Hur komma över obefogad rädsla

[Halcyon]

Rädd för kliva på rulltrappor, gärna i nedgående ritkning och allra helst lååånga. Kommer från liten stad och då inga större problem ta omvägar. Valde alltid ta hiss eller fast trappa om det fanns.

Nu bor och jobbar i Stockholm, dessutom i Tunnelbanan. Mardrömmen för mig, typ. Jag tog helt enkelt tag i det och åkte ner en dag i lång rulltrappa i Solna Centrum, och "var här jag va rädd förr?" och sen åker de flesta.
Fortfarande har lite smått avsky åka de, kliver på som en ovan rulltrappsåkare (båda händerna på handledarna och kikar på rulltappan när ska kliva på), men jag gör det är viktigaste för mig

 

[Scar]

Jag har ett mål som jag verkligen vill genomföra. Och fler mål som jag undviker pga min räsdsla.

Problemet är att jag har en totalt obefogad rädsla som hindrar mig. Det jag är rädd för är dessutom något som verkligen intresserar mig, så jag har läst och sett mycket material i ämnet. Jag vet med mig att min rädsla är totalt obefogad, ändå kan jag nästan få panik när jag tränar inför mitt mål.

Jag försöker tänka Stopp, det finns ingen möjlighet att detta kan inträffa, det är faktiskt omöjligt, ändå sprider sig räslan okontrollerat i kroppen.

Jag är så rädd att jag inte liksom kan träna på rädslan, så det är svårt att bli bättre. Dessutom kan det bli lite farligt om jag får panik så vet inte riktigt hur jag ska träna.

Detta är egentligen något som jag varit rädd för hela livet, men aldrig varit tvungen att ta tag i, förrän nu, om jag vill genomföra mittmål.
Är det någon som blivit av med en rädsla på "gamla dar"?? Tips?

Man ska utsätta sig för det man är obefogat rädd för och successivt öka "dosen". Med tiden minskar då rädslan.

 

[Monkie]

Fobi klassas det som (som jag förstått det) när rädslan är så stark att den hindrar dig att leva ett normalt liv och göra det du vill, och utifrån vad du skrivit i tråden så uppfyller du det. Det behöver inte vara något som du ens går och tänker på dagligen, bara det är ett hinder för dig.

Det är en slags KBT. Jag hade en session i veckan på 1-2 timmar med aktiv exponering, och sedan fick jag tankeövningar och annat att jobba med själv.

Det här med om det är lätt eller svårt att exponera har nog inte så mycket att göra med vad en är rädd för, utan hur rädslan ter sig. Min rädsla var (skäms fortfarande) en typ av leddjur som inte finns i Sverige. Mycket specifik rädsla som jag inte trillade över så ofta, men den hindrade mig från att åka utomlands, fick mig att kolla bakom tavlor m.m. i hotellrum, och såklart gick stressen igång bara jag föreställde mig det här djuret i närhet till mig. Samtidigt så kunde jag se bilder och film utan problem, kunde läsa på om det och så vidare.

Just det där med att lära sig mer om det som skrämmer en fick jag veta är lite farligt; det är bra så länge du kan använda kunskapen och vända den i huvudet till att få det du är rädd för att se mindre farligt ut, men om du redan har en fobi så är risken att det du lär dig istället passas in i din förvrängda tankevärld. Tänker t.ex. på det du skrev längre upp om sälar, där har din rädsla valt ut information som stöttar din fobi, istället för att ta till sig kunskap som visar att hajar inte vill äta människor alls, även i vatten där det finns massor av dem. Fobispecialisterna kan hjälpa dig att vrida på ditt tankesätt där, så att du lär dig "rätt" saker.

Det viktiga i sån terapi är att vara ärlig och tydlig. Förklara väldigt specifikt när du blir rädd och för vad, vad du vill kunna uppnå som rädslan hindrar dig från, och framför allt att vara ärlig med när du inte är rädd. Exponeringen fungerar ju inte om du inte faktiskt blir rädd!

Intressant! Javisst är det så att hjärnan förvränger på ett sjukt sätt!

Gick terapin ut på att du skulle tänka att det är osannolikt att djuren dyker upp, eller hur du ska hantera/känna om de dyker upp?

