En småbarnspappa som håller på att gå in i väggen..

[Lipperta]

Det är självklart inte barnens fel. Det är föräldrarnas fel att barnen inte kan uppföra sig, diagnoser gör det svårare, ja men långt ifrån omöjligt.
Det är föräldrarna som ska se till att hemmet är en oas där alla trivs och mår bra.

 

[Imogen]

Jag tror inte hon menar att det är barnens fel men att barnen är problemet och där finns förmodligen lösningen på Calles problem.
Få bukt på barnen och så kommer nog mycket av Calles problem att lösa sig med

Så du menar att om man "får bukt" på barnen och de lär sig att "bete sig" så kommer även föräldern att klara av att "bete sig". Känns som att någonting är bakvänt där och vems ansvar skulle det isf vara att "få bukt" på barnen så att pappa klarar av att bete sig igen?

Självklart är det Calle som är problemet. Problemet är inte han som person utan att han som vuxen människa inte tar ansvar för sitt eget mående och familjens situation, vilket går ut över barnen (och mamman). Att barn som växer upp i den situationen som beskrivs blir utåtagerande (eller än mer utåtagerande) är ju väldigt långt ifrån konstigt.

 

[Badger]

Förstår din poäng, ligger dock en hel del diverse diagnoser och annat som de nu kämpar med. En av dem är ju på medicinering nu och har blivit bättre. Den andra ska utredas för diverse hon med och den yngsta också.

Många kommuner har kurser man kan gå för att lära sig hantera barn som är helt gratis, inte kräver diagnoser eller dylikt, är totalt frivilliga, är bevisat effektiva (typ tydligen oavsett vilken) och inte stigmatiserande gissar jag iom övriga villkor och att man som förälder går dit om det känns som att man är intresserad. Det kanske kan engagera pappan också.

Någon artikel jag läste hade utrett dylika föräldrautbildningar och det verkade visa sig att samtliga osvsett vilken av metoderna det gällde hade positiv effekt på barnen och att effekten låg kvar i åratal efter kursen. (Ja de behandlar även hur man som förälder hanterar ilska osv gentemot barnen och hur man får effektivt gensvar... dvs föräldrautbildning...)

Vår förskola hade en man enkelt kunde hoppa in på med knappt en anmälan (jag var på några möten trots att det inte kändes som att jag hade "problem" bara för att jag gillar att få tips om uppfostran och den var bra.). Men andra kommuner har nog så att man måste leta upp dem.

http://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/familjeenheterna/COPE/
http://www.unt.se/nyheter/uppsala/foraldrar-hyllar-kursen-3508632.aspx
http://uppsalastadsmission.se/verksamheter/foraldrautbildning/

http://www.stockholm.se/Fristaende-...uset-Rinkeby-Kista/Foraldrautbildning1/Komet/

Bara googla föräldrautbildning valfritt stadsnamn

 

[Mabuse]

Så du menar att om man "får bukt" på barnen och de lär sig att "bete sig" så kommer även föräldern att klara av att "bete sig". Känns som att någonting är bakvänt där och vems ansvar skulle det isf vara att "få bukt" på barnen så att pappa klarar av att bete sig igen?

Självklart är det Calle som är problemet. Problemet är inte han som person utan att han som vuxen människa inte tar ansvar för sitt eget mående och familjens situation, vilket går ut över barnen (och mamman). Att barn som växer upp i den situationen som beskrivs blir utåtagerande (eller än mer utåtagerande) är ju väldigt långt ifrån konstigt.

Att ständigt vistas i en cirkus med skrik och bråk låter som tortyr för mig, och jobbigt för alla involverade.

TS, finns det något mer man kan göra för att få situationen med barnen mer uthärdlig? Hjälp av habiliteringen? Föräldrakurser? (Lågaffektivt bemötande, Komet etc)

Att en sjuåring skulle vara i puberteten låter inte så troligt, snarare att hon reagerar på den helvetescirkus av ständigt kaos som är hennes hem. Och ett barn med kromosomavvikelse och ADHD kräver ofta väldigt mycket anpassning från omvärlden, så det är ju inte orimligt att familjen skulle behöva mer kunskap och stöd i hur man hanterar det hela, så att det inte behöver vara en ständig tornado hemma som alla mår dåligt av.

