Hur vet man om man vill ha barn?

[Lingon]

Jag håller med här. Sen upplever jag också en viss avundsjuka mot mig och min partner att vi är så fria och bekymmerslösa gentemot de som skaffat barn. Typ om man pratar om sitt liv, att vi ska ut och resa eller bara har en lugn kväll hemma, så är det ofta folk med barn som tycker det låter så skönt och att ”så skulle man haft det”. Givetvis tror jag inte de ångrar sina barn. Men ibland undrar jag hur de trodde att det skulle vara.

Jag tror inte att det är avundsjuka på ert liv i stort. Men många önskar nog att de ibland kunde pausa livet som förälder och bara resa iväg själv med sin partner utan att behöva tänka på barnet. Men på det stora hela hade man inte velat byta bort livet med sitt barn mot att kunna resa iväg själv med sin partner. Så är det för mig iaf. Livet med min dotter är så mycket underbarare än vilken semesterresa som helst som inte går att göra utan henne. Så även om jag ibland kan önska att jag kunde göra något speciellt som inte går/inte funkar p.g.a. att jag har barn så är den resan/upplevelsen minimal jämfört med det äventyr jag och min dotter upplever tillsammans.

Det är min personliga upplevelse.

 

[the_connemara]

Det är precis det jag försöker göra. Känna utan att tänka. Det ska gå på nåt sätt, iallafall enligt min psykolog

Jag tänkte just under trådens gång att om jag var du hade jag velat testa att se om någon samtalshjälp hade kunnat hjälpa en att sortera ut tankarna. Det finns ju liksom en tidsgräns för när man ändå behöver vara lite färdig med sitt beslut om man har valet.

 

[Brassneck]

Jag tror inte att det är avundsjuka på ert liv i stort. Men många önskar nog att de ibland kunde pausa livet som förälder och bara resa iväg själv med sin partner utan att behöva tänka på barnet. Men på det stora hela hade man inte velat byta bort livet med sitt barn mot att kunna resa iväg själv med sin partner. Så är det för mig iaf. Livet med min dotter är så mycket underbarare än vilken semesterresa som helst som inte går att göra utan henne. Så även om jag ibland kan önska att jag kunde göra något speciellt som inte går/inte funkar p.g.a. att jag har barn så är den resan/upplevelsen minimal jämfört med det äventyr jag och min dotter upplever tillsammans.

Det är min personliga upplevelse.

Jag tror vi menar ungefär samma sak. Jag menar inte att de ångrar sina barn såklart.
Jag menar givetvis inte heller att alla är avundsjuka på mig och mitt fantastiska liv (men många av mina bekanta är nog eftersom jag har ett yrke som väldigt många i min bekantskapskrets har velat ha i sin ungdom men fått ge upp på. Detta har dock inte så mycket med barn att göra). Men det är en grej som återkommer ofta när jag umgås med folk som har barn.

 

[sassiball]

Min relation med min mamma har nog gjort att jag så gärna vill ha barn. Vi har alltid haft en bra relation och träffas var och varannan dag, pratar flera gånger om dagen. Jag har nog känt att jag vill ha den relationen med egna barn.
Jag hade till och med bestämt mig att jag skulle ha barn innan jag blev 25 år, annars skulle jag göra det på egen hand.
Fick barn med min partner när jag var 21 och 23 år.

Relationen med min mamma har också påverkat mig! Men inte på samma sätt. Jag hade en svår relation med min mamma (missbruksproblem för henne låg i vägen för att vi någonsin skulle kunna ha en bra relation)
Så länge hon levde ville jag absolut inte ha barn. Men så blev hon svårt sjuk och när hon var döende insåg jag att jag ville ha barn. Det var så konstigt allt.

Jag har tre barn idag.

 

[Brassneck]

Fast, och nu får jag ju tala utifrån mig själv, det behöver inte vara avundsjuka. Det kan vara en längtan att få uppleva det igen att kunna åka iväg. Jag kan också tänka att vad skönt det är att bara kunna ta en weekend nånstans. Men därifrån och att vara avundsjuk är ett väldigt långt steg.