Jag är lite rädd för att det inte ska gå att övertyga mig om att det är omöjligt att stöta på en haj, även fast jag rent intellektuellt inser att det är extremt osannolikt. Det fiskades ju upp en rävhaj utanför Danmark förra året, och pigghaj, sillhaj och brugd finns också plus att det skrivits artiklar om att vithaj kan komma hit. I och för sig skulle jag kunna tänka mig att det är faktiskt är 0% risk att en haj dyker upp i bassängen så man kanske får börja terapin där .

 

[Monkie]

I havet kan du pusha dig under trygga former med att sätta dig på botten där det är grunt (först på huk om sitta känns för läskigt) och så småningom sänka ner dig där det är lite djupare. Då övar du under väldigt trygga förhållanden. Du kan alltid ställa dig upp om du känner för stort obehag.

Det klarar jag utan problem, om det är tillräckligt grunt och inte för grumligt, men det kan nog ändå vara en trigger för att sätta igång rädslan så klart värt ett träna på!

 

[Nahar]

Intressant! Javisst är det så att hjärnan förvränger på ett sjukt sätt!

Gick terapin ut på att du skulle tänka att det är osannolikt att djuren dyker upp, eller hur du ska hantera/känna om de dyker upp?

Jag är lite rädd för att det inte ska gå att övertyga mig om att det är omöjligt att stöta på en haj, även fast jag rent intellektuellt inser att det är extremt osannolikt. Det fiskades ju upp en rävhaj utanför Danmark förra året, och pigghaj, sillhaj och brugd finns också plus att det skrivits artiklar om att vithaj kan komma hit. I och för sig skulle jag kunna tänka mig att det är faktiskt är 0% risk att en haj dyker upp i bassängen så man kanske får börja terapin där .

Poängen är inte att övertyga dig om att det är omöjligt att stöta på en haj. De här terapeuterna har stora resurser och bra kontaktnät. Vet inte var du bor men troligtvis kommer terapin sluta med att du får besöka ett akvarium och där interagera med hajarna på ett säkert sätt. Jag fick träffa mitt rädsledjur på väldigt nära håll på ett terrarium. Fick inte hålla rakt i handen då djuret ÄR giftigt, men fick mata, öppna och stänga buren, hänga med det tills det kändes okej. Kan tänka mig att är de tillmötesgående på akvariet kanske du simmar med hajar i slutet av terapin - och efter det blir nog havet inte så svårt!

Sen ska jag vara ärlig med att såklart kommer tankarna komma i framtiden, rädslan liksom knackar på och frågan om den får komma in. Då brukar jag självexponera mig, nu när jag vet. Så om jag t.ex. är i ett hotellrum och vill titta bakom möbler och under mattor så kan jag nu lägga mig på golvet och blunda och vänta tills impulsen att kolla gått över. Så du kommer säkert att simma i havet och tänka "nej, hajar!". Då kanske du får dyka, ligga kvar tills rädslan gått över, simma längre ut. Bara aldrig ge efter.

 

[ekra]

Intressant! Javisst är det så att hjärnan förvränger på ett sjukt sätt!

Gick terapin ut på att du skulle tänka att det är osannolikt att djuren dyker upp, eller hur du ska hantera/känna om de dyker upp?

Jag är lite rädd för att det inte ska gå att övertyga mig om att det är omöjligt att stöta på en haj, även fast jag rent intellektuellt inser att det är extremt osannolikt. Det fiskades ju upp en rävhaj utanför Danmark förra året, och pigghaj, sillhaj och brugd finns också plus att det skrivits artiklar om att vithaj kan komma hit. I och för sig skulle jag kunna tänka mig att det är faktiskt är 0% risk att en haj dyker upp i bassängen så man kanske får börja terapin där .

Kanske går det så småningom att vara lite rationell med att varken pigg eller sillhaj ger sig på människor och att inte heller Brugden gör det. Och att det (väl?) är väldigt sällsynt att stöta på någonsomhelst av de arterna?

Brugden må vara stor med ett stort gap, men den har väldigt små tänder och äter plankton och de hittar den väl inte inne vid en badstrand utan behöver större djup.

 

[Seabaz]

Skäms för att skriva det, men jag är rädd för hajar . De existerar ju varken i Sverige eller i bassänger, så rädslan är verkligen inte befogad. Jag kan hantera det på grunt vatten, men när jag kommer ut på djupare vatten tar rädslan över fast att jag försöker resonera med mig själv.