 

[Badger]

Många kommuner har kurser man kan gå för att lära sig hantera barn som är helt gratis, inte kräver diagnoser eller dylikt, är totalt frivilliga, är bevisat effektiva (typ tydligen oavsett vilken) och inte stigmatiserande gissar jag iom övriga villkor och att man som förälder går dit om det känns som att man är intresserad. Det kanske kan engagera pappan också.

Någon artikel jag läste hade utrett dylika föräldrautbildningar och det verkade visa sig att samtliga osvsett vilken av metoderna det gällde hade positiv effekt på barnen och att effekten låg kvar i åratal efter kursen. (Ja de behandlar även hur man som förälder hanterar ilska osv gentemot barnen och hur man får effektivt gensvar... dvs föräldrautbildning...)

Vår förskola hade en man enkelt kunde hoppa in på med knappt en anmälan (jag var på några möten trots att det inte kändes som att jag hade "problem" bara för att jag gillar att få tips om uppfostran och den var bra.). Men andra kommuner har nog så att man måste leta upp dem.

http://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/familjeenheterna/COPE/
http://www.unt.se/nyheter/uppsala/foraldrar-hyllar-kursen-3508632.aspx
http://uppsalastadsmission.se/verksamheter/foraldrautbildning/

http://www.stockholm.se/Fristaende-...uset-Rinkeby-Kista/Foraldrautbildning1/Komet/

Bara googla föräldrautbildning valfritt stadsnamn

Vidare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Föräldrautbildning

är en pedagogisk metod för att förbättra föräldraförmågorna hos föräldrar till barn med utagerande problematik. Föräldraförmågorna kan behöva förbättras då man har ett barn som är särskilt svårhanterat, eller då förälderns förmåga är särskilt nedsatt. Ofta gör den ärftliga komponenten i exempelvis ADHD att föräldrar och barn delar problematik, vilket förstås gör behovet än större. Barn som kan fungera bättre efter att deras föräldrar har genomgått en föräldrautbildning kan vara barn med diagnoser som just ADHD eller framförallt ODD (Trotssyndrom).

Evidensen för effekten av föräldrautbildning är mycket god. Flera studier visar att problembeteendena hos barnet minskar med cirka 40% efter att föräldrarna genomgått en PMT-utbildning.

Åsa Kling och Knut Sundell sammanfattar de vetenskapliga effekterna av PMT som följande: ”En lång rad studier har de senaste 30 åren bedrivits för att undersöka hur effektivt PMT är. Ingen annan behandling för barn och ungdomar är så väl undersökt som PMT. Markant beteendeförändring hos barn har dokumenterats av föräldrar, lärare, genom direkt observation och institutionella register.”[2] De flesta barn, ungefär två av tre, minskar sina problembeteenden från en klinisk nivå (med krav på behandling) till normalnivå.” Socialstyrelsen beslutade 2008 att genomföra en nationell jämförelsestudie av föräldrastödsprogrammen Cope, KOMET, Connect och De otroliga åren, samt en självhjälpsbok om föräldrastöd. Örebro Universitet fick i uppdrag att genomföra studien, i samarbete med Lunds Universitet, Göteborgs Universitet och Karolinska Institutet. Resultaten visade att barnens beteendeproblem minskar och att föräldrarna känner ny glädje i sitt föräldraskap efter deltagande i ett föräldrastödsprogram[8]. Förbättringarna gällde alla de fyra studerade programmen, och effekterna kvartstod både ett och två år senare. Störst effektstorlek fick KOMET (d=.63) följt av Cope (d=.42) men skillnaderna mellan de olika föräldrastödsprogrammen var mindre vid ett- och tvåårsuppföljningen. Samtliga program hade vid tvåårsuppföljningen minskat externaliserande beteenden med effektstorlekar på 0.75 till 1[8].