Visst blir man låst av småbarn, jag är det nu. Men det är en väldigt övergående period i livet. Så resonerar i alla fall jag

Tycker det känns lite knasigt att sätta etiketten avundsjuka rakt av. Sen är det kanske det dom är. Men jag tycker inte det är nåt man ska förutsätta

Som exempel influensers som säger att dom som ifrågasätter bara är avundsjuka. Alltså jag tror verkligen inte det är fallet i majoriteten av fallen.

En viss avundsjuka skrev jag. Jag vet inte riktigt hur jag skulle tolka det annars, när någon säger ”Åh, så skulle man haft det” när jag pratar om min vardag. Jag skulle tex aldrig känna den känslan när folk med barn pratar om sin vardag (det räcker att läsa tråden om morgonrutiner för att för mig känna precis motsatsen). Men det är ju tur att man är olika. Hade alla varit som jag hade världen gått under.

Eller avundsjuka är kanske fel ord iofs, men nån slags längtan till ett mer oproblematiskt och friare liv uttrycker de iallafall. Låt detta nu inte bli en semantisk diskussion, sorry om jag valde fel ord.
Jag skrev också att jag givetvis inte tror att de ångrar sina barn. Så ingen behöver haka upp sig på det heller.

 

[Linn-Nora]

Jag tror vi menar ungefär samma sak. Jag menar inte att de ångrar sina barn såklart.
Jag menar givetvis inte heller att alla är avundsjuka på mig och mitt fantastiska liv (men många av mina bekanta är nog eftersom jag har ett yrke som väldigt många i min bekantskapskrets har velat ha i sin ungdom men fått ge upp på. Detta har dock inte så mycket med barn att göra). Men det är en grej som återkommer ofta när jag umgås med folk som har barn.

Jag tror dock ändå att man ska vara väldigt försiktig med att sätta stämpel avundsjuk på andra människor. Synonymer till detta är inte särskilt trevliga epitet.

Kanske är nån av dina vänner just avundsjuka. Men jag tror snarare det kan vara en längtan av att få en paus och lite återhämtning, precis som @Lingon skriver. Inte att dom känner att dom skulle vilja ha ert liv.

 

[Kiwifrukt]

Jag har både känt tvärt nej, känt kanske med rätt man, gått till att känna tvärt nej igen, och har till slut landat i att blir det så, så blir det så. Annars är mitt liv bra som det är. Det är väldigt troligt att det inte blir några barn för mig, och min omgivning har även insett detta, det är länge sen jag fick några tråkiga kommentarer om det.

Jag har inget emot barn som fenomen, men har ingen direkt önskan att ha egna. Och som någon annan skrev, det som skrämmer mig mer än att ha ett eget barn är att man måste få in andras barn i huset, och ännu värre, deras föräldrar. Jag har ganska många kollegor som har barn i förskole- och lågstadieålder, och jag blir mörkrädd inför hur mycket föräldrarna måste vara med på (allt från lekträffar till kalas och fritidsaktiviteter) som mina egna föräldrar (eller kompisars föräldrar) inte var med på på vår tid. Pappa var med på ridskolan eftersom det var så långt att köra att det inte var försvarbart att han körde hem igen emellan, men det var aldrig någon förälder som var med på barnkalas eller fotbollsträning eller när vi bara lekte hemma hos någon annan.

Där är inte jag beredd att kompromissa bort varken min egen fritid med hästarna, eller den potentiella pappans eventuella intressen, för att sitta på barnkalas eller lekträffar var och varannan helg. Min unge kan ju vara nöjd med det livet den får hemma, men om normen är att alla andra föräldrar är med på dylika aktiviteter känns det ju svårt att slingra sig ur. Har man dessutom flera barn blir det ju ingen tid över alls till något annat.

