Grundledsen efter krashad arbetsrelation

[Palermo]

Typ exakt det har hänt. Med skillnaden att istället för att få en utskällning, så blev jag kallad till ett allvarligt samtal med honom och HR, och fick höra att jag var ett arbetsmiljöproblem för honom.

När vi har pratat om det mötet i efterhand så sa han att för det första är det inte alls sant att han inte bryr sig, för det andra så var mötet med HR något jag tvingade honom till. Ibland måste man orka göra såna saker i hans roll, och han hoppas han inte ska behöva göra så med mig igen.

För att förtydliga så var kollegan alltså min chef. Det var därför HR stöttade honom i mötet. Och som jag förstått det har han fått byta HR-support, eftersom den tidigare HR-supporten vägrade fortsätta jobba med honom. Denna är nyutexad och gör som han säger.

Just det där att han var chef, förstärker ju parallellen med parrelationer, där män ändå i någon mening är strukturellt överordnade (ofta tex tjänar mest, och när vi nu pratar om hemska män, så sitter de ju även på våldskapitalet).

Exakt samma sak lägger, enligt min mening, mer än 50% av ansvaret på honom, men vad hjälper det när han inte tar det.

 

[Hoarfrost]

Det är ändå bra om både man själv och andra kan lära sig av negativa erfarenheter. Jag har aldrig sett kopplingen till parrelationer förut, men @Mabuse beskrev nästan på detaljnivå min egen erfarenhet av en sådan (för många decennier sedan). Jag har redan skrivit till min kollega att jag vill att vi pratar ordentligt om det här när vi ses i augusti. Det här är kompetenshöjning för oss. Även om jag gärna låtit @Mabuse slippa må dåligt för min kompens skull, så att säga.

Intressant. Är du HR eller vad är det för kollega du ska prata med? Om du vill säga?

 

[Otherside]

Förlåt, men jag drar igen bl.a. parallellen med kvinnor som blivit utsatta för sexuellt övergrepp/våldtäkt ... och mannen vinner i rätten och går fri. Hur ska man som kvinna fungera efter det? Att mannen blev trodd fastän både han och hon vet vad som hände. Eller att han menar att det inte alls var ett övergrepp. Men för henne var det solklart. Men hon blir inte trodd. Tvärtom - skuldbelagd.

Förutom att få hjälp att gå vidare tänker jag att enda utvägen är att byta arbetsplats. Börja redan nu att leta. Jag förstår att detta är en unik arbetplats på något vis och värdefull i sig - vilket ju gör saken än värre.

Man kan ju hoppas lite att HAN självmant byter arbetsplats. Där kanske han inte får hållas utan konfronteras av arbetsledningen rätt omgående. En utopi, kanske...

 

[Palermo]

Intressant. Är du HR eller vad är det för kollega du ska prata med? Om du vill säga?

Jag är inte HR, men av olika skäl har jag en ganska stor roll i vår arbetsmiljögrupp, där jag särskilt samarbetar med en kollega som inte heller är HR.

Min arbetsplats är också sådan att mycket få byter jobb, pga hög specialisering.

 

[Mabuse]

Förlåt, men jag drar igen bl.a. parallellen med kvinnor som blivit utsatta för sexuellt övergrepp/våldtäkt ... och mannen vinner i rätten och går fri. Hur ska man som kvinna fungera efter det? Att mannen blev trodd fastän både han och hon vet vad som hände. Eller att han menar att det inte alls var ett övergrepp. Men för henne var det solklart.

Förutom att få hjälp att gå vidare tänker jag att enda utvägen är att byta arbetsplats. Börja redan nu att leta. Jag förstår att detta är en unik arbetplats på något vis och värdefull i sig - vilket ju gör saken än värre.

Man kan ju hoppas lite att HAN självmant byter arbetsplats. Där kanske han inte får hållas utan konfronteras av arbetsledningen rätt omgående. En utopi, kanske...

Som sagt skulle byte av arbetsplats för min del antingen innebära att lämna yrket, eller att långpendla till annan ort. En klar försämring för mig, och det är han inte värd.

