Hur vet man? Hur bestämmer man sig?

[Monkie]

@SweetSunday

Jag har inget riktigt svar men vill delge hur det blev för mig! Jag är rätt lik dig, vill göra mycket. När jag träffade min nuvarande partner som verkar rätt lik din, bröt jag i början för att träffa en man som på pappret var så lik mig. Jag hade lika mycket känslor för båda...Vi surfade, åkte på oplanerade husbilsresor, hade passionerat sex här och var, åt glass en hel dag, grillade i regn på okända platser...
Hur som helst. Det blev för mycket! I sällskap med honom blev jag plötsligt "den tråkiga". Plötsligt blev jag den som sa nä till saker. Jag förlorade drivet som kännetecknar min personlighet.Jag hade svår ångest och kände att jag förlorade en fin person som jag älskade när jag bröt för att gå tillbaka till min förra partner. Men jag behöver bromsklossen och tryggheten, enkelheten i min nuvarande partner. Jag utvecklas ändå. Ensam och tillsammans med honom. Vi vill inte så mycket samma, men vi kompletterar varandra bra. Vårt förhållande är en felmatch på pappret, men det bästa jag haft!!!

 

[tanten]

Han gör det bättre på så sätt att jag vet att han alltid finns där och lyssnar om jag behöver stöd och råd, han finns ett telefonsamtal bort om man behöver prata med någon. Han gör mitt liv bättre genom att det är roligare att laga mat tillsammans på helgerna än bara till sig själv. Det är roligare att se en film ihop och diskutera den än att vara ensam om upplevelsen. Det sistnämnda är ju dock det jag saknar i allt annat. Att vi inte kan dela upplevelser med djur och natur och jag vet att när jag pratar om dessa saker frågar han för att vara "artig" och snäll inte för att han egentligen är intresserad av vad jag och hunden gjorde på vår promenad.

Men jag förstår vad du menar, och jag förstår att det kanske är så enkelt egentligen. Men det känns svårt just för att det inte är svart och vitt, i vissa aspekter gör han ju mitt liv bättre.

INGENTING tenderar att vara svartvitt!

Jag tror på att göra en balnsräkning. Lista upp plus och minus. Det kan hjälpa att se det i skrift.
Alltså en lista på plus med att ha ett förhållande med just den mannen (inte vem somhelst utan just precis han) och en med motsvarande minus.

 

[Myzan87]

Jag ser många säga det och jag kan se att det är det bästa man gjort, men just då, var det inte väldigt svårt? Hur tog du mod till att ta steget?

Jag har lite vänner genom hunden samt en barndomsvän som jag träffar sällan (men det gör inte så mycket då det aldrig känns som det var länge sen ändå, vi kan liksom ta vid där vi slutade även om det gått 4 månader sen vi sågs. En gång sågs vi inte alls (ingen annan kontakt heller) på 4 år tog en "träff" så var allt normalt igen). Hundvännerna är sådana som jag träffar tillsammans med hunden. En är jag så pass nära att vi har kommit in på psykisk hälsa och liknande och kan ändå prata lite om känslor och så, vi har känt varandra i två år. De andra två vännerna är väldigt nya och vi är bara på lära-känna-stadie. Pratar mest hund. Vi går promenader eller åker på någon träning. Jag har ingen vän (utom barndomsvännen som dock har väldigt mycket att göra jämt) som jag kan bjuda hem på middag och göra icke-hunderelaterade grejer med. Jag har frågat min barndomsvän om hon vill gå ut med mig eller om jag kan följa med när hon ska gå med andra men vid det tillfället hade hon väldigt mycket annat och skulle överlag inte göra så mycket sånt så det har inte blivit av.

