Grundledsen efter krashad arbetsrelation

[Mabuse]

Jag tror också att du behöver prata med någon, helst professionell. Jag läser att hela livet blir påverkat och att du mår dåligt, så jag tycker att den vanliga vården borde hjälpa dig med det. Jag vet inte var du bor, men i Skåne finns ”vårdval psykoterapi” som innebär att man får valfri form av psykoterapi hos valfri ansluten privat terapeut inom högkostnadsskyddet. Remiss från vårdcentral. Kanske finns nåt liknande där du bor? Jag tror att du, när du pratar med vården, ska fokusera mindre på att det var en kollega/i arbetet och mer på hur det påverkar hela ditt liv. Du har mycket ”bra” i den här tråden.

Jag gick i terapi och insåg hur otroligt välgörande det är att dra ut trollen i ljuset. Att dessutom få dra ut dem inför någon med kunskap om hur känslor och beteende fungerar och få hjälp att förstå, få perspektiv och nysta vidare var fantastiskt. Du borde inte behöva bära detta själv.

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral, och deras första fråga var om detta är arbetsrelaterat, och hänvisade sedan till företagshälsovården.

För att få träffa terapeut hos vården behöver man vara suicidal. Helst ha genomfört suicidförsök. Där är jag inte.

 

[Niyama]

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral, och deras första fråga var om detta är arbetsrelaterat, och hänvisade sedan till företagshälsovården.

För att få träffa terapeut hos vården behöver man vara suicidal. Helst ha genomfört suicidförsök. Där är jag inte.

Om du vill ha en samtalskontakt från vården så är det tyvärr ofta så att det inte räcker att fråga en gång. På vissa ställen får man kämpa en hel del för att få vården, även efter suicidförsök.

Om man får en fysisk skada på sitt arbete säger ju inte sjukvården nej (vanligtvis?), bedrövligt att de säger nej till icke somatiska problem.

 

[Mabuse]

Om du vill ha en samtalskontakt från vården så är det tyvärr ofta så att det inte räcker att fråga en gång. På vissa ställen får man kämpa en hel del för att få vården, även efter suicidförsök.

Om man får en fysisk skada på sitt arbete säger ju inte sjukvården nej (vanligtvis?), bedrövligt att de säger nej till icke somatiska problem.

Exakt. Och det brukar vara månader av väntetider. Jag tänker att jag får klara mig utan.

 

[vemsomhelst123]

Exakt. Och det brukar vara månader av väntetider. Jag tänker att jag får klara mig utan.

Men har du verkligen ingen försäkring privat eller via fack som du kan nyttja? De flesta brukar täcka ”kris” och jag hade inga problem att nyttja min situation som ”kris”, de som bedömer det känns rätt välvilliga är min känsla. Oftast är det fysioterapeuter/arbetsterapeuter som är rehbakoordinerare på de företagen som försäkringarna hyr in och de brukar vara rätt pragmatiska att ha och göra med.

 

[Pilot]

Jag är rätt säker på att i hans värld är det jag som är den hemska, kontrollerande och destruktiva personen. Det är jag som betett mig illa, han har bara varit professionell (ett ord han återkommer till hela tiden), och har tvingat honom att sätta gränser, att minimera kontakt. Han har gjort allt man kan begära för att klara av en galen kollega.

När jag har blivit arg på honom är det ett tecken på min labilitet. När han har blivit arg på mig är det mitt fel, för jag har tvingat honom att bli arg på jobbet, vilket han inte vill. Han vill ha lugn och ro på jobbet, och jag har hindrat det.

Alltså fyfan. Han låter HEMSK och jag får ont i magen av att läsa det.

Jag kan tänka mig att du mår dåligt över det (för det hade jag också gjort).

Och för någon som gärna tar ansvar över situationer så låter det som en mardröm, men han har noll självinsikt låter det som.

Jag tycker du ska fundera på varför det var upp till dig att lösa situationen/ relationen, om det är så du är eller om det är i denna relationen du känner det ansvaret och varför.

För en utomstående så låter han hemsk, nu vet inte jag om du är på en kvinnodominerad arbetsplats, men jag upplever att man oftast sätter män på piedestaler och automatisk förlåter dem mycket mer än vad man gör detsamma mot en kvinnlig kollega.
Internaliserad patriarkalism?

Det ska gå att skriva egenremiss till VC och få välja privat psykolog, så bara för att de inte tar emot dig betyder det inte att du inte kan gå till någon annan.