Varken han eller jag kommer byta jobb. Vi kommer fortsätta på samma arbetsplats tills vi går i pension. Det här är ju också varför jag försökt vädja till honom att inte eskalera utan försöka lösa problemen - vi ska gå i de här korridorerna minst tio år till, det blir bara dåligt för båda om vi ligger i konflikt.

 

[Skojamindoja]

Måste ni ha kontakt/jobba nära ihop nu? Jag blir heller inte av med min plågoande, arbetsgivaren försökte bli av med personen i samband med bråket med den andra personen men hon är tillbaka igen. Det funkar för att vi inte måste jobba ihop, för att min chef vet om hur hon varit (han jobbade inte på arbetsplatsen när hon och jag jobbade tillsammans) och för att jag undviker henne som pesten. Jag trivs på arbetsplatsen för övrigt och vill inte ge henne att jag måste flytta på mig för att hon är en elak mobbare.

Du har fått massa bra tips redan. Prata hjälper. Det behöver inte vara med någon professionell. I början pratade jag bara med familjen. Sen med några få utvalda kollegor. Framför allt med den person som då också blev utsatt.

Det hjälper också att få höra att det inte är mig det är fel på. Det är inte normalt att få höra att man är värdelös på allt, för ful för att få en kille eller att alla andra på arbetsplatsen bjuds in till en privat fest utom jag. Hade inte en annan kollega försagt sig för att han trodde alla var bjudna hade jag inte ens fått veta att festen ägde rum. Satt någon annan i möte som drog ut på tiden till lunch väntade man. Var det mitt möte gick alla och åt utan att säga till. Allt orkestrerat av kollegan. Jag trodde till slut att jag var precis så kass som hon sa, för alla andra behandlade mig likadant för att inte hamna i onåd hos henne. Precis som i högstadiet.

Man måste våga prata om sånt här, för oftast är det många fler som är drabbade som inte vågar säga nått.

 

[Mabuse]

@Hoarfrost har jättebra strategier.

Jag blir, om än det kan framstå som helt empatistört, intresserad av att en sådan jobbupplevelse kan gå så djupt som du beskriver. Verkligen som ett monster till ex-man. Jag kommer att ha stor nytta av din erfarenhet i mitt arbete. Kanske är det ändå lite typ *tröstande" för dig.

Jag har tidigare aldrig sett parallellen till just hopplösa parrelationer. Jag har en sådan bakom mig som gav på nästan detaljnivå samma symtom, plus att jag blev lite strykrädd. (Men jag tar för givet att din kollega inte har varit våldsam. Då hade du ju kunnat polisanmäla.)

Absolut inte. Han har inte brutit mot några formella regler alls. Och han har säkrat upp uppåt att han har uppbackning.

Olämpligt? Alla dagar i veckan. Men inte olagligt.

Jag är själv lite chockad över att en arbetsrelation kunnat skaka om mig såpass. Men jag gick ju in i den med allt jag hade också. Jag skulle få det att funka, och när det inte gick så jobbade jag hårdare. Det skulle gå. Och vi jobbade väldigt tätt.

 

[Palermo]

Absolut inte. Han har inte brutit mot några formella regler alls. Och han har säkrat upp uppåt att han har uppbackning.

Olämpligt? Alla dagar i veckan. Men inte olagligt.

Jag är själv lite chockad över att en arbetsrelation kunnat skaka om mig såpass. Men jag gick ju in i den med allt jag hade också. Jag skulle få det att funka, och när det inte gick så jobbade jag hårdare. Det skulle gå. Och vi jobbade väldigt tätt.

Jag förstår det.

Jag har sett fall där tex någon kollega haft så mycket ångest över någon annan kollega att man inte velat öppna sin mail, inte svara i telefon och vid ett tillfälle kastat ut telefonen genom fönstret.

Så du är åtminstone inte helt ensam om din reaktion.

 

[Mabuse]

Jag förstår det.

Jag har sett fall där tex någon kollega haft så mycket ångest över någon annan kollega att man inte velat öppna sin mail, inte svara i telefon och vid ett tillfälle kastat ut telefonen genom fönstret.

Så du är åtminstone inte helt ensam om din reaktion.

Jag är ambivalent. Jag kan sakna de goda sidorna och de gånger vi jobbat bra tillsammans. Det är nästan som en drog, som man intellektuellt vet att man borde hålla sig borta från, men ändå kan ha abstinens från och längta till.

