Det blir bara värre

Finns det NÅN här som har varit så jävla långt ner på botten så ni trodde att det inte gick att komma längre ner. Och så kom ni ändå längre ner.
Alltså jag menar inte bara om det finns nån som har viljat dö för det vet jag att det finns. Men att ni har viljat det så jävla mycket men inte kunnat. Och som har hatat hatat HATAT sigsjälv mera än nånting annat. Att ni har blivit så jävla äcklade av ersjälva så ni kan inte kolla i en spegel för då känns det som ni kommer spy. Och allt bra försvinner. Som både djur och vänner och bra personal eller alltså bara bra personer och sånt. Som att det finns nån lag att man inte FÅR ha nånting bra.
Finns det NÅN som har haft det så? Att både kroppen och hjärnan är FEL och inte funkar som dom borde. Har NÅN haft det så och att det ändå blev bättre? Så ni ville och orkade leva?

 

[Rosett]

Jag minns inte exakt hur jag kände men jag trodde allt var mitt fel. Kände mig äcklig och hade svårt för att duscha och grät när jag duschade.
Det är länge sen plus att jag dissocierade mycket då så minns inte jättemycket.
Hoppas mitt svar kan vara till hjälp.

 

[Grazing]

Finns det NÅN här som har varit så jävla långt ner på botten så ni trodde att det inte gick att komma längre ner. Och så kom ni ändå längre ner.
Alltså jag menar inte bara om det finns nån som har viljat dö för det vet jag att det finns. Men att ni har viljat det så jävla mycket men inte kunnat. Och som har hatat hatat HATAT sigsjälv mera än nånting annat. Att ni har blivit så jävla äcklade av ersjälva så ni kan inte kolla i en spegel för då känns det som ni kommer spy. Och allt bra försvinner. Som både djur och vänner och bra personal eller alltså bara bra personer och sånt. Som att det finns nån lag att man inte FÅR ha nånting bra.
Finns det NÅN som har haft det så? Att både kroppen och hjärnan är FEL och inte funkar som dom borde. Har NÅN haft det så och att det ändå blev bättre? Så ni ville och orkade leva?

Haft det så..många gånger.

 

[LiviaFilippa]

Jag minns inte exakt hur jag kände men jag trodde allt var mitt fel. Kände mig äcklig och hade svårt för att duscha och grät när jag duschade.
Det är länge sen plus att jag dissocierade mycket då så minns inte jättemycket.
Hoppas mitt svar kan vara till hjälp.

Blev det bättre då? Hur isåfall?
Jag tror inte att allt är mitt fel utan jag VET det. Och jag låter säkert jätte knäpp nu men skulle göra vadsomhelst för att få jätte stark dissocition som jag har haft förut. Men kan inte ens det.

 

[LiviaFilippa]

Haft det så..många gånger.

Blev det bättre då?

 

[Grazing]

Blev det bättre då?

Det har blivit bättre, men det går upp och ner. DBT verkar vara min räddning, går i dagvård nu och det är väldigt krävande men ett litet måste för mig för att lära mig att kunna hantera mig själv så att det en gång för alla faktiskt kanske kan bli stabilt i livet.

 

[LiviaFilippa]

Det har blivit bättre, men det går upp och ner. DBT verkar vara min räddning, går i dagvård nu och det är väldigt krävande men ett litet måste för mig för att lära mig att kunna hantera mig själv så att det en gång för alla faktiskt kanske kan bli stabilt i livet.

Vad bra för dig

 

[LiviaFilippa]

Jag kan inte ens gå och jag kan inte gå på toa själv eller duscha själv eller nåt sånt och jag kan inte äta normal mat och massa sånt. Och har minnes problem och min hjärna kan inte tänka vissa saker liksom. Och allt det är för jag miss lyckades att dö.
Och jag förlorar ALLA som jag tycker om och har litat på.
Idag har varit den värsta värsta dagen på jätte länge och jag får inte ens få så mycket medicin så jag kan bara sova.

 

[Rosett]

Blev det bättre då? Hur isåfall?
Jag tror inte att allt är mitt fel utan jag VET det. Och jag låter säkert jätte knäpp nu men skulle göra vadsomhelst för att få jätte stark dissocition som jag har haft förut. Men kan inte ens det.