 

[Teilani]

Fast det är ju på riktigt helt sjukt att du ”tvingats” jobba med en kollega som har så grava, välkända, samarbetsproblem och det inte finns nåt stöd att få någonstans. Minns det som att du jobbar inom universitet, men det är ingen ursäkt för att inte måna om sina anställda. Håller tummarna för att din ledsnad kan bytas till att bli hederligt förbannad och ta tag i att få en ändring på detta, för det är f*n dags!

 

[Snurrfian]

Det är exakt så kollegan resonerar. Om andra blir ledsna eller arga eller vad det nu är, så är det deras val. Det kan de ju bli om de tycker det är roligt, men han har inget ansvar för hur andra väljer att känna eller må. Det är upp till dem.

Jag förstår hur du menar, men jag har lite svårt för resonemanget. Jag tänker att man faktiskt har ansvar för hur man påverkar andra. Inte säga att om de mår dåligt av det jag gör så är det deras problem, inte mitt. Så länge jag har följt min arbetsbeskrivning och inte brutit mot någon formell regel har jag ryggen fri.

Du missar min poäng när du direkt börjar prata om hur andra gör. Jag har också varit där men det är inte mitt ansvar att ändra på andra, jag kan inte förändra så att någon annan beteer sig bättre.

Självklart ska man vara trevlig, bemöta andra med respekt, inte såra andra osv. Men om någon annan beteer sig illa så är det inte mitt ansvar, jag kan inte göra något för den ska betee sig bättre, jag kan sätta ord på och förklara vad hens beteende innebär för mig men jag kan aldrig förändra någon annan.

Det innebär självklart att särskåda sig själv och sina egna beteendemönster, jag är en fixare av rang, löser gärna saker innan någon har bett mig göra det vilket har gjort att jag arbetar ihjäl mig och kände mig osedd och utnyttjad. Numera tar jag ett djupt andetag, funderar på om det faktiskt är mitt jobb, ställer upp när jag kan, men låter det inte gå ut över mig själv.

Som ett exempel som finns på många arbetsplatser, vi har diskmaskiner i personalrummet, tidigare så kändes de som om det var mitt ansvar att de blev urplockade, stod det disk i diskhon så gjorde det mig stressad och jag kunde få för mig att jag borde lägga min tid på att plocka ur diskmaskinerna istället för det jobb jag faktiskt var anställd för. Till den grad att jag kunde be om ursäkt när det inte var gjort. Numera plockar jag självklart ur när jag har tid för det, men jag känner inte längre att det är mitt ansvar, vi är 30 som delar på ansvaret.

 

[Mabuse]

Du missar min poäng när du direkt börjar prata om hur andra gör. Jag har också varit där men det är inte mitt ansvar att ändra på andra, jag kan inte förändra så att någon annan beteer sig bättre.

Självklart ska man vara trevlig, bemöta andra med respekt, inte såra andra osv. Men om någon annan beteer sig illa så är det inte mitt ansvar, jag kan inte göra något för den ska betee sig bättre, jag kan sätta ord på och förklara vad hens beteende innebär för mig men jag kan aldrig förändra någon annan.

Det innebär självklart att särskåda sig själv och sina egna beteendemönster, jag är en fixare av rang, löser gärna saker innan någon har bett mig göra det vilket har gjort att jag arbetar ihjäl mig och kände mig osedd och utnyttjad. Numera tar jag ett djupt andetag, funderar på om det faktiskt är mitt jobb, ställer upp när jag kan, men låter det inte gå ut över mig själv.

Som ett exempel som finns på många arbetsplatser, vi har diskmaskiner i personalrummet, tidigare så kändes de som om det var mitt ansvar att de blev urplockade, stod det disk i diskhon så gjorde det mig stressad och jag kunde få för mig att jag borde lägga min tid på att plocka ur diskmaskinerna istället för det jobb jag faktiskt var anställd för. Till den grad att jag kunde be om ursäkt när det inte var gjort. Numera plockar jag självklart ur när jag har tid för det, men jag känner inte längre att det är mitt ansvar, vi är 30 som delar på ansvaret.

Det låter som att du tog för mycket ansvar för andra?