Jag går en hel del kurser med hunden, medryttare funderade jag på men min hund är inte ett fan av hästar och eftersom jag bor själv kan jag inte lämna honom mer än för skolan tyvärr... annars hade det varit super! Saknar ridningen (haft egen häst större delen av min uppväxt så det saknar jag, hade häst när jag och partnern träffades men när jag flyttade för studier så lånade vi ut honom på foder). Jag skulle vilja lära känna folk i min klass, men när man har gått i en klass i tre år och ses som den osociala, tysta personen är det lite svårt att bryta folks förväntningar om vem jag är och hur jag brukar agera. Så vågar inte

Jo, just då var det svårt och det var så mycket som hände i bådas liv så hade inte mycket att välja på. Hans morbror dog, mitt jobb sa upp kontraktet (jobbar på järnvägen) osv. Jag visste inte riktigt vad jag ville mer än komma kort från allt och hitta livsglädjen igen. Nackdelen var att jag fick lämna kvar hunden i Skåne hos mina föräldrar. Nu har jag äntligen börjat hitta en stabil tillvaro där jag trivs. Önskar visserligen jag kände fler i omgivningen men man ska ju inte jämföra mot ett ställe där man är född och uppvuxen där man visste vem alla var, så det andra kommer.

Sen tar det tid att hitta vänner och det tar tid att bli bekväm med sånt som är utanför ens komfortzon. Förstår att det är svårt att bryta rollen som du är i klassen, men det innebär inte att du behöver vara sån när klassen inte är med.
Finns det inte någon fb grupp i din omgivning där folk söker vänner? Det finns även grupper som samlas för att promenera ihop med hundar om det skulle vara nått?

 

[Teilani]

Jag tror det är svårt att hitta en riktig vardag när man bara ses på helgen. Vardag är ju disk och tvätt lika mycket som hundpromenader och film. Hur man delar de ”tråkiga” sakerna är nästan viktigare för ett bra förhållande tycker jag.

Både jag och min man gör gärna grejer ute, jag har hästarna och trädgården, han kör motorcykel och fiskar. Vi gör gärna grejer inne också, jag broderar eller läser, han grejar med en dator eller pluggar på sin jägarexamen. Egentligen har vi väldigt få saker vi gör tillsammans. Innan vi flyttade ihop var det nog typ titta på film.

Sen när studierna var klara så köpte vi hus och här har vi massa gemensamma projekt, från målning av skåpsluckor till ett helt garagebygge. Och sen kom barnet in i bilden också! Vi reser, går på opera, träffar vänner och lever ett förträffligt liv tillsammans. Men medan vi var studenter och bodde i var sin stad så blev det allt rätt tråkigt ibland.

 

[escodobe]

Han gör det bättre på så sätt att jag vet att han alltid finns där och lyssnar om jag behöver stöd och råd, han finns ett telefonsamtal bort om man behöver prata med någon. Han gör mitt liv bättre genom att det är roligare att laga mat tillsammans på helgerna än bara till sig själv. Det är roligare att se en film ihop och diskutera den än att vara ensam om upplevelsen. Det sistnämnda är ju dock det jag saknar i allt annat. Att vi inte kan dela upplevelser med djur och natur och jag vet att när jag pratar om dessa saker frågar han för att vara "artig" och snäll inte för att han egentligen är intresserad av vad jag och hunden gjorde på vår promenad.

Men jag förstår vad du menar, och jag förstår att det kanske är så enkelt egentligen. Men det känns svårt just för att det inte är svart och vitt, i vissa aspekter gör han ju mitt liv bättre.

Men är det HAN du vill ha eller är det en NÅGON?
Vad är det med just honom som gör att han är den som har platsen i ditt liv.

 

[SweetSunday]

@SweetSunday

Jag har inget riktigt svar men vill delge hur det blev för mig! Jag är rätt lik dig, vill göra mycket. När jag träffade min nuvarande partner som verkar rätt lik din, bröt jag i början för att träffa en man som på pappret var så lik mig. Jag hade lika mycket känslor för båda...Vi surfade, åkte på oplanerade husbilsresor, hade passionerat sex här och var, åt glass en hel dag, grillade i regn på okända platser...
Hur som helst. Det blev för mycket! I sällskap med honom blev jag plötsligt "den tråkiga". Plötsligt blev jag den som sa nä till saker. Jag förlorade drivet som kännetecknar min personlighet.Jag hade svår ångest och kände att jag förlorade en fin person som jag älskade när jag bröt för att gå tillbaka till min förra partner. Men jag behöver bromsklossen och tryggheten, enkelheten i min nuvarande partner. Jag utvecklas ändå. Ensam och tillsammans med honom. Vi vill inte så mycket samma, men vi kompletterar varandra bra. Vårt förhållande är en felmatch på pappret, men det bästa jag haft!!!

