Engagemang i vänners barn?

[Voeux]

Fast jag är ju samma person nu när jag har barn som jag var innan jag fick barn. Jag är trött på förväntningen att man när man blivit förälder (speciellt när man blivit mamma) att barnet ska ta upp hela ens liv och man ska leva enbart för barnet. Alltså, jag är mig själv först och alltid. Utöver att vara mig själv är jag också andra saker t.ex. mamma, partner, vän, dotter osv. Men först och främst är jag jag. Men när man fått barn då förväntas man vara fullständigt nöjd med att bara sitta och titta drömskt på sitt barn och lägga undan hela sin övriga personlighet. Och gör man inte det är man en dålig mamma. Konstigt nog verkar män inte drabbade av de kraven...

Det har jag nog inte upplevt, de förväntningarna alltså. I de kretsar jag umgås är det snarare tvärtom, att livet utanför familjen spinner på i en rasande fart. Jag blir i stället stressad av de förväntningarna, att inte få stanna upp. Makens kvinnliga kollegor undrade hur jag tänkte kring att vara förändraledig ett helt år, hur fungerar det med min karriär? En annan vän driver Mama-Bootcamp för att få tillbaks kroppen. När vänner då bjuder in till vin-barnkalas för att vuxenanpassa så blir jag lite anti. Just nu vill jag typ fingermåla, ha slime-kalas, bygga fågelholkar och låta tuttarna ge vika för gravitationen. Låt mig

Så jag antar att det ser lite olika ut i olika kretsar, och hur man upplever det beroende på hur man själv är.

 

[Lingon]

Det har jag nog inte upplevt, de förväntningarna alltså. I de kretsar jag umgås är det snarare tvärtom, att livet utanför familjen spinner på i en rasande fart. Jag blir i stället stressad av de förväntningarna, att inte få stanna upp. Makens kvinnliga kollegor undrade hur jag tänkte kring att vara förändraledig ett helt år, hur fungerar det med min karriär? En annan vän driver Mama-Bootcamp för att få tillbaks kroppen. När vänner då bjuder in till vin-barnkalas för att vuxenanpassa så blir jag lite anti. Just nu vill jag typ fingermåla, ha slime-kalas, bygga fågelholkar och låta tuttarna ge vika för gravitationen. Låt mig

Så jag antar att det ser lite olika ut i olika kretsar, och hur man upplever det beroende på hur man själv är.

Och jag tycker att det är dödstråkigt att leka. Lekplatser är nåt så vansinnigt tråkiga att vara på. Om jag slipper stå vid en lekplats och hänga igen så kommer jag bli väldigt lycklig!

Men självklart ska du få göra det du vill göra. Mama-bootcamp låter förfärligt! Jag blir dessutom lite allergisk mot ordet mama. Det heter mamma!!

 

[Roheryn]

Fast jag är ju samma person nu när jag har barn som jag var innan jag fick barn. Jag är trött på förväntningen att man när man blivit förälder (speciellt när man blivit mamma) att barnet ska ta upp hela ens liv och man ska leva enbart för barnet. Alltså, jag är mig själv först och alltid. Utöver att vara mig själv är jag också andra saker t.ex. mamma, partner, vän, dotter osv. Men först och främst är jag jag. Men när man fått barn då förväntas man vara fullständigt nöjd med att bara sitta och titta drömskt på sitt barn och lägga undan hela sin övriga personlighet. Och gör man inte det är man en dålig mamma. Konstigt nog verkar män inte drabbade av de kraven...

Håller med till 100%, kunde inte skrivit det bättre själv! Jag är jag, inte bara någons mamma. Jag har egna önskningar, drömmar, vänner, jobb osv. Inget av det försvann för att jag fick barn, jag fortsatte att vara jag.

 

[Kiwifrukt]

Det har jag nog inte upplevt, de förväntningarna alltså. I de kretsar jag umgås är det snarare tvärtom, att livet utanför familjen spinner på i en rasande fart. Jag blir i stället stressad av de förväntningarna, att inte få stanna upp. Makens kvinnliga kollegor undrade hur jag tänkte kring att vara förändraledig ett helt år, hur fungerar det med min karriär? En annan vän driver Mama-Bootcamp för att få tillbaks kroppen. När vänner då bjuder in till vin-barnkalas för att vuxenanpassa så blir jag lite anti. Just nu vill jag typ fingermåla, ha slime-kalas, bygga fågelholkar och låta tuttarna ge vika för gravitationen. Låt mig

Så jag antar att det ser lite olika ut i olika kretsar, och hur man upplever det beroende på hur man själv är.