Det är väl också att om man tror på nån som säger att man är bra, och mår bra av det, då måste man i konsekvensens namn också tro på dem när de säger att man är jobbig. Och så slår man knut på sig för att sluta vara ”jobbig” i förhoppningen att få uppleva kicken av att man är bra igen. Om jag bara gör rätt, så kommer han tycka jag är bra igen, då kan jag lösa det här och allt blir bra… Men det gick inte att göra rätt. Jag kunde inte.

 

[Hoarfrost]

Jag är ambivalent. Jag kan sakna de goda sidorna och de gånger vi jobbat bra tillsammans. Det är nästan som en drog, som man intellektuellt vet att man borde hålla sig borta från, men ändå kan ha abstinens från och längta till.

Det är väl också att om man tror på nån som säger att man är bra, och mår bra av det, då måste man i konsekvensens namn också tro på dem när de säger att man är jobbig. Och så slår man knut på sig för att sluta vara ”jobbig” i förhoppningen att få uppleva kicken av att man är bra igen. Om jag bara gör rätt, så kommer han tycka jag är bra igen, då kan jag lösa det här och allt blir bra… Men det gick inte att göra rätt. Jag kunde inte.

Du gjorde nog egentligen rätt. Du var bra. Det är han som är problemet, inte du. Det var aldrig du.

 

[Palermo]

Jag är ambivalent. Jag kan sakna de goda sidorna och de gånger vi jobbat bra tillsammans. Det är nästan som en drog, som man intellektuellt vet att man borde hålla sig borta från, men ändå kan ha abstinens från och längta till.

Det är väl också att om man tror på nån som säger att man är bra, och mår bra av det, då måste man i konsekvensens namn också tro på dem när de säger att man är jobbig. Och så slår man knut på sig för att sluta vara ”jobbig” i förhoppningen att få uppleva kicken av att man är bra igen. Om jag bara gör rätt, så kommer han tycka jag är bra igen, då kan jag lösa det här och allt blir bra… Men det gick inte att göra rätt. Jag kunde inte.

Du ser hur mycket det där liknar när någon har förhålladekriser här på buke? De skriver "våra bra stunder är bra". Någon svarar "det ska inte vara bra stunder, det ska vara en grundläggande trygghet (el dyl)". De hänger kvar, för att få de bra stunderna. De vill ha fler av dem. Slår knut på sig själva för att vara mannen till lags.

Men hur bra ÄR en bra stund som man slagit knut på sig själv för?

Jag tror på att din kollega är ett vandrande arbetsmiljöproblem. Och det kan du inte ändra på i relation till dig själv, särskilt inte när han är överordnad.

Det ganska osannolika alternativet är att ni båda är helt ok, med lite fel och brister som vi alla, och just ni är endålig matchning. I alla fall jag känner fullt vettiga personer, och jag vill tro att jag är en sådan också, som jag helt enkelt inte passar ihop med. Men på den info jag har, tror jag inte så i det här fallet. Och även om det är vad det handlar om, kvarstår att han är överordnad. Om någon, är det han som ska slå knut på sig.

 

[Mabuse]

Du ser hur mycket det där liknar när någon har förhålladekriser här på buke? De skriver "våra bra stunder är bra". Någon svarar "det ska inte vara bra stunder, det ska vara en grundläggande trygghet (el dyl)". De hänger kvar, för att få de bra stunderna. De vill ha fler av dem. Slår knut på sig själva för att vara mannen till lags.

Men hur bra ÄR en bra stund som man slagit knut på sig själv för?

Jag tror på att din kollega är ett vandrande arbetsmiljöproblem. Och det kan du inte ändra på i relation till dig själv, särskilt inte när han är överordnad.

Det ganska osannolika alternativet är att ni båda är helt ok, med lite fel och brister som vi alla, och just ni är endålig matchning. I alla fall jag känner fullt vettiga personer, och jag vill tro att jag är en sådan också, som jag helt enkelt inte passar ihop med. Men på den info jag har, tror jag inte så i det här fallet. Och även om det är vad det handlar om, kvarstår att han är överordnad. Om någon, är det han som ska slå knut på sig.

