Dejtingtråden 31

[_Taggis_]

Jag gillar ditt inlägg, men jag frilufsar i jeans och rider i bomullsbyxor. Inte på grund av hur jag ser ut men för att det fungerar bäst för mig

Du är godkänd som undantag för att jag gillar dig

Ffa har jeansfunderingen kommit av att jag hade en kille en gång som envisades med att alltid ha jeans. Samma jeans. Oavsett vi var i skogen med hund, hemma eller på nån fancy krog. Jag kommer aldrig förstå mig på grejen att inte ha behov av ombyte. Kan omöjligt vara skönt att alltid gå runt med samma skavpunkter

 

[Nahar]

Du är godkänd som undantag för att jag gillar dig

Ffa har jeansfunderingen kommit av att jag hade en kille en gång som envisades med att alltid ha jeans. Samma jeans. Oavsett vi var i skogen med hund, hemma eller på nån fancy krog. Jag kommer aldrig förstå mig på grejen att inte ha behov av ombyte. Kan omöjligt vara skönt att alltid gå runt med samma skavpunkter

Jag har träffat sådana människor. Jag förstår det icke heller. Jag kan säga att jag bara har jeans när jag frilufsar i alla fall, aldrig annars

 

[_Taggis_]

Från det en till det andra... Igår kväll återuppstod karln igen Han frågade hur det var med mig. Efter en veckas radioskugga. Alltså han beter sig aningen märkligt, men det har jag ju redan noterat. Jag börjar tänka att han har nån komplicerad anknytningsmodell som blir livrädd, ignorerar, saknar och sedan måste komma igen. Som att han kan inte vara utan mig men han går under jord så fort det verkar bli nåt. Antingen det, eller så är han bara ett jävla svin. Det märkliga att jag får inte ihop svineriet med hur han väl är när vi ses, bara däremellan när jag övertänker. Han har inga skitbeteenden irl så att säga, tvärtom.

Nåväl. Såg meddelandet först imorse eftersom jag ignorerat aviseringar från honom. Som jag har grunnat på vad jag ska säga den dagen har hör av sig, jag trodde förvisso det skulle dröja längre men jag har skrivit säkert hundra potentiella svar. Både i sann bitterhetsanda, affektion, saklighet och diplomati och jadajada. Naturligtvis inte med avsikten att skicka utan bara för att skriva av mig och reda ut mig själv i detta.
Sen har jag landat i att jag ska inte säga ett jäkla piss om det som är, annat än öga mot öga. Och det blir nästa gång vi ses, vilket lär ske. Nån gång, inget vet när. Men nu har jag distanserat mig så mkt att jag kan göra det men jag har bara en chans på mig, med facit i hand är jag alltid kall först gången vi ses efter liknande radioskugga och sen om vi fortsätter ses är jag alldeles för emotionell för att orka. Så det måste bli nu härnäst. Jag orkar inte med detta längre.

 

[Modest]

Från det en till det andra... Igår kväll återuppstod karln igen Han frågade hur det var med mig. Efter en veckas radioskugga. Alltså han beter sig aningen märkligt, men det har jag ju redan noterat. Jag börjar tänka att han har nån komplicerad anknytningsmodell som blir livrädd, ignorerar, saknar och sedan måste komma igen. Som att han kan inte vara utan mig men han går under jord så fort det verkar bli nåt. Antingen det, eller så är han bara ett jävla svin. Det märkliga att jag får inte ihop svineriet med hur han väl är när vi ses, bara däremellan när jag övertänker. Han har inga skitbeteenden irl så att säga, tvärtom.

