Ett eller flera barn?

[Badger]

Jag har allltid tänkt att om jag ska ha barn så vill jag ha minst två.
Nu, mtp på hur jag mått några veckor (hoppas det är över, men vågar inte ropa hej) samt även när jag läst vad andra (inte bara här, utan andra ställen också) skrivit om hur det är att ha två små börjar jag tveka?
Jag har velat ha tätt och jag och min man hade en tanke att försöka igen när bäbis är ett år.
Men, är det enklare om man väntar något år till?
Jag är 38, fyller 39 om två månader. Men att vänta till säg 41-42, vore det enklare? Eller dumt?
Eller "kan" man ha "bara" ett barn? Klart man kan, men ni fattar.

Hur tänkte/tänker ni?

Jag tänkte att jag ville ha ett barn och det fick jag och jag är nöjd
Blir ju väldigt bra häng

 

[Nordthor]

Min spaning är att det kommer att bli vanligare att bara ha ett barn. Kanske bottnar den i det där att det föds färre barn nu, jag vet inte riktigt. Min förhoppning är iaf att det varken ska ses som konstigt att välja bort barn helt eller bara ha ett barn. Som någon annan skrev är det ganska så tröttsamt att först få påtryckningar för att det inte finns något barn och direkt när det gör det få påtryckningar för att det inte finns två. Det är liksom inte de som tjatar som står för dygnet-runt-omvårdnaden av barnen som (enligt dem) så tvunget måste sättas till världen.

Jag har ett barn och är nöjd med det. Väldigt mycket nöjdare än vad jag tänkte att jag skulle vara (med tanke på hur lite barnlängtan jag hade innan han oplanerat flyttade in i min mage.) Listan på varför det inte blir syskon är lång men mycket bottnar i att jag vill ha tid och ork till både mig själv och min son. Hade inte mäktat med fler barn helt enkelt. Men jag tror att det blir bra ändå. Kanske helt galen liknelse men jag ser det lite som att vi vunnit storvinst på kasinot men väljer att inte fortsätta spela mer.

 

[strawberrysylt]

Vi tyckte det var tufft med ett småbarn, trots att första var lugn, enkel och sov bra. Så vi väntade, har 3,5 år mellan våra. Av vad jag ser i min närhet är det många som har det kämpigt med tätt mellan barnen. Lilla är snart 1,5 och stora snart 5 och de har lekt ihop från att hon kunde fästa blicken typ. De har otroligt stor glädje av varann varje dag. Storasyskonet är så himla fin mot henne och hjälpsam. Har tålamod med henne och förstår på ett sätt som han ju inte hade gjort om han var yngre. Och från min egna uppväxt (har 3,5 resp 4 år till mina systrar) så lekte vi ihop ända tills vi blev så stora att vi slutade leka. Min lillasyster och storasyster var det ju över 7 år emellan och de lekte också själva ihop bara de två

Inget är ju rätt eller fel, och du har ju fertiliteten att tänka på med. Kanske vänta lite till tills ni börjar bli sugna på nästa? Kanske testa hur vardagslivet är, dvs när lilla börjat på förskola och ni båda jobbar igen. Det är ju då man ser lite hur vardagen känns med småbarn och vad man mäktar med. Hur ni två vuxna har det i relationen under småbarnsåren också, fungerar det bra för er. Skulle ni vilja ha och få syskon kommer de ha mycket glädje av varandra oavsett flera år emellan.

Så fint att höra. Jo, när jag tittar på mina syskonbarn ser jag iofs också det där, det är 4 år emellan dem. De är tighta.

Jo, det är klokt.
Samtidigt hoppas jag att jag är fertil ett tag till, min släkt har många barn en del högt upp i åldrarna och vår bäbis blev till på första på försöket. Men man vet aldrig.
Vi tänker att han ska börja på förskola tidigast som 2-åring och så känna på det ett tag... blir om 2,5 år ca isf då... när jag är 41... Ja, vi får se.

 

[strawberrysylt]

Både jag och min man har syskon (jag ett och min man två) och vi lekte absolut mycket med våra syskon när vi var barn - men nu som vuxna har vi väldigt "svag" kontakt med våra syskon eller hur jag ska säga. Träffas vid födelsedagar och så men har nästan ingen kontakt däremellan av olika anledningar. Många skaffar ju fler än ett barn för att barnet ska vara "garanterad en kompis" typ men det är ju verkligen ingen garanti.

