Har inte läst hela tråden utan enbart skumläst.
Jag vart oönskat gravid för ca 2 1/2 år sedan med en kille jag bara dejtat 6 veckor. Min situation var inte som din, jag har ingen diagnos, jag hade fast jobb, lägenhet, bil. Men däremot så ville pappan i fråga verkligen inte ha barn till skillnad från din kille. Jag var dessutom helt övertygad om att jag aldrig skulle kunna genomföra en abort, fram tills den dagen jag upptäckte att jag var gravid, jag har dessutom alltid velat ha barn.
Men jag velade något så fruktansvärt och hade även jag en tråd här på buke då där jag fick enormt mycket stöd och hjälp i mina funderingar. Jag ältade och ältade både i tråden, för mig själv, med vänner och med pappan i fråga.Jag vill inte göra abort, jag hade ju alla dom rätta förutsättningarna förutom just ett stabilt förhållande med en partner som ville ha barn, vilken är en ganska väsentlig del i det hela.
Min historia i sig hjälper inte dig eftersom det är så olika situaitoner, men det jag vill säga är att du ska göra det som känns rätt för DIG . Ditt beslut ska grunda sig i vad DU vill, inte vad någon annan vill, någon annan säger/skriver här eller någon annanstans, inte för hur du tycker det ska vara. Enbart i vad som känns rätt för dig. Nu målar väl även jag upp skräckscenario, men du måste föreställa dig att du kan bli ensam och att det kan bli ett "besvärligt" barn och fundera på om du skulle orka det. Jag visste att även om jag skulle bli ensam så skulle jag fixa det, för jag har ett fantastiskt nätverk med vänner och familj som hade ställt upp till tusen, även om jag självklart skulle få dra det tyngsta lasset ensam. Jag var övertygad om att pappan i fråga aldrig skulle överge sitt barn om jag behöll det, men man kan aldrig veta.
Jag bestämde mig för att behålla och berättade det för pappan i fråga, det samtalet slutade inte som jag hade tänkt. Det slutade med att jag bestämde mig för abort, han lyckades övertyga mig om att det var det rätta, han sa alla dom rätta sakerna för att manipulera mig. Han lyckades övertyga mig om att abort var det rätta och jag lyckades övertyga mig själv om att det var det rätta, för det var inte så jag ville ha barn. Jag ville ha hela grejen, jag ville ha en familj, inte veta från start att jag skulle bli ensamstående. Och det finns många stunder under dom här åren som jag har ångrat mig, avskytt mig själv för att jag valde abort. Och dom andra stunderna har jag vetat att det var det rätta, för jag ville inte ha barn under dom omständigheterna oh eftersom pappan i fråga visade sig efteråt inte alls vara den jag trodde så är jag glad att jag inte har ett barn att uppfostra tillsammans med honom i hela barnets liv.
Men summan av det hela, det jag lärde mig mest av detta var att ALDRIG låta någon annan styra mitt beslut, det är din kropp och därför måste det vara dit beslut även om pappan naturligtvis ska vara delaktig och du ska prata med honom om alla tänkbara scenarion. Hur krasst det än låter så är det vi kvinnor som bär barnet i våran kropp, det är vårat beslut i slutändan om det ska växa i våran mage eller inte. Och den enda garantin du har är att behåller du så kommer du få leva med det, pappan kan rent krasst försvinna.
Vill inte skrämma dig och vill inte säga att såhär blir det. Jag är övertygad om att du fixar det vilket bslut du än tar, så länge du tar det beslutet som är rätt för dig. För du måste leva med ditt beslut oavsett vilket det blir.
sorry för rörigt inlägg..
* Ja och jag skämtar nu och min släkting skämtade också men ibland undrar jag om hon inte har en liten poäng.