Han har en del saker som gör det svårt att ha honom som chef. En sån sak är att han tenderar att hålla med den han pratar med. Det innebär att man kan diskutera ett problem och komma överens om A med honom. Sen pratar han med någon annan, och bestämmer B. Så man kan aldrig lita på att tagna beslut står sig. Naturligtvis kan det vara så att man får ny information, och inser att B är ett bättre val än A, men då tänker jag att man får återkomma till person 1 och säga ”Jag har fått ny information, jag tror att B blir bättre”. Det händer inte, utan då soloseglar han och ändrar sig t ex på sittande möte. Fast man kommit överens innan.

En annan sak är att han håller på information och inte återkopplar. Det blir ett problem särskilt när något dyker upp som kräver att han som chef löser det. Det kan t ex vara en rekrytering eller en arbetsuppgift som ska omfördelas, den kan man inte lösa som medarbetare för man har inte befogenhet. Man ber honom lösa, han ignorerar. Man frågar igen, inget verkar hända. Under tiden får man växande ångest över problemet, som ju kvarstår. Till slut försöker man lösa det själv med kollegors hjälp, för att inte allt ska gå i diket. Då uppdagas att det där hade han löst, han har bara inte berättat det. Så man har legat vaken helt i onödan, för han har inte orkat delge ens den goda nyheten.

Är det information som han tror man kommer reagera negativt på, så håller han sig undan helt och hållet. Svarar inte i telefon, jobbar hemifrån och ignorerar mail.

En tredje är att han skottar arbete nedåt, inte genom order utan att han står inför uppgiften som ska göras och antingen ignorerar eller säger ”Vojne vojne! Hur ska det här lösas?!?” tills man kliver in och fixar. Det gör att den vars uppgift det är att stötta honom, om det är en ansvarstagande person, jobbar ihjäl sig.

Dedär sakerna gör att det ofta blir konflikter med den som ska jobba nära, om det är en person som tar ansvar och är mån om att göra ett bra jobb. Han tycker inte om när folk blir arga eller kritiserar honom, så då hamnar man i frysboxen. Ingen information, ingen kontakt, uteslutning. Och så är samarbetsproblemen ett faktum. Igen.

Han skulle nog säga att det är ditt alternativ B. Vi är för olika. Fast jag skulle säga att visst, det finns olikheter, men i grunden har vi bra kemi. Vi kan utan problem prata bort en kväll över par öl, vi har i regel kul när vi jobbar på en uppgift tillsammans. Det går snabbt och brukar bli bra. Vi är sällan oense i sak, och har ganska lika åsikter om vad som är rätt och fel för verksamheten. När jag pratat med andra som lämnat så har de ledsnat långt tidigare, och inte kämpat hälften så hårt som jag. Hade vi inte passat rätt bra ihop, så hade det varit mycket enklare att gå. Då hade jag nog inte ens tackat ja i första läget.

Nära samarbeten är ofta inte helt utan komplikationer, enligt min erfarenhet. Man får se både goda och dåliga sidor hos varandra, men orkar man hänga i så kan det vara värt det. I slutänden har man en stabil grund att stå på, man vet vart man har varandra, och kan luta sig mot det. Det var dit jag hoppades att vi skulle komma, men det gick inte.

 

[Thaliaste]

@Mabuse
Jag tycker också att det låter väldigt likt det man brukar beskriva främst i kärleksrelationer där ena parten har ett, medvetet eller omedvetet, manipulativt beteende. Det börjar fantastiskt, relationen funkar bra och man känner sig värdefull i den andres ögon. Men med tiden vänds det till att personen får hela relationen att kretsa kring hen själv och partnerns behov och åsikter är inte längrei ntressanta, och man börjar anpassa sig för att få tillbaka hen till hur hen var när det började. För då var det ju så bra, och har det varit så, så borde det gå att komma tillbaka dit. Men det går inte, om personen i fråga är en person som skapar, medvetet eller omedvetet, destruktiva relationer och inte inser det själv eller inte vill eller förmår att göra något åt det.

