Beach 2016 II

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag konstaterade innan att om 5 veckor ska jag springa lopp... Visserligen bara 5 km, men jag har bara sprungit två gånger sen 1,5 år tillbaka, vet inte riktigt hur det här ska gå haha... Får nog försöka bli frisk och se till att jag kan börja träna snart!
 
Idag blev det 7 km promenad med hunden efter jobbet, sen en halvtimme hemmaträning, en kvart armar med hantlarna och resten intensiv magträning. LIDANDET. Nu efter blomkålsris och oumph ska jag inta soffan med gott samvete :up:
 
Kvällspw med hunden på 4,5 km avklarad :)

I morgon blir det ett träningspass med hästen tidigt i morgon bitti och sen ska vi påbörja bygge av hundgård, jag ska hinna springa 5 km och på kvällen ska jag på ringträning med hunden :D
 
Idag ska jag cykla ner till gymmet och försöka mig på ett litet pass där. Är dock mer orolig för själva cyklingen än gymmet, eftersom det blir den där sega uppförsbacken på vägen hem :nailbiting:
 
Började dagen idag med en tur i skogen med hästarna och bästa vännen :) Då det är brant hela vägen så skrittade vi bara i skogen och tog sen lite trav/tölt på grusvägen hem bara. Alltså inte jätteansträngande för mig.

Men nyss var jag ute och sprang med hunden. 4 km blev det bara eftersom hon var med och inte har varit ute och sprungit på det sättet mer än ett par ggr innan och hon är inte ens 1 år än :)

Håller min träningspass för veckan än så länge! I morgon står styrkeintervallpass på schemat! Hoppas det är uppehåll så jag kan vara ute :)
 
Blä, känner mig fortfarande lite "konstig". Blir vila idag med, imorgon ska jag köra hem till mor min som fyller år så då vill jag vara på topp! Blir nya tag i helgen. Som jag brukar säga - träna alltid för lite så du alltid vill träna mer ;)

För övrigt var maten igår supergod, älskar dumplings och sånt mumsigt. Varsin god drink och en spännande bambuöl blev det också!
 
Slutade 06 imorse, ca kl 10 startar min granne ovanför nån form av maskin och börjar slipa golvet? Väggarna? Hela jävla lägenheten? :rage: :arghh: :meh:
Försökte sova iaf, jobba ju i natt igen men det gick inte jättebra.. nu har fanskapet varit tyst sen jag gick upp ungefär.. :cautious:
Inte första gången jag blir irriterad på den grannen.. klart att jag förstår att man måste få leva normalt, väsnas osv och jag begär inte att folk ska veta/ta hänsyn till att jag jobbar natt när jag bor som jag gör, men i perioder så bankar han, borrar, använder diverse maskiner osv det har låtit som att han har renoverat om hela lägenheten säkert 10ggr det sista året.. bara väntar på att ska trilla genom golvet/taket ner till mig.. O_o

Nu ska jag ut till pålle och bli på bättre humör! :)
 
Undrar om det inte är min tur att bli lite sjuk. Blir helt kallsvettig av minsta ansträngning och är helt orkeslös. Får se hur det utvecklas under dagen. Vänder det så blir det en tur till gymmet nån gång ikväll.
 
Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen
 
Det har gått förvånansvärt bra att sova, trots en katt som envisats med att ta en genväg över mitt ben två gånger (tur att han inte väger så mycket). Nu efter uppstigning är det dock sju resor värre.
Fick med mig kryckor igår, trots att sjuksköterskan tyckte att det var onödigt. Det är jag vansinnigt glad för att jag insisterade på igår, för efter att ha gått sisådär 10 meter inomhus nu på morgonen utan dom gör det så vansinnigt ont att jag bara vill lägga mig på golvet. Varje gång jag spänner vaden så nästan svartnar det för ögonen. Masade mig fram till kryckorna, och kunde tack vare dom ta mig till köket och få fatt i en kexchoklad och sen till soffan där jag nu ligger med benet i högläge. Och då är jag ändå rätt smärttålig.
Just nu är jag mest glad att hundjäveln bara högg en gång och sen släppte. Hon kunde lika gärna slitit av den där muskeln, för hon fick ett bra grepp i den. Minns inte exakt vad jag skrivit i den här tråden respektive på facebook, men det stora hålet är över 1 cm djupt och dom två andra något mindre. Tre timmar efter att det hände pumpade det fortfarande blod ur dom. Hade en stor pöl under benet där jag satt och väntade :(

Vilken fruktansvärd upplevelse! Hoppas du läker snabbt!
 
Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen

Men stackars! Stor kram!!!
 
Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen
Åh, jag hade hoppats på att det hade vänt för dig vid det här laget :( Det enda jag kan säga är att jag hoppas innerligt att du får komma igenom det här snart och skicka massa styrkekramar! Det måste kännas otroligt tungt
 
Vilken fruktansvärd upplevelse! Hoppas du läker snabbt!
Tack för omtanken :heart
Såren slutade blöda efter 18 dagar och läkte sen ihop på ytan strax därefter. Det är fortfarande svart av levrat blod under det där yttre hudlagret, men jag kan i alla fall duscha ordentligt utan att bry mig om att det kan komma in smuts. Idag hade jag premiär på gymmet, och det gick över förväntan. Så förutom att det stundtals gör himla ont och att jag tappar ner tårna i marken efter att jag gått en bit (ca 260 meter i dagsläget) så går det himla bra just nu :) Lösa, okända hundar ligger dock inte på min topplista just nu.
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Gymbesöket gick som sagt bra. Körde till och med knäböj på bosuboll utan att det gjorde ont. Vågade dock inte köra på med för mycket benövningar så man skulle kunna säga att jag lär ha träningsvärk i armarna imorgon :angel:

Och så måste jag berätta om en händelse när jag precis kommit ut från gymmet och skulle låsa upp min cykel:
Ett barn tittar på mig och säger: kolla vad stora muskler hon har mamma!
Mamman svarar: lika stora som mammas?
Barnet: nej MYCKET större!
Jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja skratta högt där och då, men flinade nöjt för mig själv hela vägen hem :D
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
Kropp & Själ En tråd om allt som har med träning, hälsa och kost att göra :) Före detta "Beach-tråden" men bytte namn i förra tråden då vi som... 99 100 101
Svar
2 000
· Visningar
93 343
Senast: Kiwifrukt
·
Kropp & Själ Eftersom att vi är så väldigt beachiga av oss är det dags för en ny tråd! Välkomna alla gamla och nya beachisar, vältränade som... 99 100 101
Svar
2 009
· Visningar
73 716
Senast: Osthyvel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp