En gång *din ras*, alltid...

[machafuko]

"En gång tax alltid tax", eller vilken ras det nu är det handlar om. Ni vet den sägen, som används av många oavsett ras.

Om du känner så, hur kommer det sig? När och hur hittade du till din ras och vad får dig att stanna vid den rasen?
Vad får dig att känna att du alltid kommer vilja ha hundar av just den rasen och inget annat?

 

[Malibu_Stacy]

"En gång tax alltid tax", eller vilken ras det nu är det handlar om. Ni vet den sägen, som används av många oavsett ras.

Om du känner så, hur kommer det sig? När och hur hittade du till din ras och vad får dig att stanna vid den rasen?
Vad får dig att känna att du alltid kommer vilja ha hundar av just den rasen och inget annat?

Jag kommer nog alltid ha en liten skäggis (Dvärgschnauzer) i mitt liv. De passar mig så himla bra. Mentalt, storleksmässigt, pälstyp osv. De är robusta, går inte sönder och hänger med på allt. Framförallt har de tydlig karaktär och personlighet. Men, jag är väldigt öppen för att prova något annat också - man kan ju ha fler än en hund

Jag drömmer om en Riesenschnauzer, men jag är inte redo att leva det livet riktigt än. Jag skulle också hemskt gärna vilja ha en liten långhårig pälshund någon gång. Det är väl främst Havanais jag tänker på då även om jag har lite problem med att många avlar på allt mer chondrodystrofa exemplar vilket jag inte alls gillar.
Närmst är nog en strävhårig JRT men likadant där, har svårt för när de blir för kortbenta så vill absolut ha ett mer proportionerligt utseende. Har varit inne på sheltie ett tag också, en svart vit, men har nog lagt den rasen på hyllan. Strävhårig Fox Terrier är en annan intressant ras.

Anledningen till att det blev dvärgschnauzer var för att min pappa inte fick tag på en Welsh Terrier år 1998 när jag var 10 år, men blev rekommenderad rasen dvärgschnauzer istället som det då fanns en kull av så på den vägen är det. 98 var rasen extremt ovanlig, ingen visste vad det var.

 

[movi]

Skägg säger jag Första riesenschnauzern 1982, den sista togs bort 2012, sen kom ett litet skägg in 2013, en dvärg, 2023 kom nästa lilla skägg, också en dvärg.
Så alltid skägg

 

[tanten]

Man väljeer väl första hund för de egenskaper man gillar. Och har man lärt sig gilla rasen är det väl naturligt att fortsätta med samma?

Jag var i mitt friska liv en flatt-människa. Numera har jag inte möjlighet att ha och aktivera en så stor ras. Har övergått till nästa favoritras - phalene. I många avseenden ganska lik flatten men med aningen mindre vilja to please....

 

[animalasia]

När jag träffade min man och vi skulle skaffa hund ville jag ha en schäfer och han ville ha en tax så det blev en kompromiss, wachtelhund. Jag älskar dem. Får de tillräckligt med jakt, träning och stimulering har de en bra av och på knapp. De är vänliga och lagom sociala. Mina har varit friska och har lättskött pälsvård.

 

[_Zacke_]

Jag önskar verkligen att jag var mer nördig och säker på en ras, hade känts så skönt att känna en självklarhet över vad man vill ha. Tyvärr är det inte riktigt så då jaktlabbe verkligen är min ras på alla sätt och vis. Förutom storleken. Jag vill verkligen ha en liten hund egentligen. Men finns liksom ingen jaktlabbekopia som är liten ska försöka kompromissa nästa gång och hitta en liten labbetik, men det är ju inte säkert att det blir just en sån som man önskar storleksmässigt. Men har sjukt svårt att tänka mig leva med en annan ras så jag får väl fortsätta ha en lite för stor hund, det är ju inte det viktigaste

 

[Tajger]

"En gång tax alltid tax", eller vilken ras det nu är det handlar om. Ni vet den sägen, som används av många oavsett ras.

Om du känner så, hur kommer det sig? När och hur hittade du till din ras och vad får dig att stanna vid den rasen?
Vad får dig att känna att du alltid kommer vilja ha hundar av just den rasen och inget annat?

