Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[monster1]

Usch, det är inget bra idag. Definitivt en äckligt dålig dag. Fångad i en kropp jag hatarrbb. Vill bara ge upp. Jag har så mycket på gång att det känns oöverstigligt. Kaos här hemma, kaos i huvudet. Känns som jag borde be om hjälp men vet inte av vem. Mina föräldrar vet inte vad som pågår, kurator+psykolog borta mer än en månad till. Hämtade medicinen på psykiatrin idag och fick tipset om psykakuten vilket går bort direkt.

Jag ska ut med hundarna snart och om det inte känns bättre ska jag försöka komma fram till Minds chatt. Alltid svårt eftersom det är sån belastning. Jag vill att när jag dör så vill jag testamentera pengar dit och till någon Animail Protection fond. Men Mind har räddat mig flera gånger och jag tycker det är en fantastisk hjälp när allt annat är borta. Kan gott skänka hälften av mina pengar till dom i mitt arv.

Nu ska jag ju inte dela ut pengar nu för jag lever och kämpar på. Men även en kämpe har det jobbigt ibland.

Du kan ringa Hjälplinjen det är en nationell linje som regionerna har tagit fram för stöd vid psykisk ohälsa. Det är professionell personal som svarar

Ring 90390​

https://hjalplinjen.se/telefon

 

[Grazing]

Du kan ringa Hjälplinjen det är en nationell linje som regionerna har tagit fram för stöd vid psykisk ohälsa. Det är professionell personal som svarar

Ring 90390​

https://hjalplinjen.se/telefon

Kan säga att kvällstid är omöjligt att komma fram där, men man kan ju alltid försöka.

 

[Niyama]

Kan säga att kvällstid är omöjligt att komma fram där, men man kan ju alltid försöka.

Nu var det längesen jag ringde såna linjer, men när jag gjorde det var det hopplöst i princip överallt förutom jourhavande präst. Så det är mitt tips som vanligt (trots att jag är ateist).

 

[Lillefrun]

Jag kommer typ aldrig fram när jag söker hjälp

 

[Lillefrun]

Pappa kom hit en sväng och så gick vi en riktig långpromenad. Det var jätte mysigt och skönt. Jag städar idag så ska ta tag i det igen. Dammsuga och skura golv. Det andra är klart. Det är svårt att ta mig för saker men hittills är det lite bättre men det brukar dala mer och mer under dagen.

En jätte bra sak är att jag fått veta att jag får parkeringen under min lägenhet så jag behöver inte ens gå ut för att gå till bilen utan kommer kunna ta hissen ner bara. Så lyxigt!

Jag vet inte om jag ska berätta för mina föräldrar att jag har en svacka och att det inte går så bra med saker. Först och främst tänker jag att dom har nog med sitt och jag vill inte oroa dom. Jag vill inte förstöra deras semester och inget blir bättre av att säga något tror jag. Det är mer ifall dom själva märker eller om det blir svåra situationer. Vet inte om det är bättre att säga innan dom kommer på saker själva. För jag kan ju komma ur svackan snart och då har jag oroat dom i onödan.

Hur tänker föräldrar? Vill dom veta om problem som deras barn har eller är det skönare att vara lyckligt ovetande? Alltså ett vuxet barn.

 

[manda]

Pappa kom hit en sväng och så gick vi en riktig långpromenad. Det var jätte mysigt och skönt. Jag städar idag så ska ta tag i det igen. Dammsuga och skura golv. Det andra är klart. Det är svårt att ta mig för saker men hittills är det lite bättre men det brukar dala mer och mer under dagen.

En jätte bra sak är att jag fått veta att jag får parkeringen under min lägenhet så jag behöver inte ens gå ut för att gå till bilen utan kommer kunna ta hissen ner bara. Så lyxigt!

Jag vet inte om jag ska berätta för mina föräldrar att jag har en svacka och att det inte går så bra med saker. Först och främst tänker jag att dom har nog med sitt och jag vill inte oroa dom. Jag vill inte förstöra deras semester och inget blir bättre av att säga något tror jag. Det är mer ifall dom själva märker eller om det blir svåra situationer. Vet inte om det är bättre att säga innan dom kommer på saker själva. För jag kan ju komma ur svackan snart och då har jag oroat dom i onödan.

Hur tänker föräldrar? Vill dom veta om problem som deras barn har eller är det skönare att vara lyckligt ovetande? Alltså ett vuxet barn.

Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns föräldrar, och vuxna barn.

Jag tycker du ska gå på de samtal du och dina föräldrar haft (eller kan komma att ha) om hur ni vill hantera dels ditt mående, dels er relation m och även hur ni vill hantera ditt mående så det blir så bra som möjligt för er alla och även för er relation, inte hur en hypotetisk genomsnittsförälder tänker om sitt hypotetiska genomsnittliga och friska vuxna barn.

