Nu kära vänner behöver jag hjälp!!!
Imorgon är det ju påskafton och som alltid en utmaning för mig, maten i sig är kanske inte svårare än vanligt för jag tar med min egen mat men det innebär att jag måste bryta så många tvång och göra saker på ett sätt och på tider som jag inte brukar. Och jag tycker det är hemskt att äta bland folk. Och det är jobbigt att jag kommer behöva äta middag med släkten vid 17, sen ta en näringsdryck och frukt som egentligen skulle varit melliset innan för att sen åka hem tidigare än de andra för att äta mitt sista kvällsmål. Det blir så uppenbart när jag är bland friska människor att jag äter som en häst, att jag äter så mycket och ofta. Och jag skäms något enormt över det, verkligen hatar mig själv för att jag äter så mycket och är så äcklig. Och, ja, det är bra med utmaningar men hur mycket ska jag pressa mig på en dag? Jag vet att de andra antagligen äter middag som består av flera gånger så mycket kalorier som min mat gör, och att de kommer äta efterrätt, kanske dricka cider eller öl och att de kommer äta påskgodis. Men allt det där slinker ju liksom ner i farten för dom. För mig är varje sak jag äter så stor.
Men sen vid lunch är min farmor och farfar bjudna till minan föräldrar, jag vill verkligen träffa dem men det brukar bli jobbigt just vid matsituationer för att de kommentarer saker. Och jag är inte riktigt så pigg att jag orkar vara social mer än ett par timmar och ska jag både till mina föräldrar och min moster kommer det bli en väldigt lång dag. Dessutom skulle det innebära att det skulle bli stressigt för mig att hinna med alla promenader jag måste,alltså den mängden som mina tvång säger. Jag vet att hunden klarar sig en dag med lite mindre men
jag gör inte det utan att få olidlig ångest och då kan jag ändå inte vara social.
Mina föräldrar säger att det är mer än om om jag inte orkar med båda och att det räcker om jag följer med på kvällen. Men då drar mina katastroftankar igång och säger att bara för att jag inte träffar farmor och farfar på dagen så kommer dom dö
Och jag känner mig som ett uselt barnbarn.
Jag vill gå på ett sätt men helst vill jag nog mest ladda batterierna och se till att resten av dagen blir någorlunda lugn eftersom eftermiddagen och kvällen kommer bli en stor utmaning. Jag vet att jag inte har samma ork som de flesta andra har, brukar väl umgås med folk i 1-2 timmar, ibland 3 kanske, sen är det oftast allt för länge för mig. Hjälp! Är det ok att inte orka vara iväg på två firanden på en dag? Ger jag efter för sjukdomen eller är det att ta hand om mig själv och lyssna på mina begränsningar?
Är så frustrerad över kaoset i mitt huvud, både över allt det här och av ångesten för allt annat i livet, och jag får så dumma tankar på att ta en massa tabletter och få däcka totalt. Jag vet att det kan vara farligt men vill så gärna bort från mig själv.
Det enda positiva med dagen är att jag ska utmana mig strax med ett av mina favoritbröd som jag försökt med så många gånger hittills och som jag skrivit om i tråden men som jag aldrig lyckats äta upp. Men ikväll SKA jag fixa det!
