Barnfritt meningsfullt liv

[SiZo]

Jag har inte själv- så är inte sån som trycker på- utan jag upplevde att ts har ett "sug" någonstans som hon vill döva? Annars har jag missuppfattat det och min poäng ÄR att hon ska göra det HON vill. Så säga att jag är oförskämd tog jag faktiskt illa upp och hoppas verkligen inte ts gjorde det med.

Jag förstår att det är av välvilja man säger sånt. Men många barnfria har hört sånthär tusen gånger. Ju mer uttalat barnfri man är desto mer pressar folk på.
Och även om man har ett sug så betyder det inte att man nödvändigtvis vill ha barn egentligen. Det är lite mer komplicerat än så att skaffa barn. Och jag tror att vi alla är överens om att man bör ha tänkt igenom sitt barnaskaffande lite mer än att man "har lite sug efter barn", ellerhur?

Oavsett vilket man "väljer" så vet man inte hur det verkligen kommer att bli. Vänner till mig ville adoptera, då det inte blev "biologiska" barn. Men pga ålder fick de enbart adoptera lite äldre barn och barn med funktionsnedsättningar - det kunde vara mindre nedsättningar men ändå. De fick hem ett barn som väl var 3-4 år och visat sig ha bl.a. autism som är ganska extrem, barnet (nu tonåring) behöver konstant övervakning mm och pressen på föräldrarna blev så stor att de valde skilsmässa. Nu bor barnet växelvis hos föräldrarna - vilket ger dem en periods avlastning emellanåt. Men det är inte en lätt situation och inget de förväntat sig. Som den ena föräldern sa till mig: -Man ville ha en familj. Vi adopterade inte för att göra en insats.

Självklart älskar de honom gränslöst MEN deras liv blev inte som de tänkt sig. Vilket det iofs inte nödvändigtvis blir i vilka fall som helst.

Så - barn, hur de än kommer - har aldrig ett garantiresultat.

Själv fick jag barn efter 40 och det är MITT bästa beslut i livet. Min/vår livssituation gjorde att vardagen var väldigt enkel (vi jobbar båda hemifrån) och jag har aldrig känt mig begränsad. Jag är betydligt mer begränsad av min gamla katt, som vi inte kan resa ifrån. Eller hunden, som vi inte ville lämna på hundpensionat mer. Osv. Barn tar man med sig.

Men jag vet andra vars liv inte blev så enkla med barn, alls. Så, jag tror att vilket man än väljer ska man landa i det beslutet och inte grubbla eller gräma sig.

Ja det är sant för vad man än tar sig för tror jag. Livet blir sällan vad man har tänkt sig. Förhoppningsvis så är man nöjd ändå.

Jag önskar lite att det var mer okej att vara särbo, även med barn. Det känns som att många förhållanden hade överlevt betydligt längre med barn som bor växelvis. Skulle man få till någon barnvakt 1 gång i veckan eller nåt så skulle man nog kunna hålla förhållandet vid liv också.

Av det jag har sett av mina vänner som har barn så är de som är särbo lyckligast - förutsatt att de har en vettig "partner". Man får tid för återhämtning på ett helt annat sätt än om man är förälder 24/7. Och återhämtning behövs verkligen.

 

[Glasbubblan]

Oavsett vilket man "väljer" så vet man inte hur det verkligen kommer att bli. Vänner till mig ville adoptera, då det inte blev "biologiska" barn. Men pga ålder fick de enbart adoptera lite äldre barn och barn med funktionsnedsättningar - det kunde vara mindre nedsättningar men ändå. De fick hem ett barn som väl var 3-4 år och visat sig ha bl.a. autism som är ganska extrem, barnet (nu tonåring) behöver konstant övervakning mm och pressen på föräldrarna blev så stor att de valde skilsmässa. Nu bor barnet växelvis hos föräldrarna - vilket ger dem en periods avlastning emellanåt. Men det är inte en lätt situation och inget de förväntat sig. Som den ena föräldern sa till mig: -Man ville ha en familj. Vi adopterade inte för att göra en insats.

