Hur sjuka är ni innan ni är hemma från arbete?

[golit]

Är du en sån där som känner efter en massa?

Själv gräver jag graven till min begravning. Förrättar helst den själv (man kan inte lita på att andra gör det dom ska) men möjligtvis tar jag lite paus när gästerna kommer. Man vill ju inte smitta ner alla.

Efter begravningen går jag givetvis igen.

 

[aiquen]

Ja, hur sjuka måste ni känna er innan ni är hemma vid till exempel förkylning?

Jag vet faktiskt inte riktigt! Och det handlar inte alls om någon "stolthet" från min sida, utan om att jag så väldigt sällan blir sjuk. Jag har bara varit så sjuk - just av förkylning, influensa eller liknande - att jag behövt stanna hemma från jobbet en gång. Då mådde jag riktigt kasst (som i sängliggande med feber) och var hemma i två dagar, tror jag.

Och så var jag förstås hemma dagen efter att jag fått tillbringa natten och hela förmiddagen som inlagd patient på akuten (men då var jag ju å andra sidan verkligen konstaterat frisk sen!).

Visst har jag väl mått lite risigt till och från, kanske snuddat vid feber också, men aldrig varit så sjuk att jag inte känt att jag har orkat jobba (och då har jag ett delvis ganska tungt/fysiskt jobb).

Så som någon redan påpekat; att man har få sjukdagar behöver ju inte alls innebära att man jobbar fast man är sjuk och därmed både gör ett dåligt jobb och blir en vandrande smittkälla för sina kollegor. Det är ju väldigt olika hur ofta - och på vilket sätt - man faktiskt blir sjuk, helt enkelt. Och vilket jobb man har, just vad gäller att riskera att smitta andra...

 

[spinxx]

Jag jobbar med försäljning och kundservice, så jag tänker mycket på smittorisken samt på att jag själv tycker att det är motbjudande att bli "servad" av någon som är uppenbart förkyld på det sätt att luftvägar/kroppsvätskor inte beter sig normalt under tiden vi för ett samtal.

Jag stannar således hemma när förkylningen innebär att jag inte kan kontrollera rinnande näsa eller upphostning av div. slem.
Vid annan sjukdom stannar jag hemma om jag har feber, då drar jag gränsen där för min egen kropps skull.
Jag är riktigt bra på att vila när jag väl är sjuk, är sängliggandes i 1-2 dagar och bara vilar. Så kroppen får alltid bra förutsättningar för att läka ihop och jag behöver inte gå omkring och vara småsjuk i en vecka..

Dock har jag varit hemma p.g.a. ridrelaterade olyckor lika "ofta" som för sjukdom de senaste åren. Det funkar liksom inte alls att jobba på kraftiga smärtstillande och med hjärnskakning, oavsett hur bra man tycker att man mår efter lite medicin

 

[Eskita]

Eftersom jag träffar en del infektionskänsliga patienter så är jag hemma om jag tror att jag kan smitta.

 

[westernsuzie]

Jag stannar hemma om jag känner mig hängig och behöver vila stora delar av dagen. Typ första dagarna på en rejäl förkylning när man är snuvig, har huvudvärk och ögonen rinner. När jag är piggare och inte tror att jag smittar går jag tillbaka. Har nog aldrig varit så mycket sjuk och hemma från skola/jobb som förra hösten när jag hade barn på förskola och dessutom var gravid, var nog hemma minst en vecka varje månad och gick bland annat igenom en influensa, en lunginflammation och några rejäla förkylningar med hosta som varade i månader

Blir sååå irriterad på folk som envisas med att gå till jobbet när de är sjuka och sen smittar ner alla andra. Stanna hemma för guds skull!!!! Samma sak med folk som lämnar barnen på förskola när de är sjuka. Även om ni själva eller era barn känner er superdåliga kanske ni smittar någon annan som blir rejält dålig.

 

[SkorpSmulan]

Jag blir galen på folk som går till jobbet när dom är sjuka. Ja sjukdom smittar redan innan det har brutit ut men då är det ovetandes, när man VET att man är sjuk och ändå utsätter andra för smitta då blir jag arg.
Varför ska jag bli smittad och förlora pengar för att jag blir jättesjuk bara för att någon annan inte har vett att hålla sig hemma?