Här är en till som är väldigt rädd för hajar. Jag bor i Australien på en ö innanför stora barriärrevet och vi har massor med coola snorkel och dyk ställen här.
Tanken på hajar stoppar mig.
Jag har blivit erbjuden gratis dykkurs till och med men jag är så rädd för (hajar i) djupt vatten att jag tackar nej.

Snorkling har jag jobbat i år på. Sedan jag skaffa en full face mask har det blivit bättre men jag vågar fortfarande inte snorkla där jag inte ser botten under mig. Samt panikkänslor ligger och lurar.

Här finns det hajar. Och flera personer har dött redan i år av hajattacker (inte här men i Australien som så). Ändå är ju risken så liten att den är i stort sett obefogad.
Men 100% säker är du ju bara om du stannar på land.

Vet inte hur du ska kunna jobba på din rädsla men vill bara säga att det är ok att vara rädd med.
Kanske titta på hajen filmen nu igen med "nya ögon". Eller kolla på bakom kulisserna på den filmen. Finns på yt ❤

 

[Monkie]

Poängen är inte att övertyga dig om att det är omöjligt att stöta på en haj. De här terapeuterna har stora resurser och bra kontaktnät. Vet inte var du bor men troligtvis kommer terapin sluta med att du får besöka ett akvarium och där interagera med hajarna på ett säkert sätt. Jag fick träffa mitt rädsledjur på väldigt nära håll på ett terrarium. Fick inte hålla rakt i handen då djuret ÄR giftigt, men fick mata, öppna och stänga buren, hänga med det tills det kändes okej. Kan tänka mig att är de tillmötesgående på akvariet kanske du simmar med hajar i slutet av terapin - och efter det blir nog havet inte så svårt!

Sen ska jag vara ärlig med att såklart kommer tankarna komma i framtiden, rädslan liksom knackar på och frågan om den får komma in. Då brukar jag självexponera mig, nu när jag vet. Så om jag t.ex. är i ett hotellrum och vill titta bakom möbler och under mattor så kan jag nu lägga mig på golvet och blunda och vänta tills impulsen att kolla gått över. Så du kommer säkert att simma i havet och tänka "nej, hajar!". Då kanske du får dyka, ligga kvar tills rädslan gått över, simma längre ut. Bara aldrig ge efter.

Oj! Alltså, WOW vad häftigt!

Jag måste erkänna att det låter som ett omöjligt steg att min kropp och en haj ska vistas i samma bassäng, men om andra klarar det så....

Hur lång tid tog det för dig?

 

[Monkie]

Kanske går det så småningom att vara lite rationell med att varken pigg eller sillhaj ger sig på människor och att inte heller Brugden gör det. Och att det (väl?) är väldigt sällsynt att stöta på någonsomhelst av de arterna?

Brugden må vara stor med ett stort gap, men den har väldigt små tänder och äter plankton och de hittar den väl inte inne vid en badstrand utan behöver större djup.

Det är nog väldigt sällsynt att stöta på dem men med alla de arterna tänker jag att någon (jag) nog blir det första offret att bitas till döds. Möjligen kan jag lära om, men jag har funderat och diskuterat ganska mycket med mig själv och fastnat i rädslan för att bli sliten i stycken av en haj, till och med av en tandlös brygd. Jag skäms när jag skriver, jag ser ju hur töntigt det verkar.

 

[Scar]

Det är nog väldigt sällsynt att stöta på dem men med alla de arterna tänker jag att någon (jag) nog blir det första offret att bitas till döds. Möjligen kan jag lära om, men jag har funderat och diskuterat ganska mycket med mig själv och fastnat i rädslan för att bli sliten i stycken av en haj, till och med av en tandlös brygd. Jag skäms när jag skriver, jag ser ju hur töntigt det verkar.

Egentligen fullt normal känsla eftersom vatten skapar samma osäkerhet som mörker. Man vet inte vad som finns där.

Vill se den som inte hade några liknande tankar efter att ha sett Jaws.

 

[Monkie]

Här är en till som är väldigt rädd för hajar. Jag bor i Australien på en ö innanför stora barriärrevet och vi har massor med coola snorkel och dyk ställen här.
Tanken på hajar stoppar mig.
Jag har blivit erbjuden gratis dykkurs till och med men jag är så rädd för (hajar i) djupt vatten att jag tackar nej.