 

[Linn-Nora]

En viss avundsjuka skrev jag. Jag vet inte riktigt hur jag skulle tolka det annars, när någon säger ”Åh, så skulle man haft det” när jag pratar om min vardag. Jag skulle tex aldrig känna den känslan när folk med barn pratar om sin vardag (det räcker att läsa tråden om morgonrutiner för att för mig känna precis motsatsen). Men det är ju tur att man är olika. Hade alla varit som jag hade världen gått under.

Eller avundsjuka är kanske fel ord iofs, men nån slags längtan till ett mer oproblematiskt och friare liv uttrycker de iallafall. Låt detta nu inte bli en semantisk diskussion, sorry om jag valde fel ord.
Jag skrev också att jag givetvis inte tror att de ångrar sina barn. Så ingen behöver haka upp sig på det heller.

Såg detta sent efter att jag svarat "Åh så skulle man haft det" är för mig inte på något sätt kopplat till avundsjuka, inte ens till viss del. Utan snarare, som du själv skriver kanske en längtan efter att få lite lugn en stund.

Jag ska inte älta semantiken mer. Men jag tycker ändå det är lite viktigt.
Jag har känt avundsjuka, för folk som haft barn, innan jag själv fick. Och det var inte några trevliga eller snälla känslor. Därför vänder jag mig emot det.

Men jag håller med, vi släpper det nu

 

[Brassneck]

Jag tror dock ändå att man ska vara väldigt försiktig med att sätta stämpel avundsjuk på andra människor. Synonymer till detta är inte särskilt trevliga epitet.

Kanske är nån av dina vänner just avundsjuka. Men jag tror snarare det kan vara en längtan av att få en paus och lite återhämtning, precis som @Lingon skriver. Inte att dom känner att dom skulle vilja ha ert liv.

Återigen, jag tror min formulering var ”en viss avundsjuka”. Vidare var den känslan på vissa aspekter av mitt liv, inte hela min tillvaro.
Men man kan väl vara avundsjuk på någon även om man inte skulle vilja ha den personens liv rakt av? Jag är avundsjuk på folk som kan skaffa hund till exempel, men det betyder inte att jag vill ändra mitt liv så att det liknar deras för att kunna få en hund eller att jag därmed är missnöjd med mina egna val.
Vilket ord på känslan ska man välja?

 

[miumiu]

Jag vill också poängtera att jag inte ser mitt barn som något som hindrar mig från andra saker i livet. Nu är jag ju inte ensamstående utan har en partner att dela föräldraansvaret med, såklart blir det annorlunda om man skulle vara ensamstående (och allting kan ju som bekant hända i livet). Men min upplevelse är också att familjer ser väldigt olika ut. Det finns dom som har sina barn på 5 olika aktiviteter och skräddarsyr sitt eget schema efter barnens intressen. Sen finns det dom som låter barnen hänga på vad dom nu själva vill göra. Barn är i regel ganska anpassningsbara när dom är små, när sonen var liten hade jag honom i bärsele ex och sen fick han hänga med på vad jag nu hade för aktiviteter inplanerade den dagen. Jag red när han sov middag i vagnen bredvid, åkte på loppisar, fikade med kompisar osv, dvs. ändrade inte supermycket i mina rutiner. Visst, det kräver lite planering, ta med ett ombyte om olyckan är framme, mellis packat för att hålla blodsockernivån jämn osv., men inga superuppoffringar egentligen.

Nu har ju jag bara ett barn, och han är ganska easy-breezy. Dessutom börjar han nu bli så stor att det går att resonera med honom, vi har ett utbyte av varandra i samtal och han lär mig(!) faktiskt saker också. Småbarnsåren intensiva men en väldigt kort period egentligen, om man ser till hur långt livet faktiskt är för dom flesta. Via min son har jag lärt känna nya roliga människor, får uppleva barndomen genom hans perspektiv en gång till. Jag började exempelvis rida när jag var 11 själv och "missade" ponnytiden då det var stora hästar som gällde med en gång. Eftersom sonen också utvecklat ett intresse för djur och hästar ges jag nu chansen en andra gång, via honom.