Självklart älskar de honom gränslöst MEN deras liv blev inte som de tänkt sig. Vilket det iofs inte nödvändigtvis blir i vilka fall som helst.

Så - barn, hur de än kommer - har aldrig ett garantiresultat.

Själv fick jag barn efter 40 och det är MITT bästa beslut i livet. Min/vår livssituation gjorde att vardagen var väldigt enkel (vi jobbar båda hemifrån) och jag har aldrig känt mig begränsad. Jag är betydligt mer begränsad av min gamla katt, som vi inte kan resa ifrån. Eller hunden, som vi inte ville lämna på hundpensionat mer. Osv. Barn tar man med sig.

Men jag vet andra vars liv inte blev så enkla med barn, alls. Så, jag tror att vilket man än väljer ska man landa i det beslutet och inte grubbla eller gräma sig.

Det är lite detta jag landat i. Att bara för att man vill ha något så betyder det inte att det är rätt för en, eller kommer att göra en lycklig för den delen.

Men vad man än väljer i livet så kan man inte kalkylera ut varenda olycka eller felsteg helt. Allt kan hända. Och precis som du säger så är ju grubbleriet bara något som inte leder någon vart i slutändan. Ena stunden kan jag känna mig tillfreds med ett beslut att inte skaffa barn och den frihet och flexibilitet det ger, andra stunden så ser jag nått till synes lyckligt par med sin nyfödda, och funderar på hur livet kunde ha varit. Om jag bara kunde trycka på en knapp och "köra på " bara. Det känns istället som att jag sätter en kork på en skakad coca cola flaska..

Men inspirerande faktiskt att höra att et blev barn för dig efter 40. En stor del i detta är ju den biologiska stressen för mig, att jag känt att jag måste ta ett beslut. Men samtidigt så var jag inte särskilt fertil i yngre ålder pga PCOS, och nu verkar hormonerna äntligen ha stabiliserats sig och jag har tydligt stor äggreserv osv. Så egentligen kanske det inte är hela världen att fortsätta att leva och testa mig fram utan barn/taget beslut ett tag till.

 

[Skojamindoja]

Jag håller med om att det som verkar skava i första hand är relationen? Jag är också mycket mer benägen att se allt negativt och fundera (läs: övertänka) en massa om det är något som skaver. Och då menar jag inte bara det här med barn, utan mer ifrågasätta alla val jag någonsin gjort för att det gnisslar med en kollega på jobbet, typ. Och det känns inte som att din partner riktigt är en partner på det sättet man skulle önska utifrån det som kommer fram i dina inlägg...?

 

[Roheryn]

Absolut, med ett minimum av tur kommer det då och då att hända saker som ger en lycka när man har barn.

Men ärligt talat rätt mycket tvärtom också, tidsbrist, dåligt samvete, sömnbrist, allmänt bunden på kvällarna, en evinnerlig massa matande och pysslande, och dessutom utvecklingssamtal på skolan.

Och när de blir tonåringar och unga vuxna fattar de det ena beslutet mer korkat än det andra, utan att man kan göra något åt det.

Jag tycker inte att det är konstigt att mätningar av lyckonivåer inte talar för att föräldrar är lyckligare än barnfria. Som sagt, om målet är lycka, skulle jag säga att barn är en tveksam investering.

Jag har nog haft mer än ett minimum av tur i mitt föräldraskap, tror jag. Jag fick ett barn som var "enkelt" - även för mig utan bebisvana - och jag har medvetet valt att låta det stanna vid ett barn, vilket gjort att jag inte känt att det varit så jobbigt att ha barn. Jag tyckte om skoltiden, att hjälpa till med läxor osv, och jag uppskattade även tonåren mycket. Jag fick också den stora glädjen i att ha ett barn som delar mitt största intresse i livet - hästarna. Så på det hela taget har jag varit - och är - väldigt lycklig i mitt föräldraskap.