 

[Anna]

Har jag någon magåkomma stannar jag hemma, om det inte är uppenbart att det bara är något jag ätit och inte magsjuka på riktigt - typ kräkts någon gång kvällen innan och sedan inget mer.

Har jag feber stannar jag hemma, alternativt jobbar hemifrån om jag orkar det - det är ju lite skillnad på att sitta med datorn i knät i soffan under en filt mot att vara i stort, hektiskt, högljutt kontorslandskap när man mår dåligt. Min tinnitus blir dessutom mycket värre när jag har feber, och då klarar jag inte av larmet. Hostar och nyser jag så att jag inte uppenbarligen är en smittorisk försöker jag också hålla mig borta från kontoret av hänsyn till andra.

De gånger jag varit hemma trots att jag har känt mig frisk är på läkares ordination efter besök på akuten med tillhörande ambulansfärd.

 

[Petruska]

Fast 1 dag av 22 (normalmånad) är 4-5 % av lönen oavsett nivå. Så tjänar man lite, förlorar man mindre. Det är helt proportionerligt. Dina siffror verkar inte kunna stämma?

Nu gällde det ju en person som arbetar deltid med sjukvårdsschema. Då kan det slå lite olika, har jag för mig.

Vid låga inkomster kan jag gott tänka mig att det så att säga fria rörelseutrymme man har i sin ekonomi, ungefär motsvarar en karensdag eller i bästa fall två. Hyra och mat etc är ju begränsat påverkbart, särskilt i de fall som ens livsstil redan är formad av låga inkomster.

Men jag undrar: är det extremt hög arbetsmoral eller karensdagen som gör att så många i tråden tycks gå till jobbet bara de är i livet? (Och som spöken i något fall.)

 

[ylvalill]

Jag avskyr när folk går till jobbet trots att de är sjuka. Själv blir jag väldigt lätt smittad och en vanlig förkylning som går över på ett par dagar hos andra kan lätt sitta i över en vecka på mig. Jag blir också väldigt påverkad av att vara förkyld och presterar inte alls i närheten av normalt med en förkylning i kroppen. Känns grymt orättvist att det är så för jag tar ganska väl hand om mig själv och tycker inte att jag "förtjänar" ett så dåligt immunförsvar.

Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån om jag vill, och känner jag mig hängig händer det inte alltför sällan att jag jobbar med datorn i knäet under en filt i soffan. Då kan man ta pauser och vila när man behöver det. Samtidigt har jag nog blivit bättre på att faktiskt ta en sjukdag och bara koppla av jobbet helt en dag om jag behöver det. Möjligheten att sköta jobbet hemifrån trots att man inte är på topp kan ibland vara en nackdel i och med att man gärna pressar sig själv att göra åtminstone "så mycket man bara orkar", trots att både kropp och hjärna kanske egentligen helst bara borde slappnat av för att bli frisk.

Jag tror att i det långa loppet så tjänar man mest på att lyssna på sin kropp. Sjukdom/extrem trötthet eller liknande är en tydlig signal om att kroppen behöver vila. Ignorerar man det (oavsett anledning) är nog risken att man får igen det förr eller senare.

 

[sjoberga]

Nu gällde det ju en person som arbetar deltid med sjukvårdsschema. Då kan det slå lite olika, har jag för mig.

Vid låga inkomster kan jag gott tänka mig att det så att säga fria rörelseutrymme man har i sin ekonomi, ungefär motsvarar en karensdag eller i bästa fall två. Hyra och mat etc är ju begränsat påverkbart, särskilt i de fall som ens livsstil redan är formad av låga inkomster.

Men jag undrar: är det extremt hög arbetsmoral eller karensdagen som gör att så många i tråden tycks gå till jobbet bara de är i livet? (Och som spöken i något fall.)

Fast det går alldeles utmärkt att skapa sig kostnader som inte går att strypa som ligger strax under löneutbetalningen, på vilken nivå som helst. Men jag förstår din poäng och visst är det svårare ju mindre kostymen är, att klämma sig igenom den.

