Dödshjälp - utbruten från det föds färre barn med downs syndrom

[Stekspaden]

Jag tycker att det är självklart att människor som har en obotlig sjukdom ska kunna få hjälp att få ett drägligt slut på sitt liv på ett sätt som inte blir onödigt smärtsamt eller djupt traumatiskt för de anhöriga. Dör gör alla ändå, det enda man kan påverka är hur.
Den svåra frågan är nog snarare vem som ska kunna jobba med det utan att börja må dåligt av det.

För mig som arbetat med människor som det bara finns en slutstation för så är det i många fall en lättnad efter att ha sett det otroliga lidandet innan. Det är inte det roligaste men vardag för de som jobbar på exempelvis hospice.
Tror inte det påverkar de extra mycket, även en vanlig död kan vara väldigt makaber med muskelryckningar och stönanden. Ibland skrikande en stund innan. Att träffa någon som dör av akut hjärnblödning är inte trevligt.
Det är inte heller speciellt roligt när de anhöriga får panik, skriker, svimmar eller blir arga.

 

[Hippocampus]

Det jag vänder mig stark emot är när folk påstår att det bara är att kämpa så blir man frisk, på samma sätt jag säger emot folk som påstår att jag blev frisk från min cancer för att jag hade kämpat emot så bra. I helvetet heller, jag blev frisk för att medicinerna hjälpte mig och för att sjukvården visste hur man behandlade just min cancer. Hade jag fått den 20 år tidigare hade jag inte haft en chans.

På samma sätt ser jag på psykisk sjukdom, man kan må bra om man får rätt behandling, men den behandling kan se extremt olika ut från person till person och peka ut de som inte mår bra och säga att de inte har kämpat tillräckligt tycker jag är helt fel.

Men det är oerhört sällsynt iaf när jag läser att någon säger att det bara är kämpa. Jag anar att så fort man skriver att man blivit frisk så läser folk in att det bara är att kämpa fast det inte ens är utskrivet eller uttalat. Det är så otroligt konstigt. För att nåt ska hjälpa måste du ju även tro på det. Det är ju säkerställt. Och varför dessa påhopp, varför inte fråga hur osv så man kanske hittar en väg som funkar? Det finns ju hur många olika vägar att gå, funkar inte en tar man en annan väg?
När jag blev frisk tog jag en annan väg. 6 månader senare blev jag fri från psykisk ohälsa som jag hade haft i 16 år. Det var hårt jobb och en hemsk process men så befriande och så mycket jag har lärt mig av det. Men istället för att folk är nyfikna kommer alltid kommentarer från sjuka ”det var ett lyckokast” ”kul för dig, jag kan inte bli frisk” ”äh du var inte sjuk på riktigt”. Som om det vore en tävling? Varför?

 

[Hippocampus]

Nej, det är inte hemskt att säga att man blivit frisk från psykisk ohälsa. Däremot så är det ganska dråpligt att anta att alla kan bli friska, utifrån sin egen upplevelse eftersom att det kan se så olika ut.

Fast det är otroligt sällan någon säger det men ändå läses det in omedelbart? Varför är det så?

 

[iNHALE]

Jag är utan tvekan för aktiv dödshjälp.

Jag tycker att det är självklart att människor som har en obotlig sjukdom ska kunna få hjälp att få ett drägligt slut på sitt liv på ett sätt som inte blir onödigt smärtsamt eller djupt traumatiskt för de anhöriga. Dör gör alla ändå, det enda man kan påverka är hur.
Den svåra frågan är nog snarare vem som ska kunna jobba med det utan att börja må dåligt av det.

Jag tror inte det är svårt att hitta folk som kan och vill jobba med det. Det handlar inte om att man åker till jobbet och mördar folk. Det är patientens vilja och ens jobb är att hjälpa patienten genomföra den viljan.

Jag kan tänka mig flera andra jobb som nog är betydligt värre rent mentalt för den anställde än att jobba med aktiv dödshjälp.