Nåväl. Såg meddelandet först imorse eftersom jag ignorerat aviseringar från honom. Som jag har grunnat på vad jag ska säga den dagen har hör av sig, jag trodde förvisso det skulle dröja längre men jag har skrivit säkert hundra potentiella svar. Både i sann bitterhetsanda, affektion, saklighet och diplomati och jadajada. Naturligtvis inte med avsikten att skicka utan bara för att skriva av mig och reda ut mig själv i detta.
Sen har jag landat i att jag ska inte säga ett jäkla piss om det som är, annat än öga mot öga. Och det blir nästa gång vi ses, vilket lär ske. Nån gång, inget vet när. Men nu har jag distanserat mig så mkt att jag kan göra det men jag har bara en chans på mig, med facit i hand är jag alltid kall först gången vi ses efter liknande radioskugga och sen om vi fortsätter ses är jag alldeles för emotionell för att orka. Så det måste bli nu härnäst. Jag orkar inte med detta längre.

Men.. Varför ska du ens träffa honom igen? Ärligt? Det verkar ju bara ge dig ågren.

 

[_Taggis_]

Men.. Varför ska du ens träffa honom igen? Ärligt? Det verkar ju bara ge dig ågren.

Helt enkelt för att jag vill ha en förklaring och jag vill inte kommunicera sånt i text eller per tfn. Känner att det kan vara bra om jag är i rätt mode, annars är det inte ett alternativ. Då skiter jag bara i det.

 

[Modest]

Helt enkelt för att jag vill ha en förklaring och jag vill inte kommunicera sånt i text eller per tfn. Känner att det kan vara bra om jag är i rätt mode, annars är det inte ett alternativ. Då skiter jag bara i det.

Vad i ditt liv blir bättre av en förklaring?

 

[AraSlei]

Helt enkelt för att jag vill ha en förklaring och jag vill inte kommunicera sånt i text eller per tfn. Känner att det kan vara bra om jag är i rätt mode, annars är det inte ett alternativ. Då skiter jag bara i det.

Min upplevelse är bara att man sällan nöjer sig med förklaringen ändå? Han kanske inte ens ser radioskuggan som ett problem, och det kommer ju inte få dig att må bättre om det skulle visa sig vara så?

 

[_Taggis_]

Vad i ditt liv blir bättre av en förklaring?

Ptja. Mitt liv blir inte bättre av speciellt många saker. Så det finns inte så mkt att förlora. Och isf går jag bara därifrån och så behöver jag inte tänka nåt mer på det.

 

[_Taggis_]

Min upplevelse är bara att man sällan nöjer sig med förklaringen ändå? Han kanske inte ens ser radioskuggan som ett problem, och det kommer ju inte få dig att må bättre om det skulle visa sig vara så?

Ptja jag har ingen upplevelse av liknande så jag vet inte hur det "brukar" vara. Nä det kan så vara med då blir det ju lättare att förutsätta att han är en jävla gris.

 

[Gotthard]

Från det en till det andra... Igår kväll återuppstod karln igen Han frågade hur det var med mig. Efter en veckas radioskugga. Alltså han beter sig aningen märkligt, men det har jag ju redan noterat. Jag börjar tänka att han har nån komplicerad anknytningsmodell som blir livrädd, ignorerar, saknar och sedan måste komma igen. Som att han kan inte vara utan mig men han går under jord så fort det verkar bli nåt. Antingen det, eller så är han bara ett jävla svin. Det märkliga att jag får inte ihop svineriet med hur han väl är när vi ses, bara däremellan när jag övertänker. Han har inga skitbeteenden irl så att säga, tvärtom.

Nåväl. Såg meddelandet först imorse eftersom jag ignorerat aviseringar från honom. Som jag har grunnat på vad jag ska säga den dagen har hör av sig, jag trodde förvisso det skulle dröja längre men jag har skrivit säkert hundra potentiella svar. Både i sann bitterhetsanda, affektion, saklighet och diplomati och jadajada. Naturligtvis inte med avsikten att skicka utan bara för att skriva av mig och reda ut mig själv i detta.
Sen har jag landat i att jag ska inte säga ett jäkla piss om det som är, annat än öga mot öga. Och det blir nästa gång vi ses, vilket lär ske. Nån gång, inget vet när. Men nu har jag distanserat mig så mkt att jag kan göra det men jag har bara en chans på mig, med facit i hand är jag alltid kall först gången vi ses efter liknande radioskugga och sen om vi fortsätter ses är jag alldeles för emotionell för att orka. Så det måste bli nu härnäst. Jag orkar inte med detta längre.

