Barnfritt meningsfullt liv

[Kirre]

Tror det är väldigt svårt att mäta lycka och det beror ju väldigt mycket på när man frågar
När jag jobbade som tågvärd skulle jag absolut säga att de utan barn var betydligt lyckligare än de med barn

Apropå lycka, inte alls barnrelaterat, och inte bara svar till dig @Bison , så när det gjordes en gigantisk hälsostudie i Australien med frågor om högt och lågt kring människors liv och leverne så var det en aktivitet som med statistisk säkerhet stack ut som gjorde människor lyckligare än de som inte gjorde aktiviteten och det var de som gick på konsert minst en gång om året. Det var ungefär det enda där man verkligen kunde se ett samband mellan vad folk gjorde och hur lyckliga de uppskattade sig själva att vara.
Ändå lite häftigt att det någonstans ändå går att dra ett samband kring lycka. Med det inte sagt att man inte kan vara lycklig ändå, även utan konserter, eller barn, för att återknyta lite till tråden.

 

[Bison]

Apropå lycka, inte alls barnrelaterat, och inte bara svar till dig @Bison , så när det gjordes en gigantisk hälsostudie i Australien med frågor om högt och lågt kring människors liv och leverne så var det en aktivitet som med statistisk säkerhet stack ut som gjorde människor lyckligare än de som inte gjorde aktiviteten och det var de som gick på konsert minst en gång om året. Det var ungefär det enda där man verkligen kunde se ett samband mellan vad folk gjorde och hur lyckliga de uppskattade sig själva att vara.
Ändå lite häftigt att det någonstans ändå går att dra ett samband kring lycka. Med det inte sagt att man inte kan vara lycklig ändå, även utan konserter, eller barn, för att återknyta lite till tråden.

Det kan jag ändå förstå, musik, stämning, dela en upplevelse med många osv. Det borde verkligen kunna ge ett lyckorus!

Personligen avskyr jag konserter eftersom det involverar en jävla massa folk
Hade jag kunnat gå på konsert helt själv hade jag absolut varit lycklig

 

[SiZo]

Du vill ju helt uppenbart ha barn, varför ser du det som något fult som måste övertygas bort?

Tänker likadant, låter ju som du TS vill ha barn...?

Jag tycker ärligt talat att inlägg som dessa är rejält oförskämda. TS säger att hon inte vill ha barn. Men längtar efter familj. Och direkt ska massor (inte endast er jag har citerat, det var lite för många) tala om att jooooo du vill ju ha barn.

Det kan lika gärna vara så att TS känner sig ensam i relationen som TS har, eller att TS önskar bättre relation till sin familj eller vadsom.

Att komma in och verkligen säga "Men du vill ju ha barn" är oförskämt till tusen, tycker jag. Vi lever redan i en värld där det är norm att skaffa barn, där man, framförallt som kvinna, verkligen behöver kämpa för sin övertygelse. Där ett beslut om att inte skaffa barn ofta handlar om många års funderande fram och tillbaka.

Jag är lyckligt barnfri. Och jag har tvivlat många gånger, framförallt, av någon outgrundlig anledning, när jag har varit en dålig relation. När man pga av den relationen har känt sig ensam. Man letar efter tillhörighet på något sätt, och ett barn öppnar många dörrar där. Och man blir mer accepterad av samhället i stort som förälder än som barnfri.

Att man tvivlar och verkligen grubblar igenom ett sånthär beslut betyder inte att man automatiskt vill ha barn. Det betyder bara att man inser att beslutet har en tidsram att förhålla sig till och att man vill vara helt säker. I slutet kan man såklart komma ut på vilken sida som helst - men det är inte hjälpsamt med "klart du ska ha barn". Framförallt i en tråd där TS bett om tips från barnfria specifikt.

Förra tråden blev likadan. Det är så trisst. Hela samhället propagerar att vi ska skaffa barn. Räcker inte det?

 

[Fjordfrälst]

Jag tycker ärligt talat att inlägg som dessa är rejält oförskämda. TS säger att hon inte vill ha barn. Men längtar efter familj. Och direkt ska massor (inte endast er jag har citerat, det var lite för många) tala om att jooooo du vill ju ha barn.