Nej, det är ju ingen garanti.
Det är väl så jag känner att jag vill ge mitt barn ett syskon, en "garanterad kompis", men det behöver ju inte alls bli så nej...

Jag har tre syskon varav ett bor i himlen nu och ett jag inte pratat med på snart 30 år samt ett jag har bra kontakt med, det är 5 år emellan oss.

Så, det kan ju verkligen slå hur som det där. Och sen beror det väl också till viss del på föräldraskap/uppfostran hur det blir mellan syskonen också...

 

[strawberrysylt]

Nu blir det ju två till för oss och totalt tre var absolut inte "planen". Men jag ser fram emot det och gillar ändå tanken på att få ett "gäng" där hemma

Ja, så skulle det ju också kunna bli för oss. Chansen/risken för tvillingar ökar väl ju äldre mamman är har jag läst.
Tidigare har jag verkligen bara tänkt att shit, tvillingar vad coolt! Nu känner jag mer hjälp, hur skulle jag fixa det?
Om man tvekar angående ett barn till och sen kommer det två samtidigt . Men bestämmer vi oss för ett till kan man ju vara extra uppmärksam på mitt mående från start också.

Innan barn tänkte jag att jag ville ha två. Nu när jag har barn är jag nöjd med ett barn, men jösses vad tvåbarnsnormen är stark, vissa tycker det nästan är något fel på en för att man inte vill ha mer än ett barn

Vanligaste kommentaren är "men vill du inte att ditt barn ska ha syskon?". Jag har syskon själv och känner att jag hade klarat mig lika bra utan Jag och min bror har en fin relation som vuxna ska sägas, men vi har aldrig haft den där omtalade syskonkärleken

Gör vad som känns bäst för dig och skit i andra, är mitt tips.

Ja, det är väl det här jag känner av också. Jag har som sagt alltid tänkt två.
Jag känner inga ensambarn heller. Kanske därför det känns konstigt för mig också.

 

[strawberrysylt]

Fattar inte. Varför skulle man inte kunna ha ”bara” ett barn?

Där måste jag hålla med dig! Vad är det för fråga lixom?

Har ett barn. Är själv ensambarn. Har inga större men av det…

Det var kanske klumpigt att ta med den frågan. Det var en retorisk fråga förstås, skrev ju också att det är klart att man kan. Det var mer ett uttryck för hur mina tankar går, att de helt har ställts på ända och blivit till att jag undrar det, för mig själv alltså.
Som sagt jag känner inga ensambarn heller, kanske också därför det känts självklart för mig med två.

 

[strawberrysylt]

Jag har två barn, men med längre mellanrum så hade "bara" ett barn rätt länge.
Ett barn är på ett sätt enklare, men två kan ha väldigt roligt med varandra.

Åkte iväg med bara stora nyligen och min man kläckte ur sig "det här kunde varit hela vår familj" (dvs om lilla inte funnits) och den tanken kändes lite.. tom? Två blev bra för oss. Min man vill inte ha fler.

Det är kanske där vi får börja nysta!
Som @Sleepan skrev också att det känts som om någon saknats på utflykterna. Vi får kan ske helt enkelt känna efter när bäbisen blivit lite större och känna om vår familj känns komplett eller inte.

Jag kan känna litegrann att jag vill ut och resa med bäbisen när han blir lite större t ex och så ska man då vänta på att ett syskon ska växa lite först... hmm... mor- och farföräldrar blir också äldre.... Samtidigt är resor en liten del av (vårt) liv(et)...så vet inte hur tungt det ska få väga?
Samtidigt som sagt ingen garanti ärvde blir tighta och också en grej gällande uppfistran där... hmm.

 

[strawberrysylt]

Och @karamelldrottningen
Det verkar vara norm på många ställen att barn "måste" ha syskon, men inte för många. Då är det konstigt.
Min makens halvsyster har tjatat hål i huvudet på mig om hur viktigt det är med syskon. Hur ensamt barnet blir utan syskon. Hur roligt det är med syskon. Och så vidare i all oändlighet.