 

[Sezziyanen]

Men det är oerhört sällsynt iaf när jag läser att någon säger att det bara är kämpa. Jag anar att så fort man skriver att man blivit frisk så läser folk in att det bara är att kämpa fast det inte ens är utskrivet eller uttalat. Det är så otroligt konstigt. För att nåt ska hjälpa måste du ju även tro på det. Det är ju säkerställt. Och varför dessa påhopp, varför inte fråga hur osv så man kanske hittar en väg som funkar? Det finns ju hur många olika vägar att gå, funkar inte en tar man en annan väg?
När jag blev frisk tog jag en annan väg. 6 månader senare blev jag fri från psykisk ohälsa som jag hade haft i 16 år. Det var hårt jobb och en hemsk process men så befriande och så mycket jag har lärt mig av det. Men istället för att folk är nyfikna kommer alltid kommentarer från sjuka ”det var ett lyckokast” ”kul för dig, jag kan inte bli frisk” ”äh du var inte sjuk på riktigt”. Som om det vore en tävling? Varför?

För att de där första, andra, tredje stegen och hinderna man måste ta sig över och förbi för att bli fri/frisk från sånt ofta är väldigt jobbiga att ta sig genom. Jag vet av erfarenhet. Man ville hellre bara stanna inne i ett rum än att gå ut och ta itu med allt som var jobbigt, alltför ofta. Men vi vet alla vad som ofta krävs för att saker och ting ska förbättras, och det är inte att skapa ett mindre och mindre "tryggt" rum för sig själv.

Även fast man mår dåligt så kan det vara "lättare" att stanna i det måendet än att ta sig igenom den biten. Man får även lätt väldigt många handhjärtan, "stöd" och "kärlek" så länge man stannar i sjukdomsidentiteten och anammar den. Stjälper mer än det hjälper, ofta. Tyvärr.

 

[Sel]

Jag borde inte ha använd citationstecken, förlåt, det skrev du inte. Däremot skrev du till exempel:
"Det är sjukdomar man måste kämpa sig igenom, men det går."
"Det går att leva ett fullgott liv med kroniska depressioner också, där handlar det trots allt mycket om hur mycket individen vill och är beredd på att kämpa."
"...Sluta få det att låta som att jag tycker det är enkelt för att jag skriver att det faktiskt går..."
På det sista svarade jag helt enkelt att det inte går för Alla.

Jag vet att jag klippt och skurit helvilt här, men det finns ju faktiskt människor som antingen inte pallar den där kampen hela tiden eller som inte tycker att det är mödan värt att nöja sig med mindre och tuffa på. Vi är ju så himla olika. Jag tycker inte att det är fult att skriva. Det är fantastiskt att människor blir friska och kämpar och vill leva, men att somliga inte orkar är ju sant ändå.

Det du skriver i dina sista stycken har jag inte sett i tråden alls.

Jag har inte skrivit någonstans orden ”det går bara man försöker”. Testa läs vad jag skriver.

Men det är väl bara att vara tacksam att det finns så många som så gärna påminner en om och kämpar för att få fram till folk hur hopplöst svårt det är att ta sig ur psykisk ohälsa. Gör alla val bara enklare i livet för många.

Hoppas ni som kämpar för att övertyga folk om hur hopplöst allt är mår bra av det. Att ni känner att ni bidrar mycket med negativiteten och inte vill lyfta fram att många med svår psykisk ohälsa också kan ha tillräckligt många bra dagar att livet är värt att leva.

Kanske till och med kan till skillnad mot andra böcker om psykisk ohälsa ge ut en om bok om hur lite chans det finns till ett bra liv och att man inte alls ska behöva kämpa själv och behöva ha en vilja att bli bättre, tydligen ska viljan bara komma av sej självt.

 

[Angel]

Jag är utan tvekan för aktiv dödshjälp.

Jag tror inte det är svårt att hitta folk som kan och vill jobba med det. Det handlar inte om att man åker till jobbet och mördar folk. Det är patientens vilja och ens jobb är att hjälpa patienten genomföra den viljan.