Min uppfattning är att det inte alltid är med avsikt som människor blir manipulativa, utan det kan nog också vara något man gör och fortsätter med för att det är det sätt man lärt in, och som kortsiktigt har funkat (delvis, för detärjuintesant egentligen). För den som drabbas av det så spelar det ingen roll att det inte är avsiktligt, det bryter ner en ändå och man kommer inte att kunna få den andre personen att ändra sitt beteende om hen saknar självinsikt.

Är det sorg över det fantastiska nya jobbet som inte blev som tänkt, eller besvikelse över att du inte "lyckats" samarbeta med den här personen, som känns jobbigast? Är du rädd att andra tycker och tänker om dig, som han har sagt? Kände du till att han är svår att samarbeta med och/eller att många hade slutat tidigare, eller kom det som en överraskning?

 

[Mabuse]

@Mabuse
Jag tycker också att det låter väldigt likt det man brukar beskriva främst i kärleksrelationer där ena parten har ett, medvetet eller omedvetet, manipulativt beteende. Det börjar fantastiskt, relationen funkar bra och man känner sig värdefull i den andres ögon. Men med tiden vänds det till att personen får hela relationen att kretsa kring hen själv och partnerns behov och åsikter är inte längrei ntressanta, och man börjar anpassa sig för att få tillbaka hen till hur hen var när det började. För då var det ju så bra, och har det varit så, så borde det gå att komma tillbaka dit. Men det går inte, om personen i fråga är en person som skapar, medvetet eller omedvetet, destruktiva relationer och inte inser det själv eller inte vill eller förmår att göra något åt det.

Min uppfattning är att det inte alltid är med avsikt som människor blir manipulativa, utan det kan nog också vara något man gör och fortsätter med för att det är det sätt man lärt in, och som kortsiktigt har funkat (delvis, för detärjuintesant egentligen). För den som drabbas av det så spelar det ingen roll att det inte är avsiktligt, det bryter ner en ändå och man kommer inte att kunna få den andre personen att ändra sitt beteende om hen saknar självinsikt.

Är det sorg över det fantastiska nya jobbet som inte blev som tänkt, eller besvikelse över att du inte "lyckats" samarbeta med den här personen, som känns jobbigast? Är du rädd att andra tycker och tänker om dig, som han har sagt? Kände du till att han är svår att samarbeta med och/eller att många hade slutat tidigare, eller kom det som en överraskning?

Ja, absolut, det är det mönstret.

Vad gäller vad som är sorgen, så är det väl alltihop. Det är en sorg att ge upp själva jobbet, som jag till min egen förvåning hade nån sorts fallenhet för. Jag har aldrig jobbat med sånt förut, men av nån anledning så kunde jag göra det väldigt bra. Lite som att upptäcka en superkraft man inte visste att man hade.

Jag var glad över det nya samarbetet med kollegan, jag har haft svårt att hitta folk som är roliga att jobba med på min arbetsplats (bytte dit för kanske tio år sen, från en annan där jag trivdes jättebra, men fick ett erbjudande om tjänst jag inte kunde tacka nej till), och det var kul att jobba tillsammans mer, mitt vanliga jobb är väldigt mycket ensamjobb. Så det är sorg att det som var så bra gick i stöpet.

Jag var först orolig över att andra kollegor skulle se mig som ett misslyckad och svag för att jag gav upp, eller som en inkompetent bråkstake som inte kan samarbeta. Tack och lov är det inte alls de reaktionerna jag har fått. De beklagar att jag slutade, men förstår.

Jag visste att det varit en konflikt av något slag, men inga detaljer. Jag trodde på honom när han sa att de andra varit omöjliga. Detaljerna har jag egentligen fått veta först nu i efterhand.

 

[Thaliaste]

Ja, absolut, det är det mönstret.

Vad gäller vad som är sorgen, så är det väl alltihop. Det är en sorg att ge upp själva jobbet, som jag till min egen förvåning hade nån sorts fallenhet för. Jag har aldrig jobbat med sånt förut, men av nån anledning så kunde jag göra det väldigt bra. Lite som att upptäcka en superkraft man inte visste att man hade.

Jag var glad över det nya samarbetet med kollegan, jag har haft svårt att hitta folk som är roliga att jobba med på min arbetsplats (bytte dit för kanske tio år sen, från en annan där jag trivdes jättebra, men fick ett erbjudande om tjänst jag inte kunde tacka nej till), och det var kul att jobba tillsammans mer, mitt vanliga jobb är väldigt mycket ensamjobb. Så det är sorg att det som var så bra gick i stöpet.

