Det står still

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

 

[åke]

Så tror jag iofs inte alls det är idag, har ändrats mycket med lönebidragen från hur det var förr.

Både sonen och svärsonen går på det. Båda har mycket lätt att få jobb. Så jo, det stämmer fortfarande.

 

[MiaMia]

jag är för alla människors lika värde
Däremot har jag själv inte samma värde som andra.

Det gå helt enkelt inte ihop.
Att du anser alla människor har lika värde, men att du själv inte har ett lika värde.

Om du inte klassar dig som Alien, Enhörning eller någon annan icke-mänsiklig varelse.

 

[escodobe]

Jag är snarare väldigt, väldigt missförstådd. Ofta läser folk in saker i det jag säger som jag inte menar. Eller så ser folk inte mitt perspektiv. Jag får höra både det ena och det andra om mig själv som låter så märkligt för mig då jag är för alla människors lika värde och tycker det är hemskt med det som sker gällande personlig assistans. Däremot har jag själv inte samma värde som andra. Jag är sämre än andra. Och jag kan inte vända ut och in på mig mer än jag gör.


Jag äter micromat varje dag. Idag har jag hittills inte ätit annat än frukost och mackor till lunch.

Men få loss plåten och bända loss de gamla skivorna är ju steg ett.


Så fel! Jag vänder ut och in på mig för att inte vara till besvär, är hjälpsam, gnäller inte, är förstående, lojal, snackar inte skit, håller vad jag lovat, sätter mig inte på någon o.s.v.

Så jag kan definitivt säga att jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Utan tvekan.

Men kanske går jag och ber för mycket om ursäkt för att jag finns till. Det händer att jag inte vågar ringa folk för jag är rädd för att störa eller vara till besvär.

Jag äter micromat de flesta vardagar jag med.
När vill du ta loss plåten?

 

[Tassetass]

Rensning har skett och andra åtgärder har vidtagits.

Hädanefter hoppas jag att folk tänker före de skriver och anammar en analogi av vad min gamla pappa brukade säga: ”Om man stänger munnen och andas genom näsan är det svårt att säga nåt dumt.”.

/Mod

 

[Lovisaleonora]

Jag vet vanligtvis hur projekt ska påbörjas och hur de ska avslutas. Men det är många saker som pågår parallellt.

Men det är ju i så fall för att du gjort val att starta flera projekt samtidigt. Vet du med dig att du inte orkar gå från ett till annat och slutföra - starta bara ett.

Och samtidigt måste jag ratta projekt "livet" som innebär att man måste äta, diska, tvätta, städa o.s.v.

Det här är samma för alla. Vi har en uppsättning förutsättningar att förhålla oss till. Och olika metoder och kapacitet att hantera dem. Och kapaciteten förändras med tiden. Du orkar inte det du orkade innan. Då får du göra som andra - rätta mun efter matsäck. Eller projekt utifrån ork. Vindskivorna behöver prioriteras. Gör det. Ta ett beslut att låta resten ligga till vindskivorna är klara. Och när vindskivorna är klara så är det tid att titta på OM och VAD som ska startas sedan.

Hade jag tittat på allt som behöver göras (maskin för att gräva för träd, renovera två badrum, sätta in två dörrar och fyra fönster, samt offert på detta, byta lysrörsarmatur, felsöka elen och akutrensa runt befintliga träd) hade jag gått och dränkt mig. Jag prioriterar och gör. Prioriterar och gör.

 

[fijja]

Men @Magiana, kan du någonstans se att det kanske är ditt mående som talar när du säger att du är ingenting värd?
Du kan inte basera ditt värde på hur andra människor beter sig.
Om jag hade baserat mitt värde på hur jag blivit behandlad så hade jag också känt att det var noll och ingenting.
Jag kände ju så också. Efter en hel uppväxt med försupen förälder som kränkte mig, var hårdhänt mot mig, låste mig ute, skämde ut mig för mina vänner osv osv. Mobbad hela skoltiden, varje dag, jämt. Jag var ful och konstig.
I vuxna livet ville jag bli normal o frisk. Jagade hjälp från sjukvården för jag ville bli frisk. Punkt!!