Det som jag skulle säga är den enda negativa aspekten av föräldraskap för egen del är att jag nu är sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan. För någonting kan ju alltid hända, och det finaste jag har i livet kan ju faktiskt tas ifrån mig.

 

[Tajger]

Roade mig med att se hur många för och emot det är i tråden, och det är bara en liten övervikt på "nej" jämfört med ja och kanske. Jag, som har fyra barn som berikat mitt liv, läste många fler NEJ. Intressant.

Jag hann inte fundera så mycket, då jag råkade bli gravid när jag var 18 (medveten om risken, men trodde inte att det skulle hända mig) och valde att behålla barnet då jag var i ett fast förhållande. Vi höll ihop i ett par år till, men sen var jag singel ett tag. Kände att jag ville ha fler barn, och när jag träffade min nuvarande man (sen 35 år) var det så självklart. Tre barn i snabb följd blev det, och visst har det ibland varit tufft, men de gånger jag funderat på vad jag skulle gjort istället har alltid barnalternativet vunnit. Idag är alla utflugna, och jag gillar att umgås med dem, de är trevliga unga vuxna

 

[Roheryn]

Man behöver inte vara barnkär. Jag tycker inte om barn. Men MITT barn är naturligtvis det finaste och underbaraste som finns! Jag är inte intresserad av barn generellt. Bara mitt eget barn.

Känner precis likadant och har alltid gjort! Gillar iofs generellt tonåringar, hade många intressanta diskussioner med framförallt en av dotterns kompisar när de var i högstadieåldern.

 

[Blimblom]

Jag tror vi menar ungefär samma sak. Jag menar inte att de ångrar sina barn såklart.
Jag menar givetvis inte heller att alla är avundsjuka på mig och mitt fantastiska liv (men många av mina bekanta är nog eftersom jag har ett yrke som väldigt många i min bekantskapskrets har velat ha i sin ungdom men fått ge upp på. Detta har dock inte så mycket med barn att göra). Men det är en grej som återkommer ofta när jag umgås med folk som har barn.

Jag tycker föräldrar väldigt ofta säger liknande saker om allt möjligt. Iaf dom i min närhet
Säger jag att "vad skönt, imorgon ska jag sova ut", så får jag ett "Gött för dig, jag kan inte sova ut, jag har barn", eller om jag sovit dåligt en natt kommer garanterat ett "Jag sover dåligt varje natt, jag har barn." osvosv. Och gärna med lite dryg ton, som att man inte fattar hur lätt man har det jämfört med dom.
Stör mig något extremt på det Att folk bara pratar mycket om sina barn stör mig inte alls, även om det inte är så intressant alla gånger. Men dom där kommentarerna alltså... haha

 

[Linn-Nora]

Återigen, jag tror min formulering var ”en viss avundsjuka”. Vidare var den känslan på vissa aspekter av mitt liv, inte hela min tillvaro.
Men man kan väl vara avundsjuk på någon även om man inte skulle vilja ha den personens liv rakt av? Jag är avundsjuk på folk som kan skaffa hund till exempel, men det betyder inte att jag vill ändra mitt liv så att det liknar deras för att kunna få en hund eller att jag därmed är missnöjd med mina egna val.
Vilket ord på känslan ska man välja?

Alltså du får ju såklart använda det ordet. Jag vände mig bara mot att bara för att man känner en längtan efter att ha vissa förutsättningar som andra (som att du vill skaffa hund) behöver inte det betyda att man är avundsjuk.
Men visst, dom kanske känner viss avundsjuka, det vet ju inte jag. Men jag tror inte det är allmänrådande bland folk med barn att vara avundsjuka för att andra drar på weekends och har lugna kvällar.