Det kan lika gärna vara så att TS känner sig ensam i relationen som TS har, eller att TS önskar bättre relation till sin familj eller vadsom.

Att komma in och verkligen säga "Men du vill ju ha barn" är oförskämt till tusen, tycker jag. Vi lever redan i en värld där det är norm att skaffa barn, där man, framförallt som kvinna, verkligen behöver kämpa för sin övertygelse. Där ett beslut om att inte skaffa barn ofta handlar om många års funderande fram och tillbaka.

Jag är lyckligt barnfri. Och jag har tvivlat många gånger, framförallt, av någon outgrundlig anledning, när jag har varit en dålig relation. När man pga av den relationen har känt sig ensam. Man letar efter tillhörighet på något sätt, och ett barn öppnar många dörrar där. Och man blir mer accepterad av samhället i stort som förälder än som barnfri.

Att man tvivlar och verkligen grubblar igenom ett sånthär beslut betyder inte att man automatiskt vill ha barn. Det betyder bara att man inser att beslutet har en tidsram att förhålla sig till och att man vill vara helt säker. I slutet kan man såklart komma ut på vilken sida som helst - men det är inte hjälpsamt med "klart du ska ha barn". Framförallt i en tråd där TS bett om tips från barnfria specifikt.

Förra tråden blev likadan. Det är så trisst. Hela samhället propagerar att vi ska skaffa barn. Räcker inte det?

Jag har inte själv- så är inte sån som trycker på- utan jag upplevde att ts har ett "sug" någonstans som hon vill döva? Annars har jag missuppfattat det och min poäng ÄR att hon ska göra det HON vill. Så säga att jag är oförskämd tog jag faktiskt illa upp och hoppas verkligen inte ts gjorde det med.

 

[Roheryn]

Dessutom. Jag tillhör den såvitt jag förstår ganska lilla grupp nyblivna föräldrar som kände stark och omedelbar kärlek och samhörighet med bebisen. Men det har väldigt lite lite med LYCKA att göra. Att älska sin bebis är inte samma sak som att vara lycklig.

EXAKT så var det för mig också! Det var en omedelbar och helt självklar kärlek, inte sådär bubblande som när man är nyförälskad, utan bara en lugn vetskap om att den där lilla människan älskar jag över allt annat. Men lycka? Njaaeee... Jag tyckte helt ärligt att det var ganska tråkigt att ha en bebis. Omvårdnadsbiten är en så stor del av samvaron där i början och amning, blöjbyten och att ständigt bära på bebis är inte riktigt min grej.

Lyckan smög sig nog på och dök upp i korta glimtar under livet som förälder - precis som i livet i övrigt! Med barnets ökande mognad blir det ju fler och fler aktiviteter man gör tillsammans som faktiskt är givande för både förälder och barn. Första ridturen tillsammans gav mig en stark lyckokänsla och så är det faktiskt fortfarande - en ridtur tillsammans med min dotter är ett av mina allra starkaste lyckopiller!

 

[karamelldrottningen]

Jag tycker ärligt talat att inlägg som dessa är rejält oförskämda. TS säger att hon inte vill ha barn. Men längtar efter familj. Och direkt ska massor (inte endast er jag har citerat, det var lite för många) tala om att jooooo du vill ju ha barn.

Det kan lika gärna vara så att TS känner sig ensam i relationen som TS har, eller att TS önskar bättre relation till sin familj eller vadsom.

Att komma in och verkligen säga "Men du vill ju ha barn" är oförskämt till tusen, tycker jag. Vi lever redan i en värld där det är norm att skaffa barn, där man, framförallt som kvinna, verkligen behöver kämpa för sin övertygelse. Där ett beslut om att inte skaffa barn ofta handlar om många års funderande fram och tillbaka.

Jag är lyckligt barnfri. Och jag har tvivlat många gånger, framförallt, av någon outgrundlig anledning, när jag har varit en dålig relation. När man pga av den relationen har känt sig ensam. Man letar efter tillhörighet på något sätt, och ett barn öppnar många dörrar där. Och man blir mer accepterad av samhället i stort som förälder än som barnfri.