Vi hade inga tankar på hund egentligen, men en granne hade tre fina pumidamer. Pigga, alerta med integritet. Efter tre valpkullar kunde vi inte stå emot längre och en liten fick flytta hem till oss.
Grannen drog med maken på agility (jag hade häst på den tiden) och när vi ändå hade en kunde vi ju ha en till. Dubbelt så roligt. Sen ramlade det på… nu är den äldsta 13, vi har haft tre kullar själva och har nu sex pumitjejer. Agility upptar en stor del av vårt liv.
Då yngsta hundarna är 1,5 år så har vi bestämt (aldrig säga aldrig ) att vi inte ska behålla fler valpar. Vi kommer ju att vara i 80-årsåldern om de får leva till 14-15 som är normalt för rasen.
Det finns andra raser jag hade kunnat tänka mig, men man blir bortskämd med mellanstora, icke fällande hundar. Dock skällande Sex hundar triggar varandra en del…
Och så har de ju så roliga öron

 

[LaMagia]

Jag såg ett par chow chowvalpar på en valputställning i mina tidiga tonår och föll handlöst för de söta nallebjörnarna! Naturligtvis fick jag ingen egen chow chow, så jag fick odla mitt intresse på de sätt jag kunde. I samma veva så började SKK ge ut Hundsport Special, som på den tiden innehöll valpregistreringar, röntgenresultat, utställningsresultat, importer etc, alltså allt sådant som idag finns på HundData. Jag läste allt om chow chow och började skriva ner informationen i ett kollegieblock och sätta in i en pärm. Detta var början på min samling med stamtavlor som idag innehåller över 14.000 hundar och som inkluderar samtliga chow chow som registrerats i SKK från 1946 och fram till 1964. Därefter har jag enstaka hundar fram till 1975 då jag har komplett fram tills idag. jag har även de flesta chowar som stambokfördes fram till 1946.
Jag lärde känna chowägare och uppfödare och såg alltid till att hänga vid chowringen på utställningarna. Som 16-åring skrev jag ett brev till den svenska uppfödare vars hundar jag beundrade mest och frågade om jag fick komma och jobba som kennelflicka under sommarlovet. Med vändande post fick jag svar om att jag var välkommen. Den sommaren levde jag min dröm och lärde mig massor om rasen. Det var också häftigt att få sköta om hundar som jag tidigare bara hade känt som namn.
Den hösten beslöt mina föräldrar att jag skulle få en chowvalp och de beställde en valp ur den kommande kullen hos uppfödaren jag hade jobbat hos. På nyårsafton 1987 kom jag hem med valpen Gurkan och jag har aldrig någonsin ens nuddat vid tanken på att byta ras!! När jag fyllde 18 år skaffade jag kennelnamn (körkortet väntade jag med tills jag var 47 år ...) och 1998 föddes min första valpkull. Idag lever jag med fem chow chow i åldrarna 22 månder till 13,5 år.
Jag älskar verkligen min ras!!!!! Och jag är stolt över att vara en riktig rasnörd!!!!

Fotot visar mig och min första chow chow Gurkan någon gång under första halvan av 1990-talet.

 

[machafuko]

