Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Att allt ska funka utan krusiduller ...+ Jag har inga problem med att vara singel , tycker det är ganska skönt faktiskt och ska nån man vara med mig så ska det kännas bättre än singellivet
När det kommer till att vara kräsen, så tycker jag många gånger att de som är långtidssinglar ofta har en klar bild av hur deras partner ska se ut och hur han ska vara. Så det kan dyka upp, enligt mig, väldigt bra män som är intresserade, men de blir ratade eftersom de inte var just såsom personen hade tänkt sig att en partner skulle vara.
De flesta av mina vänners (och mitt eget) långvariga förhållanden har börjat på internet. Inte just dejtingsidor, utan via forum, communities och onlinespel :-). En brokig blandning människor som förmodligen aldrig ägnat varandra en blick om de träffats på ex krogen.
-klipp-
Om man släpper sina förväntningar, är inställd på att ge människor en chans, och vågar satsa när magkänslan finns där... då kan det bli riktigt bra :-). Ibland går man på en nit men blir ju åtminstone en erfarenhet rikare.
Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....Just det där med att ge personer en chans, är något jag anammat de sista åren. Just att inte skjuta ner dem redan på idéstadiet för att de är eller inte är ditt eller datt. Dock får jag aldrig någon magkänsla, utan det blir "han var väl trevlig, men ingen kemi".
Vilket leder över till det första du skrev som jag tror är väldigt viktigt för väldigt många. Att om man på något vis som INTE handlar om dejting, eller där tanken ens finns åt det hållet, lär känna en person. Då kan känslor utvecklas mellan personer som på krogen eller i dejtingsträsket aldrig kastat en blick på varandra, och hade någon försökt sammanföra dem hade både förklarat sig ointresserade.
Men när man lärt känna personen först kan det vara en annan sak. Jag har t ex en studiekamrat. Jag kastade en blick på honom första gången jag såg honom och på en tiondels sekund var han avfärdad. Helt ointressant av en massa anledningar. Sen hamnade vi i samma arbetsgrupp och lärde på så vis känna varandra. Och han var ju riktigt vettig. Vi "klickade" väldigt bra studiemässigt, och även på ett mer vänskapligt plan. Sen klippte han håret i en ny frisyr och vips blev han ju "rätt snygg" med, och det skadade inte att få se honom i kostym om vi säger såNu är det inte mer med den fina lilla historien då han har flickvän. Men om han inte hade det så hade jag garanterat lagt in en stöt - och omvänt (har han avslöjat). Men JAG var precis lika ointressant för honom där inledningsvis. Även jag fick en blick och avfärdades med, enligt honom själv "ganska snygg men alldeles för stel, spänd och tillknäppt, och ute i skogen med massa djur - jo men tjena..." Och även han ändrade åsikt längs vägen. Men vägen krävdes.
Så många människor både gör sig bättre över tid och när man lärt känna dem - och behöver lära känna människor över tid för att ge dem en chans. Sen är det ju inte alltid den insikten löser så mycket - det gäller ju att det finns potentiella nya människor att lära känna vilket inte alltid är fallet.
Och en sak till som slagit mig senaste veckan. Jag tenderar att resa försvarsmurar när folk raggar på mig och jag "inte är beredd" eller "inte tagit ställning till personen". Om jag nätdejtar, eller om jag flirtar med någon som flirtar tillbaka då är det lugnt och jag kan (tydligen) vara förjävla charmig. Men om någon plötsligt raggar på mig på tåget, eller om någon i min närhet börjar stöta på mig plötsligt och jag aldrig ens tänkt på personen på det sättet - då blir jag obekväm och försöker febrilt räkna ut vad personen håller på med och "är ute efter". Och det gör mig inte alls charmig. Tvärtom. Jag fick, ganska snällt men ändå så tydligt att det faktiskt blev en insikt, det påpekat för mig här för ett tag sedan. Jag känner personen halvbra, vi träffar på varandra med ojämna mellanrum och då är det avslappnat, ganska mycket skojande osv. Känner varandra hyfsat, inte vänner men mer än bekanta skulle jag väl kalla det. Mellan vi träffat på varandra har vi inte haft någon kontakt. Men plötsligt började personen höra av sig med små käcka sms. Redan det första "Hej! Hur är det med dig?" fick mig att stelna och DIREKT börja tänka "Vad är det här? Varför gör han såhär nu, det har han aldrig gjort förr? Vad betyder det här? Vad är han ute efter?". Jag blir då väldigt avvaktande, och det märks på mitt svar redan där. Sen när det hela långsamt ökade och det kom några sms som kunde dubbeltolkas, så blev jag ännu mer tillknäppt osv.