Jag var först orolig över att andra kollegor skulle se mig som ett misslyckad och svag för att jag gav upp, eller som en inkompetent bråkstake som inte kan samarbeta. Tack och lov är det inte alls de reaktionerna jag har fått. De beklagar att jag slutade, men förstår.

Jag visste att det varit en konflikt av något slag, men inga detaljer. Jag trodde på honom när han sa att de andra varit omöjliga. Detaljerna har jag egentligen fått veta först nu i efterhand.

Då tänker jag att du i alla fall inte behöver vara så orolig för att andra skulle se dig som inkompetent eller svag. Det sitter "bara" i ditt huvud så det är det du behöver stärka upp igen. Minns inte om du skrivit något om det, men jag tänker att det kan vara en skillnad i om du tidigare haft en positiv självkänsla och gott självförtroende, och det nu tillfälligt vacklar, eller om du brottats med negativa tankar och känslor kring dig själv och det var toppen som kom med det nya jobbet som var det tillfälliga.

Hur som, så tänker jag att du behöver vara snäll mot dig själv efter det som hänt, det är inget ovanligt eller svagt i att komma ut som torktumlad när man lämnar en sån här typ av relation, oavsett om det gällde kärlek eller jobb. Kanske tillkommer en extra komponent i sorgen, skammen och känslan av misslyckande när det gäller arbete, för jag tror att man gärna tänker att allt ska gå att lösa "bara man är professionell". När det gäller kärleksrelationer så är det ju mer en grundförutsättning att det handlar om känslor och personligheter, men när det gäller jobb kanske vi ibland har lite för stor tilltro till att det alltid ska gå att lösa, med möten, med någon chef, med någon HR-avdelning, med något fackförbund, och med mer möten.

Men ibland är det enda man kan göra för att skydda sig själv från att bli ännu mer nedbruten och en sämre version av sig själv, att lämna. Både i kärlek och i arbete. Det är inte svagt, det är konstruktivt. Ingen tjänar på att man försöker och försöker tills att man bara är en spillra av sig själv.

Vad som hjälper dig tillbaka efter sorgen, beror nog på vad som brukar funka för dig. Antingen ser du det som en stor sorg efter ett fantastiskt roligt jobb, och du behandlar den som andra sorger.

Eller så ser du mer utifrån perspektivet att det faktiskt inte var så fantastiskt, som det verkade. Som att hitta det fantastiska huset, till ett fantastiskt pris, och man gläds åt att man lyckades köpa det innan någon annan köpte det. Tills man upptäcker att det ligger i ett mygghål, och det är därför det var så svårsålt. Eller de fantastiska kontrollerande männen, som skulle vara så fantastiska...om de bara inte var så kontrollerande.

Nu fick du prova jobbet, som blev ledigt tack vare samma anledning som också gör att även du nu lämnat. Det är såklart väldigt tråkigt att det inte blev så bra som det kunde blivit, men med tanke på hur starkt denna erfarenhet har påverkat dig så kanske det ändå är något positivt i att du inte stannat och trasats sönder ännu mer? De upptäckter du gjort om dina egna förmågor tar du med dig, och kan förhoppningsvis ha nytta av under de år du har kvar i arbetslivet!

 

[Tantan]

Nej, min bedömning är att det inte är lämpligt att han har personalansvar. Jag delar den bedömningen med facket och personalchefen. Men nu är det som det är, han har personalansvar.

Min nuvarande chef känner till problemet, men kan inget göra. Det är som det är.

Det är svårt. Min kollega som var sådan var ökänt svår, men i början kändes det som om allt hon gjorde var omsorg om mig och vår gemensamma arbetsuppgift. Vi delade mailkorg så jag fick ofta feedback på mail jag skrev. Av omtanke. Hon ringde när jag var ledig. För det var ju så mycket spännande kring jobbet. Vi åt lunch ihop. För det var ju så trevligt. Till slut insåg jag att allt handlade om kontroll, svartsjuka och att hon ville styra. Hon kröp under skinnet på mig, det var intensivt och vi var ett otroligt bra team sett till resultat men det var totalt ohälsosamt för mig. Jag tror du vinner på att se det som en destruktiv relation, du kunde inte göra rätt. När såna personer är nöjda med en är man mitt i rampljuset, man är BRA. När de tröttnar hamnar man i kylan och är inte vatten värd. Det är inte för att man gjort fel, de har bara tröttnat. Att den här mannen är chef gör det mer komplext men det han reagerade mest på var nog att du försökte markera dina gränser.

