att han är orolig men det går inte ihop sig och jag blir ledsen när jag går igenom allt och påminns om allt jobbigt och sliter som ett djur och jag behöver inte bli tjatad på.
 
Det känns så konst att bli granne med där jag bodde i lite mindre än 3 år. Lägenheten var fin och jag och min bror lottade om vem som skulle få det stora rummet och jag vann. Jag trivdes i området och lägenheten men jag var liksom knappt aldrig där. Jag var inlagd för anorexin väldigt långa perioder på sjukhuset och för depression. Sen bodde jag på behandlingshem väldigt länge och i slutet pendlade jag fram och tillbaka med tåg minst en gång i veckan så jag packade aldrig upp utan bodde i en väska.

Det var krig varje dag mellan mina föräldrar och mig eftersom dom försökte få mig att äta flera gånger per dag och inte träna och tvångspromenera och jag var så suicidal att dom i perioder inte vågade lämna mig ensam

Men nu ska jag bo på riktigt där och jag ska njuta i lugn och ro. Lite som att backa bandet och göra om och göra rätt.
 
Känns lite som att jag faller igen. Mina vårdkontakter är på semester och dessutom finns dom inte dygnet runt så klart. Så jag samlade på mig en hög med böcker om mina problem och letar lösningar.

Det är en bok om Bipolär 2 som är väldigt intressant. För min del kan dom inte bestämma vilken jag har, typ 1 eller 2 utan kallar det bara bipolär sjukdom. Först var dom helt säkra på typ 2 men sen har jag haft några extrema perioder,varav en ledde till inläggning på psykakuten där det här med vanliga vanor inte finns och det var en udda upplevelse men jag var inte rädd för jag visste att det bara var tillfälligt istället för hur det varit tidigare. Bara lite/ extremt irriterande, läkaren förstod inget alls. Personalen förstod.

Jag känner mig vobblig, jag kommer tippa åt något håll snart men jag vet inte om det är upp eller ner. Bara att det inte är hållbart nu. Faller tillbaka i gamla ovanor och nya. Why!?! Jag har problem nog som det är. Varför mer? Sänker självförtroendet rejält.
 
image.webp
 
Känns lite som att jag faller igen. Mina vårdkontakter är på semester och dessutom finns dom inte dygnet runt så klart. Så jag samlade på mig en hög med böcker om mina problem och letar lösningar.

Det är en bok om Bipolär 2 som är väldigt intressant. För min del kan dom inte bestämma vilken jag har, typ 1 eller 2 utan kallar det bara bipolär sjukdom. Först var dom helt säkra på typ 2 men sen har jag haft några extrema perioder,varav en ledde till inläggning på psykakuten där det här med vanliga vanor inte finns och det var en udda upplevelse men jag var inte rädd för jag visste att det bara var tillfälligt istället för hur det varit tidigare. Bara lite/ extremt irriterande, läkaren förstod inget alls. Personalen förstod.

Jag känner mig vobblig, jag kommer tippa åt något håll snart men jag vet inte om det är upp eller ner. Bara att det inte är hållbart nu. Faller tillbaka i gamla ovanor och nya. Why!?! Jag har problem nog som det är. Varför mer? Sänker självförtroendet rejält.
Grejen är väl att det inte finns några enkla lösningar. Då hade du redan känt till dem.

Jag funderar på om det bästa verkligen är att fördjupa dig mer i din sjukdom. Du vet redan massor. Om det inte är bättre att fokusera på rutiner, dina hundar etc? Du måste ha strategier som du fått hjälp med av din vårdpersonal?

Nu har ju inte jag bipolär sjukdom, men i sämre perioder kunde jag fastna i att läsa om PTSD. Vilket inte alls var bra då, jag skulle bara fokusera på det som jag kommit överens med vården om.
 
Grejen är väl att det inte finns några enkla lösningar. Då hade du redan känt till dem.

