- Svar: 184
- Visningar: 14 163
Jag hade tänkt sticka iväg på en road trip innan semestern tar slut, men nu verkar det inte bli av då jag inte kan använda gasolköket och jag inte vet vad jag ska kunna livnära mig på i flera dagar utan tillgång till varken kyl eller kokmöjligheter. Något annat att göra har jag inte lyckats komma på. Det får ju liksom inte kosta något heller.
Så jag är besviken. Väldigt besviken. Men tydligen får jag inte vara det för när jag pratar om det så börjar andra dra upp hur himla svårt de har det minsann. Jag ska bara anpassa mig och foga mig i ledet, för andra har det minsann värre. Besvikelse är tydligen inte en tillåten känsla.
Jag har i större delen av mitt liv varit sjuk i panikångest. Att åka iväg hemifrån har aldrig funnits på kartan. När mitt ex började ta med mig ut i skogen på både kanotfärder och camping så kändes det läskigt. Jag gillade att vara i skogen så det var inte problemet. Haken var att det var någon annanstans än hemma vilket var utanför min komfortzon.
Det är bara 4 år sedan jag blev frisk. Nu kan jag faktiskt röra mig fritt överallt. Jag hindras inte längre av sjukdom.
Jag sitter ensam hemma större delen av året och träffar knappt folk genom jobbet heller. Så att komma iväg hemifrån är värt väldigt mycket för mig. Men som sagt, jag får visst inte vara besviken att jag missar det.
Så jag är besviken. Väldigt besviken. Men tydligen får jag inte vara det för när jag pratar om det så börjar andra dra upp hur himla svårt de har det minsann. Jag ska bara anpassa mig och foga mig i ledet, för andra har det minsann värre. Besvikelse är tydligen inte en tillåten känsla.
Jag har i större delen av mitt liv varit sjuk i panikångest. Att åka iväg hemifrån har aldrig funnits på kartan. När mitt ex började ta med mig ut i skogen på både kanotfärder och camping så kändes det läskigt. Jag gillade att vara i skogen så det var inte problemet. Haken var att det var någon annanstans än hemma vilket var utanför min komfortzon.
Det är bara 4 år sedan jag blev frisk. Nu kan jag faktiskt röra mig fritt överallt. Jag hindras inte längre av sjukdom.
Jag sitter ensam hemma större delen av året och träffar knappt folk genom jobbet heller. Så att komma iväg hemifrån är värt väldigt mycket för mig. Men som sagt, jag får visst inte vara besviken att jag missar det.