 

[Mabuse]

Då tänker jag att du i alla fall inte behöver vara så orolig för att andra skulle se dig som inkompetent eller svag. Det sitter "bara" i ditt huvud så det är det du behöver stärka upp igen. Minns inte om du skrivit något om det, men jag tänker att det kan vara en skillnad i om du tidigare haft en positiv självkänsla och gott självförtroende, och det nu tillfälligt vacklar, eller om du brottats med negativa tankar och känslor kring dig själv och det var toppen som kom med det nya jobbet som var det tillfälliga.

Hur som, så tänker jag att du behöver vara snäll mot dig själv efter det som hänt, det är inget ovanligt eller svagt i att komma ut som torktumlad när man lämnar en sån här typ av relation, oavsett om det gällde kärlek eller jobb. Kanske tillkommer en extra komponent i sorgen, skammen och känslan av misslyckande när det gäller arbete, för jag tror att man gärna tänker att allt ska gå att lösa "bara man är professionell". När det gäller kärleksrelationer så är det ju mer en grundförutsättning att det handlar om känslor och personligheter, men när det gäller jobb kanske vi ibland har lite för stor tilltro till att det alltid ska gå att lösa, med möten, med någon chef, med någon HR-avdelning, med något fackförbund, och med mer möten.

Men ibland är det enda man kan göra för att skydda sig själv från att bli ännu mer nedbruten och en sämre version av sig själv, att lämna. Både i kärlek och i arbete. Det är inte svagt, det är konstruktivt. Ingen tjänar på att man försöker och försöker tills att man bara är en spillra av sig själv.

Vad som hjälper dig tillbaka efter sorgen, beror nog på vad som brukar funka för dig. Antingen ser du det som en stor sorg efter ett fantastiskt roligt jobb, och du behandlar den som andra sorger.

Eller så ser du mer utifrån perspektivet att det faktiskt inte var så fantastiskt, som det verkade. Som att hitta det fantastiska huset, till ett fantastiskt pris, och man gläds åt att man lyckades köpa det innan någon annan köpte det. Tills man upptäcker att det ligger i ett mygghål, och det är därför det var så svårsålt. Eller de fantastiska kontrollerande männen, som skulle vara så fantastiska...om de bara inte var så kontrollerande.

Nu fick du prova jobbet, som blev ledigt tack vare samma anledning som också gör att även du nu lämnat. Det är såklart väldigt tråkigt att det inte blev så bra som det kunde blivit, men med tanke på hur starkt denna erfarenhet har påverkat dig så kanske det ändå är något positivt i att du inte stannat och trasats sönder ännu mer? De upptäckter du gjort om dina egna förmågor tar du med dig, och kan förhoppningsvis ha nytta av under de år du har kvar i arbetslivet!

Många kloka tankar, tack!

Jag tror att det kan vara precis som du beskriver. Hade det varit en kärleksrelation så hade det ju solklart varit helt rätt att lämna om den var såhär. Men åtminstone på mitt jobb så är det superviktigt att kunna jobba med alla. Att inte vara en strulpelle och bråkmakare som skapar konflikter, utan tvärtom en smidig typ som gör alla nöjda. Särskilt som kvinna.

Ingen tycker ju däremot att man borde kunna leva med alla. Så att lämna en kärleksrelation för att det inte funkar är ju snarare vettigt.

 

[Niyama]

Det ska gå att skriva egenremiss till VC och få välja privat psykolog, så bara för att de inte tar emot dig betyder det inte att du inte kan gå till någon annan.

Det beror på vilken region man tillhör (men du kanske har koll på TS region?).

 

[tanten]

...
När jag har blivit arg på honom är det ett tecken på min labilitet. När han har blivit arg på mig är det mitt fel, för jag har tvingat honom att bli arg på jobbet, vilket han inte vill. Han vill ha lugn och ro på jobbet, och jag har hindrat det.