Snorkling har jag jobbat i år på. Sedan jag skaffa en full face mask har det blivit bättre men jag vågar fortfarande inte snorkla där jag inte ser botten under mig. Samt panikkänslor ligger och lurar.

Här finns det hajar. Och flera personer har dött redan i år av hajattacker (inte här men i Australien som så). Ändå är ju risken så liten att den är i stort sett obefogad.
Men 100% säker är du ju bara om du stannar på land.

Vet inte hur du ska kunna jobba på din rädsla men vill bara säga att det är ok att vara rädd med.
Kanske titta på hajen filmen nu igen med "nya ögon". Eller kolla på bakom kulisserna på den filmen. Finns på yt ❤

Din rädsla för hajar känns ju iofs lite mer förståelig och befogad än min. Är du rädd för hajar även på "säkra" ställen också?

 

[Seabaz]

Din rädsla för hajar känns ju iofs lite mer förståelig och befogad än min. Är du rädd för hajar även på "säkra" ställen också?

Nej det är jag inte. Simma och bada i bassänger/pool är inga problem

Kan du se hajar i stora akvarium utan problem?

 

[Monkie]

Egentligen fullt normal känsla eftersom vatten skapar samma osäkerhet som mörker. Man vet inte vad som finns där.

Vill se den som inte hade några liknande tankar efter att ha sett Jaws.

Jag är faktiskt mörkrädd också! Jag har inte tänkt på det på länge eftersom jag inte utsätter mig för läskigt mörker. Men visst är det samma känsla, ovissheten om vad som gömmer sig.

 

[Monkie]

Nej det är jag inte. Simma och bada i bassänger/pool är inga problem

Kan du se hajar i stora akvarium utan problem?

Ja, det är inga problem alls, jag tycker de är vackra och fascinerande! Och farliga!

 

[Nahar]

Oj! Alltså, WOW vad häftigt!

Jag måste erkänna att det låter som ett omöjligt steg att min kropp och en haj ska vistas i samma bassäng, men om andra klarar det så....

Hur lång tid tog det för dig?

Ungefär två månader. Det är en ganska snabb och intensiv terapi. Skulle kunna tänka mig att det kan ta längre tid också, kanske uppemot ett halvår.

 

[Calyptra]

Jag har ett mål som jag verkligen vill genomföra. Och fler mål som jag undviker pga min räsdsla.

Problemet är att jag har en totalt obefogad rädsla som hindrar mig. Det jag är rädd för är dessutom något som verkligen intresserar mig, så jag har läst och sett mycket material i ämnet. Jag vet med mig att min rädsla är totalt obefogad, ändå kan jag nästan få panik när jag tränar inför mitt mål.

Jag försöker tänka Stopp, det finns ingen möjlighet att detta kan inträffa, det är faktiskt omöjligt, ändå sprider sig räslan okontrollerat i kroppen.

Jag är så rädd att jag inte liksom kan träna på rädslan, så det är svårt att bli bättre. Dessutom kan det bli lite farligt om jag får panik så vet inte riktigt hur jag ska träna.

Detta är egentligen något som jag varit rädd för hela livet, men aldrig varit tvungen att ta tag i, förrän nu, om jag vill genomföra mittmål.
Är det någon som blivit av med en rädsla på "gamla dar"?? Tips?

Jag har ögnat igenom hela tråden lite snabbt. Precis som flera andra har nämnt så finns det KBT-behandling mot fobier. Beroende på vårdcentral så kan det finnas där. Det finns annars privatpraktiserande psykologer som jobbar mycket med fobier och det behöver inte bli så jättedyrt eftersom vissa av behandlingsuppläggen är väldigt intensiva och korta. Om du bor i närheten av ett universitet som har psykologutbildning så brukar de ha studentmottagningar och bli väldigt glada över patienter/klienter med fobier.

 

[Lobelia]

Vet inte riktigt hur rädslor funderar, i ditt fall, kan du komma runt det genom att använda tändare?

Jag ska definitivt läsa mer om hypnos!