Jag kan tänka mig flera andra jobb som nog är betydligt värre rent mentalt för den anställde än att jobba med aktiv dödshjälp.

Men det är väl redan relativt svårt att hitta personal som vill jobba inom Geriatrik, LAH, palliativ vård osv just för att det är rätt psykiskt jobbigt? Menade absolut inte att man skulle mörda folk genom aktiv dödshjälp utan snarare att det blir ytterligare ett område med patienter man inte kan ”rädda” även om många säkert kan känna att det ger lite mer av ett val.

 

[EmmaBovary]

Fast det är otroligt sällan någon säger det men ändå läses det in omedelbart? Varför är det så?

Jag antar att det säger en del att jag nu kommer dra en liknelse vid min kroniska fysiska sjukdom istället, MS. Även om det i många fall också rör sig om en osynlig sjukdom, så tas den ju mer på allvar av gemene man. Sjukdomen kan se väldigt olika ut, och även om det hänt otroligt mycket forskningsmässigt rörande behandlingar som bromsar förloppet så finns det de som redan från start har otur och får en lesion som ger ett mer besvärande, bestående men än andra som varit sjuka i flera år med en ganska aktiv sjukdom som inte märker av något alls. Betonar man inte att sjukdomen är väldigt individuell blir det lite dubbelt när man talar om hur det är att ha MS idag, att många knappt märker av sjukdomen samtidigt som någon annan blir rullstolsbunden ganska tidigt. Såklart är det viktigt att belysa att det inte behöver vara så illa, men samtidigt så brukar patientträffar ske på ett ställe som man vet är handikappanpassat och man förhör sig om varandras behov innan. Det är helt enkelt rätt bittert att få höra av sin omgivning att det inte är så farligt generellt, om man är en av dem som inte haft tur i oturen. Samma med psykisk ohälsa.

 

[skogaliten]

Att bli såpass frisk att det 'går att leva med' och att det alltid blir bättre. Det jag känner när jag läser dina inlägg är mest att du tycker att de som misslyckas helt enkelt inte försökt tillräckligt, och att det inte är okej att inte orka.

Edit: i mitt tycke bör absolut även psykisk sjukdom vara skälig grund för assisterat självmord/aktiv dödshjälp.

Urfarligt.

En tillfällig dipp, när någon känner att vederbörande vill dö? Och så bort med den.

Psykisk sjukdom får aldrig vara föremål för dödshjälp.

De flesta blir bra eller betydligt bättre, och det skulle rasera allt arbete med att försöka hjälpa folk.

 

[Sel]

Urfarligt.

En tillfällig dipp, när någon känner att vederbörande vill dö? Och så bort med den.

Psykisk sjukdom får aldrig vara föremål för dödshjälp.

De flesta blir bra eller betydligt bättre, och det skulle rasera allt arbete med att försöka hjälpa folk.

Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Ska inte och bör inte vara heller.

 

[Snurrfian]

Men det är oerhört sällsynt iaf när jag läser att någon säger att det bara är kämpa. Jag anar att så fort man skriver att man blivit frisk så läser folk in att det bara är att kämpa fast det inte ens är utskrivet eller uttalat. Det är så otroligt konstigt. För att nåt ska hjälpa måste du ju även tro på det. Det är ju säkerställt. Och varför dessa påhopp, varför inte fråga hur osv så man kanske hittar en väg som funkar? Det finns ju hur många olika vägar att gå, funkar inte en tar man en annan väg?
När jag blev frisk tog jag en annan väg. 6 månader senare blev jag fri från psykisk ohälsa som jag hade haft i 16 år. Det var hårt jobb och en hemsk process men så befriande och så mycket jag har lärt mig av det. Men istället för att folk är nyfikna kommer alltid kommentarer från sjuka ”det var ett lyckokast” ”kul för dig, jag kan inte bli frisk” ”äh du var inte sjuk på riktigt”. Som om det vore en tävling? Varför?