Visste jag inte att detta handlade om en kollega kunde jag trott att det var en psykiskt misshandlande partner. Och direkt hojtat Dumpa!

Tvi och fy.

 

[Palermo]

Han har en del saker som gör det svårt att ha honom som chef. En sån sak är att han tenderar att hålla med den han pratar med. Det innebär att man kan diskutera ett problem och komma överens om A med honom. Sen pratar han med någon annan, och bestämmer B. Så man kan aldrig lita på att tagna beslut står sig. Naturligtvis kan det vara så att man får ny information, och inser att B är ett bättre val än A, men då tänker jag att man får återkomma till person 1 och säga ”Jag har fått ny information, jag tror att B blir bättre”. Det händer inte, utan då soloseglar han och ändrar sig t ex på sittande möte. Fast man kommit överens innan.

En annan sak är att han håller på information och inte återkopplar. Det blir ett problem särskilt när något dyker upp som kräver att han som chef löser det. Det kan t ex vara en rekrytering eller en arbetsuppgift som ska omfördelas, den kan man inte lösa som medarbetare för man har inte befogenhet. Man ber honom lösa, han ignorerar. Man frågar igen, inget verkar hända. Under tiden får man växande ångest över problemet, som ju kvarstår. Till slut försöker man lösa det själv med kollegors hjälp, för att inte allt ska gå i diket. Då uppdagas att det där hade han löst, han har bara inte berättat det. Så man har legat vaken helt i onödan, för han har inte orkat delge ens den goda nyheten.

Är det information som han tror man kommer reagera negativt på, så håller han sig undan helt och hållet. Svarar inte i telefon, jobbar hemifrån och ignorerar mail.

En tredje är att han skottar arbete nedåt, inte genom order utan att han står inför uppgiften som ska göras och antingen ignorerar eller säger ”Vojne vojne! Hur ska det här lösas?!?” tills man kliver in och fixar. Det gör att den vars uppgift det är att stötta honom, om det är en ansvarstagande person, jobbar ihjäl sig.

Dedär sakerna gör att det ofta blir konflikter med den som ska jobba nära, om det är en person som tar ansvar och är mån om att göra ett bra jobb. Han tycker inte om när folk blir arga eller kritiserar honom, så då hamnar man i frysboxen. Ingen information, ingen kontakt, uteslutning. Och så är samarbetsproblemen ett faktum. Igen.

Han skulle nog säga att det är ditt alternativ B. Vi är för olika. Fast jag skulle säga att visst, det finns olikheter, men i grunden har vi bra kemi. Vi kan utan problem prata bort en kväll över par öl, vi har i regel kul när vi jobbar på en uppgift tillsammans. Det går snabbt och brukar bli bra. Vi är sällan oense i sak, och har ganska lika åsikter om vad som är rätt och fel för verksamheten. När jag pratat med andra som lämnat så har de ledsnat långt tidigare, och inte kämpat hälften så hårt som jag. Hade vi inte passat rätt bra ihop, så hade det varit mycket enklare att gå. Då hade jag nog inte ens tackat ja i första läget.

Nära samarbeten är ofta inte helt utan komplikationer, enligt min erfarenhet. Man får se både goda och dåliga sidor hos varandra, men orkar man hänga i så kan det vara värt det. I slutänden har man en stabil grund att stå på, man vet vart man har varandra, och kan luta sig mot det. Det var dit jag hoppades att vi skulle komma, men det gick inte.

Jag är så säker jag kan vara på stt det är han som är problemet här. Inte du. Inte kombon av er. Jag tänker på de lilla terrier din man associerade till, när jag läser att han gömmer sig när han borde delge information som inte är önskad. Den känslan kan jag också relatera till: jag får impulser att "gömma mig under skrivbordet" några gånger om året. Men sen tar jag tag i det där jobbiga, för jag vet ändå att det blir värre annars. Han, gissar jag friskt, tycker nog mest attdet är orättvist mot honom att behöva förmedla tråkig information, som han inte kan påverka. (Mellanchefens lott i livet, typ. Det är frivilligt att bli/vara mellancef.)