Menade att jag trodde att jag visste, eller hur jag ska förklara. Nu vet jag ju att jag trodde då men då var det ju fakta för mig att allt var mitt fel.
Hade en lång period då jag mådde så dåligt att jag ofta inte kunde ta mig till skolan. Så t.ex när det var en stor jordbävning i USA år 1989 och folk dog så visste jag att det hade inte hänt om jag varit i skolan den dan.
En annan dag var en familj i grannbyn med om en svår bilolycka och den dan var jag inte i skolan så olyckan var mitt fel.
Om jag läste om nån olycka som hänt en dag då jag var i skolan så blev jag lättad, för då var det inte mitt fel.

Jag vet inte riktigt när jag började må bättre. Mitt trauma är orsakat mest av familjemedlemmar så det var nog först när jag flyttade hemifrån som det började vända. Sen när jag flyttade ännu längre bort från dem så började jag minnas en del och mådde sämre igen.

Det är ju så individuellt, så snälla jämför dig inte med andra. En del mår bättre snabbare och andra inte. Ibland kan måendet variera genom åren.
En sak som hjälper mig nu är att skriva men när jag var i traumat så kunde jag bara skriva glada saker, fastän jag mådde skit. Ville inte skriva om verkligheten för allt var ju mitt fel och jag ville inte att nån skulle kunna läsa om det.

 

[Shaggy]

Blev det bättre då? Hur isåfall?
Jag tror inte att allt är mitt fel utan jag VET det. Och jag låter säkert jätte knäpp nu men skulle göra vadsomhelst för att få jätte stark dissocition som jag har haft förut. Men kan inte ens det.

Ja jag har varit där och när jag trodde jag nått bottnen så föll jag lite till. Minns när jag stod på Ica och kände hur väggarna på det bottenlösa svarta hålet svischade förbi och då hade jag trott att jag nått bottnen för länge sedan.
Det går att kravla sig upp jag lovar.
Angående att du vet att det är ditt fel så vet du det just nu eftersom du är mitt i det. Din hjärna lurar dig för det är inte ditt fel alls. Du tar på dig skulden för ditt mående eftersom du mår så uselt. Det blir helt enkelt en självuppfyllande profetia.
Kramar om

 

[LiviaFilippa]

Menade att jag trodde att jag visste, eller hur jag ska förklara. Nu vet jag ju att jag trodde då men då var det ju fakta för mig att allt var mitt fel.
Hade en lång period då jag mådde så dåligt att jag ofta inte kunde ta mig till skolan. Så t.ex när det var en stor jordbävning i USA år 1989 och folk dog så visste jag att det hade inte hänt om jag varit i skolan den dan.
En annan dag var en familj i grannbyn med om en svår bilolycka och den dan var jag inte i skolan så olyckan var mitt fel.
Om jag läste om nån olycka som hänt en dag då jag var i skolan så blev jag lättad, för då var det inte mitt fel.

Jag vet inte riktigt när jag började må bättre. Mitt trauma är orsakat mest av familjemedlemmar så det var nog först när jag flyttade hemifrån som det började vända. Sen när jag flyttade ännu längre bort från dem så började jag minnas en del och mådde sämre igen.

Det är ju så individuellt, så snälla jämför dig inte med andra. En del mår bättre snabbare och andra inte. Ibland kan måendet variera genom åren.
En sak som hjälper mig nu är att skriva men när jag var i traumat så kunde jag bara skriva glada saker, fastän jag mådde skit. Ville inte skriva om verkligheten för allt var ju mitt fel och jag ville inte att nån skulle kunna läsa om det.

Okej. Alltså jag menade inte så att jag tror att ALLT dåligt som händer är mitt fel. Men allt i mitt liv är det.
Och för mig så är det inte som ett trauma som är andledningen att jag mår skit utan det är jätte många saker.
Och jag jäm för inte med andra men jag bara undrar om det går liksom. För det verkar iallafall inte så för mig utan det bara blir värre och värre o avsett hur mycket hjälp jag får.