Men här var det just kommentaren att bara man vill kan man må bättre som fick mig att reagera. För det handlar om så mycket mer än bara vilja, det är ingen som går runt och säger att de vill vara sjuka. Lika lite som jag kan säga åt en dyslektiker att bara hen vill så kan hen lära sig skriva och läsa. Det handlar om att hitta rätt hjälp för den personen, sen måste man vara villig att anstränga sig och prova olika saker men det finns inget som säger att viljan räcker.

Jag vet att det är många som upplever att de mår bättre efter att ha bestämt sig för att vilja göra en förändring i sitt mående, men det finns även en mängd som misslyckas eftersom de inte har rätt stöd eller förutsättningar att lyckas där och då, det handlar väldigt sällan om att det är viljan som inte är tillräcklig.

Det kan absolut vara en viktig känsla för den som mår bättre att det är den egna viljan som är viktig men man måste vara försiktig med hur man använder sitt eget mående som utgångspunkt för att tala om hur andra ska göra.

 

[skogaliten]

Är för dödshjälp. vården ska inte erbjuda det och inga broschyrer eller annat utan det ska vara något patienten frågar om.
Det ska inte behövas att ligga och pinas sista dagarna i livet om en inte vill.

Mamma dog av cancer och vist sista halvåret hade hon djävligt ont men gick att leva med det fram till sista veckan då inget hjälpte längre. Hur elakt det än låter så hoppades jag att varje cancersömn var den sista, gick inte att behandla eller operera på grund av placeringen.

Sådan agresiv cancer är ärftlig och hoppas hjälp att slipa lida sista tiden finns då eller att jag har modet och möjlighet att avsluta själv.

Jag tror du blandar ihop de sista dagarna eller allra sista veckan/veckorna i t.ex. en dödlig cancersjukdom, med att ge dödshjälp till någon som har helt andra besvär eller problem.

En mig närstående dog nyligen i cancer, ja hen hade ont. Det stöd hen fick i form av palliativ vård och smärtlindring var vad man kunde göra. När hen till slut somnade in, så var det inte förbundet med svåra smärtor.

 

[Snurrfian]

För ursprungs frågan för eller emot dödshjälp så är jag väldigt kluven, jag kan å ena sidan anse att man borde få avsluta sitt liv när man själv anser att det inte finns någon rimlig möjlighet till livskvalitet och man själv inte vill mer. Samtidigt ser jag stora svårigheter med att avgöra när det har gått så långt, vem ska ha det ansvaret att avgöra, vem ska utföra det, finns det risker att gränser flyttas, när förändras normen för vad som är livskvalitet osv.

Jag kan ha full förståelse för de som väljer dödshjälp samtidigt som jag tycker att det är väldigt svårt att säga ja till det. Jag har stött och blött oändligt många gånger och kommer inte till något klart svar. Det finns för många argument för båda sidorna helt enkelt i min värld.

 

[skogaliten]

Jag är stark motståndare till aktiv dödshjälp.

Men jag ser det som acceptabelt att ge så höga doser av lugnande, ångestdämpande och/ smärtstillande medel, under en persons allra sista timmar eller dagar, så att vederbörande är mer eller mindre medvetslös, och att det förfarandet i sig, kan förkorta levnadstiden med några timmar eller ett dygn.

Varför motståndare?

Först och främst så ser jag det som ett sluttande plan, där det i början kanske handlar om ffa svårt sjuka patienter i palliativ vård, som vill kontrollera sin egen bortgång, men att det sedan blir fler grupper som anses ha rätten till dödshjälp.

Det börjar antagligen, precis som det redan börjat, med indragen assistans, och indragen hemtjänst för funktionshindrade, med svårigheter att få sjukskrivningar godkända, svårigheter att få försörjningsstöd, och ännu större svårigheter för folk med psykiska åkommor att få adekvat vård.

Så småningom, så så uppstår en mer eller mindre uttalad press från anhöriga, för den sjuke och klene, att "ta tag i att få dödshjälp".