Det som spelar in tycker jag är om personen som bjuds in själv har barn. Jag har inga barn. Hade jag haft barn i samma ålder som barnet som har födelsedagskalas där barnen hade utbyte av varandra hade jag säkert resonerat annorlunda. Men jag som barnfri singel blir extremt malplacerad i en grupp där alla andra pratar förlossningar och förskolan. På ett sånt kalas vill jag inte gå. Och jag hoppas att min omgivning har vett att inse att inte bjuda mig på en dylik tillställning heller.

Kalaset kan ju fortfarande handla om barnet även om det finns andra vuxna där som vill prata om något annat än småbarnsrelaterade frågor.

 

[Roheryn]

Och jag tycker att det är dödstråkigt att leka. Lekplatser är nåt så vansinnigt tråkiga att vara på. Om jag slipper stå vid en lekplats och hänga igen så kommer jag bli väldigt lycklig!

Samma här - leka med barn är verkligen något av det mest mördande tråkiga jag vet! Men man kan ju ägna sig åt annat med sitt barn, vilket jag gjorde. Skogspromenader, utflykter, hänga med i stallet osv. Tror faktiskt inte vi besökte en lekplats en enda gång under dotterns uppväxt!

 

[Voeux]

Och jag tycker att det är dödstråkigt att leka. Lekplatser är nåt så vansinnigt tråkiga att vara på. Om jag slipper stå vid en lekplats och hänga igen så kommer jag bli väldigt lycklig!

Men självklart ska du få göra det du vill göra. Mama-bootcamp låter förfärligt! Jag blir dessutom lite allergisk mot ordet mama. Det heter mamma!!

Just i bootcamp svängen verkar just ”mama” blivit vedertaget (och jag borde veta, det finns typ 59577566 bara på gångavstånd ). Jag håller helt med dig.

 

[Voeux]

Det som spelar in tycker jag är om personen som bjuds in själv har barn. Jag har inga barn. Hade jag haft barn i samma ålder som barnet som har födelsedagskalas där barnen hade utbyte av varandra hade jag säkert resonerat annorlunda. Men jag som barnfri singel blir extremt malplacerad i en grupp där alla andra pratar förlossningar och förskolan. På ett sånt kalas vill jag inte gå. Och jag hoppas att min omgivning har vett att inse att inte bjuda mig på en dylik tillställning heller.

Kalaset kan ju fortfarande handla om barnet även om det finns andra vuxna där som vill prata om något annat än småbarnsrelaterade frågor.

Jag hade nog kunnat bjuda in en singelvän, men sagt att hen verkligen inte behöver komma om hen inte vill och det skulle vara förståeligt med tanke på sammanhanget.

Självklart kan vuxna prata om annat på ett barnkalas. Det jag tyckte skavde är att bygga upp en bar och ursäkta att det är ett barnkalas.

 

[Lingon]

Samma här - leka med barn är verkligen något av det mest mördande tråkiga jag vet! Men man kan ju ägna sig åt annat med sitt barn, vilket jag gjorde. Skogspromenader, utflykter, hänga med i stallet osv. Tror faktiskt inte vi besökte en lekplats en enda gång under dotterns uppväxt!

Jag hängde på lekplatser för att dottern tyckte att det var roligt. Men vi bor så att hon redan vid 5 års ålder kunde gå till lekplatsen själv så höll vi bara koll på henne. Hon träffade direkt en kompis från förskolan som precis flyttat in i en lägenhet i närheten. Så de sprang mellan oss, kompisens hem och lekplatsen. Vi sms:ade varandra: Nu är de hos oss. Nu gick de till lekplatsen. Nu är de här. Osv. Blev många sms men under tiden kunde man vara hemma och pyssla med det man själv ville. Hade de varit ett tag på lekplatsen så gick man ut och tittade. Kompisens trädgård vätte mot lekplatsen så de kunde lätt hålla koll på dem medan de pysslade i trädgården eller stod och grillade.