Att man tvivlar och verkligen grubblar igenom ett sånthär beslut betyder inte att man automatiskt vill ha barn. Det betyder bara att man inser att beslutet har en tidsram att förhålla sig till och att man vill vara helt säker. I slutet kan man såklart komma ut på vilken sida som helst - men det är inte hjälpsamt med "klart du ska ha barn". Framförallt i en tråd där TS bett om tips från barnfria specifikt.

Förra tråden blev likadan. Det är så trisst. Hela samhället propagerar att vi ska skaffa barn. Räcker inte det?

Håller med.
TS får försöka ignorera elaka kommentarer som är helt snurriga.

 

[Glasbubblan]

Först och främst - TUSEN TACK för alla fina kommentarer och engagemang. Det finns så oerhört mycket klokhet här och jag är tacksam för alla svar.

Såhär – hade jag varit med någon som verkligen ville ha barn och som kändes som pappamaterial, någon jag känt mig helt trygg med, då hade jag troligen velat ha barn. Jag längtar verkligen efter familjen och ett gemensamt sammanhang tillsammans.

Men, jag har hört för mycket om allt det negativa och min önskan är att känna meningsfullhet och bli nöjd med ett liv utan barn. Jag har t.ex. stort behov av egentid och känner att jag behöver gå undan ofta när jag är med syskonbarnen. Jag förstår inte heller hur familjer får ihop det med heltidsjob och ungar, (relaterade mkt till det Stjarnhimmel beskrev) då jag tycker att det är nog jobbigt att få ihop vardagen bara med mig själv och min partner att anpassa mig till. Jag är en person som vill uppleva och göra mycket, men jag jobbar konstant med att begränsa mig och inte ta på mig för mycket. Att ha dagar utan måsten osv. för återhämtning. Jag har bara en förälder som är någorlunda pigg fortf, och han bor en resdag bort, så jag hade inte haft hjälp och stöd från min egen familj. Och jag är redan, ofrivilligt, projektledaren i min relation och min mardröm hade varit att bli det som förälder, vilket det verkligen verkar som att många, om inte de flesta mammor blir.

Att en del kommer till slutsatsen här om att jag ju vill ha barn kan jag förstå. Och det kan vara bra att höra, för att på nått sätt känna efter hur orden landar. Jag är dock övertygad om att man kan finna familjekänslan jag söker på andra sätt, jag har bara inte kommit dit än. En tanke är att flytta närmare syskonbarnen, såsom jag skrivit tidigare tror jag. Jag har ju många syskon, så bara att komma närmare dem kanske skulle kunna hjälpa, då jag blir lycklig och känner mig aldrig så mycket som mig själv igen, när jag får hänga med syskon och syskonbarnen de få gånger om året som det händer.

 

[Midsommarblomster]

Och så en sak till...
Den allenarådande "sanningen" om att barn är omedelbar lycka och moderskärleken inte kan jämföras med annat. Att den kommer automatiskt när barnet är fött.

Så är det inte för alla. Men få erkänner, inför risken att betraktas som känslokall, dålig etc etc.
Jag fick jobba hårt för att komma fram till kärleken för den där skrynkliga varelsen de skurit ur min kropp. Låg på sjukhus sista fem veckorna utan besök (sjukhusrädd barnafar) Vankade runt i sjukuskorridorer utan sällskap av andra än personalen. Och så en morgon kl 8 skulle allt ske, bli mor, genomgå operationen och vips bli jättelycklig. Det hände inte. Det fyrverkeriet hände inte.

För majoriteten av mödrar sker det men absolut inte för alla. Och så har det varit i alla tider.

Nej verkligen, jag hade i ärlighetens namn fullt upp med att överleva och få logistiken att fungera. När hjärnan har fullt upp med amning, sömn, återhämtning, omställning och skrik hade det varit en ynnest om jag haft möjligheten att översköljas av kärlek och eufori. Men jag hade inte utrymme för det på rätt länge.

Sen ska jag säga att jag inte behövt jobba särkilt hårt för att det skulle komma med tiden, de har charmat mig rätt rejält och nu är jag sådär fånigt nykär av och an. Men barn är ju verkligen inte en universallösning varken på meningsfullhet eller lycka. Sanningen är väl att hjärnan anpassar sig till det man har och hittar nya problem. Det är ju så vi människor är skapta, dessvärre. Det finns alla upplevelser av livet, på alla nivåer, både med och utan barn.

Jag spinner vidare lite och passar på att skriva någonting som jag tycker att man sällan pratar om, och det är det här med att tappa kontrollen över sitt eget liv. Nu försöker jag inte använda det här som ett argument för att inte skaffa barn, jag hoppas inte att någonting jag skriver uppfattas som argument åt något håll för det är inte min avsikt. Jag är uppenbarligen själv väldigt glad över att ha mina barn trots detta. Men jag slås ofta över hur mycket av ens eget välbefinnande som man nu lagt i händerna på någon annan. Vad händer om mitt barn blir mobbad i skolan? Vad händer om mitt barn råkar ut för brott eller olycka? Vad händer om mitt barn får en annan uppfattning av mig som förälder, trots att jag gör mitt bästa, och inte vill ha kontakt sedan? Vad händer om mitt barn dör? Jag känner mig väldigt sårbar av att älska andra individer så högt att vad som händer dem också händer mig. Det kanske inte är ett stort problem, för de flesta, om livet rullar på som det brukar. Men det gör det ju inte för alla. Så på frågan om barn skapar ett lyckligt liv så går det ju också att vända på det, för om något händer finns en risk att behöva leva med stor sorg och oro.

 

[Glasbubblan]

Jag har inte själv- så är inte sån som trycker på- utan jag upplevde att ts har ett "sug" någonstans som hon vill döva? Annars har jag missuppfattat det och min poäng ÄR att hon ska göra det HON vill. Så säga att jag är oförskämd tog jag faktiskt illa upp och hoppas verkligen inte ts gjorde det med.

Nejdå, jag tog inte illa upp alls.

 

[Midsommarblomster]

En tanke är att flytta närmare syskonbarnen, såsom jag skrivit tidigare tror jag. Jag har ju många syskon, så bara att komma närmare dem kanske skulle kunna hjälpa, då jag blir lycklig och känner mig aldrig så mycket som mig själv igen, när jag får hänga med syskon och syskonbarnen de få gånger om året som det händer.

Det låter ju superfint! Det här med att "dela på barn" är underskattat tycker jag. Barn behöver flera vuxna förebilder och goda relationer med vuxna, och föräldrar behöver ofta lite avlastning för att kunna vara bra föräldrar i dagens pressade samhälle. Det kan också vara enklare för barn att anförtro sig till någon annan än sina föräldrar. Skulle något av våra syskon flytta närmare och välja ett barnfritt liv och vilja vara mer involverade med vår familj hade det varit rena drömmen för både oss och barnen.

 

[SiZo]

Först och främst - TUSEN TACK för alla fina kommentarer och engagemang. Det finns så oerhört mycket klokhet här och jag är tacksam för alla svar.

Såhär – hade jag varit med någon som verkligen ville ha barn och som kändes som pappamaterial, någon jag känt mig helt trygg med, då hade jag troligen velat ha barn. Jag längtar verkligen efter familjen och ett gemensamt sammanhang tillsammans.

Men, jag har hört för mycket om allt det negativa och min önskan är att känna meningsfullhet och bli nöjd med ett liv utan barn. Jag har t.ex. stort behov av egentid och känner att jag behöver gå undan ofta när jag är med syskonbarnen. Jag förstår inte heller hur familjer får ihop det med heltidsjob och ungar, (relaterade mkt till det Stjarnhimmel beskrev) då jag tycker att det är nog jobbigt att få ihop vardagen bara med mig själv och min partner att anpassa mig till. Jag är en person som vill uppleva och göra mycket, men jag jobbar kontant med att begränsa mig och inte ta på mig för mycket. Att ha dagar utan måsten osv. för återhämtning. Jag har bara en förälder som är någorlunda pigg fortf, och han bor en resdag bort, så jag hade inte haft hjälp och stöd från min egen familj. Och jag är redan, ofrivilligt, projektledaren i min relation och min mardröm hade varit att bli det som förälder, vilket det verkligen verkar som att många, om inte de flesta mammor blir.