Nu kommer jag inte ihåg hela er historia, men min dejt (numera pojkvän) var sjukt oklar i början när vi sågs. Han betedde sig rätt knepigt mellan gångerna vi träffades och jag höll på att slita mitt hår för att mitt övertänkandet gick bananas. Jag betedde mig nog precis lika oklart mot honom för att jag var osäker.

Jag hade ändå en bra magkänsla av honom som person, och ville fortsätta hålla kontakt. Det var ju trots allt mest i mitt huvud som det var kaos. Jag misstänkte att han var nervös, rädd för att bli sårad, lite för stolt för att erkänna något, hade känslor för mig som han typ inte kunde hantera och inte visste om han var redo för nått seriöst. Jag "kände det på mig" men blev galen på att han aldrig sa något, och jag sa väl inget vettigt heller. Vi matchade på tinder i februari 2020, blev tillsammans i januari 2021.

Visade sig att jag hade rätt om typ allt som jag kände på mig då, och jag kände ju precis samma sak. Vi har det så himla bra nu!! Även om det var hemskt med den känslomässiga bergodalbanan så var det ändå värt det. Vi behövde tid på oss att förstå varandra, att vi vill varann väl och att vi är mer lika än vad vi trodde från början. Han är snäll, ödmjuk, rolig, trygg och inte lik någon annan jag träffat tidigare. Han tillför bara positivt till mitt liv och jag hoppas att det fortsätter så

Men jag funderade nog på att bryta kontakten minst några gånger i veckan innan vi kom fram till att vi är tillsammans

 

[Gnist]

Jag börjar tänka att han har nån komplicerad anknytningsmodell som blir livrädd, ignorerar, saknar och sedan måste komma igen. Som att han kan inte vara utan mig men han går under jord så fort det verkar bli nåt. Antingen det, eller så är han bara ett jävla svin. Det märkliga att jag får inte ihop svineriet med hur han väl är när vi ses, bara däremellan när jag övertänker. Han har inga skitbeteenden irl så att säga, tvärtom.

Istället gör att tänka och anta; varför inte bara fråga rakt ut?

Rent generellt så tror jag att tänkande, grubblande, antagande över varför någon gör/säger si eller så är ett större problem än om någon visar sig faktiskt vara en skit i slutändan.

________________________

Jag har i af haft superbra kommunikation under veckan med den intressante och vi har en lite löst planerad dejt ikväll, förutsatt att han har ork efter långpass på jobbet

 

[Roheryn]

Jag börjar tänka att han har nån komplicerad anknytningsmodell som blir livrädd, ignorerar, saknar och sedan måste komma igen. Som att han kan inte vara utan mig men han går under jord så fort det verkar bli nåt. Antingen det, eller så är han bara ett jävla svin. Det märkliga att jag får inte ihop svineriet med hur han väl är när vi ses, bara däremellan när jag övertänker. Han har inga skitbeteenden irl så att säga, tvärtom.

Har du aldrig tänkt tanken att han kanske inte ser och förstår att han beter sig på ett sätt som du inte är bekväm med? Han kanske inte ser ett problem med att inte höra av sig på ett tag? Allt är bra och fint och trevligt när ni ses, och han är kanske nöjd med det och förstår inte att du inte också är det?

