Behovet/Viljan av att kontrollera sin partner och att sluta

[Tantan]

https://www.dn.se/kultur/isak-grond...ade-gps-spara-varandra-var-det-en-sa-bra-ide/

På temat som tråden hamnat i

 

[Inte_Ung]

https://www.dn.se/kultur/isak-grond...ade-gps-spara-varandra-var-det-en-sa-bra-ide/

På temat som tråden hamnat i

Jag läste det.
De har nog hämtat inspiration från detta forum.

 

[Castellini]

Vilket engagemang det blev i den här tråden Tack till er som har har läst och svarat.

Jag har varit sjuk och har inte orkat följa tråden, men jag ska försöka ta igen det nu.

Jag håller med er som skriver att människor är olika och att deras relationer därför är det, med olika grader av kontroll/öppenhet. Jag tänker att det inte är några problem så länge båda parter mår bra - och det är ju det som är grejen här, att jag inte mår bra av att jag känner att jag behöver kontrollera min partner.

Det är flera som skriver att relationen borde avslutas. Ni kan ha rätt, det kanske är där vi hamnar. Att skilja mig, sälja drömhuset och splittra familjen för att problem som jag nyligen har blivit blivit medveten om och som jag kan jobba med är dock inte ett alternativ just nu, även om det kanske blir så längre fram. Jag tänker att det finns många som blir utsatta för svek i relationer och ändå inte känner behov av att kontrollera sin partner. Men jag gör det. Jag tänker därför att det här är något som sitter hos mig snarare än i min relation - jag behöver ta ansvar för det och hantera det. Antingen kommer mitt arbete där att ge nuvarande relation bättre förutsättningar, eller så kommer jag ha bättre förutsättningar i en eventuell framtida relation. Oavsett känns det inte som rätt beslut för mig att lämna relationen och bara fly från den här sidan av mig själv istället för att möta den.

Ser att digital spårning har kommit upp. Går inte in på et eftersom det inte är där vårt/mitt problem sitter.

 

[Castellini]

Fortsätt avstå från alla kontrollerande beteenden så kommer det på sikt på bättre. Kort sagt - varje gång du agerar på en sån här tanke (dvs kontrollerar på något sätt) så gör det att tankar och impulser om att kontrollera blir starkare framåt. Om du däremot konsekvent kan avstå så kommer tankar och impulser att lugna sig. Det tar tid och det sker successivt men så småningom blir tankar/impulser svagare, inte lika påträngande, kommer mer sällan och blir lättare att inte agera på.

Tack för svar

Jag har, sedan trådstarten och sedan jag blev medveten om det här hos mig själv, rannsakat mig själv om vad det här kontrollbehovet handlar om. Jag har insett att det är en specifik grej, som inte har blivit hanterat ändamålsenligt i allt kaos som följde på förra sommaren. Jag och min partner har haft ett ordentligt samtal om det nu. Jag har fått ställa de frågor jag behövde få ställa, sagt det som jag behövde säga. Lyssnat på det jag har fått till mig.

Efter det känns det lättare. Jag får fortfarande absolut impulser att kontrollera - ibland så starkt att det är svårt att avstå. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska göra någon kontrollerande åtgärd under oktober och november. Istället stå ut med att våga lita på min partner. Jag försöker också vara uppmärksam på vad syftet med mina handlingar och frågor är. Är det omtanke eller är det kontroll förklädd i omtanke för att vilseleda mig själv? Isåfall får jag avstå från att fråga.

 

[Castellini]

Vid stora svek är det vanligt att tilliten försvinner. Vet iom att jag har varit med om det själv. Jag tror inte att den kommer att komma tillbaks utan total öppenhet från din partner. Jag kan inte se problemet med att din partner i alla fall under en period informerar dig om var och när personen är på en viss plats. Detta rekommenderar i alla fall en del psykologer på den amerikanska sidan. Frågan är om din kropp informerar dig om att någonting skumt pågår och du inte vill lyssna på den eller om du inbillar dig. Om du tror att du inbillar dig skulle jag kolla på information om ängslig anknytning, det finns mycket information om det på youtube och nätet.

