Hur vet man om man vill ha barn?

Man måste ingenting, känner jag. Man måste inte ha tusen fritidsaktiviteter inplanerade åt sitt barn, och måste definitivt inte vara med varje gång barnet träffar vänner eller går på kalas. För mig har sådana tillfällen snarast varit en möjlighet till egentid - jag har väldigt ofta kört dottern till kalas hos kompis för att sedan åka till stallet och ta en ridtur medan kalaset pågår, till exempel!

Bara för att man får barn behöver man inte låta sig stöpas om i någon sorts standardmall för föräldrar. Jag lever mitt liv på det sätt jag önskar, liksom, oavsett om jag har barn eller inte. Min dotter har fått hänga på rätt mycket i stallet och utflykter/promenader med hunden som vi hade under hennes uppväxt, helt enkelt för att det var en del av mitt liv som jag inte hade minsta avsikt att släppa. Och vi har inte tillbringat en massa tid på lekland och lekplatser, för det har vi verkligen inte prioriterat!

Det är så lätt att titta på andras liv - med barn eller utan - och tänka "så vill jag inte ha det". Men då måste man ju faktiskt inte ha det så, då! Man har ett val att forma sitt eget liv även om man väljer att bli förälder.

Självklart finns det saker som kommer med barn som inte kan väljas bort - de måste till exempel tas omhand, uppfostras, blöjbytas osv, men det finns också väldigt mycket som är valbart, som fritidsaktiviteter, vad familjen gör på helger, vad som skall prioriteras osv, och det är personliga val som man har rätt att göra både som förälder och icke-förälder :)

Vad jag önskar, att om jag får barn, så ska det vara såna föräldrar runt mig och barnet som du! Jag hör just nu bara de som måste åka på tretusen olika aktiviteter hela tiden och aldrig hinner göra någonting annat. Och det är inte att barnen har fler aktiviteter än vad jag hade när jag var liten, för jag red på ridskola, tränade fotboll, lekte med kompisar och gick på barnkalas jag också, men mina föräldrar behövde inte vara med hela tiden. Och det som är värst med de här föräldrarna jag pratar om är att om de inte går dit, så blir de typ anklagade för att inte bry sig om sina barn tillräckligt mycket.

Din inställning känns så mycket sundare, fler folk som dig tack. :bow:
 
Ja, självklart blir det en förändring i livet att ha en annan människas behov att plötsligt ta hänsyn till. Jag ville bara poängtera att den förändringen inte nödvändigtvis behöver vara jättestor eller dramatisk. Det verkar som att en del i tråden tror att barn automatiskt innebär = ingen egentid, ingen frihet, låst till att hänga på lekplatser och barnkalas i oöverskådlig framtid. Och så behöver det ju inte vara.
Jag tror de flesta fattar det du försöker få fram. Problemet är väl att du (och andra som skriver liknande saker) gör antaganden om hur folks liv ser ut. De som skriver att barn inte skulle passa i deras liv har nog helt enkelt saker de vill behålla i sina liv där barn inte går att få in på ett bra sätt.
 
Jag vill också poängtera att jag inte ser mitt barn som något som hindrar mig från andra saker i livet. Nu är jag ju inte ensamstående utan har en partner att dela föräldraansvaret med, såklart blir det annorlunda om man skulle vara ensamstående (och allting kan ju som bekant hända i livet). Men min upplevelse är också att familjer ser väldigt olika ut. Det finns dom som har sina barn på 5 olika aktiviteter och skräddarsyr sitt eget schema efter barnens intressen. Sen finns det dom som låter barnen hänga på vad dom nu själva vill göra. Barn är i regel ganska anpassningsbara när dom är små, när sonen var liten hade jag honom i bärsele ex och sen fick han hänga med på vad jag nu hade för aktiviteter inplanerade den dagen. Jag red när han sov middag i vagnen bredvid, åkte på loppisar, fikade med kompisar osv, dvs. ändrade inte supermycket i mina rutiner. Visst, det kräver lite planering, ta med ett ombyte om olyckan är framme, mellis packat för att hålla blodsockernivån jämn osv., men inga superuppoffringar egentligen.

Det är bara att gratulera att du haft det så smidigt. Det är inte ironi utan jag menar det verkligen. Jag har en kompis som nu har barn nr 2 och båda gångerna har det varit räkmacka om en jämför med hur andra fått det...

*En tex som fick förlossningsskador som var så svåra att hon aldrig mer kommer kunna sitta på en häst. Hon försörjde sig som beridare innan - hyfsat kännbart.
*Min mamma fick en autoimmun sjukdom utlöst av graviditeten som hon fått dras med hela livet - hyfsat kännbart.
*Min fasters barn fick syrebrist under förlossningen med grav cp-skada som följd och det barnet är idag 25 år men blir ju aldrig vuxen så att säga - hyfsat kännbart.