På din andra fråga; för min del handlar det nog om just en stark pliktkänsla. Jag har skrivit ett bindande avtal med en arbetsgivare om att utföra vissa uppgifter inom vissa ramar. Om jag då, trots ev sjukdom, fortfarande bedömer mig kapabel att tillföra något inom de uppgifterna så arbetar jag för att göra det. "Hög arbetsmoral" har jag svårt att definiera utan väljer istället "stark pliktkänsla". Men om man som jag, kan arbeta hemifrån, så blir tröskeln lägre. Jag behöver inte tänka på smittsamheten. Jag behöver inte orka långa stunder i sträck.

Sedan arbetar jag inte alls om jag känner att kroppen verkligen behöver vila. Men sådär 100% vila verkar min kropp bara behöva någon halvdag om året vid sjukdom, utöver den nattsömn som jag varmt välkomnar.

 

[Petruska]

Fast det går alldeles utmärkt att skapa sig kostnader som inte går att strypa som ligger strax under löneutbetalningen, på vilken nivå som helst. Men jag förstår din poäng och visst är det svårare ju mindre kostymen är, att klämma sig igenom den.

På din andra fråga; för min del handlar det nog om just en stark pliktkänsla. Jag har skrivit ett bindande avtal med en arbetsgivare om att utföra vissa uppgifter inom vissa ramar. Om jag då, trots ev sjukdom, fortfarande bedömer mig kapabel att tillföra något inom de uppgifterna så arbetar jag för att göra det. "Hög arbetsmoral" har jag svårt att definiera utan väljer istället "stark pliktkänsla". Men om man som jag, kan arbeta hemifrån, så blir tröskeln lägre. Jag behöver inte tänka på smittsamheten. Jag behöver inte orka långa stunder i sträck.

Sedan arbetar jag inte alls om jag känner att kroppen verkligen behöver vila. Men sådär 100% vila verkar min kropp bara behöva någon halvdag om året vid sjukdom, utöver den nattsömn som jag varmt välkomnar.

Jo, jag vet. Jag är ett ganska gott exempel på det.

Men hellre äter jag mina utslitna skor till middag än ojar mig över att jag minsann har utgifter i nivå med mina inkomster.

Jag arbetar också hemifrån när jag känner mig krasslig. Mycket för att ändå ingen annan kan göra eller gör mitt jobb. Och då sjukskriver jag mig inte heller (och slipper karensdag). Med förtroendetid blir det lite mer flytande på gott och ont.

 

[mandalaki]

Fast det går alldeles utmärkt att skapa sig kostnader som inte går att strypa som ligger strax under löneutbetalningen, på vilken nivå som helst. Men jag förstår din poäng och visst är det svårare ju mindre kostymen är, att klämma sig igenom den.

På din andra fråga; för min del handlar det nog om just en stark pliktkänsla. Jag har skrivit ett bindande avtal med en arbetsgivare om att utföra vissa uppgifter inom vissa ramar. Om jag då, trots ev sjukdom, fortfarande bedömer mig kapabel att tillföra något inom de uppgifterna så arbetar jag för att göra det. "Hög arbetsmoral" har jag svårt att definiera utan väljer istället "stark pliktkänsla". Men om man som jag, kan arbeta hemifrån, så blir tröskeln lägre. Jag behöver inte tänka på smittsamheten. Jag behöver inte orka långa stunder i sträck.

Sedan arbetar jag inte alls om jag känner att kroppen verkligen behöver vila. Men sådär 100% vila verkar min kropp bara behöva någon halvdag om året vid sjukdom, utöver den nattsömn som jag varmt välkomnar.

När du nämner det där med att kroppen behöver vila kommer jag att tänka på när mitt huvud behöver vila. Mina migränanfall går ofta över under sena natten. Dagen därpå har jag alltså inte migrän - idag är en sådan dag - men huvudet fungerar inte. Jag kan inte tänka två skarpa tankar. En av mina neurologer, som själv har migrän, uttrycker det så bra: "det värsta med migrän tycker jag är att man blir dum i huvudet".

Och i mitt jobb kan man tyvärr inte vara det. Interagerar jag med utomstående när jag är migrändum i huvudet blir konsekvenserna förfärliga. Känner jag att jag är skärpt nog för "inre tjänst vid datorn utan interaktion" går jag dit - men oftast klarar jag inte ens det.