Intressant, jag har nog inte riktigt tänkt åt det hållet. Eller litegrann kanske.. Jag har tänkt tanken på att om jag blir tillsammans med någon som mig, vad händer då den dagen när jag bara vill vara. Jag tror inte att jag främst vill ha någon med samma driv som mig, utan främst med någon som vill ha samma livsstil. Någon som blir genuint glad när han ser min hund (helst vill ha djur själv också) exempelvis. Som vill leva ett lantligt liv där man hjälps åt med sådant som behöver göras (exempelvis laga en hage eller så i ett trädgårdsland eller mocka en box, ge någon mat, träna hund, rida en häst). Man behöver inte ha alla intressen gemensamma, men intressena man har kanske ändå kan synka. Typ en gillar att åka skidor och en gillar hund, då åker vi skidor med hund. Eller en vill ha sällskapshund och en vill ha träningskompis, så kan den ena sköta promenader och annat som är ett "vanligt hundliv" och den andra träna hunden i annat. Typ. Drivet är inte superviktigt, samtidigt som jag inte vill vara ensam om att styra upp vardagen och roliga saker att göra, jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill att någon annan kan säga "men du, det här skulle vi kanske kunna göra i helgen" och att "det här" inte bara innebär att laga en lite extra god måltid, för det tröttnar jag på i längden. Hur går det för er när du vill göra något och han inte vill? Hur hanterar du att få nej eller suckar så ofta? Att bli besviken? Eller har du slutat fråga om att göra saker och planerar det med andra? Om du förstår hur jag menar

 

[Petruska]

@SweetSunday Min känsla när jag läser det du skriver är att det framförallt är separationsångest som talar när du tänker på att avsluta förhållandet. Nånstans är det rätt orimligt att låta just separationsångest vara det som får styra ens större beslut. Tycker jag.

Det är lätt för mig att säga, för jag har sällan så värst mycket separationsångest. Inte mer än att jag kan tänka "det är bara separationsångest". Men oavsett hur stark separationsångest man har, så är det en dålig grund för att fortsätta ett förhållande.

 

[SweetSunday]

INGENTING tenderar att vara svartvitt!

Jag tror på att göra en balnsräkning. Lista upp plus och minus. Det kan hjälpa att se det i skrift.
Alltså en lista på plus med att ha ett förhållande med just den mannen (inte vem somhelst utan just precis han) och en med motsvarande minus.

Det är sant! Får kanske testa göra en sådan som du föreslår

 

[SweetSunday]

Jo, just då var det svårt och det var så mycket som hände i bådas liv så hade inte mycket att välja på. Hans morbror dog, mitt jobb sa upp kontraktet (jobbar på järnvägen) osv. Jag visste inte riktigt vad jag ville mer än komma kort från allt och hitta livsglädjen igen. Nackdelen var att jag fick lämna kvar hunden i Skåne hos mina föräldrar. Nu har jag äntligen börjat hitta en stabil tillvaro där jag trivs. Önskar visserligen jag kände fler i omgivningen men man ska ju inte jämföra mot ett ställe där man är född och uppvuxen där man visste vem alla var, så det andra kommer.

Sen tar det tid att hitta vänner och det tar tid att bli bekväm med sånt som är utanför ens komfortzon. Förstår att det är svårt att bryta rollen som du är i klassen, men det innebär inte att du behöver vara sån när klassen inte är med.
Finns det inte någon fb grupp i din omgivning där folk söker vänner? Det finns även grupper som samlas för att promenera ihop med hundar om det skulle vara nått?