En stor vändning blev när jag insåg att jag inte kan bli ’frisk o normal’. Jag blev tvungen att ta itu med vad jag är för person, vad jag orkar, och förstå att alla kan inte fungera som jag och heller inte förstå mig och varför jag är ’kpnstig’
Ju mer jag lärt mig om mig själv och mina begränsningar, ju mer har jag kunnat tänja på dom.

Kan du se att du förmodligen fastnat i en negativ tankespiral? Ser du att du lägger för mkt av ditt mående i andras händer?

 

[MiaMia]

Det här är samma för alla. Vi har en uppsättning förutsättningar att förhålla oss till. Och olika metoder och kapacitet att hantera dem. Och kapaciteten förändras med tiden. Du orkar inte det du orkade innan. Då får du göra som andra - rätta mun efter matsäck.

Sanning med modifikation. Vi har som samhälle också satt en nedre gräns för vad vi tycker är "skälig levnadsstandard". Hamnar man under den för att ens egen kapacitet är för dålig så ska man få hjälp.

 

[TeamLundVer]

Men få loss plåten och bända loss de gamla skivorna är ju steg ett.

Jag tror du behöver bryta ner det ännu mer om det går. Ta bort plåten är steg 1, bända loss de gamla skivorna steg 2.

 

[Lovisaleonora]

Sanning med modifikation. Vi har som samhälle också satt en nedre gräns för vad vi tycker är "skälig levnadsstandard". Hamnar man under den för att ens egen kapacitet är för dålig så ska man få hjälp.

Absolut. Men början är egensansvaret. ALla orkar inte allting. De flesta av oss är rätt slut efter att dagligen ha samlat ihop de pengar som krävs för att äta och leva. Det är svårt att hjälpa någon som slår ifrån sig hjälp, en utredning är ju början till att utreda vilken hjälp som är lämplig.

Jag har sprungit in i väggen, och fått kravla upp. Många av oss har det. Och tvingats inse att jag måste inrätta mitt liv så det fungerar för mig. Jag kan inte gå på vad "alla andra" klarar. När jag separerade fick jag nöja mig med en liten etta, jag mäktade inte med häst, stort boende och resurskrävande projekt. Varken ekonomiskt eller fysiskt. Även om jag hellre hade bott i hus på landet med fin trädgård.

Prioriteringar, hela livet handlar om prioriteringar. Utifrån mina egna förutsättningar. För mig blev det: vill jag ha ork att tycka livet är fantastiskt men då bo i en etta, eller vill jag ha ett eget hus med trädgård och inte kunna uppskatta det för att allt hänger över mig?

 

[Lovisaleonora]

(och förlåt: jag glömde att jag behöver göra vid en yttertrappa och olja ungefär 100 kvm tegelgolv - med vad har jag inte ens orkat lista ut ännu)

 

[MiaMia]

Absolut. Men början är egensansvaret. ALla orkar inte allting. De flesta av oss är rätt slut efter att dagligen ha samlat ihop de pengar som krävs för att äta och leva. Det är svårt att hjälpa någon som slår ifrån sig hjälp, en utredning är ju början till att utreda vilken hjälp som är lämplig.

Jag har sprungit in i väggen, och fått kravla upp. Många av oss har det. Och tvingats inse att jag måste inrätta mitt liv så det fungerar för mig. Jag kan inte gå på vad "alla andra" klarar. När jag separerade fick jag nöja mig med en liten etta, jag mäktade inte med häst, stort boende och resurskrävande projekt. Varken ekonomiskt eller fysiskt. Även om jag hellre hade bott i hus på landet med fin trädgård.

Prioriteringar, hela livet handlar om prioriteringar. Utifrån mina egna förutsättningar. För mig blev det: vill jag ha ork att tycka livet är fantastiskt men då bo i en etta, eller vill jag ha ett eget hus med trädgård och inte kunna uppskatta det för att allt hänger över mig?

