Grejen är att så är jag inte. Även om jag är intensiv i tråden då detta beror mig så är jag inte så irl.
När vi pratade så mycket var det lika mycket han som var ”på”. När kontakten minskade så väntade jag snällt att han skulle höra av sig. Finns de som bråkat, tyckt och krävt en massa av sånt betende… jag gjorde inte det. Människor i min omgivning irl har snarare sagt att ”du är alldeles för tålmodig”, ”det finns ingen annan som gått med på såna där saker som du”… ta tex 2,5 månader utan att ses för att han måste jobba. Men inser ju också att backa var mitt enda sätt att behålla honom och han sa att det bara var under den tiden. Fram tills nu då när han skulle förbi. Jag har också varit väldigt tydlig med att jag inte vill stå som en stoppkloss. För saker han velat göra såsom långsegla en månad… jag har inga problem med sånt. Så länge man vet var man har varandra.
En genomgående sak har varit att ”kvinnor ska vara självständiga”. Och det är jag, tills jag inte vet var jag har personen. Vet jag det så är det inga problem att vara ensam mycket, inte höras så mycket, att partnern gör annat osv.
En annan sak som gör det svårt/en av de svåra sakerna är nog hans från början stora intresse att bekräfta mig. Jag hade det jobbigt, han var superintresserad 24/7… kanske är löjligt men för mig som är lite ensamvarg och inte öppnar för så många blev det viktigt. Och han såg till att vara i varje del av mitt liv. Kanske är det en faktiskt som gör att det blir svårt… jag växte i det. Gillade hans synsätt som skiljer sig från mitt… det blev väldigt mentalt jobbigt att bli ensam. Med ensam menar jag inte 24/7 kontakt… men efter att ha haft en person så hela tiden med rekflektioner i allt från tvättmedel till arbetskollegor så ja… en känsla av tomhet uppstår. Inte så jag är ensam på nåt vis… men han blev viktig. Kanske är det bara bekräftelse?