Att en del kommer till slutsatsen här om att jag ju vill ha barn kan jag förstå. Och det kan vara bra att höra, för att på nått sätt känna efter hur orden landar. Jag är dock övertygad om att man kan finna familjekänslan jag söker på andra sätt, jag har bara inte kommit dit än. En tanke är att flytta närmare syskonbarnen, såsom jag skrivit tidigare tror jag. Jag har ju många syskon, så bara att komma närmare dem kanske skulle kunna hjälpa, då jag blir lycklig och känner mig aldrig så mycket som mig själv igen, när jag får hänga med syskon och syskonbarnen de få gånger om året som det händer.

Som jag ser det, efter att ha läst tråden, är att du känner dig ensam i relationen. Barnsug eller inte känns inte som den primära frågan exakt den här sekunden. Det blir svårt att reda ut vad som är vad i en relation som är dålig. Och oavsett vilket håll du sedan landar på så tänker jag att du iaf inte vill ha barn med den mannen du har idag.

Så steg 1 skulle jag säga är att ta sig ur relationen. Sedan kan du fundera på det här med barn, om det är vad du vill i livet. Och barn kan man skaffa på egen hand om man vill det. Insemination i Danmark är inte speciellt dyrt tex.

 

[SiZo]

Det låter ju superfint! Det här med att "dela på barn" är underskattat tycker jag. Barn behöver flera vuxna förebilder och goda relationer med vuxna, och föräldrar behöver ofta lite avlastning för att kunna vara bra föräldrar i dagens pressade samhälle. Det kan också vara enklare för barn att anförtro sig till någon annan än sina föräldrar. Skulle något av våra syskon flytta närmare och välja ett barnfritt liv och vilja vara mer involverade med vår familj hade det varit rena drömmen för både oss och barnen.

Så tänker jag med. Det kommer alltid finnas barn som har behov av fler trygga vuxna i sina liv. Eller föräldrar som behöver avlastning av olika skäl. Egna biologiska barn är långt ifrån enda möjligheten att ha barn i sitt liv.

 

[Midsommarblomster]

Så tänker jag med. Det kommer alltid finnas barn som har behov av fler trygga vuxna i sina liv. Eller föräldrar som behöver avlastning av olika skäl. Egna biologiska barn är långt ifrån enda möjligheten att ha barn i sitt liv.

Verkligen. Jag kan leka lite med tanken om familjehem ibland, men vi har fullt upp med våra egna. En vän till mig som däremot inte vill ha egna barn, och har hästgård, funderar på att i framtiden kunna bli familjehem. Eller på något sätt kunna låta barn som behöver det hänga på gården. Jag också också tänkt tanken att hjälpa till med läxläsning i kommunen, nattvandra eller volontärarbeta på en organisation som hjälper barn att berätta genom skrivande. Men jag har inte tid (just nu). Jag tänker att om alla får egna barn så kanske det inte finns tillräckligt många luckor kvar för barn som behöver fler vuxna, eller andra vuxna, än sina föräldrar. För att föräldrar inte alltid har tid med andras barn.

 

[Eurydome]

Verkligen. Jag kan leka lite med tanken om familjehem ibland, men vi har fullt upp med våra egna. En vän till mig som däremot inte vill ha egna barn, och har hästgård, funderar på att i framtiden kunna bli familjehem. Eller på något sätt kunna låta barn som behöver det hänga på gården. Jag också också tänkt tanken att hjälpa till med läxläsning i kommunen, nattvandra eller volontärarbeta på en organisation som hjälper barn att berätta genom skrivande. Men jag har inte tid (just nu). Jag tänker att om alla får egna barn så kanske det inte finns tillräckligt många luckor kvar för barn som behöver fler vuxna, eller andra vuxna, än sina föräldrar. För att föräldrar inte alltid har tid med andras barn.