Jag föredrog dock att göra andra saker med dottern än hänga på lekplatser. Hon var från tidig ålder van cafébesökare och har alltid kunnat uppföra sig fint på såna ställen. Muséer. Promenader.

 

[Voeux]

Samma här - leka med barn är verkligen något av det mest mördande tråkiga jag vet! Men man kan ju ägna sig åt annat med sitt barn, vilket jag gjorde. Skogspromenader, utflykter, hänga med i stallet osv. Tror faktiskt inte vi besökte en lekplats en enda gång under dotterns uppväxt!

De har väl så det räcker och blir över med sådana på förskolan/skolan tänker jag.

 

[Voeux]

Håller med till 100%, kunde inte skrivit det bättre själv! Jag är jag, inte bara någons mamma. Jag har egna önskningar, drömmar, vänner, jobb osv. Inget av det försvann för att jag fick barn, jag fortsatte att vara jag.

Och om någon upplever en stor förändring inom sig samband med att den får barn, och därmed gör nya prioriteringar och får upp ögonen för nya saker, slutar den vara sig själv då? Jag tänker att man kan genomgå förändringar i sitt liv som gör att man inte är samma person som innan men att det inte behöver vara något fel med det. Jag har en vän som ständigt pratar om hur andra vänner ”fortfarande är sig själva” efter att de har fått barn, i positiv mening, och jag förstår inte riktigt hur jag ska tolka det. För fem år sedan shottade jag billig tequila och dejtade sviniga män. Alltså, vi hade sjukt kul men det hade nog inte varit kul resten av livet. Barn eller inte så gör vi ju resor med våra intressen och prioriteringar och allt går lite i perioder. Att vara sig själv kan ju se olika ut med några års mellanrum. Kan lova att när dottern når en viss ålder kommer ni hitta mig på Golden Hits med den där billiga tequilan i högsta hugg igen

Jag tänker, att hålla någon till svars för den personen man en gång var är ju ett sätt att hindra folk från att växa. Mitt ex sa en gång att jag hade förändrats och jag tänkte bara att tack gode gud för det, tänk om jag fortfarande var den där lilla rädda personen som var tillsammans med dig. Ja, nu spinner jag vidare på ämnet alltså och menar inte ditt inlägg specifikt. Jag känner mig absolut som @Voeux först och främst. Vinentusiast, hundälskare, naiv landsbygdsromantiker som älskar lackskor och fina prylar. Nu också intresserad av glitterslime och fingermålning.

 

[Tonto]

Och om någon upplever en stor förändring inom sig samband med att den får barn, och därmed gör nya prioriteringar och får upp ögonen för nya saker, slutar den vara sig själv då? Jag tänker att man kan genomgå förändringar i sitt liv som gör att man inte är samma person som innan men att det inte behöver vara något fel med det. Jag har en vän som ständigt pratar om hur andra vänner ”fortfarande är sig själva” efter att de har fått barn, i positiv mening, och jag förstår inte riktigt hur jag ska tolka det. För fem år sedan shottade jag billig tequila och dejtade sviniga män. Alltså, vi hade sjukt kul men det hade nog inte varit kul resten av livet. Barn eller inte så gör vi ju resor med våra intressen och prioriteringar och allt går lite i perioder. Att vara sig själv kan ju se olika ut med några års mellanrum. Kan lova att när dottern når en viss ålder kommer ni hitta mig på Golden Hits med den där billiga tequilan i högsta hugg igen

Jag tänker, att hålla någon till svars för den personen man en gång var är ju ett sätt att hindra folk från att växa. Mitt ex sa en gång att jag hade förändrats och jag tänkte bara att tack gode gud för det, tänk om jag fortfarande var den där lilla rädda personen som var tillsammans med dig. Ja, nu spinner jag vidare på ämnet alltså och menar inte ditt inlägg specifikt. Jag känner mig absolut som @Voeux först och främst. Vinentusiast, hundälskare, naiv landsbygdsromantiker som älskar lackskor och fina prylar. Nu också intresserad av glitterslime och fingermålning.