Det är lite så jag har tänkt. Jag kan inte påverka kollegans beteende, bara mitt eget. Därför är det jag som behöver ändra mig, så att situationen blir bättre. Det är jag som mår dåligt av situationen, inte han, alltså är det jag som ska ändra mig, och hitta sätt att parera hans beteende, inte han. Och på samma sätt har kollegan resonerat: han kan inte påverka hur jag reagerar. Han tycker själv att han gör rätt. Om jag sedan väljer att bli ledsen eller arg är det mitt val, och inget han kan påverka eller är ansvarig för.

Jag fattar ju att tanken är att man ska bli hjälpt i att inte ta överdrivet ansvar för andra, men i det här fallet så är det en person som inte tar ansvar alls för hur han påverkar andra. Om de mår dåligt så är de orimliga, och i vilket fall kan inte ansvaret för andras mående läggas på honom.

Därför har jag svårt för resonemanget. Det är bara vettigt om det tillämpas på någon som tar för mycket ansvar för andra. Men som allmänt moraliskt rättesnöre så legitimerar det också empatibrist och ansvarslöshet.

Jag tänker att vi inte har haft samma problem. Det jag varit med om är mer likt ett trauma eller en destruktiv relation, då är boten också en annan.

 

[Mabuse]

Jag har haft vad det låter som en snarlik upplevelse. För mig löste det sig när jag bestämde mig för att vara totalt ärlig med min chef om situationen och att jag absolut inte ville jobba med kollegan. Vi var båda kvar men min chef såg till att vi inte behövde arbeta ihop. Även denna var ett känt problem, jag stod ut i tre år vilket var någon form av rekord. Men det som hjälpte mest var tid och mental distans. Första året var skitjobbigt, jag bävade för konfrontationer och annat men det hände inte. Jag borde med facit i hand markerat mina gränser tydligare men ibland är det svårt.

Jo, det har jag gjort. Jag jobbar nu inte alls med kollegan. Eftersom en stor del av problemet har varit att han aktivt undviker mig, när jag haft arbetsuppgifter som kräver interaktion, så är risken för konfrontationer noll. Det har aldrig varit ett problem, tvärtom har problemet varit just undvikandet och utfrysningen.

Jag har nu återgått till mina gamla arbetsuppgifter. De kräver inte interaktion med kollegan, men det är ändå svårt att bara vända blad. Särskilt som jag också sörjer att jag var tvungen att lämna ett uppdrag som jag tyckte om och var bra på.

 

[Mabuse]

Fast det är ju på riktigt helt sjukt att du ”tvingats” jobba med en kollega som har så grava, välkända, samarbetsproblem och det inte finns nåt stöd att få någonstans. Minns det som att du jobbar inom universitet, men det är ingen ursäkt för att inte måna om sina anställda. Håller tummarna för att din ledsnad kan bytas till att bli hederligt förbannad och ta tag i att få en ändring på detta, för det är f*n dags!

Det är ledsamt att han får hållas, men så kommer det vara tills hans chef byts ut. Han är väldigt övertygande, man tycker synd om honom som är så snäll och tafatt och inte gör en fluga förnär, och så är folk runt honom bara kaos. När han berättar så är det valda delar. Han berättar vad någon gjort, men tar inte med situationen eller vad han hade gjort innan. Taget ur sitt sammanhang framstår vad den andre gjort som knäppt och dysfunktionellt, och man tycker synd om honom som är så ensam och övergiven. Jag trodde också på honom i början, och ville stötta. I efterhand har jag pratat med mina företrädare, och när man fyller i alla delar som han inte berättade så blir det hela mycket mer begripligt, och de andras agerande inte längre som konstigt.

Det har gjorts allvarliga försök att flytta på honom, men så länge han har sin chefs stöd går det inte. Hon hör bara hans version (hon sitter på en annan enhet, och hennes uppdrag är att stötta honom), och jag kan förstå att man då tänker att han är rimlig och hans kollegor hopplösa. Som en annan kollega uttryckte det, hon har väl en blind fläck när det gäller honom.

Hade det varit någon som var kolerisk och bröt mot reglerna hade det varit annorlunda. Men nu ser det utifrån ut som att han är lugn, snäll och mjuk, men så har han kollegorna från helvetet, stackaren. Han är mycket övertygande.

 

[farin]

Jo, det har jag gjort. Jag jobbar nu inte alls med kollegan. Eftersom en stor del av problemet har varit att han aktivt undviker mig, när jag haft arbetsuppgifter som kräver interaktion, så är risken för konfrontationer noll. Det har aldrig varit ett problem, tvärtom har problemet varit just undvikandet och utfrysningen.