Är med i den lokala hundungdomsklubben och går lite promenader där när det anordnas och sådär Jag försöker så gott jag kan att vara mig själv när när jag umgås utanför klassen, men målet är att iallafall ha någon att äta lunch med innan min utbildning är slut. Så jobbar även på att våga umgås med min klass (har trots allt 3 år kvar...) Får kolla upp det där med facebook-grupper

 

[Monkie]

Intressant, jag har nog inte riktigt tänkt åt det hållet. Eller litegrann kanske.. Jag har tänkt tanken på att om jag blir tillsammans med någon som mig, vad händer då den dagen när jag bara vill vara. Jag tror inte att jag främst vill ha någon med samma driv som mig, utan främst med någon som vill ha samma livsstil. Någon som blir genuint glad när han ser min hund (helst vill ha djur själv också) exempelvis. Som vill leva ett lantligt liv där man hjälps åt med sådant som behöver göras (exempelvis laga en hage eller så i ett trädgårdsland eller mocka en box, ge någon mat, träna hund, rida en häst). Man behöver inte ha alla intressen gemensamma, men intressena man har kanske ändå kan synka. Typ en gillar att åka skidor och en gillar hund, då åker vi skidor med hund. Eller en vill ha sällskapshund och en vill ha träningskompis, så kan den ena sköta promenader och annat som är ett "vanligt hundliv" och den andra träna hunden i annat. Typ. Drivet är inte superviktigt, samtidigt som jag inte vill vara ensam om att styra upp vardagen och roliga saker att göra, jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill att någon annan kan säga "men du, det här skulle vi kanske kunna göra i helgen" och att "det här" inte bara innebär att laga en lite extra god måltid, för det tröttnar jag på i längden. Hur går det för er när du vill göra något och han inte vill? Hur hanterar du att få nej eller suckar så ofta? Att bli besviken? Eller har du slutat fråga om att göra saker och planerar det med andra? Om du förstår hur jag menar

Jag blir inte besviken . Jag vill inte ha med min partner på allt, jag behöver träffa lite andra människor än bara honom. Fast jag tycker att han är underbar. Jag frågar ofta om han vill följa med för att vara artig, men jag räknar inte med honom. Han åker på sitt och det har jag inga problem med. Jag trivs bäst när vi lever tillsammans men att jag får göra lite vad jag vill. I tidigare förhållanden har jag lätt tappat attraktionen om vi ska umgås jämt och göra allt ihop.

Jag gillar att cykla och han gillar att fiska, jag skulle inte vilja offra mig för att cykla och fiska och han vill inte cykla till fisket. Vi båda lagar hellre fisken och pratar om hur vi haft det över en middag sen.

Är det viktigt för dig att göra saker tillsammans är det absolut inte fel. Alla fungerar vi olika!

 

[SweetSunday]

Jag tror det är svårt att hitta en riktig vardag när man bara ses på helgen. Vardag är ju disk och tvätt lika mycket som hundpromenader och film. Hur man delar de ”tråkiga” sakerna är nästan viktigare för ett bra förhållande tycker jag.

Både jag och min man gör gärna grejer ute, jag har hästarna och trädgården, han kör motorcykel och fiskar. Vi gör gärna grejer inne också, jag broderar eller läser, han grejar med en dator eller pluggar på sin jägarexamen. Egentligen har vi väldigt få saker vi gör tillsammans. Innan vi flyttade ihop var det nog typ titta på film.

Sen när studierna var klara så köpte vi hus och här har vi massa gemensamma projekt, från målning av skåpsluckor till ett helt garagebygge. Och sen kom barnet in i bilden också! Vi reser, går på opera, träffar vänner och lever ett förträffligt liv tillsammans. Men medan vi var studenter och bodde i var sin stad så blev det allt rätt tråkigt ibland.