Och som sagt, jag känner väl att det inte finns så mycket mer att hämta. Kanske tolkar vi bara ordet olika

 

[Roheryn]

Jag har både känt tvärt nej, känt kanske med rätt man, gått till att känna tvärt nej igen, och har till slut landat i att blir det så, så blir det så. Annars är mitt liv bra som det är. Det är väldigt troligt att det inte blir några barn för mig, och min omgivning har även insett detta, det är länge sen jag fick några tråkiga kommentarer om det.

Jag har inget emot barn som fenomen, men har ingen direkt önskan att ha egna. Och som någon annan skrev, det som skrämmer mig mer än att ha ett eget barn är att man måste få in andras barn i huset, och ännu värre, deras föräldrar. Jag har ganska många kollegor som har barn i förskole- och lågstadieålder, och jag blir mörkrädd inför hur mycket föräldrarna måste vara med på (allt från lekträffar till kalas och fritidsaktiviteter) som mina egna föräldrar (eller kompisars föräldrar) inte var med på på vår tid. Pappa var med på ridskolan eftersom det var så långt att köra att det inte var försvarbart att han körde hem igen emellan, men det var aldrig någon förälder som var med på barnkalas eller fotbollsträning eller när vi bara lekte hemma hos någon annan.

Där är inte jag beredd att kompromissa bort varken min egen fritid med hästarna, eller den potentiella pappans eventuella intressen, för att sitta på barnkalas eller lekträffar var och varannan helg. Min unge kan ju vara nöjd med det livet den får hemma, men om normen är att alla andra föräldrar är med på dylika aktiviteter känns det ju svårt att slingra sig ur. Har man dessutom flera barn blir det ju ingen tid över alls till något annat.

Man måste ingenting, känner jag. Man måste inte ha tusen fritidsaktiviteter inplanerade åt sitt barn, och måste definitivt inte vara med varje gång barnet träffar vänner eller går på kalas. För mig har sådana tillfällen snarast varit en möjlighet till egentid - jag har väldigt ofta kört dottern till kalas hos kompis för att sedan åka till stallet och ta en ridtur medan kalaset pågår, till exempel!

Bara för att man får barn behöver man inte låta sig stöpas om i någon sorts standardmall för föräldrar. Jag lever mitt liv på det sätt jag önskar, liksom, oavsett om jag har barn eller inte. Min dotter har fått hänga på rätt mycket i stallet och utflykter/promenader med hunden som vi hade under hennes uppväxt, helt enkelt för att det var en del av mitt liv som jag inte hade minsta avsikt att släppa. Och vi har inte tillbringat en massa tid på lekland och lekplatser, för det har vi verkligen inte prioriterat!

Det är så lätt att titta på andras liv - med barn eller utan - och tänka "så vill jag inte ha det". Men då måste man ju faktiskt inte ha det så, då! Man har ett val att forma sitt eget liv även om man väljer att bli förälder.

Självklart finns det saker som kommer med barn som inte kan väljas bort - de måste till exempel tas omhand, uppfostras, blöjbytas osv, men det finns också väldigt mycket som är valbart, som fritidsaktiviteter, vad familjen gör på helger, vad som skall prioriteras osv, och det är personliga val som man har rätt att göra både som förälder och icke-förälder

 

[Pilot]

Alltså du får ju såklart använda det ordet. Jag vände mig bara mot att bara för att man känner en längtan efter att ha vissa förutsättningar som andra (som att du vill skaffa hund) behöver inte det betyda att man är avundsjuk.
Men visst, dom kanske känner viss avundsjuka, det vet ju inte jag. Men jag tror inte det är allmänrådande bland folk med barn att vara avundsjuka för att andra drar på weekends och har lugna kvällar.

Och som sagt, jag känner väl att det inte finns så mycket mer att hämta. Kanske tolkar vi bara ordet olika

Jag tänker att man visst kan känna avundsjuka -men ändå vara nöjd med sitt val.
Så känner jag ibland på vissa plan. "Tänk om..." stunder.