Det finns också behov av kontaktfamiljer - alltså att man tar emot ett barn 1-2 helger i månaden och kanske ibland på lov.

 

[Amha]

Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.

Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.

Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.

Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.


Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.

Jag tror att det enklaste för dig att reda ut vad du vill och därmed övertyga, eller inte övertyga, dig om det ena eller andra i barnfrågan är att lista upp vad du tror att du vill ha och uppleva i livet. Du beskriver familj. Är det du tänker är en till vuxen och barn, eller kan det lika gärna vara djur och ev partner? Vad tror du att livet skulle innehålla om du skulle välja barn? Tänker du på det du ser "på stan" eller när du träffar vänner med barn, eller har du med hela familjelivet innehållande vardagspussel, aktiviteter, kontakter med skola/förskola, "trots"ålder, vab, vakna nätter osv också?

Jag själv har barn som jag naturligtvis älskar. Att jobba heltid samtidigt som man har barn är minst sagt en prövning. I världen av sociala medier blir det som en tävling om vem som är bäst föräldrar. Så ska man vara aktiv och engagerad i skolaktiviteter, resa lite överallt, vara engagerad i fritidsaktiviteter, ha "kvalitetstid" med familjen och där mitt i hinna vårda sig själv. Det är körigt men jag är väl knäpp som någonstans ändå uppskattar det.

Men, med de funderingar du har kring magin kanske det är värdefullt att se helheten i vad familjelivet innebär, som man inte ser och kanske ens pratar om? För egen del hade nog ett gäng hundar och en partner kunnat stilla ensamhetskänslan, men jag ville väl ha något mer också.

 

[Palermo]

EXAKT så var det för mig också! Det var en omedelbar och helt självklar kärlek, inte sådär bubblande som när man är nyförälskad, utan bara en lugn vetskap om att den där lilla människan älskar jag över allt annat. Men lycka? Njaaeee... Jag tyckte helt ärligt att det var ganska tråkigt att ha en bebis. Omvårdnadsbiten är en så stor del av samvaron där i början och amning, blöjbyten och att ständigt bära på bebis är inte riktigt min grej.

Lyckan smög sig nog på och dök upp i korta glimtar under livet som förälder - precis som i livet i övrigt! Med barnets ökande mognad blir det ju fler och fler aktiviteter man gör tillsammans som faktiskt är givande för både förälder och barn. Första ridturen tillsammans gav mig en stark lyckokänsla och så är det faktiskt fortfarande - en ridtur tillsammans med min dotter är ett av mina allra starkaste lyckopiller!

Absolut, med ett minimum av tur kommer det då och då att hända saker som ger en lycka när man har barn.

Men ärligt talat rätt mycket tvärtom också, tidsbrist, dåligt samvete, sömnbrist, allmänt bunden på kvällarna, en evinnerlig massa matande och pysslande, och dessutom utvecklingssamtal på skolan.

Och när de blir tonåringar och unga vuxna fattar de det ena beslutet mer korkat än det andra, utan att man kan göra något åt det.

Jag tycker inte att det är konstigt att mätningar av lyckonivåer inte talar för att föräldrar är lyckligare än barnfria. Som sagt, om målet är lycka, skulle jag säga att barn är en tveksam investering.

 

[Palermo]

Nej verkligen, jag hade i ärlighetens namn fullt upp med att överleva och få logistiken att fungera. När hjärnan har fullt upp med amning, sömn, återhämtning, omställning och skrik hade det varit en ynnest om jag haft möjligheten att översköljas av kärlek och eufori. Men jag hade inte utrymme för det på rätt länge.

Sen ska jag säga att jag inte behövt jobba särkilt hårt för att det skulle komma med tiden, de har charmat mig rätt rejält och nu är jag sådär fånigt nykär av och an. Men barn är ju verkligen inte en universallösning varken på meningsfullhet eller lycka. Sanningen är väl att hjärnan anpassar sig till det man har och hittar nya problem. Det är ju så vi människor är skapta, dessvärre. Det finns alla upplevelser av livet, på alla nivåer, både med och utan barn.