Diskar gör vi ju också såklart och delar varannan gång, så tror ändå att sådant funkar rätt bra. Men absolut är det svårt att få till vardag. Problemet tror jag är att när man bara ses på helgen vill man ändå försöka umgås så mycket som möjligt medan man kan, samtidigt fixar inte jag att släppa allt annat bara för att han är hos mig på helgen. Ffa hunden behöver sitt ändå och jag har min önskan om att kunna festa till det med någon vän, men det är svårt att få till om han inte ska bli "övergiven" hemma hos mig. Han har inga problem med att jag är borta och gör hundgrejer 2-4 h en helgdag men skulle jag dessutom åka till en kompis och dricka vin på kvällen så skulle han nog känna sig rätt bortprioriterad eftersom han inte har sina egna grejer att sysselsätta sig med hos mig, han har inte sin speldator här exempelvis. Därav blir det inte att jag hittar någon att göra sånt med för jag kan ändå inte på helgerna. Det svåra är att vi inte har några gemensamma vänner heller, hur hittar man vänner ihop? Det är nog så som du skriver som jag ser de flesta förhållanden inklusive exempelvis mina föräldrars. De har inte samma intressen, men de kan mötas i en skogspromenad i ett naturreservat eller gå och dansa. Men i vardagen gör de oftast sitt eget och ses vid frukost, middag, tv på kvällen, sova, och när de träffar gemensamma vänner på helgerna. Jag tror en del av problemet där är just att vi inte har de där gemensamma vännerna att träffa så det blir lite enformigt.

 

[SweetSunday]

Men är det HAN du vill ha eller är det en NÅGON?
Vad är det med just honom som gör att han är den som har platsen i ditt liv.

Tror mest att det blev han för att han var där och väldigt gärna ville vara med mig. Han var lite påstridig och jag tyckte väl om att känna mig önskad och omtyckt. Därifrån har vi vuxit ihop av att han hjälpt mig igenom mycket psykiska besvär och sådär. Det handlar väl mer om att det ju är honom jag känner, det är honom jag känner något för även om det kanske just nu inte är mer än att jag älskar honom som en vän. Hade jag inte känt något för honom hade det ju varit enkelt. Men det är de där känslorna som gör att det är just han. Det är att jag inte kan hantera tanken på att han ska bilda familj och leva sitt liv utan mig och att jag inte ens kommer "ha rätt" att fråga honom hur han mår eller ge honom en kram. Säkert också en egocentrisk känsla av att det är jobbigt att tänka att han kommer att älska någon annan och inte mig.

 

[SweetSunday]

@SweetSunday Min känsla när jag läser det du skriver är att det framförallt är separationsångest som talar när du tänker på att avsluta förhållandet. Nånstans är det rätt orimligt att låta just separationsångest vara det som får styra ens större beslut. Tycker jag.

Det är lätt för mig att säga, för jag har sällan så värst mycket separationsångest. Inte mer än att jag kan tänka "det är bara separationsångest". Men oavsett hur stark separationsångest man har, så är det en dålig grund för att fortsätta ett förhållande.

Jag tror att det kan stämma. Jag trivs generellt inte med att vara ensam och när jag precis flyttat hit kunde jag börja gråta när han skulle åka hem efter en helg eller när jag skulle åka från honom. Någon gång följde jag med honom till hans stad efter helgen för att det var för jobbigt att bli lämnad kvar. Så är det inte längre. Jag har vant mig. Jag blir inte längre ledsen när han åker, utan mitt känsloläge är rätt stabilt nu när han åker, men kanske är det för att jag vet att han kommer tillbaka. Och att då ta ett beslut som innebär att han inte kommer tillbaka, någonsin, skapar ganska stor ångest.

 

[Petruska]

Jag tror att det kan stämma. Jag trivs generellt inte med att vara ensam och när jag precis flyttat hit kunde jag börja gråta när han skulle åka hem efter en helg eller när jag skulle åka från honom. Någon gång följde jag med honom till hans stad efter helgen för att det var för jobbigt att bli lämnad kvar. Så är det inte längre. Jag har vant mig. Jag blir inte längre ledsen när han åker, utan mitt känsloläge är rätt stabilt nu när han åker, men kanske är det för att jag vet att han kommer tillbaka. Och att då ta ett beslut som innebär att han inte kommer tillbaka, någonsin, skapar ganska stor ångest.

Det är ju hur begripligt som helst. Vilken roll just den ångesten ska få ha i ditt liv, är ju upp till dig. Men jag fattar att det inte är så himla lätt.