Jag tror att det handlar om när en person går ifrån att vara en person med sina intressen till att hela dess existens handlar om att vara förälder och inte kan prata om någonting utan att relatera det till att vara förälder eller att ha barn, snarare än att man förändras och utvecklas som egen person.

 

[Voeux]

Jag tror att det handlar om när en person går ifrån att vara en person med sina intressen till att hela dess existens handlar om att vara förälder och inte kan prata om någonting utan att relatera det till att vara förälder eller att ha barn, snarare än att man förändras och utvecklas som egen person.

Då tänker jag att den personen sannolikt har hittat hem i föräldrarollen och trivs väldigt bra där. Hemskt tråkigt för andra som inte är barnintresserade men ser inte felet med det om det gör hen lycklig, och hen har förståelse för att andra kanske inte är lika engagerade i hens barn. Jag ser inte att det skulle vara fulare att försvinna in helt i föräldrarollen (en tid), än att vara uppslukad av något annat. Hundliv, hästliv osv. En vän till mig som jag träffade flera gånger varje vecka förut flyttade ut till en hästgård på landet. Nu tar det all hennes tid och energi. Vi varken hörs eller ses så ofta längre men det är kul att se att hon är lycklig.

Sen är det väl inte helt hälsosamt att hänga upp hela sitt liv på andra människor, i detta fall barnen, så det får man väl akta sig för.

 

[Voeux]

Då tänker jag att den personen sannolikt har hittat hem i föräldrarollen och trivs väldigt bra där. Hemskt tråkigt för andra som inte är barnintresserade men ser inte felet med det om det gör hen lycklig, och hen har förståelse för att andra kanske inte är lika engagerade i hens barn. Jag ser inte att det skulle vara fulare att försvinna in helt i föräldrarollen (en tid), än att vara uppslukad av något annat. Hundliv, hästliv osv. En vän till mig som jag träffade flera gånger varje vecka förut flyttade ut till en hästgård på landet. Nu tar det all hennes tid och energi. Vi varken hörs eller ses så ofta längre men det är kul att se att hon är lycklig.

Sen är det väl inte helt hälsosamt att hänga upp hela sitt liv på andra människor, i detta fall barnen, så det får man väl akta sig för.

Tänker, blir det då att man förverkligar sig själv när man skaffar hästar att ta hand om som man ger all sin tid men man förlorar sig själv om man skaffar barn som man ger all sin tid? Reflekterar högt alltså, jag har ingen aning tycker bara det är en intressant diskussion.

 

[Tonto]

Då tänker jag att den personen sannolikt har hittat hem i föräldrarollen och trivs väldigt bra där. Hemskt tråkigt för andra som inte är barnintresserade men ser inte felet med det om det gör hen lycklig, och hen har förståelse för att andra kanske inte är lika engagerade i hens barn. Jag ser inte att det skulle vara fulare att försvinna in helt i föräldrarollen (en tid), än att vara uppslukad av något annat. Hundliv, hästliv osv. En vän till mig som jag träffade flera gånger varje vecka förut flyttade ut till en hästgård på landet. Nu tar det all hennes tid och energi. Vi varken hörs eller ses så ofta längre men det är kul att se att hon är lycklig.

Sen är det väl inte helt hälsosamt att hänga upp hela sitt liv på andra människor, i detta fall barnen, så det får man väl akta sig för.

Tror nog att det är för att det oftare händer att folk blir helt fixerade vid att vara förälder/sina barn än att de plötsligt blir helt hund eller häst-tokiga från en dag till en annan. Men nej det är inte "fulare".

Folk tycker det är tråkigt för att de sörjer att man förlorar vänner för att dom blir omöjliga att umgås med. Själv tycker jag inte att det är något fel att bli uppslukad, man kan nog inte förvänta sig att behålla sina vänner eller bli förvånad när folk är glada över att deras vänner fortfarande går att umgås med trots att dom skaffat barn.

 

[Voeux]

Tror nog att det är för att det oftare händer att folk blir helt fixerade vid att vara förälder/sina barn än att de plötsligt blir helt hund eller häst-tokiga från en dag till en annan. Men nej det är inte "fulare".