Tack för svar

Jag håller med dig. Jag har absolut behövt 100 % transparens från min partner - om jag inte hade fått det hade vi inte kunnat fortsätta. Problemet för mig är att det känns som att vi håller på att komma ur den fasen, min partner ÄR ärlig mot mig och mina kontrollerande åtgärder är överflödiga och inte till nytta för mig själv.

Jag har ambivalent ängslig anknytning, vilket ju inte är till hjälp för mig här. Jobbar med det sedan tidigare.

 

[Castellini]

Jag skulle vilja påstå att du går igenom en typisk krisreaktion. Till viss del måste du ju acceptera sorgens gång och att läkningsprocessen måste få ta sin tid. Men OM det är så att du själv känner att det inte är ett led i din läkning längre utan att du verkligen KAN lita på din partner. Det finns ju en risk att din partner är en narcissist och är inne i nån sort lovebombing fas nu när hen märkte att du höll på att lämna på riktigt. Om det är så kan ju ditt kontrollbehov vara en hälsosam reaktion på en ohälsosam situation. Men är din partners förändring genuin kan ditt beteende vara ett säkerhetsbeteende, och då är det som andra skriver viktigt att inte agera på det utan våga stå ut i ångesten. Då kommer ångest och beteende att släckas ut med tiden

Tack för svar

Ja, jag tror också at det här är relaterat till krisreaktionen.

Jag/Vi har blivit uppmanade i parterapin att ta min oro på allvar och att jag ska prata om den så fort jag känner mig orolig. Det är nog ett bra råd generellt, men i mitt fall har det gjort att jag har hamnat i "Oj, jag känner mig orolig över X, Y och Z, jag måste fråga ut min partner om detta". Det som är mer sunt tänker jag är "Oj, jag känner mig orolig för X, Y och Z - vi har redan pratat om det tidigare och jag har ingen egentlig anledning att tro att något har ändrats, så jag tar hand om den här oron nu och lugnar mig".

Känner mig trygg med att min partner inte är narcissist och att det här inte är en lovebombing-fas. Tvärtom tappade min partner omdömet förra sommaren och agerade på ett sätt som är olikt honom, och nu har han kommit ikapp sig själv igen.

 

[Castellini]

TS @Castellini verkar lämnat tråden. Men jag blev precis så som beskrivs av TS efter ett svek. Personen bröt dessutom fortsatt mot saker vi kommit överens om, svek igen mm. Vi försökte och försökte och det saknades varken vilja eller känslor. Även partnern var med på det helhjärtat mot slutet (dvs bröt inga överenskommelser etc mer). Men det gick inte. Vi valde att bryta upp och gå skilda vägar för vi helt enkelt aldrig fick tillbaka till tillit och det skapade en situation där vi inte var bra för varandra. Jag var överkontrollerande och han försökte desperat minska minsta lilla risk att jag skulle misstro honom.

Jag fick en ganska stor tillits-skada generellt efter det där vilket ställde till det i flera relationer.

Idag lever jag sen snart 8 år som särbo med ett distansförhållande med en person jag har full tillit till. Det finns inga hjärnspöken, inget kontrollbehov etc. Det var någon gång i början där jag fick nån tendens men sen nada. Och det är så otroligt skönt. Dock tror jag en del av lösningen just var avståndet. Det finns ingen rimlig möjlighet ha kontroll på någon 20 mil bort utan att det verkligen blir osunt. Samt att särbon matar inga troll varken medvetet eller omedvetet. Han snappar inte upp minsta lilla pik eller fiskande. Jag fick i början säga till honom att "du, det är nu du ska säga att det inte är så annars kanske jag börjar tro på riktigt att..." när jag "skojat" om typ "nej nu tror jag du blandar ihop mig med älskarinnan". Och han bara "Jaha. Okej, det är inte så".

Så, jag tror dels inte det går att rädda en relation som den TS beskriver. Och jag är helt övertygad om att "ställa upp" på någons kontrollbehov är sjukt kontraproduktivt!

Tack för svar. Vad tufft för dig

Vi får se vad det blir här. Kanske ordar det upp sig, eller så gör det inte det. Tiden får utvisa.

