Hur ska jag kunna ta hand om barn, gråter varenda dag.

[Thaliaste]

vi har inte pratat om det

Att ni inte har pratat om hur ni ska hantera föräldraledigheten innebär i praktiken att du inte heller vet vilket stöd din pojkvän är beredd att vara i det här. Hans svar att "det löser sig" är inte ett okej svar när det handlar om att planera för ansvaret för ett barn.

DIN bild av honom är att han skulle bli en fantastisk pappa, men dessvärre verkar han faktiskt inte ha visat det själv. Du beskriver alla hans egenskaper som du inte har, men det visar mer din bild av honom än hur han faktiskt skulle bli som pappa. Har han inte ens intresset av att prata igenom ordentligt hur ni ska hantera ert nya liv, så kan det vara bättre att vänta med barn tills ni har hunnit bo ihop er ett tag och pratat igenom er gemensamma framtid. Att ni inte väljer att gå vidare med denna graviditet betyder ju inte att ni väljer bort barn för all framtid. Och du valde ju egentligen bort det här ägget redan när du tog dagen-efter-pillret, men nu står du tyvärr inför samma val en gång till vilket jag förstår känns väldigt jobbigt. Jag hoppas att du får tag på dem på måndag och får en tid snart!

 

[Thaliaste]

Och vill Ts ha barn så tycker jag man bör stötta i det läget och uppmuntra till det då det faktiskt finns mycket hjälp att få.

Men TS vacklar ju själv i om det är en bra idé med barn just nu. Då är det väl självklart att vrida och vända på situationen och förutsättningarna som är just nu. Det är inte en fråga om TS någonsin ska skaffa barn, det är en fråga om TS ska gå vidare med sin graviditet just nu, som hon redan försökt avsluta en gång pga omständigheterna. Visst finns det mycket hjälp att få om man har en AS-diagnos men det här handlar inte om AS-diagnoser generellt utom om TS specifika situation. Hon har själv beskrivit sina svårigheter, och jag tycker att det vore naivt att hon inte funderar över - och får råd om - ifall det är rimligt att anta att hon lyckas lösa tillräckligt mycket av sina problem på 8 månader. Det är inte så lätt för alla att ta emot hjälp heller, så bara för att den finns så är det inte säkert att TS kan tillgodogöra sig den. TS har ju själv beskrivit svårigheter med både telefonkontakt och möten, och vad jag förstår så är kontakten med psyk avbruten pga just det.

 

[Viva]

Ibland tänker jag också att jag måste leva i en annan dimension än många andra på Buke. De flesta människor jag känner till, i alla fall de förstfödda, är oplanerade.

Det är såklart inget statistiskt underlag men bland de människor jag känner som skaffat barn har alla varit planerade förutom en vän vars vän blev oplanerad gravid, så det är nog olika dimensioner.

 

[mandalaki]

Jösses vilken deprimerande trådutveckling ... Jag vill bara säga @Invicta och @Dentaku, tack, vi förstår!

 

[LenaH]

Grattis om du kommer ihåg hur det var att vara en bebis och att du kommer ihåg hur jobbig eller inte du var. Jag syftar på småbarnsåren. Att vara barn och att ha barn är ju vitt skilda saker.

Jag kan ju inte veta att du syftar på just småbarnsåren? Och även om jag inte har barn så trodde jag i min okunskap inte att ett föräldraansvar upphör efter just småbarnsåren.

Jag skulle önska att fler föräldrar faktiskt kom ihåg lite mer om hur det är att vara barn istället för att bara ha dem.

 

[Jennyrb]

Jag är ny här och blir lite ledsen när jag läser den här tråden. Men jag kan inte låta bli att kommentera @Grazing och dennes vilja och drivkraft.

För mig har inte vilja och drivkraft ett = tecken med förmåga.
Hur mycket man än vill något eller hur stor drivkraft man än har så är det inte säkert att dessa två komponenter skapar en förmåga till att göra/ ta tag i saker. Vare sig man har en diagnos eller ej.

Till TS: klokt att ta kontakt med vården! Om det utmynnar i en fortsatt graviditet eller abort så kommer det vara ditt beslut och det är rätt.