Jag såg ett par chow chowvalpar på en valputställning i mina tidiga tonår och föll handlöst för de söta nallebjörnarna! Naturligtvis fick jag ingen egen chow chow, så jag fick odla mitt intresse på de sätt jag kunde. I samma veva så började SKK ge ut Hundsport Special, som på den tiden innehöll valpregistreringar, röntgenresultat, utställningsresultat, importer etc, alltså allt sådant som idag finns på HundData. Jag läste allt om chow chow och började skriva ner informationen i ett kollegieblock och sätta in i en pärm. Detta var början på min samling med stamtavlor som idag innehåller över 14.000 hundar och som inkluderar samtliga chow chow som registrerats i SKK från 1946 och fram till 1964. Därefter har jag enstaka hundar fram till 1975 då jag har komplett fram tills idag. jag har även de flesta chowar som stambokfördes fram till 1946.
Jag lärde känna chowägare och uppfödare och såg alltid till att hänga vid chowringen på utställningarna. Som 16-åring skrev jag ett brev till den svenska uppfödare vars hundar jag beundrade mest och frågade om jag fick komma och jobba som kennelflicka under sommarlovet. Med vändande post fick jag svar om att jag var välkommen. Den sommaren levde jag min dröm och lärde mig massor om rasen. Det var också häftigt att få sköta om hundar som jag tidigare bara hade känt som namn.
Den hösten beslöt mina föräldrar att jag skulle få en chowvalp och de beställde en valp ur den kommande kullen hos uppfödaren jag hade jobbat hos. På nyårsafton 1987 kom jag hem med valpen Gurkan och jag har aldrig någonsin ens nuddat vid tanken på att byta ras!! När jag fyllde 18 år skaffade jag kennelnamn (körkortet väntade jag med tills jag var 47 år ...) och 1998 föddes min första valpkull. Idag lever jag med fem chow chow i åldrarna 22 månder till 13,5 år.
Jag älskar verkligen min ras!!!!! Och jag är stolt över att vara en riktig rasnörd!!!!

Fotot visar mig och min första chow chow Gurkan någon gång under första halvan av 1990-talet.
Visa bifogad fil 189098

Gud vilken otrolig historia med rasen. Så roligt att du verkligen hittat rasen för dig

 

[machafuko]

Man väljeer väl första hund för de egenskaper man gillar. Och har man lärt sig gilla rasen är det väl naturligt att fortsätta med samma?

Jag var i mitt friska liv en flatt-människa. Numera har jag inte möjlighet att ha och aktivera en så stor ras. Har övergått till nästa favoritras - phalene. I många avseenden ganska lik flatten men med aningen mindre vilja to please....

Jag tycker inte alls att det behöver vara så självklart att bara för att man haft en ras så fortsätter man med den. Man kan ju ha ändrade behov som du säger, eller så kan man bara känna att man helt enkelt vill testa någon annan av vilken anledning som helst. Jag känner nog fler som bytt ras än som bara haft en och samma ras.

 

[Wingates]

Jag har svårt att se mig med något annat än dobermann och så länge det finns bra bruksbara exemplar kommer jag inte kolla efter något annat.

Har inte intresse av att ha nån mindre sällskapshund heller, till skillnad från många andra.

 

[_Zacke_]

Jag såg ett par chow chowvalpar på en valputställning i mina tidiga tonår och föll handlöst för de söta nallebjörnarna! Naturligtvis fick jag ingen egen chow chow, så jag fick odla mitt intresse på de sätt jag kunde. I samma veva så började SKK ge ut Hundsport Special, som på den tiden innehöll valpregistreringar, röntgenresultat, utställningsresultat, importer etc, alltså allt sådant som idag finns på HundData. Jag läste allt om chow chow och började skriva ner informationen i ett kollegieblock och sätta in i en pärm. Detta var början på min samling med stamtavlor som idag innehåller över 14.000 hundar och som inkluderar samtliga chow chow som registrerats i SKK från 1946 och fram till 1964. Därefter har jag enstaka hundar fram till 1975 då jag har komplett fram tills idag. jag har även de flesta chowar som stambokfördes fram till 1946.
Jag lärde känna chowägare och uppfödare och såg alltid till att hänga vid chowringen på utställningarna. Som 16-åring skrev jag ett brev till den svenska uppfödare vars hundar jag beundrade mest och frågade om jag fick komma och jobba som kennelflicka under sommarlovet. Med vändande post fick jag svar om att jag var välkommen. Den sommaren levde jag min dröm och lärde mig massor om rasen. Det var också häftigt att få sköta om hundar som jag tidigare bara hade känt som namn.
Den hösten beslöt mina föräldrar att jag skulle få en chowvalp och de beställde en valp ur den kommande kullen hos uppfödaren jag hade jobbat hos. På nyårsafton 1987 kom jag hem med valpen Gurkan och jag har aldrig någonsin ens nuddat vid tanken på att byta ras!! När jag fyllde 18 år skaffade jag kennelnamn (körkortet väntade jag med tills jag var 47 år ...) och 1998 föddes min första valpkull. Idag lever jag med fem chow chow i åldrarna 22 månder till 13,5 år.
Jag älskar verkligen min ras!!!!! Och jag är stolt över att vara en riktig rasnörd!!!!