Planet sluttar än mer mer neråt, när det blir ett informellt krav att se till att få dödshjälp, att inte "ligga till last", och, precis som @TinyWiny säger, så drar man in på samhällsstöd för personer med funktionsnedsättningar (medfödda eller förvärvade), sedan erbjuder man endast de för samhället "lönsammaste" patienterna avancerad vård, eftersom normen förändras till att "de överflödiga" och kostsamma medborgarna, lika gärna kan begära att få dödshjälp.

När det fria fallet runt dödshjälp inleds, så är det inte längre något val alls, utan krafter i form av normer, regler, och lönsamhetsberäkningar, gör att de som är svaga, de facto måste ta emot dödshjälp.

Kombineras dessutom ovanstående faktorer, med ett totalitärt samhälle, och/eller med en mycket svag samhällsekonomi, så tror jag att utrensning, som då kallas "dödshjälp", av olika sorters "olönsamma", "defekta", "misshagliga", "gamla", "utlänningar" eller för den delen politiska motståndare, är nästa steg.

Vi tror gärna att våra öppna demokratiska västerländska samhällen ska skydda oss mot totalitära ansatser, men jag ser alldeles för många tecken på hur låg tröskeln verkar vara för olika sorters tvångsåtgärder i samband med Corona pandemin.

Etnisk rensning förekommer idag runt om i världen.
De i Sverige, med dålig utbildning och låg utbildning, eller nya svenskar, får sämre vård, än de med mycket resurser.

Så hur passar egentligen "aktiv dödshjälp" in i ett demokratiskt samhälle?

 

[nullo-modo]

Jag tror du blandar ihop de sista dagarna eller allra sista veckan/veckorna i t.ex. en dödlig cancersjukdom, med att ge dödshjälp till någon som har helt andra besvär eller problem.

En mig närstående dog nyligen i cancer, ja hen hade ont. Det stöd hen fick i form av palliativ vård och smärtlindring var vad man kunde göra. När hen till slut somnade in, så var det inte förbundet med svåra smärtor.

Låter bra att din närstående inte hade svåra smärtor. Har också haft andra bekanta som inte haft det så det är himla olika hur det är beroende på var cancern sitter. Mamma hade inte ont av dom andra 4 cancerknölarna som togs bort men den som tryckte mot ryggraden gjorde.

 

[Snurrfian]

Så hur passar egentligen "aktiv dödshjälp" in i ett demokratiskt samhälle

Det är här konflikten finns, om vi nu har ett demokratiskt och fritt samhälle borde man inte kunna få välja när man själv vill dö? Är det inte upp till individen att få avgöra? Man har rätt att avgöra om man vill ha vård eller inte, varför har man inte då rätt till sitt eget liv? Är vi verkligen ett demokratiskt och fritt samhälle om man inte kan få ta livet av sig lugnt och smärtfritt?

Samtidigt som hela den andra sidan finns med grupper som riskerar att fara illa osv, det är en extremt svår fråga.

 

[Angel]

Urfarligt.

En tillfällig dipp, när någon känner att vederbörande vill dö? Och så bort med den.

Psykisk sjukdom får aldrig vara föremål för dödshjälp.

De flesta blir bra eller betydligt bättre, och det skulle rasera allt arbete med att försöka hjälpa folk.

Hur vi upplever världen och vårt eget mående beror enbart på hur vår hjärna tolkar de signaler den får.

Varför skulle upplevelsen av att må psykiskt dåligt vara mindre riktig än upplevelsen av fysisk smärta, som också är något vi enbart upplever eftersom vår hjärna tolkar det som smärta?

Om man kan ”må bättre” eller tillfriskna är ju ingenting som utesluter att man dör, det gör man ju ändå förr eller senare. Så länge individen är kapabel att bestämma själv och konsekvent i sitt beslut, då tycker jag att man har rätt att bestämma själv hur man dör.

