Jag är en smygläsare på forumet och jag postar här för att jag vet att det finns många som är bra på att ge nya perspektiv när det gäller relationer.
Jag har haft ett distansförhållande i över 1år nu (70mil och vi har setts varannan helg). Den började väldigt tätt inpå min tidigare relation där jag var sambo sedan 11år (sedan jag gick ut gymnasiet ungefär). Man kan säga att det var ett sätt för mig att ta mig ur den relationen som verkligen sjöng på sin sista vers.
Det har varit ett tuft år! Både för att jag var tvungen att komma vidare mentalt från min tidigare relation och samtidigt vara nykär. Det har känts underligt och jobbigt att hantera alla dessa känslor på en gång, men den biten är i alla fall nu över.
Min partner har precis åkt hem efter att hen bott hos mig ett tag. Hen kom hit för vår skull, för att vi skulle lära känna varandra bättre (då relationen från början varit på distans och man inte riktigt hinner komma nära varandra på de få dagar man har ihop). Jag är så tacksam för det och glad att hen "offrade" lite för att vi skulle kunna få vara tillsammans.
Vi har inget slutdatum på denna distans då ingen kan tänka sig att flytta (jag pga nischat jobb och hen pga att hen trivs så bra i sin stad och med sitt liv). Särskilt jag mår kasst av att ha distans. Det psykar mig totalt!
Jag har mitt eget liv, jag träffar så mycket folk jag orkar, försöker hela tiden skaffa nya kompisar, jag dansar och sen har jag drömjobbet som jag älskar!
Vi har pratat mycket om allt det här och hen vet i princip allt om mina känslor och tankar. Jag har sagt att jag inte är omöjlig när det gäller flytt, men att det inte kan ske inom de kommande 1-2åren pga jobbet. Jag har föreslagit att ifall hen kan tänka sig att flytta om kanske 6mån-1år och att vi sedan efter 1-2år flyttar till hens stad eller till ett nytt ställe. Men det sätter ju såklart en enorm press på min partner, som måste ta första steget att flytta, i en relation där vi inte känner oss tillräckligt trygga med varandra ännu och egentligen kanske behöver mer tid.
Jag vet varken ut eller in! Jag har verkligen fastnat för den här personen. Jag blir glad av att vara med henom och har många starka kärlekskänslor. Låter kanske klyshigt, men hen gör mig till en bättre människa i relationen och för ev. framtida relationer.
Men, distansen tär på mig. Även om jag har fullt upp med saker under dagarna, drar det ned mig. Jag kan inte njuta fullt ut av någonting. Endast vid enstaka tillfällen glömmer jag det jobbiga och kan leva i nuet. Hen finns där ständigt närvarande i mitt huvud och jag bär på en liten klump i magen. Jag är som jag fårstått inte gjord för distans (vem är det egentligen?), men min partner klarar det uppenbarligen bättre än mig. Jag har såklart funderat på att göra slut, men har inset att jag kommer gå under om jag gör det, i alla fall just nu. Jag skulle undra om jag verkligen tagit rätt beslut och jag skulle med säkerhet må extremt dåligt och det skulle ta lång tid för mig att läka, kanske flera år.
Så snälla, har någon något råd till mig? Tips på hur man ska tänka och resonera kring detta? Har någon egna erfarenheter? Tack för att ni tagit er tid att läsa.