OM det hade varit en person jag själv tänkt tanken om eller så, hade jag svarat på ett helt annat sätt. I sak hade det varit samma svar, men formuleringarna hade varit heeelt annorlunda. Jmf "Handlar" med "Försöker hitta bilen på stormarknadens parkeringsplats, jag tror att jag var guldfisk i mitt tidigare liv" - två helt olika svar på samma fråga. Som ger två helt olika bilder. Och detta påpekade den här personen jag nämnde ovan. Att jag IRL är "en person", som är glad, bubblig, pratig och avslappnad, men på sms var en "helt annan person". Och att den där andra Alex var jävligt spänd och uptight och ärligt talat trist.
Jag ÄR ju som han uppfattat mig IRL, men just mitt "vad håller han på med, varför, vad är han ute efter, va va va?" gör att jag höjer garden och blir en ganska jävla uptight trist människa. Dvs dödar effektivt ev intresse genom att framstå som inte bara helt ointresserad utan närmast socialt inkompetent med.. Och det jag eg försöker är ju att hinna fundera ut svaret på frågorna (varför? vad?) och bilda mig en uppfattning om huruvida jag i så fall skulle vara... Idiotiskt - men jag tror inte jag är ensam om beteendet..
Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....
Men när man skriver att folk är för kräsna eller att man ska ge folk en chans- då säger man ju att det på samma gång finns någon att ge en chans. Det är ju många som aldrig har någon att ge en chans dvs det finns ingen som är intresserad. Och med det menar jag inte att man behöver vara jätteosocial. Även om man träffar mkt människor i föreningar, jobb etc är det inte säkert att det sker. Det handlar ju inte bara om att man själv ska gilla någon utan att den personen ska ge en chans tillbaka. Och min uppfattning är att män ( nu utgår jag från mig själv och vissa av mina vänner) är precis lika kräsna tillbaka. Så hur gör man då om man är en sån person som inte får en chans från män? Och pratar jag alltså om personer som är trevliga, och har många vänner. Men som ändå alltid hamnar i kompisfacket.
.
Precis..... är väldigt lätt att missuppfatta saker å ting när man inte varit på banan på längeSkulle önska att fler tjejer vågade visa intresse på ett tydligt sätt och tala "klarspråk", för egen del är jag bränd så många gånger att jag aldrig ens skulle försöka ta något iniativ.
Jag har inte heller några jag kan ge en chans.
En av mina vänner är en respekterad och enagerad kvinna, hon är vacker, klok och kapabel. Dessutom är hon välbeställd (vilket de flesta inte märker). HON har inte heller några alternativ. Hon rör sig på många arenor, men inte träffar hon intressanta, intresserade män.
Ja, hur gör man?
Träffar hon inga män alla eller bara inte sådana hon finner intressanta?
En sådan kvinna du beskriver skrämmer ofta män - så nog finns det intresserade män skulle jag tro, men de vågar inte visa det :/
Fast varför är det självklart att det finns intresserade män?
Åh vad härligt att läsa. Jag har en tendens att bete mig likadant! Jag blir extremt avvaktande och säkert "trist" när jag inte begriper vart jag har folk. Och jag vill gärna lära känna folk lite innan jag ger mig hän. Jag vill framförallt få en känsla kring två egenskaper: Humör och alkoholbeteende.
Men också få en känsla av vad det är för en person generellt.
Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....
Jag har inte heller några jag kan ge en chans.
En av mina vänner är en respekterad och enagerad kvinna, hon är vacker, klok och kapabel. Dessutom är hon välbeställd (vilket de flesta inte märker). HON har inte heller några alternativ. Hon rör sig på många arenor, men inte träffar hon intressanta, intresserade män.
Ja, hur gör man?