Det är givetvis bara dumt skitsnack och inte alls en universiell sanning. Men hör man det till leda börjar man tvivla..

Så tråkigt med tjat.
Min fråga spädde kanske på det, men det var som sagt bara ett försök att visa hur mina tankar går.

Min spaning är att det kommer att bli vanligare att bara ha ett barn. Kanske bottnar den i det där att det föds färre barn nu, jag vet inte riktigt. Min förhoppning är iaf att det varken ska ses som konstigt att välja bort barn helt eller bara ha ett barn. Som någon annan skrev är det ganska så tröttsamt att först få påtryckningar för att det inte finns något barn och direkt när det gör det få påtryckningar för att det inte finns två. Det är liksom inte de som tjatar som står för dygnet-runt-omvårdnaden av barnen som (enligt dem) så tvunget måste sättas till världen.

Jag har ett barn och är nöjd med det. Väldigt mycket nöjdare än vad jag tänkte att jag skulle vara (med tanke på hur lite barnlängtan jag hade innan han oplanerat flyttade in i min mage.) Listan på varför det inte blir syskon är lång men mycket bottnar i att jag vill ha tid och ork till både mig själv och min son. Hade inte mäktat med fler barn helt enkelt. Men jag tror att det blir bra ändå. Kanske helt galen liknelse men jag ser det lite som att vi vunnit storvinst på kasinot men väljer att inte fortsätta spela mer.

Hmm, det har du kanske rätt i. Får spana på det jag med..vad fint med vunnit storvinsten, men väljer att sluta spela. ❤

 

[BernT]

Vi har ett. Jag är one and done. Har själv en miljard syskon typ. Kan ibland känna att det vore kul med ett till. Sen börjar jag tänka på att det innebär igen förskola->skolgång och känner nope nej. Nu är vi för gamla tycker jag också. Jag bryr mig noll om hur gamla andra är när de skaffar barn, men för mig/oss tycker jag att vi är för gamla och det är det enda som spelar roll för oss.

Och om 5 år vill jag kunna lägga 3-400 000 på en tjusig häst som jag bara ska lyxrida på. Det går inte om vi ska ha fler barn.

 

[Blyger]

Det är kanske där vi får börja nysta!
Som @Sleepan skrev också att det känts som om någon saknats på utflykterna. Vi får kan ske helt enkelt känna efter när bäbisen blivit lite större och känna om vår familj känns komplett eller inte.

Jag kan känna litegrann att jag vill ut och resa med bäbisen när han blir lite större t ex och så ska man då vänta på att ett syskon ska växa lite först... hmm... mor- och farföräldrar blir också äldre.... Samtidigt är resor en liten del av (vårt) liv(et)...så vet inte hur tungt det ska få väga?
Samtidigt som sagt ingen garanti ärvde blir tighta och också en grej gällande uppfistran där... hmm.

Vi har rest med små barn/bebis, är inga extrema resare men har inte låtit barnen vara en stoppkloss (även om man såklart får anpassa!)

Reste med stora 6 år och lilla 0,5 år förra året.

 

[BernT]

Och @karamelldrottningen
Det verkar vara norm på många ställen att barn "måste" ha syskon, men inte för många. Då är det konstigt.
Min makens halvsyster har tjatat hål i huvudet på mig om hur viktigt det är med syskon. Hur ensamt barnet blir utan syskon. Hur roligt det är med syskon. Och så vidare i all oändlighet.

Det är givetvis bara dumt skitsnack och inte alls en universiell sanning. Men hör man det till leda börjar man tvivla..

Vad störigt. Jag kan bara minnas en enda person som sagt att vi borde skaffa syskon till vårt barn. Det är min mans pappa, han är från annat land och har väl med sig synen därifrån att har man bara ett barn är man konstig och fattig

 

[Blyger]

Vad störigt. Jag kan bara minnas en enda person som sagt att vi borde skaffa syskon till vårt barn. Det är min mans pappa, han är från annat land och har väl med sig synen därifrån att har man bara ett barn är man konstig och fattig

Lustigt för idag på nyheterna pratade man om att fler bara skaffar ett barn och att ekonomin var den största faktorn..

Vilket såklart är jättetråkigt, om man avstår barn pga ekonomin.