Fotot visar mig och min första chow chow Gurkan någon gång under första halvan av 1990-talet.
Visa bifogad fil 189098

Så häftigt! Jag vill också vara sådär nördig!

 

[toughcookie]

För mig har schäfer alltid varit drömrasen men livet har inte alltid tillåtit att ha en. Numera är livet till fullo anpassat efter livet med hund så nu finns inget alternativ. Schäfer kommer finnas hos mig så länge jag kan erjuda en sån ett bra liv. Däremot finns ju inget som säger att man inte kan komplettera med en annan ras OCKSÅ. En period var jag sugen på att testa holländare men det har jag ännu inte kommit till skott med och har kanske sett lite för många med svajig mentalitet för att våga mig på.
Som pensionär, när jag inte längre orkar med en brukshund ska jag ha en afghan

 

[Irrbloss]

Jag virrade länge omkring i rasdjungeln. Det var många hundar jag gillade men som inte skulle matcha mig så bra, desto färre som passade in på min kravlista. Men en jag gång på gång kom tillbaka till var labrador. Nä, ska jag ha en sån tråkig dussinhund, tänkte jag länge. Jag var helt inställd på en annan ras och tog kontakt med flera uppfödare, men fick inte rätt känsla hos nån av dom. Less och besviken så sa jag skit samma, jag kollar väl på några såna där tråklabbar då.

Det tog väl inte mer än några veckor efter det så dök det upp en kull som jag fick en bra känsla kring redan i annonsen. Hörde av mig till uppfödaren och vi fick bra kontakt direkt så det blev att jag tingade en valp. Nu blev det inte helt 100, för jag fick en individ som visade sig vara rätt egen och vi har haft våra duster kring det, men på alla andra sätt så blev det så nära perfekt som det kunde bli. Snällare och mer lättsam hund får man leta efter.

Jag har minst sagt blivit omvänd, jag älskar labbarnas godmodiga och positiva sätt och nu har jag istället svårt att tänka mig nån annan ras. Jag tittar på några inför nästa hund, så vi får se vad jag fastnar för. Men så länge hälsan tillåter så kommer jag nog alltid att ha minst en labbe i huset.
När jag inte orkar med att ha stor hund mer så misstänker jag att jag kommer ha ett knippe terriers istället. Har alltid haft ett gott öga till dom och en av min barndoms drömraser var airedale.

 

[Silver Girl]

Jag har min första hund men som passar mig väldigt bra - Golden retriever. Skulle gärna fortsätta med rasen men då mina föräldrar är hundvakter när jag är bortrest eller jobbar helg så måste de ju också få har en åsikt. Och de kommer vara kring 80 vid tiden för nästa valp och de har sagt att de om några år inte kan passa en unghund (eller vuxen som drar efter katter som min nuvarande gör) som kan dra omkull dem.
Så jag måste hitta en mindre ras. Och så klart hittar jag något jag inte gillar med i stort sett alla små raser, eller att de låter bra i rasbeskrivningen men vid närmare undersökning visar det sig att det finns sjukdomar eller mentala problem som gör att det är osäkert att hitta en bra individ.

 

[Trott]

Jag kommer nog aldrig ha något annat än whippet känns det som, även om det är min första hund skulle kunna tänka mig en silken också, de är så söta, en whippet med fluff liksom

 

[nightcrawler]

Schäfer är en drömhund och jag trodde att det var det jag skulle ha. Men när plyma gick bort så insåg jag att det inte kommer bli nån mer. Jag råkade snöa in på västgötaspets istället. En råkade bli två, jag hade tänkt två men inte exakt då. En tredje är planerad men den kommer inte än på ett par år. Kan inte tänka mej att vara utan. Rasen passar mej perfekt

 

[Linda_A]

Varje sommar åkte mina föräldrar till min mammas barndomshem på Tynderö nära Sundsvall. En av hennes bröder hade byggt hus bredvid barndomshemmet och han och hans hustru skaffade på 70-talet en boxer. Varför det blev just boxer för dem vet jag dock inte men de skaffade en tik och efter några år tog de dessutom en kull på henne där de sparade en tik.