 

[Centaur]

Men TS har ju beskrivit ganska väl nu hur hon fungerar och vad svårigheterna är, tex så skriver hon att hon:

-hatar förändringar
-behöver massa egentid
-klarar inte av kontakt med bvc, läkare, psykolog, skola etc
-har svårt med närhet och anknytning
-är sjukskriven
-kan absolut inte ta hand om barnet ensam, helt beroende av att pappan ställer upp
-ser barnet som en blivande kompis och någon som kan besöka henne när hon är gammal
-är förtvivlad och gråter hela tiden i smyg

Dessutom:

-de har endast varit tillsammans i några veckor
-sambon har gård och jobbar hela dagen (och politisk aktiv?)
-hon har redan bestämt sig för att hon inte vill ha barn en gång genom att ta akutppiller
-kommunikationen mellan dem verkar fungera dåligt, har inte ens diskuterat detta ordentligt


Om man helt bortser från att ts har aspergers och ser summan av de beskrivna problemen rent objektivt, är det verkligen en bra utgångspunkt för att få barn?? Man kan inte utgå från att man får en liten änglabebis som bara ler, är kärnfrisk, aldrig gråter och sover 12 timmar varje natt. Man måste klara av att hantera ett worst case scenario också.

Ni som påstår att allt löser sig, vad tycker ni ts ska göra om hon blir ensam om 5 mnd? Ekonomi? Hur ska hon lösa kontakt med sjukvård etc? Sömn? Hon kan ju inte basera sitt beslut på att ett så färskt förhållande ska vara evigt, rent statistisk. Känner man ens personen tillräckligt efter några veckor för att veta om han verkligen blir en bra pappa och kommer ta så mycket ansvar som han säger nu? Vad händer om barnet är sjukt? Har kolik och skriker hela första året? Kanske barnet är autist? Och vad är det för stöd och hjälp ni tycker hon ska få som kan lösa de problemen hon har? Det handlar ju inte om praktisk hjälp och psykolog/kurator vill hon inte ha så hur kan vården/samhället hjälpa till? Jag betvivlar inte att ts kommer göra sitt allra bästa som mamma men frågan är om det räcker? Och kommer barnet berika hennes liv eller bara göra det riktigt jobbigt?

Glöm diagnosen och se på den fakta ts har gett oss. Jag ser enorma utmaningar. Att få barn är för tusan en utmaning för fullt friska människor med stabilt förhållande och stabil ekonomi också! Det är därför det krävs att man verkligen önskar sig och längtar efter att få barn.

Och bara för att ts ev gör en abort nu betyder det ju inte att hon inte kan få barn om tex 5 år när hon kanske mår bättre och har en stabil vardag.

 

[Centaur]

Jag är ny här och blir lite ledsen när jag läser den här tråden. Men jag kan inte låta bli att kommentera @Grazing och dennes vilja och drivkraft.

För mig har inte vilja och drivkraft ett = tecken med förmåga.
Hur mycket man än vill något eller hur stor drivkraft man än har så är det inte säkert att dessa två komponenter skapar en förmåga till att göra/ ta tag i saker. Vare sig man har en diagnos eller ej.

Till TS: klokt att ta kontakt med vården! Om det utmynnar i en fortsatt graviditet eller abort så kommer det vara ditt beslut och det är rätt.

Precis, jag vill springa en timme varje dag och rida fem hästar. Men det spelar ingen roll hur mycket jag vill när min kropp helt enkelt inte kan. Tänk om världen vore så enkelt att man kunde göra exakt allt man vill, bara man vill det tillräckligt mycket. Tyvärr funkar det bara så i sagoböcker...

 

[vallhund]

@Centaur en liten rättelse, de har varit tillsammans i ca 6 månader.
TS skall ringa abortmottagningen för att beställa tid snarast o planerar ta ett avgörande beslut inom kommande vecka. Ev har vi lyckats påverka henne att även kontakta psyk där de känner henne sedan tidigare.
En annan osäkerhet är att hon är rädd för att mannen ev kommer att anse att hon dödat hans barn om hon gör en abort, den ev blivande pappan vill tydligen börja shoppa bebistillbehör.

En mycket komplicerad sits för TS.

 

[dobbis]

Fast vem fan springer iväg o köper saker till ett 8v embryo? det är inte ens säkert att det finns kvar om några veckor och vem vet vad akutpillret har gjort för skada,det är ju trots allt till för att "ta livet" av embryot

 

[lil-sis]

Fast vem fan springer iväg o köper saker till ett 8v embryo? det är inte ens säkert att det finns kvar om några veckor och vem vet vad akutpillret har gjort för skada,det är ju trots allt till för att "ta livet" av embryot

Nej de är till för att förhindra ägglossning.

Tja jag har mkt bebiskläder hemma och gått som längst till v7+6.

Men till skillnad från TS så är det högst planerat.

 

[Fenestra]

Jag kan ju inte veta att du syftar på just småbarnsåren? Och även om jag inte har barn så trodde jag i min okunskap inte att ett föräldraansvar upphör efter just småbarnsåren.

Jag skulle önska att fler föräldrar faktiskt kom ihåg lite mer om hur det är att vara barn istället för att bara ha dem.