Hade jag varit mer eller mindre lycklig som barnfri? Jättesvårt att säga. Mitt barn (som nu är vuxen) är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv och den enda människa jag skulle ge mitt eget liv för. Men hen är inte det enda som ger mitt liv mening. Jag har också - och är lycklig i - ett jobb som jag gillar, en gård på landet som är mitt hem, en liten flock hästar, ett par hundar och ett par katter. Allt det där är sånt jag själv drömt om sen barnsben och som jag kunnat förverkliga som vuxen. Det hade jag sannolikt gjort även utan barn, och kanske då också egentligen levt ett liknande (övervägande lyckligt!) liv. Så jag ser verkligen inte barn eller inte barn som den stora vattendelaren mellan lyckligt och olyckligt liv!

Däremot kan jag se "projekt barn" som ett riskfyllt inslag i livet. Just på grund av den där kärleken man känner för sitt barn, så finns ju all potential att få sitt hjärta krossat och bli på riktigt olycklig. Barn blir sjuka, barn föds med livslånga handikapp, barn skadas och barn dör till och med... Tanken på att något sånt skulle kunna hända och oron för att det ska hända just MITT barn är en ständig följeslagare i livet om man är förälder. "Det värsta som kan hända" är liksom, i och med mitt barns födelse, utanför min egen kropp och till stora delar också utanför min kontroll

 

[Palermo]

Jag har nog haft mer än ett minimum av tur i mitt föräldraskap, tror jag. Jag fick ett barn som var "enkelt" - även för mig utan bebisvana - och jag har medvetet valt att låta det stanna vid ett barn, vilket gjort att jag inte känt att det varit så jobbigt att ha barn. Jag tyckte om skoltiden, att hjälpa till med läxor osv, och jag uppskattade även tonåren mycket. Jag fick också den stora glädjen i att ha ett barn som delar mitt största intresse i livet - hästarna. Så på det hela taget har jag varit - och är - väldigt lycklig i mitt föräldraskap.

Hade jag varit mer eller mindre lycklig som barnfri? Jättesvårt att säga. Mitt barn (som nu är vuxen) är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv och den enda människa jag skulle ge mitt eget liv för. Men hen är inte det enda som ger mitt liv mening. Jag har också - och är lycklig i - ett jobb som jag gillar, en gård på landet som är mitt hem, en liten flock hästar, ett par hundar och ett par katter. Allt det där är sånt jag själv drömt om sen barnsben och som jag kunnat förverkliga som vuxen. Det hade jag sannolikt gjort även utan barn, och kanske då också egentligen levt ett liknande (övervägande lyckligt!) liv. Så jag ser verkligen inte barn eller inte barn som den stora vattendelaren mellan lyckligt och olyckligt liv!

Däremot kan jag se "projekt barn" som ett riskfyllt inslag i livet. Just på grund av den där kärleken man känner för sitt barn, så finns ju all potential att få sitt hjärta krossat och bli på riktigt olycklig. Barn blir sjuka, barn föds med livslånga handikapp, barn skadas och barn dör till och med... Tanken på att något sånt skulle kunna hända och oron för att det ska hända just MITT barn är en ständig följeslagare i livet om man är förälder. "Det värsta som kan hända" är liksom, i och med mitt barns födelse, utanför min egen kropp och till stora delar också utanför min kontroll

Jag tror ju förstås att de flesta, i Sverige i alla fall, har mer än ett minimum av tur.

Mina ungar går med raska steg mot sina resp 40-årsdagar. På senare år har en negativ (förutom såklart andra, positiva) grej med föräldraskapet varit att jag inte helt gillar hur föräldraskapet har format mig. Jag påminner oroande mycket om en gammal morsa, vilket jag inte hade med i riskanalysen som gravid 23-åring.

 

[Thera]

Jag tycker ärligt talat att inlägg som dessa är rejält oförskämda. TS säger att hon inte vill ha barn. Men längtar efter familj. Och direkt ska massor (inte endast er jag har citerat, det var lite för många) tala om att jooooo du vill ju ha barn.

Det kan lika gärna vara så att TS känner sig ensam i relationen som TS har, eller att TS önskar bättre relation till sin familj eller vadsom.

Att komma in och verkligen säga "Men du vill ju ha barn" är oförskämt till tusen, tycker jag. Vi lever redan i en värld där det är norm att skaffa barn, där man, framförallt som kvinna, verkligen behöver kämpa för sin övertygelse. Där ett beslut om att inte skaffa barn ofta handlar om många års funderande fram och tillbaka.

Jag är lyckligt barnfri. Och jag har tvivlat många gånger, framförallt, av någon outgrundlig anledning, när jag har varit en dålig relation. När man pga av den relationen har känt sig ensam. Man letar efter tillhörighet på något sätt, och ett barn öppnar många dörrar där. Och man blir mer accepterad av samhället i stort som förälder än som barnfri.

Att man tvivlar och verkligen grubblar igenom ett sånthär beslut betyder inte att man automatiskt vill ha barn. Det betyder bara att man inser att beslutet har en tidsram att förhålla sig till och att man vill vara helt säker. I slutet kan man såklart komma ut på vilken sida som helst - men det är inte hjälpsamt med "klart du ska ha barn". Framförallt i en tråd där TS bett om tips från barnfria specifikt.

Förra tråden blev likadan. Det är så trisst. Hela samhället propagerar att vi ska skaffa barn. Räcker inte det?

Fast, jag skulle aldrig övertyga någon som inte vill? Det finns tillräckligt många usla föräldrar ändå.

Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn?

Hur tolkar du själv ovanstående? Behöver man övertyga någon som inte vill?

 

[SiZo]

Fast, jag skulle aldrig övertyga någon som inte vill? Det finns tillräckligt många usla föräldrar ändå.



Hur tolkar du själv ovanstående? Behöver man övertyga någon som inte vill?

Du skrev "Du vill ju helt uppenbart ha barn(...)". Det är lite mer än att du har tolkat in att TS kanske vill ha barn. Det är rejält ofint när TS skriver att hon inte vill ha barn och vill ha hjälp med med att rota i de tankarna.

Du talar verkligen om att TS visst vill ha barn.

Vad du menar med din sista fråga förstår jag inte alls? "Behöver man övertyga någon som inte vill?" ?

 

[Bison]

Fast, jag skulle aldrig övertyga någon som inte vill? Det finns tillräckligt många usla föräldrar ändå.



Hur tolkar du själv ovanstående? Behöver man övertyga någon som inte vill?

Jag tolkar det som att ts känner en längtan efter samhörighet och familj, vilket hon själv har skrivit. Inte specifikt en barnlängtan. Det är två helt olika saker.

 

[Thera]

Du skrev "Du vill ju helt uppenbart ha barn(...)". Det är lite mer än att du har tolkat in att TS kanske vill ha barn. Det är rejält ofint när TS skriver att hon inte vill ha barn och vill ha hjälp med med att rota i de tankarna.

Du talar verkligen om att TS visst vill ha barn.

Vad du menar med din sista fråga förstår jag inte alls? "Behöver man övertyga någon som inte vill?" ?

Ja, TS ber om råd för att övertyga sig själv om att inte skaffa barn.

Hade hon inte velat ha barn antar jag att hon inte behövt övertygas om det.

 

[Sassy]

Ja, TS ber om råd för att övertyga sig själv om att inte skaffa barn.

Hade hon inte velat ha barn antar jag att hon inte behövt övertygas om det.