Nej, tyvärr. Har testar och föredrar tändstickor. Det handlar om när elden flammar upp och att ha stickan/tänd brinnande i handen. Jag kan ju tända numera men gillar det inte.

Jag har inget emot eld, hat inga problem med facklor, ljus, brasor mm bara jag slipper tändsticksask.

Enligt min erfarenhet så fungerar rädslorna som undermedvetna program och många gånger gynnar de oss. Vi lär oss att undvika faror, men det undermedvetna kan inte om du blivit skrämd skilja på dikt och verklighet, motiverade rädslor och omotiverade. Du blev ordentligt skrämd och har starka känslor kring det och det har blivit så tokigt att du trots att du logiskt sett vet att det inte finns hajar där du befinner dig ändå är rädd för dem.

Du kan försöka ändra på "programmet" med kbt eller andra tekniker som hypnos. Det finns psykologer och psykoterapeuter som använder både kbt och hypnos och även alternativbehandlare. Det är många som fått hjälp med fobier som ormskräck, torgskräck rädsla med mera, och det är inget att skämmas för.

 

[Monkie]

Jag har ögnat igenom hela tråden lite snabbt. Precis som flera andra har nämnt så finns det KBT-behandling mot fobier. Beroende på vårdcentral så kan det finnas där. Det finns annars privatpraktiserande psykologer som jobbar mycket med fobier och det behöver inte bli så jättedyrt eftersom vissa av behandlingsuppläggen är väldigt intensiva och korta. Om du bor i närheten av ett universitet som har psykologutbildning så brukar de ha studentmottagningar och bli väldigt glada över patienter/klienter med fobier.

Bor tyvärr inte något universitet. Jag skäms ganska mycket över det här, så tycker det är lite svårt att ringa runt men har legat inatt och googlat runt lite.

 

[bettysmatte]

Bor tyvärr inte något universitet. Jag skäms ganska mycket över det här, så tycker det är lite svårt att ringa runt men har legat inatt och googlat runt lite.

En fobi är verkligen inget att skämmas för! Det är ju inget som du kan hjälpa att du har drabbats av. Fobier kan man ha mot allt möjligt, och det är säkerligen ingen som kommer att tycka att din hajfobi är det minsta märklig.

Själv lider jag av ormfobi. Det är inget som jag har tagit tag i, eftersom det funkar ändå. Jag vågar t.ex. röra mig i skog och mark relativt obehindrat. Men visst, om jag stöter på en orm så blir alla pinnar potentiella ormar en lång tid framöver. Jag skulle aldrig i livet hålla i en orm, och när jag ser program som Fångarna på Fortet, där det krälar ormar lite överallt, kan jag inte fatta att vissa människor vågar ha ormar runt halsen, åla runt i trånga utrymmen tillsammans med ormar, osv. En fd kollega hade såpass stark ormfobi att hon inte vågade gå på sin egen gräsmatta på sommaren. Hon tog hjälp.

Håller tummarna för att du ska hitta en terapiform som passar för dig!

 

[Monkie]

En fobi är verkligen inget att skämmas för! Det är ju inget som du kan hjälpa att du har drabbats av. Fobier kan man ha mot allt möjligt, och det är säkerligen ingen som kommer att tycka att din hajfobi är det minsta märklig.

Själv lider jag av ormfobi. Det är inget som jag har tagit tag i, eftersom det funkar ändå. Jag vågar t.ex. röra mig i skog och mark relativt obehindrat. Men visst, om jag stöter på en orm så blir alla pinnar potentiella ormar en lång tid framöver. Jag skulle aldrig i livet hålla i en orm, och när jag ser program som Fångarna på Fortet, där det krälar ormar lite överallt, kan jag inte fatta att vissa människor vågar ha ormar runt halsen, åla runt i trånga utrymmen tillsammans med ormar, osv. En fd kollega hade såpass stark ormfobi att hon inte vågade gå på sin egen gräsmatta på sommaren. Hon tog hjälp.

Håller tummarna för att du ska hitta en terapiform som passar för dig!

Tack! De som fått höra under åren att jag är hajrädd har alltid tyckt att det är knäppt, med tanke på att det ju knappast är någon risk, så är nog lite färgad av det.

För övrigt var jag lite rädd för ormar innan (men ingen fobi) , så jag skaffade en som jag vande mig vid. Nu har vi fyra stycken som jag älskar högt