Mer citat från länk
"I de längsta uppföljningsstudierna som gjorts, 10 till 16 år efter behandling, tycks ungefär hälften av barnen bibehålla effekten av behandlingen. Detta är alltså en viss försämring jämfört med direkt efter utbildningens avslutande, men fortfarande ett mycket bra resultat. De barn som försämras är oftast de vars familjer har andra problem som fattigdom och psykisk sjukdom. Det få långtidsstudier som har gjorts lider emellertid oftast av metodologiska problem och låg svarsandel, vilket gör att resultaten ska tolkas försiktigt. Det finns visst stöd för att uppföljande och korta insatser med långa mellanrum kan förbättra långtidseffekt av PMT.[3]"

 

[Imogen]

Att ständigt vistas i en cirkus med skrik och bråk låter som tortyr för mig, och jobbigt för alla involverade.

Självklart!

 

[Mabuse]

Självklart!

Så jag håller inte med om att det är pappan som är problemet, problemet är väl hur de har det hemma, nämligen outhärdligt? Den miljön är ju alla med och skapar, men sen är det förstås föräldrarna som i praktiken har förmågan och resurserna att göra något åt det.

Huvudproblemet, som jag ser det, är hur man ska göra för att hjälpa barnen att bli lugnare, så att det inte hela tiden är ständigt bråk och kaos.

 

[Mabuse]

Förstår din poäng, ligger dock en hel del diverse diagnoser och annat som de nu kämpar med. En av dem är ju på medicinering nu och har blivit bättre. Den andra ska utredas för diverse hon med och den yngsta också.

Så tre små barn med funktionshinder av diverse slag, och ni undrar varför pappan börjar bli sliten? Mamman också, för delen.

Jag vet inte, men har man barn med särskilda behov kan det krävas rätt extrema anpassningar av familjen. Vänner till mig har ett barn med kromosomfel, ADHD och autismspektrumsyndrom, och de får göra så att en förälder i princip alltid är med det barnet ensam i ett rum. Annars blir det skrik och bråk med syskonen, eftersom det barnet behöver ha tyst och lugnt omkring sig för att må bra. Småsyskonen klarar inte alltid att ständigt vara tysta och sitta stilla (de vill säga något ibland, eller kanske resa sig eller leka med någon leksak), så då är lösningen helt enkelt att vara i olika rum så mycket det går.

Alla familjer är ju olika, poängen är att det ibland kan krävas rätt extrema anpassningar för att familjen ska fungera när ett eller flera barn har särskilda behov. De kanske inte kan ha hela familjen tillsammans i ett rum, t ex.

 

[Lobelia]

Så jag håller inte med om att det är pappan som är problemet, problemet är väl hur de har det hemma, nämligen outhärdligt? Den miljön är ju alla med och skapar, men sen är det förstås föräldrarna som i praktiken har förmågan och resurserna att göra något åt det.

Huvudproblemet, som jag ser det, är hur man ska göra för att hjälpa barnen att bli lugnare, så att det inte hela tiden är ständigt bråk och kaos.

Precis, det känns lite som om Calle blivit utsedd som syndabock när hela situationen är problematisk och att familjen som helhet behöver hjälp.

 

[Mabuse]

Precis, det känns lite som om Calle blivit utsedd som syndabock när hela situationen är problematisk och att familjen som helhet behöver hjälp.

Jag tänker att vem som helst skulle klappa ihop av att bo sådär. Och det gör de ju också: alla tre barn har diagnoser eller utreds för det, mammans kropp har slutat fungera och hon går hos psykolog, och pappan är nära sammanbrott. Det går ju inte.

 

[Gnist]

Calle skulle, vad det låter behöva ladda om sina batterier vilket verkar vara en total omöjlighet på hemmaplan, så vad gör Anna för att Calle ska få lite lugn och ro, kunna koppla av i hemmet när han så uppenbart behöver det?

 

[Squie]

Det finns inget som heter "gå i väggen", det finns inget som heter "utbrändhet".
Det är en reaktion på stress o det kallas utmattningssyndrom.

Jag läser att familjen lever i en enorm stress och människor i familjen reagera på denna stress på olika sätt.

 

[Mabuse]

Calle skulle, vad det låter behöva ladda om sina batterier vilket verkar vara en total omöjlighet på hemmaplan, så vad gör Anna för att Calle ska få lite lugn och ro, kunna koppla av i hemmet när han så uppenbart behöver det?