 

[LiviaFilippa]

Ja jag har varit där och när jag trodde jag nått bottnen så föll jag lite till. Minns när jag stod på Ica och kände hur väggarna på det bottenlösa svarta hålet svischade förbi och då hade jag trott att jag nått bottnen för länge sedan.
Det går att kravla sig upp jag lovar.
Angående att du vet att det är ditt fel så vet du det just nu eftersom du är mitt i det. Din hjärna lurar dig för det är inte ditt fel alls. Du tar på dig skulden för ditt mående eftersom du mår så uselt. Det blir helt enkelt en självuppfyllande profetia.
Kramar om

Nej min hjärna lurar INTE mig om det utan det ÄR mitt fel. Men det är jätte många saker som ni här nog inte vet så ni kanske inte tror på det. Men det är väldigt många saker som är mitteget fel som på verkar att jag mår skit.

 

[skiesabove]

. För det verkar iallafall inte så för mig utan det bara blir värre och värre o avsett hur mycket hjälp jag får.

Det har att göra med att du måste ta steget inuti dig själv och börja hjälpa dig själv. Allt som kommer utifrån kan inte göra något, kan inte hjälpa, innan du själv börjar tillåta det. Innan du själv verkligen vill.

Det är din hjärna. Det är du som är kaptenen. En dag kommer du klara av att ta rodret, det blir lättare ju äldre du blir. Och jo, det är så det funkar för alla, rent vetenskapligt.

 

[LiviaFilippa]

Det har att göra med att du måste ta steget inuti dig själv och börja hjälpa dig själv. Allt som kommer utifrån kan inte göra något, kan inte hjälpa, innan du själv börjar tillåta det. Innan du själv verkligen vill.

Det är din hjärna. Det är du som är kaptenen. En dag kommer du klara av att ta rodret, det blir lättare ju äldre du blir. Och jo, det är så det funkar för alla, rent vetenskapligt.

Nej så isåfall så är det ju hopp löst då. Men det är inte som andra säger iallafall men jag vet inte vem som har rätt.
Och ja det är min hjärna men det ÄR fel på den som inte jag kan ändra på och som inte kommer bli lättare bara för jag blir äldre.

 

[skiesabove]

Nej så isåfall så är det ju hopp löst då. Men det är inte som andra säger iallafall men jag vet inte vem som har rätt.
Och ja det är min hjärna men det ÄR fel på den som inte jag kan ändra på och som inte kommer bli lättare bara för jag blir äldre.

Mmm, fast hjärnor är inte statiska. Dom förändras hela tiden, precis som alla andra organ i kroppen. Celler byts ut, nya kopplingar görs, tillgången till näring påverkar hur fort och vilka signaler som går fram.

Sen så har vi ju olika sorters hjärnor, vi människor. En diversitet av hjärntyper. Dom är olika, inte rätt eller fel. Olika hjärntyper har olika svårt med samhällets förväntningar, men det här samhället är väldigt nytt, en liten blipp i människans historia. Det är inte hjärnorna det är fel på.

Du kan bara hjälpa dig själv att bli en friskare och gladare EmmaFilippa, du kan aldrig få någon annans hjärna. Men du kan hjälpa dig själv att kämpa för en EmmaFilippa-hjärna som mår bättre.

 

[Rosett]

@EmmaFilippa Hjärnan utvecklas hela livet, mest fram tills man är 25-30 år men även efter det. Om du vill läsa om hjärnan så finns det en sida som heter hjarnfonden.se
Sen tror ju jag på själen också, att det är inte bara den fysiska hjärnan som påverkar hur man mår och hur man tänker.

 

[LiviaFilippa]

Mmm, fast hjärnor är inte statiska. Dom förändras hela tiden, precis som alla andra organ i kroppen. Celler byts ut, nya kopplingar görs, tillgången till näring påverkar hur fort och vilka signaler som går fram.

Sen så har vi ju olika sorters hjärnor, vi människor. En diversitet av hjärntyper. Dom är olika, inte rätt eller fel. Olika hjärntyper har olika svårt med samhällets förväntningar, men det här samhället är väldigt nytt, en liten blipp i människans historia. Det är inte hjärnorna det är fel på.