 

[starcraft]

Diskar gör vi ju också såklart och delar varannan gång, så tror ändå att sådant funkar rätt bra. Men absolut är det svårt att få till vardag. Problemet tror jag är att när man bara ses på helgen vill man ändå försöka umgås så mycket som möjligt medan man kan, samtidigt fixar inte jag att släppa allt annat bara för att han är hos mig på helgen. Ffa hunden behöver sitt ändå och jag har min önskan om att kunna festa till det med någon vän, men det är svårt att få till om han inte ska bli "övergiven" hemma hos mig. Han har inga problem med att jag är borta och gör hundgrejer 2-4 h en helgdag men skulle jag dessutom åka till en kompis och dricka vin på kvällen så skulle han nog känna sig rätt bortprioriterad eftersom han inte har sina egna grejer att sysselsätta sig med hos mig, han har inte sin speldator här exempelvis. Därav blir det inte att jag hittar någon att göra sånt med för jag kan ändå inte på helgerna. Det svåra är att vi inte har några gemensamma vänner heller, hur hittar man vänner ihop? Det är nog så som du skriver som jag ser de flesta förhållanden inklusive exempelvis mina föräldrars. De har inte samma intressen, men de kan mötas i en skogspromenad i ett naturreservat eller gå och dansa. Men i vardagen gör de oftast sitt eget och ses vid frukost, middag, tv på kvällen, sova, och när de träffar gemensamma vänner på helgerna. Jag tror en del av problemet där är just att vi inte har de där gemensamma vännerna att träffa så det blir lite enformigt.

Men måste ni ses varje helg? Om du vill gå ut och dricka vin en lördagkväll är det väl bara att han gör något eget på hemmaplan då? Jag förstår att man vill ses mycket i ett distansförhållande, men det låter kontraproduktivt att låsa upp alla sina helger när du egentligen vill göra något annat.

På dina inlägg får jag uppfattningen att du vill ha någon och inte just din pojkvän.. i det läget skulle jag göra slut. Jag vill att jag ska ha min partner för att den är den. Inte för att den fyller ett tomrum.

 

[durachiny]

Han har föreslagit öppet förhållande då får du möjligheten att utforska mer. Det låter mest som om du vill ha allt garanterat i stil med att han ska fortfarande var exklusiv och tillgänglig för dig medans du får testa och utforska bäst du vill och ha möjlighet att gå vidare om du vill göra det.

Allt man gör i livet är i en princip om att man väljer att göra en sak och inte allt det andra. Varje val leder även till en hel drös med ickeval och det är något man bör lära sig att hantera i livet. Man gör bäst i att inte fokusera på vad man kan och har gått miste om för det är redan gjort utan istället se till att man gör bra saker.

 

[Petruska]

Diskar gör vi ju också såklart och delar varannan gång, så tror ändå att sådant funkar rätt bra. Men absolut är det svårt att få till vardag. Problemet tror jag är att när man bara ses på helgen vill man ändå försöka umgås så mycket som möjligt medan man kan, samtidigt fixar inte jag att släppa allt annat bara för att han är hos mig på helgen. Ffa hunden behöver sitt ändå och jag har min önskan om att kunna festa till det med någon vän, men det är svårt att få till om han inte ska bli "övergiven" hemma hos mig. Han har inga problem med att jag är borta och gör hundgrejer 2-4 h en helgdag men skulle jag dessutom åka till en kompis och dricka vin på kvällen så skulle han nog känna sig rätt bortprioriterad eftersom han inte har sina egna grejer att sysselsätta sig med hos mig, han har inte sin speldator här exempelvis. Därav blir det inte att jag hittar någon att göra sånt med för jag kan ändå inte på helgerna. Det svåra är att vi inte har några gemensamma vänner heller, hur hittar man vänner ihop? Det är nog så som du skriver som jag ser de flesta förhållanden inklusive exempelvis mina föräldrars. De har inte samma intressen, men de kan mötas i en skogspromenad i ett naturreservat eller gå och dansa. Men i vardagen gör de oftast sitt eget och ses vid frukost, middag, tv på kvällen, sova, och när de träffar gemensamma vänner på helgerna. Jag tror en del av problemet där är just att vi inte har de där gemensamma vännerna att träffa så det blir lite enformigt.