Därför är jag oftast hemma dagarna som idag, trots att jag klarar att gå och handla frampå eftermiddagen, ser normal ut osv. Och kan hänga lite på buke.

Det där med att släpa sig till jobbet till varje pris låter så självrättfärdigt (menar inte dig utan i allmänhet). Analogt med att det är så fantastiskt fint att kliva upp 4.30. Det blir en redighetstävling av alltihop. Minst sjukfrånvaro och tidigast uppgång vinner.

 

[mandalaki]

När du nämner det där med att kroppen behöver vila kommer jag att tänka på när mitt huvud behöver vila. Mina migränanfall går ofta över under sena natten. Dagen därpå har jag alltså inte migrän - idag är en sådan dag - men huvudet fungerar inte. Jag kan inte tänka två skarpa tankar. En av mina neurologer, som själv har migrän, uttrycker det så bra: "det värsta med migrän tycker jag är att man blir dum i huvudet".

Och i mitt jobb kan man tyvärr inte vara det. Interagerar jag med utomstående när jag är migrändum i huvudet blir konsekvenserna förfärliga. Känner jag att jag är skärpt nog för "inre tjänst vid datorn utan interaktion" går jag dit - men oftast klarar jag inte ens det.

Därför är jag oftast hemma dagarna som idag, trots att jag klarar att gå och handla frampå eftermiddagen, ser normal ut osv. Och kan hänga lite på buke.

Det där med att släpa sig till jobbet till varje pris låter så självrättfärdigt (menar inte dig utan i allmänhet). Analogt med att det är så fantastiskt fint att kliva upp 4.30. Det blir en redighetstävling av alltihop. Minst sjukfrånvaro och tidigast uppgång vinner.

Och, inser jag, apropå att få ihop två tankar då: det jag försöker säga är att man kan också behöva vara hemma för att skallen inte funkar när man är sjuk. Den intellektuella förmågan kanske inte räcker för jobbet.

 

[sjoberga]

Det där med att släpa sig till jobbet till varje pris låter så självrättfärdigt (menar inte dig utan i allmänhet). Analogt med att det är så fantastiskt fint att kliva upp 4.30. Det blir en redighetstävling av alltihop.

På kroppen sitter även huvudet. Ofta är det det som hindrar mig den där snittade halvdagen om året också. När kroppen är nere efter sjukdom så fungerar det inte att tänka avancerade tankar och lösa svåra problem; och då är det bättre att få maximal vila.

Jag tänker inte mig det som en tävling, där man måste jämföra sig med andra. Alls. Jag ser det mer som att jag har tecknat ett avtal med en motpart, och det avtalet ska man uppfylla om man kan. Inte till varje pris, men inte heller något man skiter i så fort det tar emot. Så länge jag kan bidra utan att riskera att skada så gör jag det.

 

[Petruska]

Tillägg: jag tror inte att jag är ensam bland övermedelavlönade om att även ha lagt mig till med dyrare vanor inom den rörliga delen av min ekonomi. En månad då en karensdag eller två hade knaprat åt sig av det utrymmet betyder för mig mindre/billigare vin, billigare matval, smått och gott att avstå från. Det betyder inte att jag får ont om matpengar på allvar.

LIKA uppbunden som en låglöneekonomi hade varit, tror jag faktiskt är ovanligt bland folk med lite högre lön. Men bekvämligheten korrumperar.

 

[mandalaki]

På kroppen sitter även huvudet. Ofta är det det som hindrar mig den där snittade halvdagen om året också. När kroppen är nere efter sjukdom så fungerar det inte att tänka avancerade tankar och lösa svåra problem; och då är det bättre att få maximal vila.

Jag tänker inte mig det som en tävling, där man måste jämföra sig med andra. Alls. Jag ser det mer som att jag har tecknat ett avtal med en motpart, och det avtalet ska man uppfylla om man kan. Inte till varje pris, men inte heller något man skiter i så fort det tar emot. Så länge jag kan bidra utan att riskera att skada så gör jag det.

Ja, det där om avtalet är ju självklart. Och det är just för att jag riskerar att skada som jag stannar hemma. Konsekvenserna när jag fuckar upp är svåra att ställa till rätta.