Jag har nu återgått till mina gamla arbetsuppgifter. De kräver inte interaktion med kollegan, men det är ändå svårt att bara vända blad. Särskilt som jag också sörjer att jag var tvungen att lämna ett uppdrag som jag tyckte om och var bra på.

Och att identifiera det som en sorg och tillåta dig att sörja tänker jag är en del i läkningen.
Och sorgen kan ha flera faser. En kan vara att känna ilska över att det blev som det blev. Om/när (förhoppningsvis, för ilska kan var en urkraft att hämta styrka från!)
du kommer hit så var uppmärksam så du vänder ilskan åt rätt håll. Åt kollegan, organisationen, kollegans chef, strukturer inom din yrkeskår.

 

[Snurrfian]

Det låter som att du tog för mycket ansvar för andra?

Det är lite så jag har tänkt. Jag kan inte påverka kollegans beteende, bara mitt eget. Därför är det jag som behöver ändra mig, så att situationen blir bättre. Det är jag som mår dåligt av situationen, inte han, alltså är det jag som ska ändra mig, och hitta sätt att parera hans beteende, inte han. Och på samma sätt har kollegan resonerat: han kan inte påverka hur jag reagerar. Han tycker själv att han gör rätt. Om jag sedan väljer att bli ledsen eller arg är det mitt val, och inget han kan påverka eller är ansvarig för.

Jag fattar ju att tanken är att man ska bli hjälpt i att inte ta överdrivet ansvar för andra, men i det här fallet så är det en person som inte tar ansvar alls för hur han påverkar andra. Om de mår dåligt så är de orimliga, och i vilket fall kan inte ansvaret för andras mående läggas på honom.

Därför har jag svårt för resonemanget. Det är bara vettigt om det tillämpas på någon som tar för mycket ansvar för andra. Men som allmänt moraliskt rättesnöre så legitimerar det också empatibrist och ansvarslöshet.

Jag tänker att vi inte har haft samma problem. Det jag varit med om är mer likt ett trauma eller en destruktiv relation, då är boten också en annan.

Fast du försöker ju ta ansvar att förändra dig själv så att någon annan ska fungera. Det gör ju enbart våld på dig, du kommer inte må bättre av att ändra dig. När du fastnar i vad han gör för fel så känns det bra att få prata om men det tar inte dig till något bättre. Du kan lyfta till chefer, påtala vad som är problematiskt men du kan aldrig förändra någon. De måste själva vilja förändra och så länge andra sopar banan för deras beteende och jobbar runt det så kommer det aldrig att bli någon förändring.

Det är en svår situation, jag var nära att säga upp mig pga en kollega som gjorde att jag mådde skit. Men jag la fokus på vad jag behövde göra för att må bättre, skapade avstånd, minimerade våra kontaktytor och höll på strikt möteskultur där det inte gavs utrymme till annat än jobb. Jag lyfte sakligt till chefen de problem jag upplevde, det krävde mycket av mig som gärna går in i känslor, gav mina förslag till lösningar och la det hos chefen. Det visade sig att kollegan inte gjorde det hen sa sig göra och många fler problem som inte hade med mig att göra uppdagades och personen blev uppsagd inom provanställningstiden. Men jag var redo att lämna för att sätta mig och mitt mående först.

Sen hade jag tur, ordinarie chef som var en katastrof blev sjukskriven och vår vd gick ner och tog chefsjobbet under tiden är betydligt bättre och förstod allvaret. Hade ordinarie chef varit ansvarig hade det slutat med att jag hade bytt arbetsplats.

 

[Mabuse]

Fast du försöker ju ta ansvar att förändra dig själv så att någon annan ska fungera. Det gör ju enbart våld på dig, du kommer inte må bättre av att ändra dig. När du fastnar i vad han gör för fel så känns det bra att få prata om men det tar inte dig till något bättre. Du kan lyfta till chefer, påtala vad som är problematiskt men du kan aldrig förändra någon. De måste själva vilja förändra och så länge andra sopar banan för deras beteende och jobbar runt det så kommer det aldrig att bli någon förändring.

Det är en svår situation, jag var nära att säga upp mig pga en kollega som gjorde att jag mådde skit. Men jag la fokus på vad jag behövde göra för att må bättre, skapade avstånd, minimerade våra kontaktytor och höll på strikt möteskultur där det inte gavs utrymme till annat än jobb. Jag lyfte sakligt till chefen de problem jag upplevde, det krävde mycket av mig som gärna går in i känslor, gav mina förslag till lösningar och la det hos chefen. Det visade sig att kollegan inte gjorde det hen sa sig göra och många fler problem som inte hade med mig att göra uppdagades och personen blev uppsagd inom provanställningstiden. Men jag var redo att lämna för att sätta mig och mitt mående först.

