Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).
Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!
Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.
Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.
Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen
Och håller en tumme för att lite go' mat och något alkoholhaltigt får mig på banan igen.
Jättekul 