Jag funderar på om det bästa verkligen är att fördjupa dig mer i din sjukdom. Du vet redan massor. Om det inte är bättre att fokusera på rutiner, dina hundar etc? Du måste ha strategier som du fått hjälp med av din vårdpersonal?

Nu har ju inte jag bipolär sjukdom, men i sämre perioder kunde jag fastna i att läsa om PTSD. Vilket inte alls var bra då, jag skulle bara fokusera på det som jag kommit överens med vården om.
Det här är en arbetsbok som hjälper en att reda ut saker med formulär och fakta och frågor. Jag kikar i den ibland och idag gjorde jag övningar och lärde mig skillnaden mellan rädsla och ångest och det fick mig faktiskt att stanna upp och det hjälpte mig.

Jo jag har verktyg och jag använder dom dagligen men ibland är det för svårt. Till vardags har jag och min psykolog en deal som han säger varje gång att allt jag oroar mig för, alla problem, allt som är svårt att hantera ska jag inte grubbla över själv eller göra utan skjuta upp tills vi ses nästa vecka och om det krisar får jag alltid maila och så försöker han hitta en tid att ringa mellan besöken.

Så jag är fortfarande väldigt beroende av min psykolog, jag behöver väldigt mycket stöd och han är på semester i 6 veckor. Det är lång tid att skjuta upp saker och inte agera på dom.
 
Vi har inte riktigt kommit dit att jag klarar mig finfint på egen hand, jag behöver mycket hjälp. Mitt boendestöd ska komma två gånger i veckan men gör inte det och nu har ju dom semester och det blir en vikarie en timme i veckan. Varken jag eller mina boendestödjare tycker en timme i veckan räcker. Jag vill att dom ska komma minst en dag till och det vill dom med men det finns inte resurser hos kommunen att ge mig det stöd jag blivit lovad när jag fick beskedet om att jag får boendestöd.
 
Tänk hur det kan bli, en familj splittrad av en liten sak som blir omöjlig att överkomma. Och tomrummet och känslan av att vara ensam och utanför. Det var väl inte optimalt alltid innan heller men vi var en familj och allt ändrades.

Går det att bryta, finns det en väg ihop? Jag skulle vilja det tror jag om vissa saker gick att ändra på
 
På 2,5-3 år har jag bara träffat vissa medlemmar 2-3 gånger. Trassel ville inte hälsa på en och då hör jag mig själv säga att han inte är intresserad av främlingar. Tänk att det blivit så att vi är främlingar nu
 
Jag är så sjukt, sjukt trött. EON ringde och dom första 10 minuterna trodde jag att det var Fortum som jag pratade med. Bad om att han skulle vänta en stund och bankade mig i huvudet hårt med händerna för att piggna till och bad honom ta om allt igen. Plus att jag frågade samma saker gång på gång. Till slut fattade jag vad vi pratade om men det tog honom 20 minuter för att komma dit. Bra kämpat av honom tycker jag och bra räddning från min sida :laugh:

Hundarna ville ut vid 8 vilket ändå är helt rimligt men jag förstod inte hur jag skulle lyckas. Masade mig till byrån för att ta på mig men var tvungen att lägga mig på sängen mellan varje plagg.

Efter frukosten har jag legat livlös på altanen. Jag har saker jag behöver fixa idag, trimma ena hunden men han är så snäll och lugn att det inte är det minsta jobbigt. Om man inte är jätte trött. Skulle behöva handla och sen kommer boendestödet och jag vill rensa i skafferierna med dom. Men hunden är viktigast så kanske ska be dom tvinga mig om jag inte lyckas få till det innan dom kommer.

Sen kommer mina föräldrar förbi en sväng.

Sen vill jag träna med båda hundarna när det är svalt ikväll. Körde lite igår kväll vid 21.30 tiden igår.
 

Liknande trådar

  • Presenterar mig i efterhand
  • Ensam och ledsen
  • Alkohol
  • Miumius stora flytt-tråd

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp