Jag är så himla irriterad. Har släktingar här på besök, eller ja de bor inte hos mig men har hyrt stuga i byn. Idag skulle vi vandra några timmar över dagen bara. Vi tog deras bil till "utgångspunkten". En person har kraven: vill gå ovanför trädgränsen, vill inte åka lift (liftar som går uppe i luften är farliga saker...), vill inte gå för länge i brant uppförsbacke, vill inte åka bil för långt osv.
Hade det gått att åka lift hade det ju varit enkelt här men nu blir det ganska svårt att pricka allt, särskilt som det helst ska vara en "runda" dvs inte behöva vända och gå tillbaka samma väg. Och eftersom vi måste tillbaka dit bilen står, och man måste gå nån km uppför tills man når trädgränsen så tja...
På tillbakavägen börjar personen klaga på att hen är hungrig och behöver äta senast kl x. Jag väljer närmaste vägen mot bilen, som går ovan trädgränsen och går i fin "fjällterräng" men inga extrema backar. Efter en stund upptäcker jag att jag är ensam
. Tänker att de stannat utom synhåll för att klä på sig tröjor eller nåt. Väntar. Och väntar. Börjar bli orolig att det hänt nåt, att nån av hundarna skadat sig eller så. Går tillbaka en bit men ser dem inte ens. Tror inte att jag har mottagning på min telefon men jag upptäcker till slut att jag har det och får tag i dem. Då har de gått tillbaka samma väg som vi kom vilket de sa att de inte ville + att det var en lång uppförsbacke som vi precis gått nedför vilket de inte ville + att det tar typ 40 min längre tid och de ville ju tillbaka så fort som möjligt . Jag blir irriterad och säger att de kunde talat om det, eftersom de gick efter mig så måste de ju upptäckt att "oj, nu är inte Niyama framför längre" men får noll förståelse och de tycker jag tjafsar om en skitsak. Senare vet de förstås inte riktigt var de är och hur de ska komma tillbaka så jag får gå uppför berget igen för att leta rätt på dem.
Vädret var i alla fall strålande.
Hade det gått att åka lift hade det ju varit enkelt här men nu blir det ganska svårt att pricka allt, särskilt som det helst ska vara en "runda" dvs inte behöva vända och gå tillbaka samma väg. Och eftersom vi måste tillbaka dit bilen står, och man måste gå nån km uppför tills man når trädgränsen så tja...
På tillbakavägen börjar personen klaga på att hen är hungrig och behöver äta senast kl x. Jag väljer närmaste vägen mot bilen, som går ovan trädgränsen och går i fin "fjällterräng" men inga extrema backar. Efter en stund upptäcker jag att jag är ensam
. Tänker att de stannat utom synhåll för att klä på sig tröjor eller nåt. Väntar. Och väntar. Börjar bli orolig att det hänt nåt, att nån av hundarna skadat sig eller så. Går tillbaka en bit men ser dem inte ens. Tror inte att jag har mottagning på min telefon men jag upptäcker till slut att jag har det och får tag i dem. Då har de gått tillbaka samma väg som vi kom vilket de sa att de inte ville + att det var en lång uppförsbacke som vi precis gått nedför vilket de inte ville + att det tar typ 40 min längre tid och de ville ju tillbaka så fort som möjligt . Jag blir irriterad och säger att de kunde talat om det, eftersom de gick efter mig så måste de ju upptäckt att "oj, nu är inte Niyama framför längre" men får noll förståelse och de tycker jag tjafsar om en skitsak. Senare vet de förstås inte riktigt var de är och hur de ska komma tillbaka så jag får gå uppför berget igen för att leta rätt på dem.Vädret var i alla fall strålande.