Nu har jag ju bara följt er genom att läsa i den här tråden, och har säkert missat en massa inlägg också, men jag kan inte riktigt se i vilket avseende han beter sig som något "jävla svin"? Han kommunicerar inte på det sätt du skulle önska, men det behöver ju inte vara varken av illvilja eller för att han inte bryr sig om dig, utan kan ha någon helt annan orsak som du och vi inte vet, om du inte pratar med honom.

 

[Eurydome]

Ptja jag har ingen upplevelse av liknande så jag vet inte hur det "brukar" vara. Nä det kan så vara med då blir det ju lättare att förutsätta att han är en jävla gris.

Jag resonerar helt som @AraSlei i liknande situationer. Om jag har bestämt mig för mig för att jag inte vill ses mer pga jag tycker att den andra betett sig kasst så kan jag sträcka mig till ett kort samtal/sms om att jag inte är intresserad av att ses mer så att jag slipper fler kontaktbesök. Jag har noll intresse vare sig av att förklara varför eller av att höra en förklaring till den andras beteende, jag vill inte lägga en minut extra tid eller energi på en sån person, dessutom helt ointresserad både av att förklara hur jag känner och att höra den andras "förklaring". Antingen får man nån bull shit som inte är sann eller så får man den ärliga versionen att hen inte var tillräckligt intresserad. I båda fallen känner jag bara: spare me.

 

[starcraft]

Här fortsätter vi dejta. Träffade hans mamma och ett par kompisar till honom. Jag panikade lite innan och var beredd att skita i det och typ ghosta honom för att jag tyckte det var så jobbigt, men tog mig i kragen och det gick bra och uppenbarligen gjorde jag inte bort mig eftersom han fortfarande vill ses. Igår var jag sjukt låg och ångestfylld efter en jobbig arbetsdag, men jag bestämde mig för att ses ändå och det kändes skönt att jag faktiskt inte behövde vara på topp jämt och ångesten lättade ju mer kvällen gick.

 

[Eurydome]

Jag resonerar helt som @AraSlei i liknande situationer. Om jag har bestämt mig för mig för att jag inte vill ses mer pga jag tycker att den andra betett sig kasst så kan jag sträcka mig till ett kort samtal/sms om att jag inte är intresserad av att ses mer så att jag slipper fler kontaktbesök. Jag har noll intresse vare sig av att förklara varför eller av att höra en förklaring till den andras beteende, jag vill inte lägga en minut extra tid eller energi på en sån person, dessutom helt ointresserad både av att förklara hur jag känner och att höra den andras "förklaring". Antingen får man nån bull shit som inte är sann eller så får man den ärliga versionen att hen inte var tillräckligt intresserad. I båda fallen känner jag bara: spare me.

Jag har helt enkelt inget behov av informationen, jag vet inte vad jag skulle göra med den eller ha den till.

 

[Nahar]

Så fick jag 'vi kan väl vara vänner istället'. Aja. Det var en del som kanske skavde lite (mitt jäkla trädsovande alltså ) så lika bra att höra det nu.

 

[cirkus]

Så fick jag 'vi kan väl vara vänner istället'. Aja. Det var en del som kanske skavde lite (mitt jäkla trädsovande alltså ) så lika bra att höra det nu.

Min ena dotter hörde av sig från Indien när hon var där och volontärade och meddelade att hon har träffat en kille som bor i ett trädhus (eller som hon uttryckte det trädkoja) och hon ville bo med honom....det gjorde dom till och från i ett par år, så det finns tjejer sominte bangar för att bo i träd

 

[_Taggis_]

Istället gör att tänka och anta; varför inte bara fråga rakt ut?

Rent generellt så tror jag att tänkande, grubblande, antagande över varför någon gör/säger si eller så är ett större problem än om någon visar sig faktiskt vara en skit i slutändan.

Ja precis. Jag känner så den här dagen. Men mina känslor och mitt humör är minst sagt pendlande, alla dagar är jag inte lika inkännande, harmonisk och duktig. Idag är en sån dag jag hade kunnat ta det där snacket som vi hade behövt för längesedan.