 

[Voeux]

Man måste ingenting, känner jag. Man måste inte ha tusen fritidsaktiviteter inplanerade åt sitt barn, och måste definitivt inte vara med varje gång barnet träffar vänner eller går på kalas. För mig har sådana tillfällen snarast varit en möjlighet till egentid - jag har väldigt ofta kört dottern till kalas hos kompis för att sedan åka till stallet och ta en ridtur medan kalaset pågår, till exempel!

Bara för att man får barn behöver man inte låta sig stöpas om i någon sorts standardmall för föräldrar. Jag lever mitt liv på det sätt jag önskar, liksom, oavsett om jag har barn eller inte. Min dotter har fått hänga på rätt mycket i stallet och utflykter/promenader med hunden som vi hade under hennes uppväxt, helt enkelt för att det var en del av mitt liv som jag inte hade minsta avsikt att släppa. Och vi har inte tillbringat en massa tid på lekland och lekplatser, för det har vi verkligen inte prioriterat!

Det är så lätt att titta på andras liv - med barn eller utan - och tänka "så vill jag inte ha det". Men då måste man ju faktiskt inte ha det så, då! Man har ett val att forma sitt eget liv även om man väljer att bli förälder.

Självklart finns det saker som kommer med barn som inte kan väljas bort - de måste till exempel tas omhand, uppfostras, blöjbytas osv, men det finns också väldigt mycket som är valbart, som fritidsaktiviteter, vad familjen gör på helger, vad som skall prioriteras osv, och det är personliga val som man har rätt att göra både som förälder och icke-förälder

Jag håller med. Jag tror pressen idag på att skapa ett perfekt liv för sina barn har ökat markant. När jag var liten minns jag att vi hängde på pappas fotbollsträningar efter skolan, han var tränare och jag och brorsan brukade sparka lite boll vid sidan av planen under tiden. Ibland fick vi åka förbi McDonald´s efter skolan för att få i oss nåt innan träningen eftersom det blev sen middag. Mamma var gympaledare så ibland satt jag bredvid och ritade och när jag blev äldre började jag hoppa med tanterna Sedan hade jag stallet och brorsan fotbollen men vi cyklade nästan alltid till våra träningar, över halva söderort ibland. Varannan vecka-barn osv. Jag har ärligt talat inget annat än goda minnen av min barndom, vi hade allt vi behövde och mer därtill. Närvarande och kärleksfulla föräldrar, som också hade ett eget liv och tidvis kämpigt med sitt.

Jag hoppas på att ge mina framtida barn en fantastiskt liv, såklart, men jag ska verkligen göra allt jag kan för att inte ryckas med i perfekt-hetsen. Fler aktiviteter och mer skjuts behöver inte vara vägen till ett bra liv.

 

[Linn-Nora]

Jag tänker att man visst kan känna avundsjuka -men ändå vara nöjd med sitt val.
Så känner jag ibland på vissa plan. "Tänk om..." stunder.

Det kan man säkert, jag är inte allvetande, utan reflekterade utifrån mina tankar om att använda det ordet. Och hur jag själv känner när jag känner avundsjuka.

Enligt NE definieras ordet avund som ´"känsla av olust över att inte". Wikipedia (inte världens bästa källa, men det är så jag definierar ordet också) "Avundsjuka består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky."

Och det var utifrån min uppfattning om ordet som är likt definitionerna ovan som jag argumenterade. Och det är det som jag inte tror att de flesta föräldrar känner när barnfria pratar om sitt liv. Kanske vissa gör det. Men jag finner det osannolikt. Jag definierar inte en längtan efter något som att man per automatik känner avundsjuka mot dom som har det så.

 

[MiniLi]

Jag vill också poängtera att jag inte ser mitt barn som något som hindrar mig från andra saker i livet. Nu är jag ju inte ensamstående utan har en partner att dela föräldraansvaret med, såklart blir det annorlunda om man skulle vara ensamstående (och allting kan ju som bekant hända i livet). Men min upplevelse är också att familjer ser väldigt olika ut. Det finns dom som har sina barn på 5 olika aktiviteter och skräddarsyr sitt eget schema efter barnens intressen. Sen finns det dom som låter barnen hänga på vad dom nu själva vill göra. Barn är i regel ganska anpassningsbara när dom är små, när sonen var liten hade jag honom i bärsele ex och sen fick han hänga med på vad jag nu hade för aktiviteter inplanerade den dagen. Jag red när han sov middag i vagnen bredvid, åkte på loppisar, fikade med kompisar osv, dvs. ändrade inte supermycket i mina rutiner. Visst, det kräver lite planering, ta med ett ombyte om olyckan är framme, mellis packat för att hålla blodsockernivån jämn osv., men inga superuppoffringar egentligen.

Nu har ju jag bara ett barn, och han är ganska easy-breezy. Dessutom börjar han nu bli så stor att det går att resonera med honom, vi har ett utbyte av varandra i samtal och han lär mig(!) faktiskt saker också. Småbarnsåren intensiva men en väldigt kort period egentligen, om man ser till hur långt livet faktiskt är för dom flesta. Via min son har jag lärt känna nya roliga människor, får uppleva barndomen genom hans perspektiv en gång till. Jag började exempelvis rida när jag var 11 själv och "missade" ponnytiden då det var stora hästar som gällde med en gång. Eftersom sonen också utvecklat ett intresse för djur och hästar ges jag nu chansen en andra gång, via honom.

Det som jag skulle säga är den enda negativa aspekten av föräldraskap för egen del är att jag nu är sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan. För någonting kan ju alltid hända, och det finaste jag har i livet kan ju faktiskt tas ifrån mig.

Det måste ju bero på hur ens liv ser ut och vilka saker man inte vill förändra.
För egen del handlar det inte om att jag är iväg på aktiviteter eller liknande, mitt liv ser i stort sett ut så att jag jobbar (och inte vill känna stress över vilken tid jag måste gå hem), jag är i stallet (och vill inte känna stress över hur länge jag är där) och jag ligger i soffan och kollar på tv måååånga timmar i sträck. Många av mina lediga dagar spenderas i soffan med att kolla serier från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig, med undantag för timmarna jag är i stallet.

Det vore helt omöjligt att föra in ett barn i mitt liv utan att ändra saker. Iaf omöjligt eftersom en solklar förutsättning är att barnet inte ska ignoreras eller försummas.
Jag fattar att detta är ett icke-problem för den som VILL ha barn. Då finns det ju en poäng för livsförändringen. Men om barn inte lockar särskilt mycket så är det ju något helt annat.

 

[miumiu]

Det måste ju bero på hur ens liv ser ut och vilka saker man inte vill förändra.
För egen del handlar det inte om att jag är iväg på aktiviteter eller liknande, mitt liv ser i stort sett ut så att jag jobbar (och inte vill känna stress över vilken tid jag måste gå hem), jag är i stallet (och vill inte känna stress över hur länge jag är där) och jag ligger i soffan och kollar på tv måååånga timmar i sträck. Många av mina lediga dagar spenderas i soffan med att kolla serier från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig, med undantag för timmarna jag är i stallet.

Det vore helt omöjligt att föra in ett barn i mitt liv utan att ändra saker. Iaf omöjligt eftersom en solklar förutsättning är att barnet inte ska ignoreras eller försummas.
Jag fattar att detta är ett icke-problem för den som VILL ha barn. Då finns det ju en poäng för livsförändringen. Men om barn inte lockar särskilt mycket så är det ju något helt annat.

Ja, självklart blir det en förändring i livet att ha en annan människas behov att plötsligt ta hänsyn till. Jag ville bara poängtera att den förändringen inte nödvändigtvis behöver vara jättestor eller dramatisk. Det verkar som att en del i tråden tror att barn automatiskt innebär = ingen egentid, ingen frihet, låst till att hänga på lekplatser och barnkalas i oöverskådlig framtid. Och så behöver det ju inte vara.