Absolut, inte menat att säga emot dig, bara utveckla.
Speciellt om det förekommer funktionsnedsättningar kan situationen bli mer komplex, men det står ju inte i motsättning till det grundläggande egenansvaret. (exempelvis om själva förmågan att hantera prioriteringsbesluten är påverkad)

 

[Alexandra_W]

Med "defekt" så menar jag att man inte klarar av allt själv så att man kan behöva hjälp med vissa saker. Att behöva hjälp med saker som anses normalt att kunna som vuxen, känns inte bra för min del. Det spär på min känsla av att vara inkompetent. En öm tå för mig är att bli överkörd eftersom jag blivit det tidigare av folk och när jag inte kan saker så blir det liksom tillåtet att trampa på mig. Och jag kan inte med det.

Skulle du känna likadant om det var för att du bara hade en arm eller inte kunde gå?

 

[Lovisaleonora]

Speciellt om det förekommer funktionsnedsättningar kan situationen bli mer komplex, men det står ju inte i motsättning till det grundläggande egenansvaret. (exempelvis om själva förmågan att hantera prioriteringsbesluten är påverkad)

Men precis. Framkommer det vid en utredning att just förmågan att prioritera är påverkad av t ex en diagnos, då behövs det ju hjälp med den biten. Stödet behövs där. Då är det ju helt fel att sätta in andra resurser och rätt meningslöst också.

Absolut är det en hjälp att fundera ut vad jag har problem med (inga problem att jobba på, men måste bli arbetsledd för att komma igång f x).

 

[villhöver]

Men det är ju i så fall för att du gjort val att starta flera projekt samtidigt. Vet du med dig att du inte orkar gå från ett till annat och slutföra - starta bara ett.



Det här är samma för alla. Vi har en uppsättning förutsättningar att förhålla oss till. Och olika metoder och kapacitet att hantera dem. Och kapaciteten förändras med tiden. Du orkar inte det du orkade innan. Då får du göra som andra - rätta mun efter matsäck. Eller projekt utifrån ork. Vindskivorna behöver prioriteras. Gör det. Ta ett beslut att låta resten ligga till vindskivorna är klara. Och när vindskivorna är klara så är det tid att titta på OM och VAD som ska startas sedan.

Hade jag tittat på allt som behöver göras (maskin för att gräva för träd, renovera två badrum, sätta in två dörrar och fyra fönster, samt offert på detta, byta lysrörsarmatur, felsöka elen och akutrensa runt befintliga träd) hade jag gått och dränkt mig. Jag prioriterar och gör. Prioriterar och gör.

Bara en vidare tanke på det här med prioritering - som jag själv inte ens hade tänkt på, men som jag fick fundera över då det kom upp vid en personbedömning.
Prioritera och rangordna är inte samma sak. Personen som lyfte det för mig frågade hur jag gör för att hantera när det är för mycket, hur prioriterar jag? Vilka saker väljer jag bort?
Att prioritera är inte att rangordna sakerna i vilken ordning jag ska göra dem, och alltså ha lika mycket saker kvar, bara i en bestämd turordning - utan jag ska prioritera och ta bort saker.
Det var en tanke som jag inte tänkt på innan utan jag har fastnat i turordningen - var ska jag börja? Inte i vilka saker MÅSTE jag göra och vilka kan jag lägga bort för att spara på mig själv.

 

[ginnies]

Men kanske går jag och ber för mycket om ursäkt för att jag finns till. Det händer att jag inte vågar ringa folk för jag är rädd för att störa eller vara till besvär.

Jag gillar ju att vara ensam, det är typ min bästa tid. Och du kanske har flera som jag runt dig? det behöver ju inte betyda att det är dig det är "fel" på utan helt enkelt att de du kontaktar personer som har stort ensamhetsbehov ex.