När vi kom på besök på sommaren flyttade hundarna in hos oss. De älskade att åka bil med mina föräldrar och hängde med oss till stranden. Man kan väl säga att de levde som gårdshundar som kom och gick lite som de ville, vilket också resulterade i en oplanerad kull av boxer x gråhund i början av 80-talet. Inte en kombination jag rekommenderar. En hane blev kvar hos dem och det var inte så bra för det resulterade i ännu en oplanerad kull ett år senare.

En valp från den kullen, 75% boxer och 25% gråhund, blev vår första hund, Fritte. Efter honom blev det en renrasig boxer, vad annat, och sen har det rullat på. Fritte,Ozzy och Lillen var rena familjehundar som vi gick nån valpkurs med men inte mer. Vår fjärde boxer, Ringo, hade jag bestämt mig för att träna och ställa ut och det blev en del av det, men han hade tyvärr inte riktigt nerverna på plats och var svårhanterad. Lärde mig dock massor och fick kontakter inom Boxerklubben.

Jag kan verkligen inte tänka mig någon annan ras. Jag älskar utseendet, de har fantastiska atletiska kroppar och världens mest utrycksfulla ansikten. Temperamentsmässigt är det underbart att de förblir så livliga och lekfulla genom hela livet. Och nu när jag tränar och tävlar så passar de mina ambitioner perfekt. Du köper inte en boxer för att tävla SM, men jag är ingen SM-förare. De är också förlåtande om man inte är så duktig, sällan så känsliga och förarveka att man kan ställa till med nåt om man klantar sig. Jämfört med de andra bruksraserna är de inte så skarpa och det passar mig också.

Eftersom jag vill både tävla bruks och ställa ut är det ett stort plus att rasen inte är uppdelad. Likaså att det inte finns nån pälsvård att tala om.

Det negativa är så klart hälsoproblemen som finns i rasen, men jag kan ändå inte tänka mig att vara utan ett gäng boxrar. Just nu, tre stycken.

 

[Trasmatta]

Nej jag är öppen för olika raser genom livet utefter egen ork och engagemang kring hunden eller hundarna.
Även om jag bara är 40 år gammal kommer jag förmodligen aldrig skaffa något krävande igen.
Utan jag föredrar en lagom aktiv hund har varit lite inne på collie men nej det blir för krävande en liten spaniel på sin höjd annars vinthund eller sällskapshund.

Något stort som hårar slår ner saker och dreglar och slafsar går också fetbort hur lugn rasen än är.

 

[tuaphua]

Mina föräldrar valde ras när jag efter flera år av tjat äntligen skulle få hund som barn. Pappa hade en kollega som hade Papillon och tyckte de verkade passa våra förutsättningar och verkade intelligenta och sociala. Han tyckte om Collies och tyckte att det var väl det närmsta man kunde komma i liten sällskapsras.
Jag har aldrig haft en tanke på att byta ras. De passar mig perfekt. Jag älskar att de är intelligenta, snabba, signalkänsliga, sociala, orkar mycket men inte kräver så mkt som en större och mer arbetande ras. Enkla att ta med iom sin storlek. Luktar inte illa. Jag har oerhört svårt för hundlukt. Många gånger har folk tyckt att hundar inte luktar Men jag tycker de stinker. Det upplever jag inte med pappisar. Också skönt att pälsen är glatt och inte kräver så mkt vård och att smuts gärna glider av.
De är enkla och himla kul. Små glädjesprinklers och bästa kompisar som gärna är med på allt, oavsett om det är att röra sig, sitta på en uteservering, ligga i soffan etc.
Sen kan de fälla en del. Men det tar jag gärna när resten passar så bra för mig. De är nog inget för den som vill ha hundar som är mer kattlika och avståndstagande. Pappisar är mer stalkers.