Det är okej att relationen till föräldrar ser annorlunda ut vid sjukdom och utmaningar än när allt flyter på i livet. Och det är toppen att du funderar kring hur du, och nu, vill göra så det kan bli så bra som möjligt för er alla.

Vad skönt med parkeringen!

 

[Lillefrun]

Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns föräldrar, och vuxna barn.

Jag tycker du ska gå på de samtal du och dina föräldrar haft (eller kan komma att ha) om hur ni vill hantera dels ditt mående, dels er relation m och även hur ni vill hantera ditt mående så det blir så bra som möjligt för er alla och även för er relation, inte hur en hypotetisk genomsnittsförälder tänker om sitt hypotetiska genomsnittliga och friska vuxna barn.

Det är okej att relationen till föräldrar ser annorlunda ut vid sjukdom och utmaningar än när allt flyter på i livet. Och det är toppen att du funderar kring hur du, och nu, vill göra så det kan bli så bra som möjligt för er alla.

Vad skönt med parkeringen!

Jag känner att jag inte vill dra in dom igen. Just nu flyter det på bra mellan oss.

Problemet är att om jag inte vill berätta så kommer det bli jätte jobbigt eftersom jag kanske måste säga nej til sånt jag vill och som dom vet att jag tycker om.

Jag älskar till exempel att bada om det är tillräckligt varmt, lite kräsen med värmen i vuxen ålder men är det varmt nog badar jag i timmar. Dom andra solar och ligger på stranden och jag simmar runt och hoppar omkring som ett barn.

Jag tycker inte om att sola och blir snabbt uttråkad men det är mysigt att åka till en sjö eller skärgården i alla fall ibland och jag vill så gärna göra det. Kanske är det jag som gör ett problem av något som inte är ett problem men för mig är det ett problem. Vore så mycket lättare om man kunde läsa andras tankar och kunna förutse vad andra tänker om saker.

Jag funderar på att låta det vara och så får dom ta upp det om dom vill för jag tänker köra på som vanligt. Så ligger inte allt på mig. Jag har ingen redovisningsplikt. Däremot kommer jag svara med sanningen eftersom problemet är rätt uppenbart och inte går att misstolkas. Känns som jag kom på den bästa lösningen nu faktiskt.

 

[Lillefrun]

Okej, min PTSD är igång för full fart. Jag har sådan ångest att det känns som att jag kommer kräkas och jag är skakig och försöker planera morgondagen men det går inte att fokusera på någonting annan.

Jag ska titta på parkeringsplatsen imorgon förmiddag. Ensam, jag med en okänd man i ett garage och att han sa att han kan visa var och hur jag tar mig till min lägenhet.

Han låter ju snäll och skriver helt normalt och artigt men det säger ju inget om hur farlig han kanske är. Jag är inte bekväm alls med situationen. Min psykolog säger att min hotmonitorering gör mig spänd hela tiden för allt i vardagen och nu är det liksom en situation där det faktiskt i min värld bara skriker NEJ.

Men det är ju bara tankar. Leta säkra och trygga tecken och fokusera på det istället för alla hotfulla tecken säger min psykolog. Men jag hittar inga trygga tecken

 

[Lillefrun]

Röjt undan ett av morgondagens hinder så nu återstår bara parkeringen och jag har bestämt mig för att det kommer gå bra och promenera med hundarna och ta mig igenom sista kartongen ur bod 1 och börja i bod 2. Och hitta saker till gårdsloppisen om två veckor. Det är när man går runt till olika hus i området och var och en har en loppis hos sig

 

[Lillefrun]

Parkeringsplatsen lyckades bli ett jätte bra ställe att träffa någon. Jag gick upp vid fyra och måste ha somnat om någon gång för lite inan 10.10 ringde killen och frågade om jag var på väg. Jag hade alltså sovit mig igenom tre alarm. Ut med hundarna och sen iväg. Vi hade ju pratat lite i telefon och han lät ju snäll och han visade sig vara jätte snäll och trevlig. Hade med sin lilla hund som var delvis en puff vilket ju gjorde saken ännu bättre.

Vi ska ses på onsdag kväll och gå en sväng med hundarna. Jag blir lite pirrig och nervös men det vore ju toppen att lära känna någon dit jag flyttar. Tyckte väldigt mycket om honom av det jag hann se idag. Så lugn och snäll och lätt att prata med.

Och parkeringen var jätte bra den med, större än den jag tittade på först. Och hissen ner.

 

[Lillefrun]

Jag har så ont i huvudet, borde rensa i bodarna och klippa gräset och gå med hundarna men jag orkar inte. Hundarna får en kort promenad nu för det är så varmt och en längre ikväll så kanske jag hunnit samla energi.

Lite rensning måste det bli.

Och dricka, förra sommaren blev jag ju så sjuk i Litiumförgiftning att jag kunde ha dött, uttorkad och undernärd var orsaken sa läkaren. Undernärd är jag inte nu men idag har jag nog inte druckit ordentligt så jag tar tag i det och fyller en flaska som ska vara tom ikväll.