När man lever mitt i starka normer kan det krävas oerhört mycket för att ens förstå att den normen skaver för en själv. Ännu mer för att aktivt fatta ett beslut att gå emot den normen, även om den känns väldigt fel egentligen.

Ofta är våra val baserade på en mängd uppfattningar som har väldigt lite med resultatet av det valet att göra egentligen. Skaffa barn för att mota bort en ensamhetskänsla (eller rädsla för att bli ensam som äldre) är ett extremt tydligt exempel på det. Det finns en mängd andra sätt att möta den känslan som både har säkrare resultat och mindre av de andra stora konsekvenserna av att skaffa barn, (eller leva med en partner som också är en väldigt stark norm i många samhällen idag), men det ligger så långt bort att många inte ens reflekterar över att det finns andra vägar.

 

[Mabuse]

Jag förstår att det är av välvilja man säger sånt. Men många barnfria har hört sånthär tusen gånger. Ju mer uttalat barnfri man är desto mer pressar folk på.
Och även om man har ett sug så betyder det inte att man nödvändigtvis vill ha barn egentligen. Det är lite mer komplicerat än så att skaffa barn. Och jag tror att vi alla är överens om att man bör ha tänkt igenom sitt barnaskaffande lite mer än att man "har lite sug efter barn", ellerhur?



Ja det är sant för vad man än tar sig för tror jag. Livet blir sällan vad man har tänkt sig. Förhoppningsvis så är man nöjd ändå.

Jag önskar lite att det var mer okej att vara särbo, även med barn. Det känns som att många förhållanden hade överlevt betydligt längre med barn som bor växelvis. Skulle man få till någon barnvakt 1 gång i veckan eller nåt så skulle man nog kunna hålla förhållandet vid liv också.

Av det jag har sett av mina vänner som har barn så är de som är särbo lyckligast - förutsatt att de har en vettig "partner". Man får tid för återhämtning på ett helt annat sätt än om man är förälder 24/7. Och återhämtning behövs verkligen.

Särbo eller skilda?

Jag tänker att det år väl ingen som hindrar folk från att vara särbos, men det komplicerar ju tillvaron. Så om föräldrarna kan tänka sig bo ihop så gör de ofta det. Varannanveckasförälder är ju inte allas önskedröm heller. Man kan ju turas om med ansvaret även om alla bor i samma bostad. Många vill ju också bo med sin partner.

Jag hade nog tyckt det var eländigt om jag och maken skulle förväntas bli särbos för att vi fick barn.

 

[Fjordfrälst]

Jag förstår att det är av välvilja man säger sånt. Men många barnfria har hört sånthär tusen gånger. Ju mer uttalat barnfri man är desto mer pressar folk på.
Och även om man har ett sug så betyder det inte att man nödvändigtvis vill ha barn egentligen. Det är lite mer komplicerat än så att skaffa barn. Och jag tror att vi alla är överens om att man bör ha tänkt igenom sitt barnaskaffande lite mer än att man "har lite sug efter barn", ellerhur?



Ja det är sant för vad man än tar sig för tror jag. Livet blir sällan vad man har tänkt sig. Förhoppningsvis så är man nöjd ändå.

Jag önskar lite att det var mer okej att vara särbo, även med barn. Det känns som att många förhållanden hade överlevt betydligt längre med barn som bor växelvis. Skulle man få till någon barnvakt 1 gång i veckan eller nåt så skulle man nog kunna hålla förhållandet vid liv också.

Av det jag har sett av mina vänner som har barn så är de som är särbo lyckligast - förutsatt att de har en vettig "partner". Man får tid för återhämtning på ett helt annat sätt än om man är förälder 24/7. Och återhämtning behövs verkligen.

Jodå!

 

[Thera]

När man lever mitt i starka normer kan det krävas oerhört mycket för att ens förstå att den normen skaver för en själv. Ännu mer för att aktivt fatta ett beslut att gå emot den normen, även om den känns väldigt fel egentligen.