Lägg till det graviddiabetes, stroke, bristningar från A till Ö, inkontinensproblem, förlossningsdepression und så weiter.... Nej, jag skulle verkligen inte räkna med att det blev smdigt att få barn. Men Om det blev det så hade jag insett vilken räkmacka jag råkat få. Ungefär som jag hade känt om jag vann tio mille på Lotto...
 
(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

Jag har aldrig varit barnkär. Mina 3 äldre syskon har barn (9 sammanlagt) och jag har aldrig hållt någon av dem i famnen. Ett par av dem kommer jag inte ihåg vad de heter. Vi har inte mycket kontakt efter att jag flyttade till Australien 2014 men inte jättemycket kontakt innan heller.

När jag träffade min sambo 2016 så fick jag nån knäpp under 2017 och vi pratade om barn och namn och uppfostran. Det gick över efter ett par månader och sambo och jag är överens om att vi inte vill ha barn. Vi har pratat ofta om det i 4 års tid nu och senaste 2.5-3 års tid bestämt oss. Jag vet 100% att jag inte vill utsätta mig psykiskt och fysiskt för graviditet, födsel och framtid med barn. Det är så självklart innuti mig. Ven om jag av misstag blev gravid idag skulle jag göra abort.


Har du inte den självklara känslan så håll det öppet, tänker jag
 
Jag tror de flesta fattar det du försöker få fram. Problemet är väl att du (och andra som skriver liknande saker) gör antaganden om hur folks liv ser ut. De som skriver att barn inte skulle passa i deras liv har nog helt enkelt saker de vill behålla i sina liv där barn inte går att få in på ett bra sätt.

Jag antar ingenting om folks liv, jag vet att människor har olika intressen och värderar saker olika. Men eftersom flera här har gett uttryck för upplevelser av att ”föräldrar nu för tiden måste skjutsa sina barn till femtioelva olika aktiviteter och gå på barnkalas varje helg”, ville jag ge en annan bild av föräldraskap. Sen är ju barn individer också, och det är möjligt att jag hade behövt göra andra anpassningar och val om jag fått ett annat barn.
 
Det är bara att gratulera att du haft det så smidigt. Det är inte ironi utan jag menar det verkligen. Jag har en kompis som nu har barn nr 2 och båda gångerna har det varit räkmacka om en jämför med hur andra fått det...

*En tex som fick förlossningsskador som var så svåra att hon aldrig mer kommer kunna sitta på en häst. Hon försörjde sig som beridare innan - hyfsat kännbart.
*Min mamma fick en autoimmun sjukdom utlöst av graviditeten som hon fått dras med hela livet - hyfsat kännbart.
*Min fasters barn fick syrebrist under förlossningen med grav cp-skada som följd och det barnet är idag 25 år men blir ju aldrig vuxen så att säga - hyfsat kännbart.

Lägg till det graviddiabetes, stroke, bristningar från A till Ö, inkontinensproblem, förlossningsdepression und så weiter.... Nej, jag skulle verkligen inte räkna med att det blev smdigt att få barn. Men Om det blev det så hade jag insett vilken räkmacka jag råkat få. Ungefär som jag hade känt om jag vann tio mille på Lotto...

Jag är medveten om att jag har haft en jävla flax med min unge 😁 Har dock haft ett rätt pissigt liv i övrigt så ser detta som min reward litegrann. Vem vet, han kanske blir världens odrägligaste tonåring 😜

Dock låter det som att människor i din närhet haft det enormt tufft. Jag beklagar verkligen det. Dom flesta i min närhet har klarat sig utan fysiska komplikationer efter förlossning men somliga har helt klart haft det tuffare med barnen. Sånt kan man ju aldrig veta på förhand, och vi är olika rustade för prövningar också.
 
Ja, självklart blir det en förändring i livet att ha en annan människas behov att plötsligt ta hänsyn till. Jag ville bara poängtera att den förändringen inte nödvändigtvis behöver vara jättestor eller dramatisk. Det verkar som att en del i tråden tror att barn automatiskt innebär = ingen egentid, ingen frihet, låst till att hänga på lekplatser och barnkalas i oöverskådlig framtid. Och så behöver det ju inte vara.

Fast alla småbarnsföräldrar jag träffat har uttryckt att de inte har någon egentid längre, de har inte tid/ork att göra det de vill när de vill utan måste pussla ihop det med resten av livet. Till skillnad från innan de skaffade barn, då var det bara att göra det man ville hur länge man ville och när man ville.
Visst är det inte för en oöverskådlig tid, men det är ändå en uppoffring.
 