Sen hade jag tur, ordinarie chef som var en katastrof blev sjukskriven och vår vd gick ner och tog chefsjobbet under tiden är betydligt bättre och förstod allvaret. Hade ordinarie chef varit ansvarig hade det slutat med att jag hade bytt arbetsplats.

Problemet med sådana strategier och tänkesätt är att det är exakt det kollegan gjort. Skapat avstånd, minimerat kontaktytor och hållit på en strikt möteskultur där det inte gavs utrymme till annat än jobb. Oavsett vad han hade gjort och vilka reaktioner det väckte hos mig.

Det är precis det här agerandet som nästan krossade mig. Jag vill inte påminnas om det, och jag vill absolut inte förvandla mig själv till en kopia av min destruktiva kollega.

Jag vill inte vara en maskin på jobbet, som minimerar det mänskliga hos mig själv och andra. Det förtar hela arbetsglädjen, och får mig att känna mig alienerad och overklig.

Jag har inte tillåtit mig själv att tänka att han gör fel, eller att bli arg på honom. Utan jobbat stenhårt på att fokusera på hans goda sidor, och acceptera de dåliga. Jag har försökt vara en maskin, och bara jobba framåt, inte ha känslor eller reaktioner. Det är ju exakt det som varit så destruktivt.

Därför är mer av det tankesättet inte hjälpsamt. Problemet är att jag hela tiden trillar tillbaka i att tänka att han har rätt. Det är jag som är problemet och har gjort fel, inte han. Han gjorde bara det jag tvingade honom till genom att vara så jobbig. Jag är ansvarig för hur jag mår, det är mitt val och inget jag kan lägga på honom. Jag vill hävda att det inte är sant att problemet är jag. Han har gjort fel.

 

[Soapbubble]

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral, och deras första fråga var om detta är arbetsrelaterat, och hänvisade sedan till företagshälsovården.

För att få träffa terapeut hos vården behöver man vara suicidal. Helst ha genomfört suicidförsök. Där är jag inte.

Har du kollat app-psykologerna t.ex. Mindler - Psykologins motsvarighet till nätdoktorerna?

 

[bettysmatte]

Problemet är att jag hela tiden trillar tillbaka i att tänka att han har rätt. Det är jag som är problemet och har gjort fel, inte han. Han gjorde bara det jag tvingade honom till genom att vara så jobbig. Jag är ansvarig för hur jag mår, det är mitt val och inget jag kan lägga på honom. Jag vill hävda att det inte är sant att problemet är jag. Han har gjort fel.

Men om det finns ett antal andra kollegor som har upplevt precis samma med den besvärliga kollegan så borde det väl stärka dig i att huvudproblemet finns hos honom och inte hos er andra?

 

[Mabuse]

Och att identifiera det som en sorg och tillåta dig att sörja tänker jag är en del i läkningen.
Och sorgen kan ha flera faser. En kan vara att känna ilska över att det blev som det blev. Om/när (förhoppningsvis, för ilska kan var en urkraft att hämta styrka från!)
du kommer hit så var uppmärksam så du vänder ilskan åt rätt håll. Åt kollegan, organisationen, kollegans chef, strukturer inom din yrkeskår.

En av de saker som blev mest destruktivt, var att han i praktiken förbjöd mig att vara arg. Eller att visa ilska på något sätt - om jag behärskade mig så tyckte han inte om det heller. Jag fick inte känna ilska.

Och enda sättet jag kunde åstadkomma det var att lägga allt på mig själv. Det är inte han som gör fel, jag förtjänar detta, det är jag som är problemet. Då blir jag inte arg, utan bara ledsen. Det tyckte han inte heller om, men det var i alla fall bättre än ilskan för hans del. Då kunde han tycka synd om mig som mådde dåligt.

När jag sen slutade tog det ett tag tills jag kunde hitta ilskan igen. Jag kan fortfarande inte känna ilska när han är i samma rum, det är som en blockering. Ilska får inte finnas.

 

[Hoarfrost]

Lång historia kort eftersom det du egentligen frågar efter är tips på hur man blir sig själv igen.