Buke har lärt mig att inte lägga tid och energi på övertänkande. Och buke säger åt mig att släppa den här snubben som en disktrasa. Det är svårt att veta vad som är rätt, buke brukar ha rätt i mångt och mkt.

 

[_Taggis_]

Har du aldrig tänkt tanken att han kanske inte ser och förstår att han beter sig på ett sätt som du inte är bekväm med? Han kanske inte ser ett problem med att inte höra av sig på ett tag? Allt är bra och fint och trevligt när ni ses, och han är kanske nöjd med det och förstår inte att du inte också är det?

Nu har jag ju bara följt er genom att läsa i den här tråden, och har säkert missat en massa inlägg också, men jag kan inte riktigt se i vilket avseende han beter sig som något "jävla svin"? Han kommunicerar inte på det sätt du skulle önska, men det behöver ju inte vara varken av illvilja eller för att han inte bryr sig om dig, utan kan ha någon helt annan orsak som du och vi inte vet, om du inte pratar med honom.

Jag har väl antagit att han fattat just det, eftersom det faktiskt helt ärligt är det jag varit tydlig med. Om det så är det enda jag vart tydlig med så är det precis att jag hatar nja/kanske och radioskugga. Därför blir jag också galen av detta. För jag tycker han borde veta det om nånting. Vissa dagar är jag överseende och andra dagar rosenrasande. Nej jag är inte lätt att förstå sig på.

Svinigheten är helt enkelt bara kopplad till att göra nåt man vet med sig att den andra mår dålig av. I mtt fall ovanstående samt då försöka lura mig att han tycker om mig. Ja jag är så barnslig så jag tänker såna fula tankar ibland. Att ej ha tillgång till sanningen skapar oftast ännu värre egna sagor. Bäst vore ju att fråga rakt ut, ja. Det kommer nog en sån dag nån gång.

 

[_Taggis_]

Nu kommer jag inte ihåg hela er historia, men min dejt (numera pojkvän) var sjukt oklar i början när vi sågs. Han betedde sig rätt knepigt mellan gångerna vi träffades och jag höll på att slita mitt hår för att mitt övertänkandet gick bananas. Jag betedde mig nog precis lika oklart mot honom för att jag var osäker.

Jag hade ändå en bra magkänsla av honom som person, och ville fortsätta hålla kontakt. Det var ju trots allt mest i mitt huvud som det var kaos. Jag misstänkte att han var nervös, rädd för att bli sårad, lite för stolt för att erkänna något, hade känslor för mig som han typ inte kunde hantera och inte visste om han var redo för nått seriöst. Jag "kände det på mig" men blev galen på att han aldrig sa något, och jag sa väl inget vettigt heller. Vi matchade på tinder i februari 2020, blev tillsammans i januari 2021.

Visade sig att jag hade rätt om typ allt som jag kände på mig då, och jag kände ju precis samma sak. Vi har det så himla bra nu!! Även om det var hemskt med den känslomässiga bergodalbanan så var det ändå värt det. Vi behövde tid på oss att förstå varandra, att vi vill varann väl och att vi är mer lika än vad vi trodde från början. Han är snäll, ödmjuk, rolig, trygg och inte lik någon annan jag träffat tidigare. Han tillför bara positivt till mitt liv och jag hoppas att det fortsätter så

Men jag funderade nog på att bryta kontakten minst några gånger i veckan innan vi kom fram till att vi är tillsammans

Det är väl nåt åt det hållet som jag känner och därför har svårt att släppa det rakt av. Även om jag skulle skydda mig bäst genom att göra det, men jag vill inte heller slösa en massa td på att gå och fundera på Om det var si eller så. Jag vill nog faktiskt veta det. Saker och ting har ändå gjort så jävla ont ändå redan, så det känns lite som skitsamma om det gör lite mer ont. Huvudsaken det inte blir ett utdraget lidande.