Alltså, detta om kritiken mot den "svenska modellen"
Jag har funderat lite på det där. Är det just för att tvångsåtgärderna saknas som det kritiseras så mycket? Är det inte så att vi svenskar rent generellt är ganska lydiga, så att de rekommendationer som finns faktiskt fungerar näst intill lika bra som om det varit tvång och förbud?
Jag tror att det är för att man inte inser att det går att få så bra följsamhet med de metoder som vi har. Att man inte greppar att "bara råd" kan ha en sådan status som det har när det "inte är en regel".
Mest för att det ligger utanför deras egen referensram om vad som är normalt. Svårt att föreställa sig att utfallet kan bli så olikt mot om någon i den miljö de är vana med gick ut och bara gav några råd med de förutsättningar som de är vana med. Tycker de mer genomarbetade artiklarna (någon tysk och BBC, eller vad var det?) som länkades speglar det "Men hur kan man göra så och tro att det ska fungera?" mer än direkt dissande.
Sen kommer det nog mycket med lägre kvalitet där man mer bara reagerar på att det inte finns regler, och utan några större försök till reflekton reagerar som det bara är liktydigt med all avsaknad av styrning.
Förståelsen för hur det hänger ihop med helheten i hur vårt normala system fungerar saknas också. Förbudet mot ministerstyre och offentlighetsprincipen ingår i samma paket med professionella, pålitliga myndigheter, öppenhet och ömsesidigt förtroende etc. De brukar också vara "obegripliga" och ge reaktionen "men det kan väl inte fungera att ha det så" utan ordentlig förklaring.
Sen har vissa saker bättre förutsättningar att fungera för att situationen i samhället är gynnsam på andra sätt som t.ex. följsamheten till instruktionen "stanna hemma vid minsta symptom" när det finns en allmän sjukförsäkring och anställningstrygghet. Då är det naturligtvis lättare att folk följer dem frivilligt än om en daglönare blir utan både dagens inkomst och framtida jobbmöjligheter om han inte dyker upp.
Tror beslutet om karensdagen var viktigare än jag först insåg när det kom, just för att understödja följsamheten till rådet. Signalen att "vi inser att detta har konsekvenser och ger något tillbaka för att underlätta även om det inte kompenserar helt" ökar benägenheten att ta den del av ekonomiska uppoffringen som blir kvar för den enskilde. Att ta kostnader från AG gör dem mer benägna att inte ligga på om att folk ska komma till jobbet osv.
Staten sysslar inte bara med att genomdriva regelefterlevnad, utan även möjliggöra att folk agerar så det avsedda målet nås.
Har ingen aning alls om i vilken grad man hanterat sådana frågor på andra ställen? Eller hur försörjningen lösts (inte lösts?) för de som getts order att tvångsisoleras längre perioder?