Tävlingen menar jag är den som lätt uppstår när ämnet diskuteras. Folk verkar älska att berätta att de verkligen alltid går till jobbet, hur sjuka de än är. Det verkar finnas en självklar gloria på att aldrig stanna hemma - precis som att det finns en självklar gloria på att gå upp tidigt på morgonen. (Jag förstår varken det ena eller det andra faktiskt, eftersom jag förutsätter att man går till jobbet när man kan och går upp när man behöver).

 

[Petruska]

Ja, det där om avtalet är ju självklart. Och det är just för att jag riskerar att skada som jag stannar hemma. Konsekvenserna när jag fuckar upp är svåra att ställa till rätta.

Tävlingen menar jag är den som lätt uppstår när ämnet diskuteras. Folk verkar älska att berätta att de verkligen alltid går till jobbet, hur sjuka de än är. Det verkar finnas en självklar gloria på att aldrig stanna hemma - precis som att det finns en självklar gloria på att gå upp tidigt på morgonen. (Jag förstår varken det ena eller det andra faktiskt, eftersom jag förutsätter att man går till jobbet när man kan och går upp när man behöver).

Fast det finns också de som uttrycket sig sådär lite självrättfärdigt kring att stanna hemma och inte sprida smitta. (Något som jag själv mycket sällan tänker på.)

Jag uppfattar att det där med smitta blivit en mer omtalad grej sedan min ungdom.

 

[stjarnhimmel]

Fast jag är extremt sällan sjuk faktiskt. Nu har jag precis varit förkyld en vecka, men det går att jobba ändå med lite nässpray och halstabletter. Influensa har jag aldrig haft, inte heller vinterkräksjuka eller liknande. Så det behöver inte betyda extrem stolthet, kan också vara för att en inte är sjuk.

Min sambo däremot, han är en idiot när det gäller att ta det lugnt vid sjukdom. Han tränar även om han är sjuk till exempel... Smart!

Nä är man inte sjuk är det ju inget problem. Men det jag skrev är att det är illa med folk som går till jobbet och samtidigt ÄR sjuka, tex talar om att de har influensa, feber och annat.

visst det kan bero på arbetsplatsen etc att personer inte känner att de kan vara hemma och vara sjuka.. Men ibland tycker jag det verkar handla om något annat.

 

[mandalaki]

Fast det finns också de som uttrycket sig sådär lite självrättfärdigt kring att stanna hemma och inte sprida smitta. (Något som jag själv mycket sällan tänker på.)

Jag uppfattar att det där med smitta blivit en mer omtalad grej sedan min ungdom.

Ja, det är sant, det hörde jag heller aldrig förr. Jag tänkte det själv när jag var förkyld nyligen, jag kände verkligen att jag skulle smitta. Kunde inte träffa utomstående i jobbet med rinnande ögon och näsa medan jag nös hela tiden, kände jag. Så jag har helt klart inkorporerat det där (Fast jag fick migrän samtidigt så jag hade inte kunnat jobba ändå, visade det sig)

När jag kom tillbaka till jobbet sedan löste jag det med att inte ta folk i hand och med att nysa/hosta i armvecket. Är beredd att klippa till folk som inte gör det senare, hur svårt kan det vara?

 

[Raderad medlem 6459]

Runt 0.5 sjukdagar om året har jag snittat de senaste 10 åren.

Ja men det är väl lätt gjort om man får jobba hemifrån och inte har någon form av kroniskt besvär (migrän eller dylikt)?

Jag menar, inte fan går jag till jobbet om jag kommer sitta där med snor i halva ansiktet, lock för öronen och hostar och nyser. Däremot att sköta samma jobb hemifrån, när jag kan sitta i soffan i pyjamas och snora för mig själv, ja det är ju nåt helt annat.

Det jag ville ta bort var missuppfattningen att karensdagen hade en absolut kostnad i kronor och därmed skulle vara extra superhemsk för låginkomsttagare. Den är just proportionerlig mot lönen.

Jag tror de flesta vet att den är proportionerlig mot lönen. Däremot kanske man bara vet hur jäkla tajt ens ekonomi är som låginkomstagare om man nån gång varit det.

Så jo, karensdag är ofta extra superhemsk för låginkomstagare pga avsaknad av marginaler.