Du kan bara hjälpa dig själv att bli en friskare och gladare EmmaFilippa, du kan aldrig få någon annans hjärna. Men du kan hjälpa dig själv att kämpa för en EmmaFilippa-hjärna som mår bättre.

Fast det ÄR ju fel på min hjärna. Jag fattar inte varför det är så svårt att acseptera det?
Och jag har kämpat. Jag har försökt skit mycket helatiden men ändå så bara blir det sämre.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Hjärnan utvecklas hela livet, mest fram tills man är 25-30 år men även efter det. Om du vill läsa om hjärnan så finns det en sida som heter hjarnfonden.se
Sen tror ju jag på själen också, att det är inte bara den fysiska hjärnan som påverkar hur man mår och hur man tänker.

Ja jag vet att hjärnan ut vecklas.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Hjärnan utvecklas hela livet, mest fram tills man är 25-30 år men även efter det. Om du vill läsa om hjärnan så finns det en sida som heter hjarnfonden.se
Sen tror ju jag på själen också, att det är inte bara den fysiska hjärnan som påverkar hur man mår och hur man tänker.

Dethär är lite från den sidan och är om en av alla sakerna på den sidan som jag har. Så vill bara förklara att det ÄR fel på min hjärna som INTE kommer ändras bara för jag blir äldre.

Förändringarna efter en hjärnskada kan innebära att aktiviteter som förr var självklara nu kan vara svåra eller omöjliga att utföra. En hjärnskada kan ge besvär som minnes- och koncentrationssvårigheter, mental trötthet, sämre motorik, förlamning, talsvårigheter och nedsatt balans. Det är inte ovanligt att man får problem att göra flera saker samtidigt eller att återuppta en aktivitet som man blivit avbruten i. Många personer uppger att de behöver leva sitt liv i ett lugnare och långsammare tempo efter skadan. Beroende på hjärnskadans omfattning kan det i vissa fall vara svårt att återgå till sitt arbete. Det är också vanligt att relationerna till andra förändras efter en hjärnskada.
I det första skedet vill man begränsa hjärnskadan och se till att skadan inte blir värre. Medicinska insatser kan dock behövas under lång tid efter en hjärnskada – i många fall under resten av livet. Efter det akuta skedet går den medicinska behandlingen ut på att i förebyggande syfte undvika ett återinsjuknande eller förhindra och lindra olika följder av hjärnskadan, som exempelvis krampanfall.

 

[skogaliten]

Det är många som drabbas av hjärnskador, och många, kanske de flesta, blir betydligt bättre med tiden, genom att med ett positivt sinnelag ta emot den hjälp - rehabilitering som erbjuds.

Det blir mycket bättre!

Några exempel nära mig:

jag själv fick TBE, fästingburen hjärnhinneinflammation. Under många år så hade jag mycket stora besvär, viruset "äter" på centrala nervsystemet och orsakar hjärnskador. Så här femton år senare har med god hjälp av vården fått tillbaka eller förbättrat många förmågor, och hittat nya eller nygamla trevliga saker att fokusera på.

Min bekant som ramlade av ett lastbilsflak när lastbilen var i rörelse och slog skallen i asfalten, och svävade mellan liv och död. Som var helt sänkt av hjärntrötthet, hade fysiska problem med att röra delar av kroppen efter olyckan, hade epilepsianfall och blev nedstämd. Nu, några år senare och efter ett par operationer, så är hen i det närmaste återställd, jobbar heltid, och har kunnat återgå till de flesta av sina intressen.

Min pappa som fick stroke strax efter han blivit pensionär. Som i flera månader var helförlamad och vare sig kunde tala eller skriva, inte ens äta. Efter några år med rehabilitering, så både pratade, gick (om än med käpp) han, för att inte nämna att han kunde göra allt möjligt annat.

Precis som andra säger så läker hjärnan delvis själv, ju yngre man är desto fortare och desto bättre.

Du behöver använda dina intellektuella förmågor för att övertyga den där delen av din hjärna som vill se hopplöshet, att den har fel.