 

[TinyWiny]

Vicket jävla BULLSHIT.

Min granne och vän valde dödshjälp förra sommaren efter att under påskhelgen blivit diagnosticerad med metastatisk bencancer som stammade från en lungcancer ingen visste att hon hade.

Hon var i medelåldern med vuxna barn och en fantastisk äkta man och hade med stenhård kemobehandling och annat eventuellt kunnat leva vidare ett tag till.

Men.. hon ville inte utan ansåg det bättre att stanna hemma utan behandling och ta hjälp att trampa vidare den dagen smärtan blev för svår. Den dagen kom snabbare än någon av någonsin kunnat förutspå.

Under tiden kämpade en annan nära kompis mot livmodercancer. En kamp som drog ut på dryga tre år med mängder av klassiska och experimentella behandlingar. Henne begravde vi två veckor senare.

En kompis kompis har kämpat med hudcancer sedan fyra år tillbaka. Hon borde inte vara vid liv men är det TACK VARE de behandlingar man ger och erbjuder henne.

Aldrig att jag hört någon sjuk vän eller bekant erbjudas dödshjälp som första alternativ fast det är möjligt att få.

Varför är mina känslor och vilja bullshit? Såklart de inte har erbjudits dödshjälp. Det finns inte i Sverige. De sjukdomar du nämner är långt bort från att leva med sjukdomar/funktionshinder under hela//lång tid av sitt liv som jag skriver om. Cancersjukdomar verkar hamna i en speciell grupp. Då finns det hjälp på ett helt annat sätt. Har du lika svåra smärtor/är lika sjuk i många andra sjukdomar så är hjälpen väldigt svår att få. Jag hade kunnat skriva en roman om hur illa behandlad jag blev under de år jag fick palliativ vård när jag hamnade på sjukhus men jag låter bli för jag orkar inte ens tänka på det. Det är fortfarande ett stort smärtsamt sår.

 

[Snurrfian]

Varför är mina känslor och vilja bullshit? Såklart de inte har erbjudits dödshjälp. Det finns inte i Sverige. De sjukdomar du nämner är långt bort från att leva med sjukdomar/funktionshinder under hela//lång tid av sitt liv som jag skriver om. Cancersjukdomar verkar hamna i en speciell grupp. Då finns det hjälp på ett helt annat sätt. Har du lika svåra smärtor/är lika sjuk i många andra sjukdomar så är hjälpen väldigt svår att få. Jag hade kunnat skriva en roman om hur illa behandlad jag blev under de år jag fick palliativ vård när jag hamnade på sjukhus men jag låter bli för jag orkar inte ens tänka på det. Det är fortfarande ett stort smärtsamt sår.

Fast svaret från @eventingmania handlade om att du skrev att forskning visar att i länder där dödshjälp finns så får man inte heller vård. Det handlar inte om dina känslor i det fallet och jag har för mig att hen bor i ett land där aktiv dödshjälp är tillåtet.

 

[Lingon]

Jag tycker att det är självklart att människor som har en obotlig sjukdom ska kunna få hjälp att få ett drägligt slut på sitt liv på ett sätt som inte blir onödigt smärtsamt eller djupt traumatiskt för de anhöriga. Dör gör alla ändå, det enda man kan påverka är hur.
Den svåra frågan är nog snarare vem som ska kunna jobba med det utan att börja må dåligt av det.

Jag tror att det beror på hur man ser på det. Om man ser det som att man man hjälper en människa att dö är det en sak. Men en annan sida av det är att man hjälper en människa slippa plågas i smärtor/dödsångest.

Jag menar, jag har inte mått dåligt de gånger jag avlivat ett sjukt djur. Jag har sörjt djuret och varit ledsen för det men samtidigt inte mått dåligt över att jag dödat det. Djuret har ju mått väldigt dåligt och inte kunnat få ett bra liv.

I fallet med dödshjälp till människor får man lägga till en till faktor: människans egen fria vilja. Den är stor och den tycker jag man ska respektera.