Ofta är våra val baserade på en mängd uppfattningar som har väldigt lite med resultatet av det valet att göra egentligen. Skaffa barn för att mota bort en ensamhetskänsla (eller rädsla för att bli ensam som äldre) är ett extremt tydligt exempel på det. Det finns en mängd andra sätt att möta den känslan som både har säkrare resultat och mindre av de andra stora konsekvenserna av att skaffa barn, (eller leva med en partner som också är en väldigt stark norm i många samhällen idag), men det ligger så långt bort att många inte ens reflekterar över att det finns andra vägar.

Fast hur länge till kan man tala om normer att skaffa barn? Inte längre alls om du frågar den yngre generationen.

Här på Buke är det ju mer norm att inte gilla barn överhuvudtaget.

 

[SiZo]

Fast hur länge till kan man tala om normer att skaffa barn? Inte längre alls om du frågar den yngre generationen.

Här på Buke är det ju mer norm att inte gilla barn överhuvudtaget.

Här kan vi snacka om conformation bias. De flesta på buke har barn. Alla mina vänner har barn. Det är fortfarande mer normaliserat att ha barn än att inte ha det.

 

[karamelldrottningen]

Här kan vi snacka om conformation bias. De flesta på buke har barn. Alla mina vänner har barn. Det är fortfarande mer normaliserat att ha barn än att inte ha det.

Stämmer det verkligen att de flesta här har barn? Tycker det verkar vara väldigt blandat?
Samma med mina vänner. Vissa har barn och andra inte

 

[Sel]

En snabb googling säger att 80-85% av alla kvinnor i Sverige får/har barn. Det är en ganska stark norm.

 

[Sel]

Stämmer det verkligen att de flesta här har barn? Tycker det verkar vara väldigt blandat?
Samma med mina vänner. Vissa har barn och andra inte

Jag upplever att de flesta här har barn, men mångas barn är redan vuxna.

 

[Sassy]

Fast hur länge till kan man tala om normer att skaffa barn? Inte längre alls om du frågar den yngre generationen.

Här på Buke är det ju mer norm att inte gilla barn överhuvudtaget.

Med det påståendet utgår jag från att du är barnfri/barnlös kvinna som vet hur man blir bemött som kvinna som av en eller annan anledning valt bort barn?

Min erfarenhet är att barnnormen är extremt stark och att det definitivt märks på omgivningen att det är "avvikande" att välja bort barn. För att inte tala om hur bilden av "familjen som ett av målen i livet" hålls väldigt stark. Man förväntas, väldigt tydligt, vilja ha en partner och barn. Fast man ska givetvis inte vara för tydlig med det önskemålet heller, för då är man desperat och osjälvständig.

Att tex leva med vänner eller i kollektiv ses som en grej för "de alternativa" eller för ungdomar som inte kommit till familjebildning än. Trots att det för många människor förmodligen hade varit ett mer funktionellt sätt att leva sitt liv än i den lilla familjeenheten som är normen.

 

[Niyama]

Jag upplever att de flesta här har barn, men mångas barn är redan vuxna.

+ jag upplever även att många på buke med barn inte har hela sin identitet i att vara Mamma. Kanske bidrar att det är ett hästforum, för ser jag på min bekantskapskrets har häst/hund-folk behållit mer av sina egna intressen.

 

[Cambrie]

Om man lägger in en tråd där man behöver hjälp att övertygas om att inte skaffa barn får man nog ta att folk tolkar det olika utan att andra användare ska tala om för de som inte tolkat som dem att de är oförskämda och skriver fel. Blir ju jättemärkligt att andra har tolkningsföreträde och det är väl exakt det som diskuterats i flera trådar angående banning…

Tips till ts från coachen: du vet oavsett aldrig hur livet blir men skaffa en schysst partner som inte vill ha barn och en hund. Problem solved.