Men gemensamma vänner? En del av mina vänner har med tiden också blivit min.partners vänner, och vice versa.

 

[SweetSunday]

Men måste ni ses varje helg? Om du vill gå ut och dricka vin en lördagkväll är det väl bara att han gör något eget på hemmaplan då? Jag förstår att man vill ses mycket i ett distansförhållande, men det låter kontraproduktivt att låsa upp alla sina helger när du egentligen vill göra något annat.

På dina inlägg får jag uppfattningen att du vill ha någon och inte just din pojkvän.. i det läget skulle jag göra slut. Jag vill att jag ska ha min partner för att den är den. Inte för att den fyller ett tomrum.

Det måste vi kanske inte. I början ville vi ju ses varje helg, så det har nog mest rullat på på det viset.

Det är kanske så, men det gör inte att det gör mindre ont att släppa honom, för någonstans så är det ju just han och inte bara någon som funnits där dessa år.

 

[SweetSunday]

Han har föreslagit öppet förhållande då får du möjligheten att utforska mer. Det låter mest som om du vill ha allt garanterat i stil med att han ska fortfarande var exklusiv och tillgänglig för dig medans du får testa och utforska bäst du vill och ha möjlighet att gå vidare om du vill göra det.

Allt man gör i livet är i en princip om att man väljer att göra en sak och inte allt det andra. Varje val leder även till en hel drös med ickeval och det är något man bör lära sig att hantera i livet. Man gör bäst i att inte fokusera på vad man kan och har gått miste om för det är redan gjort utan istället se till att man gör bra saker.

Nja, jag tror faktiskt att jag är mer rädd för att jag ska få känslor för någon annan och då såra honom ännu mer än vad jag skulle göra vid ett uppbrott. Jag är nog rädd att höra det i hans röst och veta att det är jag som har gjort honom illa och att jag inte längre kan vara den som tröstar. Jag är inte rädd för att han ska få känslor för en annan för som det varit nu har hans känslor varit de som är stabila och mina de som tvekat. Jag tror det är en del av tryggheten som jag har hos honom, jag känner mig trygg med att det är mig han vill vara med. Sen vet jag inte om det är han som föreslagit öppet förhållande utan det har vi nog gemensamt tagit fram som alternativ när vi diskuterat hur vi ska lösa vår situation. Han vill helst vara exklusiva, han längtar inte efter någon annan, men han kan tänka sig att under en period öppna förhållandet om det innebär att vi funkar igen och att jag slutar tveka.

Jag har ju problem med beslut överlag, så tycker det är rätt jobbigt att välja bort saker generellt. Det är ett personlighetsdrag tror jag som funnits länge hos mig tyvärr. (Bara att välja smak på glassen eller liknande var jobbigt för mig när jag var yngre och kan nog fortfarande vara jobbigt )

 

[SweetSunday]

Men gemensamma vänner? En del av mina vänner har med tiden också blivit min.partners vänner, och vice versa.

Hans vänner bor långt ifrån våra respektive bostadsorter, så dem pratar han med via datorn. Mina vänner är ju främst hundintresserade så där vet jag inte om han känner sig hemma. Han har träffat den vän jag umgås mest med (som också har hund) och de funkar, men jag uppfattar det inte som att de har så mycket att prata om mer än kallprat. Men jag förstår att det är så det brukar fungera, kanske kan det fungera så om jag lyckas skaffa mig vänner som jag även kan göra annat än hundgrejer med. Det är klurigt att hitta vänner som tycker om hund (blir knöligt att ses annars eftersom hunden ibland är tvungen att följa med) men som kan tänka sig att träffas även i andra sammanhang, upplever jag. Men kanske är det för att de två nyaste vänskapsrelationerna är så nya att vi inte kommit dit än, kanske kan de utvecklas åt det hållet.