 

[Badger]

Lustigt för idag på nyheterna pratade man om att fler bara skaffar ett barn och att ekonomin var den största faktorn..

Vilket såklart är jättetråkigt, om man avstår barn pga ekonomin.

Iofs himla trist orsak, men för vissa kanske det låter bättre än att säga att man bara vill ha ett? iom att tvåbarnsnormen och trebarnstrenden ligger så nära i tid?

 

[Blyger]

Iofs, men för vissa kanske det låter bättre än att säga att man bara vill ha ett? iom att tvåbarnsnormen och trebarnstrenden ligger så nära i tid?

Ja så kan det vara, men mångas ekonomi är ju också ansträngd i nuläget

 

[LadyCovergirl]

Jag tänkte från början att jag ville ha två barn. När jag sen fått dottern ångrade jag mig och ville inte ha fler. Hon är nu 14 år och jag är fortfarande säker på att jag inte vill ha fler.
Jag är själv ensambarn och trivs bra med det.

 

[BernT]

Lustigt för idag på nyheterna pratade man om att fler bara skaffar ett barn och att ekonomin var den största faktorn..

Vilket såklart är jättetråkigt, om man avstår barn pga ekonomin.

Ja möjligt att det är så för folk, men i hans kultur är många barn = rik. Så vi som bara har ett måste va fattiga i släktens ögon för annars borde vi ha massa barn

 

[Kilauea]

Vi har 2.5 år mellan våra, hade egentligen kunnat ha lite längre emellanåt men de har (hittills) överlag väldigt fin relation.
Hade nog kunnat tänka mig en trea om det inte var för att åren drog iväg innan vi fick första (ivf).

 

[Ray]

Har 8 år mellan. Och i vår familj är det mer så att vi föräldrar har fått varsin extrakompis. Pappan hade nog känt sig ensam om det bara varit hästar.
Jag är trots min tvekan jätteglad över nr 2. Tycker vi fick en annan dynamik i familjen. Det är roligare hemma, roligare när vi åker iväg också.
De är såklart inte bästa vänner men det finns ändå ett fint utbyte i att de delar en uppväxt och kan skratta tillsammans åt sina dumma föräldrar ibland.
Familj är ju inte samma som kompisar utan mer det där att man hänger ihop trots att man inte är samma ålder och trots att man gillar olika saker.

Sen kan man såklart ha ett barn. Jag har inga syskon. Aldrig saknat det heller. Men upplevde att jag hade roligare med min familj när jag träffat min man- lite samma där- blev en annan dynamik på nåt vis.

 

[WildWilma]

Jag hade nog bara tänkt ett barn från början. Jag gillade dock bebistiden oväntat mycket och kände efter cirka 2 år att jag ville uppleva det igen. Men det tog ett tag innan nr 2 tog sig så vi har 3,5 år mellan våra tjejer och det känns helt perfekt. De leker i princip konstant med varandra här hemma. Lillasyster avgudar verkligen storasyster. De bråkar såklart ibland men är oftast sams.

Jag har själv ett syskon där relationen varit ansträngd så länge jag kan minnas så för mig var det inte självklart att det alltid är positivt med syskon. Medan min man har två syskon som har har stått väldigt nära hela tiden.

 

[FeatherCloud]

Vi hade det tufft med ettan, dåligt med sömn, förlossningsdepression och mycket tankar på hur livet ändrades. Det tog ganska lång tid innan vi ens orkade överväga ett barn till, innan jag kunde se en bebis på stan och känna annat än panik Så vi har 3,5 år mellan barnen, stora är snart 8, och lilla drygt 4. Det har varit så bra. Stora var blöj- och nappfri och sov bra när lilla föddes, han var stor nog att kunna göra lite saker själv, kunna vänta, och förstå att man skulle vara försiktig med lilla osv. Och dom leker riktigt bra med tanke på åldersskillnaden.

Vi tvekade som sagt lite på en tvåa, orkesmässigt, men också om vi skulle orka med själva processen att bli gravid då ettan tog lite tid att få till. Men jag visste att jag ville ha två, inte av något särskilt skäl, men sålänge vi bara hade ett barn var det alltid som att någon saknades, och så känns det inte sen hon kom.