Fast alla småbarnsföräldrar jag träffat har uttryckt att de inte har någon egentid längre, de har inte tid/ork att göra det de vill när de vill utan måste pussla ihop det med resten av livet. Till skillnad från innan de skaffade barn, då var det bara att göra det man ville hur länge man ville och när man ville.
Visst är det inte för en oöverskådlig tid, men det är ändå en uppoffring.

Fast det är liksom inte så jag tänkt någonsin. Att man offrar något. Livet är livet. Man väljer. Saker händer. Man lever. För mig är inte mina val en uppoffring, där man offrar något alternativt man egentligen ville istället. Men om man känner så, kanske valet inte blev så klockrent.

Nu är barn något alldeles speciellt, men de här resonemangen gäller i princip allt. Skaffar du en häst eller hund måste du pussla ihop livet. Eller ett jobb som du vill ha. Eller en veteranbil som du vill visa upp. Du måste offra din frihet att samtidigt välja något annat i varierande grad. I varierande grad acceptabelt (mer lagligt och ok att låta bilen rosta sönder eller säga uppö sig än att sluta gå ut med hunden, eller se till att barnet får mat.)

Nu har jag i nästan hela mitt vuxna liv haft barn och det är säkert också en skillnad mot många andra i dagens samhälle.
 
Jag antar ingenting om folks liv, jag vet att människor har olika intressen och värderar saker olika. Men eftersom flera här har gett uttryck för upplevelser av att ”föräldrar nu för tiden måste skjutsa sina barn till femtioelva olika aktiviteter och gå på barnkalas varje helg”, ville jag ge en annan bild av föräldraskap. Sen är ju barn individer också, och det är möjligt att jag hade behövt göra andra anpassningar och val om jag fått ett annat barn.

Precis, barn är individer.
Får man ett barn med olika svårigheter, allergier osv så är det inte en walk in the park direkt.
Det finns inga garantier och jag vill inte ändra på något i mitt liv alls 🙂
 
Ja, självklart blir det en förändring i livet att ha en annan människas behov att plötsligt ta hänsyn till. Jag ville bara poängtera att den förändringen inte nödvändigtvis behöver vara jättestor eller dramatisk. Det verkar som att en del i tråden tror att barn automatiskt innebär = ingen egentid, ingen frihet, låst till att hänga på lekplatser och barnkalas i oöverskådlig framtid. Och så behöver det ju inte vara.

Fast hur dramatisk man upplever att förändringen blir är ju också väldigt subjektivt. Och antagligen ganska mycket färgad av både ens egen allmänna inställning till att skaffa barn, och hur det enskilda barnet är för det kan vara väldigt olika.

För att ta ett exempel. Hur dramatiskt ens liv som aktiv hästmänniska förändras av att skaffa barn påverkas ju extremt mycket av hur mycket häst i ens liv som är tillräckligt, och om barnet visar sig vara lika hästtokig som en själv, eller svårt allergisk.
 
Fast det är liksom inte så jag tänkt någonsin. Att man offrar något. Livet är livet. Man väljer. Saker händer. Man lever. För mig är inte mina val en uppoffring, där man offrar något alternativt man egentligen ville istället. Men om man känner så, kanske valet inte blev så klockrent.

Nu är barn något alldeles speciellt, men de här resonemangen gäller i princip allt. Skaffar du en häst eller hund måste du pussla ihop livet. Eller ett jobb som du vill ha. Eller en veteranbil som du vill visa upp. Du måste offra din frihet att samtidigt välja något annat i varierande grad. I varierande grad acceptabelt (mer lagligt och ok att låta bilen rosta sönder eller säga uppö sig än att sluta gå ut med hunden, eller se till att barnet får mat.)

Nu har jag i nästan hela mitt vuxna liv haft barn och det är säkert också en skillnad mot många andra i dagens samhälle.

Precis, man väljer att göra en förändring. Aktivt väljer att ändra sitt liv, för att man vill. Att då säga att det inte blir en förändring i livet tycker jag rimmar väldigt illa.
 
Fast hur dramatisk man upplever att förändringen blir är ju också väldigt subjektivt. Och antagligen ganska mycket färgad av både ens egen allmänna inställning till att skaffa barn, och hur det enskilda barnet är för det kan vara väldigt olika.

För att ta ett exempel. Hur dramatiskt ens liv som aktiv hästmänniska förändras av att skaffa barn påverkas ju extremt mycket av hur mycket häst i ens liv som är tillräckligt, och om barnet visar sig vara lika hästtokig som en själv, eller svårt allergisk.

Det håller jag absolut med om! Och vill man inte ha några barn ska man absolut inte skaffa några heller, det blir inte bra för någon inblandad.