Jag har skrivit mycket om småbarnsåren det var därför jag hänvisade till dem, ja i övrigt håller jag med dig. Personligen tycker jag det är bra med input från alla håll, unga, gamla, barnlösa, föräldrar de med positiva och de med mindre positiva upplevelser. Ja och det gäller ju inom allt annat också.
Men då jag tydligen helt plötsligt blev glorifiernade, rosenskimrande och påhejjande enbart utifrån att jag skrev att det fungerat bra för mig under småbarnstiden, i detta skrev jag hur många gånger som helst att det var jobbigt och tröttsamt ibland samt krävde anpassning, men att det blir mer känslomässigt jobbigt när de blir äldre. Tydligen så skulle jag inte skriva detta enligt andra. Då ifrågasatte jag varför ska då de som inte har några erfarenheter av egna barn isf skriva utifrån andras upplevelser? Sen blev det en hangup och raljerande kring detta på allra charmigaste vis från flera håll.

Jag själv lägger in mkt från min barndom dvs det tyckte jag om, det försöker jag ge mina barn och tvärtom. Jag tror att många gör det.

Jag tyckte ditt inlägg var lite småtyket så därför svarade jag kanske inte särskilt konstruktivt på ditt inlägg.

 

[Fenestra]

Ja, precis som jag fortfarande kan bli galen på folk som ska tala om hur lätt och roligt det alltid är med barn.
JAG tillhör inte den kategorin.


Däremot tyckte jag min första förlossning var en baggis.
Men det brukar jag inte ta som motivationsexempel till kvinnor med förlossningsrädsla.

....här ligger hangupen. Jag har inte skrivit att det jättelätt.
Mina småbarns år var bra men man är trött ibland, det är jobbigt ibland och det kräver mycket anpassning.
Jag tror nog att de allra flesta kan skriva upp på att man behöver anpassa sig efter barnet?
Så den stora frågan för ts, om hon nu skulle bestämma sig för att hon vill ha barn i år eller om tio år är om den typen av anpassning är möjlig.
Att mina småbarnsår var bra tror jag beror, dels i att jag kunde anpassa mig helt och i att barnen sov, åt och slapp magknip eller annat som gjorde dem oroliga. Jag tyckte åren med sambo faktiskt var svårare då det kom en person till att ta hänsyn till. Men det berodde inte på barnen utan på mig och honom.

Kan man läsa ett kapitel när liten sover eller mannen/eller ngn annan är med bebisen. Kan man hålla sig till hemmaträning när tillfället ges eller är gym livsnödvändigt. Kan man ta duschen på kvällen istället för på morgonen? Om nu man har en partner som tar barnet så ska det inte vara ngr problem att komma iväg om man nu faktiskt vill komma iväg..
Jag tog mycket morgonpromenader med mina söner, min lilla ville vara uppe så hon åkte med i bärselen.
Jag har också tryckt på att mina barn har varit enkla de har inte haft problem med sömn,mat eller kolik o dyl.
Det var det jag menade med att vi oftast sätter begränsningarna, det går att träna hemma om man vill komma i form.

För mig var det lätt, att anpassa mig. Hur det blir för ts det vet ju bara hon och har hon skrivit att hon har svårt att anpassa sig så är det bara hon som kan avgöra om den typen av anpassning är möjlig. Samt var i kan den anpassningen ligga.Om hon är väldigt rutinstyrd så är frågan om hon kan ta den där duschen vid "fel" tid, läsa när barnet tillåter, ta en tidig morgonpromenad eller ja ta promenaderna när bebis är med på noterna eller när sambon kan passa. hade egenintresse och egentid bestått i friklättring eller Raveparty så är det ju inget bebisen kan hänga med på oavsett om ingen annan kan passa barnet. Nu har jag upprepat mig så många gånger så det känns som vi pratar om varandra hela tiden.

Sen har jag redan ställt frågan till ts, vad/hur ser det ut om hon blir ensam.
Tycker alltid att man ska se till vad man gör och hur man klarar det om man blir ensam med ansvaret.
Det kan vara farligt att hänga upp sina beslut på andra då man aldrig kan vara 100% säker på vad en annan person gör för val och sen kan det hända olyckor också som förändrar allt.

 

[vallhund]

Jag har skrivit mycket om småbarnsåren det var därför jag hänvisade till dem, ja i övrigt håller jag med dig. Personligen tycker jag det är bra med input från alla håll, unga, gamla, barnlösa, föräldrar de med positiva och de med mindre positiva upplevelser. Ja och det gäller ju inom allt annat också.
Men då jag tydligen helt plötsligt blev glorifiernade, rosenskimrande och påhejjande enbart utifrån att jag skrev att det fungerat bra för mig under småbarnstiden, i detta skrev jag hur många gånger som helst att det var jobbigt och tröttsamt ibland samt krävde anpassning, men att det blir mer känslomässigt jobbigt när de blir äldre. Tydligen så skulle jag inte skriva detta enligt andra. Då ifrågasatte jag varför ska då de som inte har några erfarenheter av egna barn isf skriva utifrån andras upplevelser? Sen blev det en hangup och raljerande kring detta på allra charmigaste vis från flera håll.