I mitt fall var det en chef och det pågick i fem år. Kortfattat sågs han utifrån som snäll, mjuk, varm, glad, trevlig. För mig och kollegor under honom var han kall, obehaglig, orättvis, märklig, oförutsägbar. Jag har räknat det till att 6 personer slutade pga honom. En person kollapsade på jobbet och var sjukskriven i ett år.
Mot mig var han nästan alltid kall. Gillade att ställa sig lite för nära och titta på mig och andas på ett speciellt sätt, i kanske 30 sekunder - en minut och sedan gå. Kunde komma och säga att man skulle komma med in på hans kontor utan att berätta vad han ville. Hotade vid 3 tillfällen om att han skulle skriva upp arbetsvägran från mig för helt orimliga anledningar. Fick andra kollegor att tro konstiga saker om mig. Jag fick inte maila någon utan att först maila honom så han fick godkänna det. Listan kan göras väldigt lång men jag väljer att stanna där.
Jag slogs med näbbar och klor i 3-4 år för att få någon att reagera och förstå vad han var. Jag fick väldigt lite reaktioner från de som faktiskt hade makten att göra något, tyvärr. Halvhjärtade försök till samtal som alltid slutade i att han lyckades manipulera den andra parten till att tänka att jag var problemet och att han var gudasnäll och försökte komma överrens och underlätta för mig.
Jag försökte få hjälp av företagshälsan men det är så idiotiskt att chefen måste godkänna att man går till företagshälsan - och han godkände inte det för mig för "Är det mig du har problem med eller? Är det inte bättre att du bara säger det då..."
Han fick till slut sluta pga "arbetsbrist". Jag är ganska övertygad dock om att hans beteende helt enkelt inte längre gick att blunda för - han började ge sig på lärare och fasaden rämnade.

Nu i efterhand inser jag att jag kanske skulle lyssnat på buke som sa att jag skulle hitta ett annat jobb. Nu när han är borta är jag kluven, för jag trivs superbra nu.
Men, jag har fortfarande problem med alla saker jag gjorde då. Tänk om det bara var jag som var hysterisk? OMG egentligen mobbade jag ju honom? Hur kunde jag vara så elak? med mera.

Nu till frågan tips på hur man blir sig själv. Med reservation för att jag inte är som du och lever för att jobba. Det är ett år sedan jag blev av med honom.
- Jag använde mig av Mindler och gick tre gånger, redan innan han försvann. Jag fick en gotländsk underbar tjej som ofta sa "De e inte di di e fel påu". Den frasen använder jag fortfarande när min hjärna går in i "Tänk om det var jag som var dum?" - mode.
- Min mamma hjälpte en del. Bara att prata av sig med någon kändes bra.
- Tid hjälper, vet inte hur länge sedan det är för dig men tid hjälper, som sagt har jag nu haft ett år på mig och jag börjar först nu komma in i gängorna igen.
- Buke hjälpte, jag är inte stolt över alla gånger jag skrev på buke för att typ "känsloreglera" för att jag var så obekväm av alla känslor i mig, men det hjälpte.
- Sov. Med det menar jag att se till att försöka få så bra sömn du kan, gå och lägg dig tidigt om du behöver. Om du är som jag och måste göra något hela tiden - försök låta dig själv ligga på soffan en timme utan att göra något. Jag har inga tankar (tänker aldrig) men däremot känslor - och när jag låg där och kände känslor komma som berodde på den här människan blundade jag och rörde ögonen medan jag räknade ner från 20. Upp 20. Ner 19. Höger 18. Vänster 17. Upp 16... Lärde mig det från min mormor när jag var liten. För mig hjälpte det att bryta av lite och hindra att känslorna slog upp för stort, borde kanske funka på tankar också.
- Glöm inte bort motion. Alla de gånger jag var så frustrerad och arg och ledsen att jag kände att jag skulle gå i bitar och jag gick ut och sprang så snabbt jag bara kunde och fulgrät - de var ganska förlösande.
- Glöm inte bort mat. Ät något gott och näringsrikt som du känner att "åh detta gillade min kropp att äta och det kommer göra mig stark och ge energi". Det är pissejobbigt för kroppen att vara i den här situationen också.
- Behöver du vila i stället för att tvätta fönster/gå på promenad med kompis eller whatever gör det.
- Gör slut med personen du var då. Vad jag menar med det är att ett tag efter, kanske 6 månader eller så, märkte jag lite att jag hela tiden ville ta mig tillbaka till hur jag var då. Jag letade på något vis efter något att bli upprörd över, konstant. Hände något stressande använde jag det lite som en anledning till att tillåta mig att gå tillbaka till samma typ av reaktion jag hade haft då - helt orimligt. Jag bestämde mig för att göra slut med henne, för hon är inte jag. Lättare sagt än gjort men det blev en brytpunkt för mig.
- Gör en lista mentalt eller skriv ner på allt du gillade att göra, vad som gjorde dig glad innan och framförallt hur du var innan. Försök påminna dig om någon punkt på den listan när du ramlar ner i ett hål, och försök verkligen leva dig in i vad det än är du minns att du gillade/hur du var.
- Om du gymmar. När du lyfter tungt. Tänk dig att det är honom du lyfter. Min favorit är ball slam och att tänka mig att det är hans huvud jag slänger ner i marken. Eller när jag behöver gräva på sommarstugan, är det givetvis hans grav jag gräver. Klipper jag gräs med trimmern är det hans fingrar jag massakrerar
- Lyssna på mycket "fyfan vad dum du är", "Jag har det så mycket bättre nu utan dig", "Fuck you din patetiska lilla skit" låtar. För fuck honom.