Folk tycker det är tråkigt för att de sörjer att man förlorar vänner för att dom blir omöjliga att umgås med. Själv tycker jag inte att det är något fel att bli uppslukad, man kan nog inte förvänta sig att behålla sina vänner eller bli förvånad när folk är glada över att deras vänner fortfarande går att umgås med trots att dom skaffat barn.

Jag tänker att det är två olika saker. Det ena är att försumma sina vänner och bli omöjlig att umgås med. Det andra är om personen fått nya/andra prioriteringar och intressen i livet. Det sistnämnda tycker jag man ska vara försiktig med att ha åsikter om som vän. Alla ska få göra sin egen grej i livet och det dom mår bra av. Så känner man sig försummad och upplever att vännen inte är intresserad av en själv och ens liv längre så är det ju där skon klämmer. Inte att personen förlorat sig själv för det vet man ju ytterst lite om.

 

[Jenka]

Då tänker jag att den personen sannolikt har hittat hem i föräldrarollen och trivs väldigt bra där. Hemskt tråkigt för andra som inte är barnintresserade men ser inte felet med det om det gör hen lycklig, och hen har förståelse för att andra kanske inte är lika engagerade i hens barn. Jag ser inte att det skulle vara fulare att försvinna in helt i föräldrarollen (en tid), än att vara uppslukad av något annat. Hundliv, hästliv osv. En vän till mig som jag träffade flera gånger varje vecka förut flyttade ut till en hästgård på landet. Nu tar det all hennes tid och energi. Vi varken hörs eller ses så ofta längre men det är kul att se att hon är lycklig.

Sen är det väl inte helt hälsosamt att hänga upp hela sitt liv på andra människor, i detta fall barnen, så det får man väl akta sig för.

Jag förstår vad du menar! Man ska nog vara väldigt försiktig med att anse att andra personer har tappat bort sig själva (åtminstone om man pratar barn och inte tex destruktiv relation). Man utvecklas och prioriterar om. Vill prioritera om, och/eller är så illa tvungen.
Att den aktuella föräldern kan känna båda delarna är ju heller inget konstigt.

 

[Tonto]

Jag tänker att det är två olika saker. Det ena är att försumma sina vänner och bli omöjlig att umgås med. Det andra är om personen fått nya/andra prioriteringar och intressen i livet. Det sistnämnda tycker jag man ska vara försiktig med att ha åsikter om som vän. Alla ska få göra sin egen grej i livet och det dom mår bra av. Så känner man sig försummad och upplever att vännen inte är intresserad av en själv och ens liv längre så är det ju där skon klämmer. Inte att personen förlorat sig själv för det vet man ju ytterst lite om.

Fast om det inte går att umgås med vännen utan att ALLT handlar om barn/vara förälder så blir dom sjukt tråkiga att umgås med, när man innan hade gemensamma saker att prata om. Då finns det inte längre något gemensamt så finns det ingen anledning till att umgås.

Man växer helt enkelt ifrån varandra. Det är okej, men det är ganska trist.

 

[vemsomhelst123]

Det som spelar in tycker jag är om personen som bjuds in själv har barn. Jag har inga barn. Hade jag haft barn i samma ålder som barnet som har födelsedagskalas där barnen hade utbyte av varandra hade jag säkert resonerat annorlunda. Men jag som barnfri singel blir extremt malplacerad i en grupp där alla andra pratar förlossningar och förskolan. På ett sånt kalas vill jag inte gå. Och jag hoppas att min omgivning har vett att inse att inte bjuda mig på en dylik tillställning heller.

Kalaset kan ju fortfarande handla om barnet även om det finns andra vuxna där som vill prata om något annat än småbarnsrelaterade frågor.

Jag hade nog kunnat bjuda in barnfria singelkompisar bara för att inte lämna någon utanför om man har ett ”vuxet” barnkalas där även den personens kompisar kommer.

 

[Roheryn]

Då tänker jag att den personen sannolikt har hittat hem i föräldrarollen och trivs väldigt bra där. Hemskt tråkigt för andra som inte är barnintresserade men ser inte felet med det om det gör hen lycklig, och hen har förståelse för att andra kanske inte är lika engagerade i hens barn. Jag ser inte att det skulle vara fulare att försvinna in helt i föräldrarollen (en tid), än att vara uppslukad av något annat. Hundliv, hästliv osv. En vän till mig som jag träffade flera gånger varje vecka förut flyttade ut till en hästgård på landet. Nu tar det all hennes tid och energi. Vi varken hörs eller ses så ofta längre men det är kul att se att hon är lycklig.