Vet inte riktigt hur jag ens ska resa på mig och fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Tror inte det här har något med Litiumet att göra.

Men jag tycker det är obehagligt ovh lite läskigt med Litium.

 

[ii-ssa]

Jag kommer typ aldrig fram när jag söker hjälp

Man kan ju även ringa 112 kvällstid och prata med jourhavande präst om man behöver prata med någon.

 

[Lillefrun]

Man kan ju även ringa 112 kvällstid och prata med jourhavande präst om man behöver prata med någon.

Men är inte 112 bara när det kris krisar? Annars tar man ju upp SOS helt i onödan jämfört med andra som ringer och behöver hjälp.


Boendestöd och psykiatrin säger att man kan ringa psykakuten utan att säga vem man är men om det är någon av dom som jobbar där (där bara 2 personal av alla dom jag träffade där var vettiga och möjliga att prata med) svarar är det inga människor jag vill prata med. Så otroligt dålig människosyn.

Jag tycker det är rätt jobbigt att ringa och prata med någon så om det går har jag valt att chatta med Mind för jag kan i princip inte säga mer än enstaviga meningar som bra, ja, tack, okej med boendestödet ännu.

 

[Lillefrun]

Jag funderar på en sak, det här med att känna mig lat, inte orka det jag planerat, stressen över en ändrad plan och rädslan att låta kroppen bestämma. Ångesten över dagar jag inte orkar något alls.

Jag har så länge jag kan minnas sett mig själv som en sak och kroppen som en annan. Antagligen därför jag ”klarat” i negativ betydelse att vara så dum mot kroppen. Mitt motto har varit att aldrig låta kroppen bestämma, jag pressar mig mer så fort kroppen sänder ut signalerna och gör tvärtom.

Idag försöker jag bryta det och vila fast att jag är helt slut. Och det känns inte bra att vara snäll mot mig själv.

 

[ii-ssa]

Men är inte 112 bara när det kris krisar? Annars tar man ju upp SOS helt i onödan jämfört med andra som ringer och behöver hjälp.


Boendestöd och psykiatrin säger att man kan ringa psykakuten utan att säga vem man är men om det är någon av dom som jobbar där (där bara 2 personal av alla dom jag träffade där var vettiga och möjliga att prata med) svarar är det inga människor jag vill prata med. Så otroligt dålig människosyn.

Jag tycker det är rätt jobbigt att ringa och prata med någon så om det går har jag valt att chatta med Mind för jag kan i princip inte säga mer än enstaviga meningar som bra, ja, tack, okej med boendestödet ännu.

Man ringer 112 och säger att man vill prata med jourhavande präst.

 

[Lillefrun]

Man ringer 112 och säger att man vill prata med jourhavande präst.

Aha, tack. Det hade jag inte en aning om. Vet du om det är lätt att få prata med någon?

 

[ii-ssa]

Aha, tack. Det hade jag inte en aning om. Vet du om det är lätt att få prata med någon?

Nu är det mer än 3 år sen jag pratade med någon där, men då kom jag fram iaf. De är ju sena tider så.

 

[Lillefrun]

Nu är det mer än 3 år sen jag pratade med någon där, men då kom jag fram iaf. De är ju sena tider så.

Det brukar vara som mest samtal på sena tider upplever jag

 

[Niyama]

Man kan ju även ringa 112 kvällstid och prata med jourhavande präst om man behöver prata med någon.

Tipsade om det tidigare i tråden, det kan dock vara kö där också.

 

[Grazing]

Men är inte 112 bara när det kris krisar? Annars tar man ju upp SOS helt i onödan jämfört med andra som ringer och behöver hjälp.

Jag fick det tipset på psykiatrin igår att om det inte går att nå andra hjälplinjer och man mår dåligt så är det bara att ringa 112 och säga att man vill prata med jourhavande präst och dom svarar nästan alltid garanterat tydligen. Jag har inte testat själv för det känns drastiskt att ringa 112 men som hon som jag pratade med igår sa så är det kris när man behöver prata när man mår dåligt.

Nästa gång jag får en dipp ska jag ringa iallafall för alla andra ställen är enligt mig värdelösa för dom "kan inte prata om sådana allvarliga saker" osv säger dom jämt till mig och att "det är bättre att åka in till psykiatrin" trots att jag bara behöver prata med någon. Så dom har jag gett upp. Men dom präster jag pratat med oavsett situation egentligen har alla varit fantastiska att prata med, dom är ju ofta bra med människor och känslor. Inte alla såklart, finns dårar överallt men antar att om dom jobbar som jourhavande så vet dom ofta vad dom ger sig in på.

Det är för mig ofta bättre än att åka in till psykiatrin iallafall där man faktiskt sällan får prata med en enda person när det är kris..konstigt nog..