 

[Lovisaleonora]

Bara en vidare tanke på det här med prioritering - som jag själv inte ens hade tänkt på, men som jag fick fundera över då det kom upp vid en personbedömning.
Prioritera och rangordna är inte samma sak. Personen som lyfte det för mig frågade hur jag gör för att hantera när det är för mycket, hur prioriterar jag? Vilka saker väljer jag bort?
Att prioritera är inte att rangordna sakerna i vilken ordning jag ska göra dem, och alltså ha lika mycket saker kvar, bara i en bestämd turordning - utan jag ska prioritera och ta bort saker.
Det var en tanke som jag inte tänkt på innan utan jag har fastnat i turordningen - var ska jag börja? Inte i vilka saker MÅSTE jag göra och vilka kan jag lägga bort för att spara på mig själv.

För mig blir prioriteringen en rangordning. Jag tar ett nytt beslut efter varje projekt. Och en del är fortfarande inte gjort efter 15 år. Eftersom jag inte är död kan jag egentligen inte se att jag helt plockat bort det från listan - men det har inte kommit upp i prioriteringen ännu.

 

[Grazing]

NPF betyder Neuro Psykiatrisk Funktionsnedsättning

Det skulle knappast kallas för funktionsnedsättning om det inte var någon avvikelse från det normala som skapar hinder i vardagen, d.v.s. defekt. Jag ser det som samma sak. Sen om andra värderar orden på annat sätt kan inte jag rå för.

Det är en funktionsnedsättning, absolut. Dock betyder inte det att det inte finns sätt att leva runt det, man måste bara hitta andra sätt att tänka och göra saker på ibland. Det är inte fel att inte klara av allting som andra gör. Det handlar ju bara om att lära sig hantera livet och dess situationer på ett sätt som fungerar för en själv, gör man det så är man inte så annorlunda än alla andra.

Sen om man nu var defekt, vad spelar det egentligen för roll? Värdet som människa är ju detsamma oavsett. Vem har sagt att ickedefekta människor är bättre liksom.

På grund av att jag då riskerar att andra fattar beslut ovanför mitt huvud eller prompt säger åt mig vad jag ska göra. Jag är rädd för vilket bemötande jag skulle riskera att få. Och egentligen har jag redan upplevt det där och det är en öm tå. Jag har aldrig känt mig sedd av andra människor. Andra har alltid sett mig som liten och obetydlig, lätt att köra över.

Det där har jag med erfarenhet av, att hamna i situationer där folk kör över mig, att jag sätter mig i situationer jag inte riktigt klarar av att stå upp för mig i. Det är en sak man kan få hjälp med med en diagnos faktiskt. Känner man sig själv och vet varför man reagerar som man gör så kan man också känna igen situationer som man kanske inte ska ge sig in i för att man vet att man inte klarar av dom riktigt. Jag vet vad för folk jag måste undvika, det handlar inte om att jag måste ändra mig utan jag är som jag är och kan inte ändra mig på den biten men jag kan lära mig att skapa en omgivning som stärker istället.

 

[vallhund]

Det är en funktionsnedsättning, absolut. Dock betyder inte det att det inte finns sätt att leva runt det, man måste bara hitta andra sätt att tänka och göra saker på ibland. Det är inte fel att inte klara av allting som andra gör. Det handlar ju bara om att lära sig hantera livet och dess situationer på ett sätt som fungerar för en själv, gör man det så är man inte så annorlunda än alla andra.

Sen om man nu var defekt, vad spelar det egentligen för roll? Värdet som människa är ju detsamma oavsett. Vem har sagt att ickedefekta människor är bättre liksom.

TS gör det uppenbarligen.

 

[mandalaki]

TS gör det uppenbarligen.

Sluta. I synnerhet efter igår är det inte ok att hacka på TS.

 

[Alexandra_W]

Ibland används benämningen funktionsvariation istället för benämningen funktionsnedsättning. Jag tycker funktionsvariation är bättre. För det är egentligen det det handlar om. Personen fungerar på ett annat vis än det man kallar normen. Det behöver inte betyda att personen egentligen fungerat sämre eller att funktionen är nedsatt. Den är bara annorlunda och en annan variant än normen.