Jag spinner vidare lite och passar på att skriva någonting som jag tycker att man sällan pratar om, och det är det här med att tappa kontrollen över sitt eget liv. Nu försöker jag inte använda det här som ett argument för att inte skaffa barn, jag hoppas inte att någonting jag skriver uppfattas som argument åt något håll för det är inte min avsikt. Jag är uppenbarligen själv väldigt glad över att ha mina barn trots detta. Men jag slås ofta över hur mycket av ens eget välbefinnande som man nu lagt i händerna på någon annan. Vad händer om mitt barn blir mobbad i skolan? Vad händer om mitt barn råkar ut för brott eller olycka? Vad händer om mitt barn får en annan uppfattning av mig som förälder, trots att jag gör mitt bästa, och inte vill ha kontakt sedan? Vad händer om mitt barn dör? Jag känner mig väldigt sårbar av att älska andra individer så högt att vad som händer dem också händer mig. Det kanske inte är ett stort problem, för de flesta, om livet rullar på som det brukar. Men det gör det ju inte för alla. Så på frågan om barn skapar ett lyckligt liv så går det ju också att vända på det, för om något händer finns en risk att behöva leva med stor sorg och oro.

Ja, det där att ens ömmadte punkt är långt bortanför ens egen kropp. Det är verkligen tveeggat.

 

[Fjordfrälst]

Nejdå, jag tog inte illa upp alls.

 

[Eurydome]

Verkligen. Jag kan leka lite med tanken om familjehem ibland, men vi har fullt upp med våra egna. En vän till mig som däremot inte vill ha egna barn, och har hästgård, funderar på att i framtiden kunna bli familjehem. Eller på något sätt kunna låta barn som behöver det hänga på gården. Jag också också tänkt tanken att hjälpa till med läxläsning i kommunen, nattvandra eller volontärarbeta på en organisation som hjälper barn att berätta genom skrivande. Men jag har inte tid (just nu). Jag tänker att om alla får egna barn så kanske det inte finns tillräckligt många luckor kvar för barn som behöver fler vuxna, eller andra vuxna, än sina föräldrar. För att föräldrar inte alltid har tid med andras barn.

dubbelt

 

[Otherside]

Så tänker jag med. Det kommer alltid finnas barn som har behov av fler trygga vuxna i sina liv. Eller föräldrar som behöver avlastning av olika skäl. Egna biologiska barn är långt ifrån enda möjligheten att ha barn i sitt liv.

Oavsett vilket man "väljer" så vet man inte hur det verkligen kommer att bli. Vänner till mig ville adoptera, då det inte blev "biologiska" barn. Men pga ålder fick de enbart adoptera lite äldre barn och barn med funktionsnedsättningar - det kunde vara mindre nedsättningar men ändå. De fick hem ett barn som väl var 3-4 år och visat sig ha bl.a. autism som är ganska extrem, barnet (nu tonåring) behöver konstant övervakning mm och pressen på föräldrarna blev så stor att de valde skilsmässa. Nu bor barnet växelvis hos föräldrarna - vilket ger dem en periods avlastning emellanåt. Men det är inte en lätt situation och inget de förväntat sig. Som den ena föräldern sa till mig: -Man ville ha en familj. Vi adopterade inte för att göra en insats.

Självklart älskar de honom gränslöst MEN deras liv blev inte som de tänkt sig. Vilket det iofs inte nödvändigtvis blir i vilka fall som helst.

Så - barn, hur de än kommer - har aldrig ett garantiresultat.

Själv fick jag barn efter 40 och det är MITT bästa beslut i livet. Min/vår livssituation gjorde att vardagen var väldigt enkel (vi jobbar båda hemifrån) och jag har aldrig känt mig begränsad. Jag är betydligt mer begränsad av min gamla katt, som vi inte kan resa ifrån. Eller hunden, som vi inte ville lämna på hundpensionat mer. Osv. Barn tar man med sig.

Men jag vet andra vars liv inte blev så enkla med barn, alls. Så, jag tror att vilket man än väljer ska man landa i det beslutet och inte grubbla eller gräma sig.