 

[NilHe]

Nu har jag inte läst alla inlägg men har förstått att "coach" via företagshälsovård inte är möjligt. Synd, jag har goda erfarenheter av det i några infekterade situationer. Personen kan du inte påverka, den är kvar och hålls om ryggen. Nytt jobb är svårt.

Så... Kan du få ett tillfälligt uppdrag som bara är ditt och där du kan få tillbaka självkänsla och att jobbet är kul? Inga beröringspunkter med denna person och just att få göra saker själv?

 

[Mabuse]

Lång historia kort eftersom det du egentligen frågar efter är tips på hur man blir sig själv igen.

I mitt fall var det en chef och det pågick i fem år. Kortfattat sågs han utifrån som snäll, mjuk, varm, glad, trevlig. För mig och kollegor under honom var han kall, obehaglig, orättvis, märklig, oförutsägbar. Jag har räknat det till att 6 personer slutade pga honom. En person kollapsade på jobbet och var sjukskriven i ett år.
Mot mig var han nästan alltid kall. Gillade att ställa sig lite för nära och titta på mig och andas på ett speciellt sätt, i kanske 30 sekunder - en minut och sedan gå. Kunde komma och säga att man skulle komma med in på hans kontor utan att berätta vad han ville. Hotade vid 3 tillfällen om att han skulle skriva upp arbetsvägran från mig för helt orimliga anledningar. Fick andra kollegor att tro konstiga saker om mig. Jag fick inte maila någon utan att först maila honom så han fick godkänna det. Listan kan göras väldigt lång men jag väljer att stanna där.
Jag slogs med näbbar och klor i 3-4 år för att få någon att reagera och förstå vad han var. Jag fick väldigt lite reaktioner från de som faktiskt hade makten att göra något, tyvärr. Halvhjärtade försök till samtal som alltid slutade i att han lyckades manipulera den andra parten till att tänka att jag var problemet och att han var gudasnäll och försökte komma överrens och underlätta för mig.
Jag försökte få hjälp av företagshälsan men det är så idiotiskt att chefen måste godkänna att man går till företagshälsan - och han godkände inte det för mig för "Är det mig du har problem med eller? Är det inte bättre att du bara säger det då..."
Han fick till slut sluta pga "arbetsbrist". Jag är ganska övertygad dock om att hans beteende helt enkelt inte längre gick att blunda för - han började ge sig på lärare och fasaden rämnade.

Nu i efterhand inser jag att jag kanske skulle lyssnat på buke som sa att jag skulle hitta ett annat jobb. Nu när han är borta är jag kluven, för jag trivs superbra nu.
Men, jag har fortfarande problem med alla saker jag gjorde då. Tänk om det bara var jag som var hysterisk? OMG egentligen mobbade jag ju honom? Hur kunde jag vara så elak? med mera.