Det behöver de väl allihop? Jag gissar att den ork som finns går till barnen, och att det kanske inte finns så mycket möjlighet för någon av föräldrarna att vila.

 

[OneMoreLight]

Calle skulle, vad det låter behöva ladda om sina batterier vilket verkar vara en total omöjlighet på hemmaplan, så vad gör Anna för att Calle ska få lite lugn och ro, kunna koppla av i hemmet när han så uppenbart behöver det?

Anna åker bort med barnen så Calle ska kunna få lite lugn och ro då och då. Calle får mer än gärna åka ut på saker som han önskar. Anna har inte lika stora problem med barnen som Calle har.

Ibland får de barnvakt och kan åka iväg och göra saker själv, bara Calle och Anna.

 

[Lobelia]

Det finns inget som heter "gå i väggen", det finns inget som heter "utbrändhet".
Det är en reaktion på stress o det kallas utmattningssyndrom.

Jag läser att familjen lever i en enorm stress och människor i familjen reagera på denna stress på olika sätt.

Vi är på ett diskussionsforum med inriktning hästar, inte ett medicinskt form. Jag är övertygad om att flertalet här är väl bekanta med både "att gå i väggen" och "utbrändhet" som är termer som används allmänt.

Vad vinner du på att märka ord?

 

[OneMoreLight]

Jag tänker att vem som helst skulle klappa ihop av att bo sådär. Och det gör de ju också: alla tre barn har diagnoser eller utreds för det, mammans kropp har slutat fungera och hon går hos psykolog, och pappan är nära sammanbrott. Det går ju inte.

Annas kropp har däremot blivit betydligt bättre nu, hon är dock rädd för hur det ska gå om hon får ett skov (kronisk tarmsjukdom). Då är hon inte stark och kommer definitivt inte själv orka med tre barn och hon vet inte hur länge hon blir liggandes. Senaste skovet blev hon inlagd flertalet gånger under ett halvår.

 

[OneMoreLight]

Att en sjuåring skulle vara i puberteten låter inte så troligt, snarare att hon reagerar på den helvetescirkus av ständigt kaos som är hennes hem. Och ett barn med kromosomavvikelse och ADHD kräver ofta väldigt mycket anpassning från omvärlden, så det är ju inte orimligt att familjen skulle behöva mer kunskap och stöd i hur man hanterar det hela, så att det inte behöver vara en ständig tornado hemma som alla mår dåligt av.

Och därför har utvecklat könshår (inte en full buske om man nu får säga så, utan lite hår bara), bröst, former och klagar över en molande smärta och pekar på magen?

 

[vallhund]

Och därför har utvecklat könshår (inte en full buske om man nu får säga så, utan lite hår bara), bröst, former och klagar över en molande smärta och pekar på magen?

Då är det hög tid att kontakta en barnendokrinolog!

 

[OneMoreLight]

Då är det hög tid att kontakta en barnendokrinolog!

De sökte ju hjälp för henne redan när hon var sex år gammal men vet inte om det var till en barnendokrinolog de gick till då. Läkaren i vilket fall trodde inte det var det utan nämnde adhd istället. De har kontaktat vården igen men ska skriva till Anna att de bör söka sig till en barnendokrinolog.

 

[Lobelia]

Annas kropp har däremot blivit betydligt bättre nu, hon är dock rädd för hur det ska gå om hon får ett skov (kronisk tarmsjukdom). Då är hon inte stark och kommer definitivt inte själv orka med tre barn och hon vet inte hur länge hon blir liggandes. Senaste skovet blev hon inlagd flertalet gånger under ett halvår.

Så Calle har periodvis ensam haft ansvar för barnen? Och under ett halvårs tid har Anna dessutom haft minskad ork att hjälpa till med barnen?

Jag gissar att stressen att ta hand om barnen kan uttrycka sig olika, kroniska tarmsjukdomar gynnas knappast av stökig hemmiljö. Det är kanske så att Anna reagerar med att tarmsjukdomen blir mer aktiv och Calle visar stressen mer utåt.