B
Bollibomparules
Jag som mamma och boförälder har en tonåring som snart är 16 som vill flytta till sin pappa. Det känns som om hjärtat ska brista. Försök att ha överseende om jag är rörig då jag skriver.
Det jag är mest upprörd över är att pappan inledningsvis har sagt att "Vi (han + fru + deras 2 småpojkar) kan inte flytta in i den här nya lägenheten om inte du bor hos oss, för utan att du bor här så har vi inte råd." Sen är jag också sårad och upprörd över att jag "väger så lätt" i det här sammanhanget. Dottern är en skötsam tjej som vill satsa på skolan och tycker att det är spännande med den nya miljön. (Tidigare har hon fått stora skälvan varje gång då skolan startar.)
Jag föreslog växelvis boende för dottern och dottern verkade acceptera, men nu har pappan sagt att "Nä, men det är för lång väg för dig in till gymnasiet från där mamma bor så du kommer inte ha tid." Dottern har precis börjat gymnasiet. Dottern sa senast att det nog skulle bli som hennes pappa hade resonerat. Jag bor max 2 mil från tätorten och det går bra med bussar + att dotterns närmaste vänner bor där jag bor. Jag bor med min sambo, dotterns helbror och min och min sambos son i ett hus i ett villaområde på landet. (Ja, jag vet att man kan tänka "Ja, men där har vi det! Hur lockande är inte ett rum i en lägenhet inne i stan mot ett rum i en villa på landsbygden." Men vi har det lugnt och fint tycker jag.)
Jag vill nog lätta lite på ångesttrycket och oron i övrigt och be om råd hur jag ska tänka för att härda ut eller för att kämpa. Pappan är inte dum eller så, en bra pappa, men jag känner att allt inte gått direkt rätt till. Jag och min dotter har i princip aldrig bråkat. Det är jag som har resonerat och lyssnat på henne då hon har haft ångest för något problem i skolan, jag har skjutsat till och från idrotter och så och vakat o s v. Min tanke är att det kanske inte är bra för henne att bryta upp helt och flytta till pappa på heltid och bara komma till mig på helger. Pappan har varit deprimerad i snart ett år, är på bättringsvägen hoppas jag, men man kan aldrig veta hur det är med äktenskapet deras. Kanske är det på upphällningen om en månad då flytten till nya lägenheten äger rum. (Jag vill inte måla
på väggen, men vill inte heller hasta på för mycket.)
Vad tycker ni kloka på Buke? Ska jag resonera som så att "Släpp annars förlorar du"? Eller ska jag lita på min intuition att jag som mamma fortfarande spelar roll? Men hur ska jag göra då? Jag känner mig så handlingsförlamad, men ändå så oerhört ledsen, förbannad och sårad. Jag är rädd att jag säger något som jag kommer/kan få ångra.
Jag kan knappast vara ensam om det här - jag har kollat trådar här på Buke, men inte funnit någon som har tagit upp det här. Jag hoppas att någon har orkat att läsa och vill försöka hjälpa mig att bena ut ett och annat.
Det jag är mest upprörd över är att pappan inledningsvis har sagt att "Vi (han + fru + deras 2 småpojkar) kan inte flytta in i den här nya lägenheten om inte du bor hos oss, för utan att du bor här så har vi inte råd." Sen är jag också sårad och upprörd över att jag "väger så lätt" i det här sammanhanget. Dottern är en skötsam tjej som vill satsa på skolan och tycker att det är spännande med den nya miljön. (Tidigare har hon fått stora skälvan varje gång då skolan startar.)
Jag föreslog växelvis boende för dottern och dottern verkade acceptera, men nu har pappan sagt att "Nä, men det är för lång väg för dig in till gymnasiet från där mamma bor så du kommer inte ha tid." Dottern har precis börjat gymnasiet. Dottern sa senast att det nog skulle bli som hennes pappa hade resonerat. Jag bor max 2 mil från tätorten och det går bra med bussar + att dotterns närmaste vänner bor där jag bor. Jag bor med min sambo, dotterns helbror och min och min sambos son i ett hus i ett villaområde på landet. (Ja, jag vet att man kan tänka "Ja, men där har vi det! Hur lockande är inte ett rum i en lägenhet inne i stan mot ett rum i en villa på landsbygden." Men vi har det lugnt och fint tycker jag.)
Jag vill nog lätta lite på ångesttrycket och oron i övrigt och be om råd hur jag ska tänka för att härda ut eller för att kämpa. Pappan är inte dum eller så, en bra pappa, men jag känner att allt inte gått direkt rätt till. Jag och min dotter har i princip aldrig bråkat. Det är jag som har resonerat och lyssnat på henne då hon har haft ångest för något problem i skolan, jag har skjutsat till och från idrotter och så och vakat o s v. Min tanke är att det kanske inte är bra för henne att bryta upp helt och flytta till pappa på heltid och bara komma till mig på helger. Pappan har varit deprimerad i snart ett år, är på bättringsvägen hoppas jag, men man kan aldrig veta hur det är med äktenskapet deras. Kanske är det på upphällningen om en månad då flytten till nya lägenheten äger rum. (Jag vill inte måla
på väggen, men vill inte heller hasta på för mycket.)Vad tycker ni kloka på Buke? Ska jag resonera som så att "Släpp annars förlorar du"? Eller ska jag lita på min intuition att jag som mamma fortfarande spelar roll? Men hur ska jag göra då? Jag känner mig så handlingsförlamad, men ändå så oerhört ledsen, förbannad och sårad. Jag är rädd att jag säger något som jag kommer/kan få ångra.
Jag kan knappast vara ensam om det här - jag har kollat trådar här på Buke, men inte funnit någon som har tagit upp det här. Jag hoppas att någon har orkat att läsa och vill försöka hjälpa mig att bena ut ett och annat.