Nu till frågan tips på hur man blir sig själv. Med reservation för att jag inte är som du och lever för att jobba. Det är ett år sedan jag blev av med honom.
- Jag använde mig av Mindler och gick tre gånger, redan innan han försvann. Jag fick en gotländsk underbar tjej som ofta sa "De e inte di di e fel påu". Den frasen använder jag fortfarande när min hjärna går in i "Tänk om det var jag som var dum?" - mode.
- Min mamma hjälpte en del. Bara att prata av sig med någon kändes bra.
- Tid hjälper, vet inte hur länge sedan det är för dig men tid hjälper, som sagt har jag nu haft ett år på mig och jag börjar först nu komma in i gängorna igen.
- Buke hjälpte, jag är inte stolt över alla gånger jag skrev på buke för att typ "känsloreglera" för att jag var så obekväm av alla känslor i mig, men det hjälpte.
- Sov. Med det menar jag att se till att försöka få så bra sömn du kan, gå och lägg dig tidigt om du behöver. Om du är som jag och måste göra något hela tiden - försök låta dig själv ligga på soffan en timme utan att göra något. Jag har inga tankar (tänker aldrig) men däremot känslor - och när jag låg där och kände känslor komma som berodde på den här människan blundade jag och rörde ögonen medan jag räknade ner från 20. Upp 20. Ner 19. Höger 18. Vänster 17. Upp 16... Lärde mig det från min mormor när jag var liten. För mig hjälpte det att bryta av lite och hindra att känslorna slog upp för stort, borde kanske funka på tankar också.
- Glöm inte bort motion. Alla de gånger jag var så frustrerad och arg och ledsen att jag kände att jag skulle gå i bitar och jag gick ut och sprang så snabbt jag bara kunde och fulgrät - de var ganska förlösande.
- Glöm inte bort mat. Ät något gott och näringsrikt som du känner att "åh detta gillade min kropp att äta och det kommer göra mig stark och ge energi". Det är pissejobbigt för kroppen att vara i den här situationen också.
- Behöver du vila i stället för att tvätta fönster/gå på promenad med kompis eller whatever gör det.
- Gör slut med personen du var då. Vad jag menar med det är att ett tag efter, kanske 6 månader eller så, märkte jag lite att jag hela tiden ville ta mig tillbaka till hur jag var då. Jag letade på något vis efter något att bli upprörd över, konstant. Hände något stressande använde jag det lite som en anledning till att tillåta mig att gå tillbaka till samma typ av reaktion jag hade haft då - helt orimligt. Jag bestämde mig för att göra slut med henne, för hon är inte jag. Lättare sagt än gjort men det blev en brytpunkt för mig.
- Gör en lista mentalt eller skriv ner på allt du gillade att göra, vad som gjorde dig glad innan och framförallt hur du var innan. Försök påminna dig om någon punkt på den listan när du ramlar ner i ett hål, och försök verkligen leva dig in i vad det än är du minns att du gillade/hur du var.
- Om du gymmar. När du lyfter tungt. Tänk dig att det är honom du lyfter. Min favorit är ball slam och att tänka mig att det är hans huvud jag slänger ner i marken. Eller när jag behöver gräva på sommarstugan, är det givetvis hans grav jag gräver. Klipper jag gräs med trimmern är det hans fingrar jag massakrerar
- Lyssna på mycket "fyfan vad dum du är", "Jag har det så mycket bättre nu utan dig", "Fuck you din patetiska lilla skit" låtar. För fuck honom.

Tack! Jättebra råd som jag verkligen ska ta till mig! För precis som du skriver är ju min huvudutmaning att försöka hitta tillbaks till den jag var innan. Glad, med självförtroende, energi och idéer. Inte liten, ledsen och rädd.

 

[Mabuse]

Nu har jag inte läst alla inlägg men har förstått att "coach" via företagshälsovård inte är möjligt. Synd, jag har goda erfarenheter av det i några infekterade situationer. Personen kan du inte påverka, den är kvar och hålls om ryggen. Nytt jobb är svårt.

Så... Kan du få ett tillfälligt uppdrag som bara är ditt och där du kan få tillbaka självkänsla och att jobbet är kul? Inga beröringspunkter med denna person och just att få göra saker själv?

Jag har gått tillbaka till min ursprungliga tjänst. Den har mycket få beröringspunkter med kollegan. Kollegan är min chefs chef, så helt går det inte att avskärma sig, det kommer ju nyhetsbrev från ledningen och så vidare. Men jag kommer försöka.

I min ursprungliga tjänst jobbar jag en del själv, men annars tillsammans med kollegor som jag trivs med. Dock är det mycket ensamjobb, och höga prestationskrav. Så inte helt okomplicerat att ta sig an om självförtroendet och självkänslan fått sig en känga.