Jag har gjort båda de där förändringarna i mitt liv, alltså både fått barn (20+ år sedan) och flyttat ut till en hästgård på landet (1 år sedan). Sannolikt är jag mycket mer i "hästgårdsbubblan" nu än jag någonsin var i "barnbubblan". Hästgårdslivet är ju mitt liv, det jag alltid velat göra, medan att få barn väldigt mycket kändes som att vara en gäst i ett liv som inte riktigt var mitt. Jag älskade och älskar min dotter förbehållslöst, såklart, men tyckte egentligen aldrig om hela grejen kring graviditet, förlossning och bebistiden. För mig var det då helt livsviktigt att hålla fast vid det som jag tyckte var "jag" - hästintresset, hunden, att läsa böcker, jobbet, att tänka på och prata om annat än barn. Allt det där gjorde att jag orkade med att vara en bra mamma till min dotter, men stundtals var det påfrestande med omgivningens förväntningar att jag bara skulle ge upp allt annat nu när jag fått barn. "Men ska du verkligen köpa häst nu när du har en liten?", "Tänk på att det är farligt att rida nu när du blivit mamma, du vill väl inte att hon ska bli föräldralös?", "Nu får hunden minsann bli nummer två istället för nummer ett", "Passa på och NJUT nu när hon är bebis, de blir stora så fort", "Men hur kan du vara så SMAL när du nyss fått barn, du vet väl att man måste ha lite hull för att kunna amma?", "Ska du verkligen börja jobba redan?" osv osv i all oändlighet. För mig kändes det som en tydlig förväntan på att jag skulle vara mamma i första hand, och att mitt jag, mina önskningar, mitt liv, skulle prioriteras ner till oigenkännelighet. Jag hade en rätt bra föräldraledighet och ett väldigt bra liv med min dotter under hela hennes uppväxt, men det var ju mycket för att jag faktiskt sket i allt det där folk sa och gjorde min egen grej.

Nu när jag flyttat till gård är det ju inte alls lika många som lägger sig i vad jag gör, det är inte laddat på samma sätt. Möjligtvis finns det en del kollegor som konstaterat att jag ju inte kan resa lika mycket i jobbet och hur ska det nu bli? Varpå jag svarar att jag rest under 25 års yrkesliv och att jag faktiskt nu prioriterar att göra det JAG vill.

Det är inget fel med förändringar och var och en är helt fri att göra sin egen livsresa på det sätt hon eller han finner lämpligt. Det som blir fel är när det förväntas att man ska följa en viss mall, göra vissa saker, bara för att man till exempel nyss fått barn. One size does not fit all, vi måste tillåta varandra att vara individer!

 

[Voeux]

Jag förstår vad du menar! Man ska nog vara väldigt försiktig med att anse att andra personer har tappat bort sig själva (åtminstone om man pratar barn och inte tex destruktiv relation). Man utvecklas och prioriterar om. Vill prioritera om, och/eller är så illa tvungen.
Att den aktuella föräldern kan känna båda delarna är ju heller inget konstigt.

Ja, precis. ”Det är kul att X och jag fortfarande har en så bra relation och att X tar sig tid att umgås trots att X fått barn” är ju ett trevligare sätt att se på det än att X fortfarande skulle vara sig själv. ”X och jag har inte så mycket gemensamt längre” är trevligare än att X förlorat sig själv.

Fast om det inte går att umgås med vännen utan att ALLT handlar om barn/vara förälder så blir dom sjukt tråkiga att umgås med, när man innan hade gemensamma saker att prata om. Då finns det inte längre något gemensamt så finns det ingen anledning till att umgås.

Nej precis och då tänker jag att era liv tagit olika vägar och ni inte har något gemensamt längre helt enkelt. Inte att vännen förlorat sig själv.

Jag har förlorat vänner för att de tvärtom inte har genomgått någon förändring alls sen vi var tonåringar. Inget i livet är ju konstant tyvärr.