 

[Castellini]

Jag har läst hela tråden och är lite sen på bollen kanske, men jag saknar att någon skrivit att du aldrig kan kontrollera någon annan, utan bara dig själv. Det spelar ingen roll vad han har gjort egentligen, men du behöver säkra upp så att efterdyningarna av hans svek blir så små som möjligt i framtiden. Säkra upp din ekonomi, säkra upp ditt mående med bra verktyg så du kan hantera nästa svek, säkra upp din verklighetsuppfattning och framför allt säkra upp en ordentlig plan B. En plan där ditt liv inte blir så annorlunda utan egentligen det enda som händer är att han inte finns i det längre.

Handlar det om kriminalitet och ekonomi behöver du absolut säkra upp din egen ekonomi och separera den från hans, så du inte hamnar i skuld eller att han har tillgång till din ekonomi. Om det innebär att du behöver stå som ägare till 100% av er bostad så är det så, alternativt att du har en annan plan B som gör att du inte känner att hela din värld raseras. Din värld behöver kunna vara så intakt som möjligt nästa gång han beter sig. Det låter kanske hårt, men du har säkerligen all rätt att vara hård i detta. Våga ta för dig och våga ställa krav! Jag förstår att du inte vill framstå som ett psyko-case och det är ju inte det detta handlar om heller, det handlar om allt det praktiska. För när ditt liv ser ungefär likadant ut som innan, minus honom, så är fallet inte lika hårt. Och i det ligger din trygghet! Du vet att du kommer klara dig, du vet att allting kommer att bli okej oavsett vad han bestämmer sig för.

Tack snälla för att du skrev detta

Jag tror verkligen att det ligger mycket i det här. Tyvärr sammanfaller den här relationskrisen med en jobbkris och en lång sjukskrivning - jag trodde verkligen att jag redan var på botten när en fallucka öppnades och jag insåg att det inte finns någon botten, det finns bara ännu längre fall.

Jag mår bättre nu och är påväg tillbaka till mitt jobb. Det kommer ordna upp det med mitt mående och ekonomin. Men det känns svårt med att ordna upp mitt liv så att fallet inte skulle bli hårt vid nästa eventuella svek. Vi har ett fantastiskt boende - bådas vår dröm. Jag har tänkt mycket på separation det senaste året och insett att jag kommer sakna boendet nästan lika mycket som min partner vid eventuell separation. Ingen av oss kommer ha råd att bo kvar vid skilsmässa. Min partner tjänar mer än min dubbla lön, även om om jag själv inte har en dålig lön, så att det skulle bli står skillnad i boende och levnadsstandard känns svårt att komma ifrån. Å andra sidan tänker jag att det är precis så det är för väldigt många vid separation?

Jag tar väldigt gärna emot mer input från dig om det här.

 

[Ramona]

Jag har tänkt mycket på separation det senaste året och insett att jag kommer sakna boendet nästan lika mycket som min partner vid eventuell separation. Ingen av oss kommer ha råd att bo kvar vid skilsmässa. Min partner tjänar mer än min dubbla lön, även om om jag själv inte har en dålig lön, så att det skulle bli står skillnad i boende och levnadsstandard känns svårt att komma ifrån. Å andra sidan tänker jag att det är precis så det är för väldigt många vid separation?

Såhär var jag första gången jag separerade. Det var värre att göra slut med våra gemensamma drömmar, livet vi levde och allting runt omkring än vad det var att lämna honom som person. Jag har aldrig saknat honom, men jag har saknat livet vi levde. Å andra sidan är mitt liv superbra just nu!

Även om du inte har råd att bo kvar i huset, se till så att du har ett kapital att köpa dig en bostad ifall du behöver. Rom byggdes givetvis inte på en dag, men någonstans måste vi vara beredda på det oförutsedda. Är det risk för att han kommer att sitta inne? I så fall behöver du stötta upp för det ekonomiskt för sånt kan hända över dagen.

Vi är många som gått från hus och hem och klarat oss superbra ändå. Det är ett gäng på Buke som blivit utkastade från hemmet med ett gäng hästar som inte haft någonstans att ta vägen, och det har ordnat sig ändå. Livet blev kanske inte som man tänkte där och då, men våra liv har blivit skitbra ändå. Men viktigast är en plan B. För även om han blir "bra" så kan ju vad som än hända. Han kan dö i en bilolycka på vägen hem, eller vad som. Det behöver man kunna klara av utan att livet raseras.