Jag själv lägger in mkt från min barndom dvs det tyckte jag om, det försöker jag ge mina barn och tvärtom. Jag tror att många gör det.

Jag tyckte ditt inlägg var lite småtyket så därför svarade jag kanske inte särskilt konstruktivt på ditt inlägg.

Dålig beskrivning av förloppet o hur dina inlägg sett ut.
Från början var det bara rosenfärgade moln o annat fluff fluff gulligull, men en liten knorr om att TS skall välja själv.

Det var först när dina rosenskimrande beskrivningar av småbarnstiden blev ifrågasatta som du nu gått in för att spamma tråden med inlägg om att du egentligen menar något helt annat än vad de inlägg du skrev då faktiskt innehöll, lätt som en plätt att kolla genom att läsa om tråden.

Vad gäller att fråga TS om hur det skulle gå om hon blev ensamstående så är det flera som frågat det flera sidor innan du kastade dig in i tråden o påstod att TS skulle klara allt utifrån din egen erfarenhet av allt löser sig.

 

[Petruska]

Det är viktigt med lite positivt för att balancera upp allting negativt så inte TS ska känna sig pressad att ta abort om hon egentligen inte önskar det inst inne. Himlen kommer mest troligen inte att trilla ner oavsett vad hon väljer.

Vi vet ju som sagt väldigt litet om TS, vi vet att hon är sjukskriven vilket kan vara ett dåligt utgångspunkt, men samtidigt vet vi att hon har hästar som hon tar hand om, vilket tyder på att hon fysiskt borde ha en rimlig chans att kunda ta hand om ett barn med.

Risken att en diskussion som den här skulle "pressa" någon att göra abort mot sin vilja ser jag som försumbar.

Dessutom är det ju helt enkelt så att en abort "för mycket" är ett väldigt litet problem jämfört med ett barn "för mycket". En abort är en så liten händelse, snabbt avklarad, och att ha barn är en så stor händelse som dessutom pågår resten av livet.

 

[Milosari]

Ni som påstår att allt löser sig

VEM har påstått detta??? Jag hittar inte ett enda inlägg som ens lutar åt att allt löser sig. Några har skrivit det kan lösa sig, men det är ju inte riktigt samma sak. Eller hur?

 

[Petruska]

Fast vem fan springer iväg o köper saker till ett 8v embryo? det är inte ens säkert att det finns kvar om några veckor och vem vet vad akutpillret har gjort för skada,det är ju trots allt till för att "ta livet" av embryot

Hör gör ju TS sambo tydligen just det.

Alla andra problem oräknade, så är ju bara tanken på att man själv skulle vara tidigt gravid och överväga abort samtidigt som ens partner var ute och köpte bebiskläder så vidrigt ångestfylld att jag inte ens vill tänka den.

Det är ju som att man inte är i samma relation, utan i varsin, helt på egen hand.

 

[hollypolly]

Tack så mycket för alla svar och hjälp.
men det blev så mycket i denna tråden nu att jag bara blir mer förvirrad.
så jag tackar för hjälp av er som fick mig till att jag ska gå på rådgivning och för att läsa båda sidor av att ha barn samt abort.
orkar inte svara mer angående min personliga sits nu.
har läst även de senaste inläggen och tackar för de snälla råden.

 

[Smulu]

Tack så mycket för alla svar och hjälp.
men det blev så mycket i denna tråden nu att jag bara blir mer förvirrad.
så jag tackar för hjälp av er som fick mig till att jag ska gå på rådgivning och för att läsa båda sidor av att ha barn samt abort.
orkar inte svara mer angående min personliga sits nu.
har läst även de senaste inläggen och tackar för de snälla råden.

Kram och lycka till vad du än bestämmer dej för.

 

[mandalaki]

Tack så mycket för alla svar och hjälp.
men det blev så mycket i denna tråden nu att jag bara blir mer förvirrad.
så jag tackar för hjälp av er som fick mig till att jag ska gå på rådgivning och för att läsa båda sidor av att ha barn samt abort.
orkar inte svara mer angående min personliga sits nu.
har läst även de senaste inläggen och tackar för de snälla råden.

Jag förstår dig! Tråden kapades av ett par som bara ville försvara sina åsikter istället för att vända sig till dig och prata om din situation. Det är tråkigt när sådant händer i trådar där någon verkligen ber om hjälp.

Hoppas det går bra när du ringer!