Angående detta med hästarna beror det nog också mycket på vem du är som individ och vad du har för praktiska förutsättningar. Finns ju många elitryttare (Charlotte HB, Malin B, Lisen etc) som har barn. Känner även flera mindre kända näringsidkare inom hästsport som har barn, så omöjligt är det ju liksom inte. Men det är klart att det skulle bli knepigt om barnet ex visade sig vara allergiskt, men det är väl helt enkelt en risk som man får kalkylera med om man verkligen vill ha barn.
 
För har det alltid varit självklart att jag vill ha barn. Inte så att jag gått och aktivt längtat långt innan det var aktuellt men jag har alltid vetat att det var något jag ville ha. Styrd av massa normer säkert.

Jag är också en sån som kan hävda att barn inte har haft något jättestor påverkan i mitt liv. Men det beror ju på min specifika situation och inte att det skulle vara någon allmän sanning. Vi har en livsstil och intressen där det är relativt enkelt att "addera" barn. De flesta av våra vänner har barn. Våra barn är också lättsamma, enkla att ta med sig och utan funktionshinder eller liknande som gör tillvaron mer komplicerad. Men framför allt så har det nog väldigt stor betydelse att både jag och min man alltid haft bilden att barn en dag ska komma, och aldrig funderat på det var "värt det". Tror det är ganska självklart att ens bild av hur mycket som ändrats påverkats av det.

Sen har mina barn sina stunder då man får testa sina djupandningskunskaper de också. Det är verkligen inte det jag försöker säga ;)
 
Det är bara att gratulera att du haft det så smidigt. Det är inte ironi utan jag menar det verkligen. Jag har en kompis som nu har barn nr 2 och båda gångerna har det varit räkmacka om en jämför med hur andra fått det...

*En tex som fick förlossningsskador som var så svåra att hon aldrig mer kommer kunna sitta på en häst. Hon försörjde sig som beridare innan - hyfsat kännbart.
*Min mamma fick en autoimmun sjukdom utlöst av graviditeten som hon fått dras med hela livet - hyfsat kännbart.
*Min fasters barn fick syrebrist under förlossningen med grav cp-skada som följd och det barnet är idag 25 år men blir ju aldrig vuxen så att säga - hyfsat kännbart.

Lägg till det graviddiabetes, stroke, bristningar från A till Ö, inkontinensproblem, förlossningsdepression und så weiter.... Nej, jag skulle verkligen inte räkna med att det blev smdigt att få barn. Men Om det blev det så hade jag insett vilken räkmacka jag råkat få. Ungefär som jag hade känt om jag vann tio mille på Lotto...
Eller hur, jag är så tacksam för hur bra det ändå gick med graviditet, förlossning, småbarnsåren och att barnet som nu börjat skolan inte verkar ha några uppenbara svårigheter.

Det betyder inte att det var lätt, hatade att vara gravid, tung och otymplig, allt blev jobbigt. Snabb, lätt förlossning, ja en rätt tråkig bristning, men i det stora hela läkte det bra. Barnet sov inte mer än 2 timmar i sträck de första två åren, och all energi gick åt att passa på honom. Ridningen låg mer eller mindre på hyllan i flera år efteråt (delvis pga hästarna också).

Och ändå, vilken tur vi har haft som fått ett friskt barn!
 
Fast alla småbarnsföräldrar jag träffat har uttryckt att de inte har någon egentid längre, de har inte tid/ork att göra det de vill när de vill utan måste pussla ihop det med resten av livet. Till skillnad från innan de skaffade barn, då var det bara att göra det man ville hur länge man ville och när man ville.
Visst är det inte för en oöverskådlig tid, men det är ändå en uppoffring.

Jag tror också att folk generellt gillar att gnälla 😜 Jag kan säkert ha gjort mig skyldig till detta många gånger själv. Försöker tänka på att inte göra det dock, eller göra det i rätt sammanhang. Sen har vi ju som sagt olika förutsättningar, resurser, föreställningar om och förväntningar på livet. Ibland går kanske bilden av hur det skulle vara att bli förälder inte helt och hållet ihop med verkligheten. Personligen hade jag i princip inga förväntningar alls.
 
Jag tror också att folk generellt gillar att gnälla 😜 Jag kan säkert ha gjort mig skyldig till detta många gånger själv. Försöker tänka på att inte göra det dock, eller göra det i rätt sammanhang. Sen har vi ju som sagt olika förutsättningar, resurser, föreställningar om och förväntningar på livet. Ibland går kanske bilden av hur det skulle vara att bli förälder inte helt och hållet ihop med verkligheten. Personligen hade jag i princip inga förväntningar alls.

Ja kanske är det bara gnäll. Hursomhelst tycker jag inte det låter som ett liv jag vill leva. Jag tycker om att kunna göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill.
 
Det måste ju bero på hur ens liv ser ut och vilka saker man inte vill förändra.
För egen del handlar det inte om att jag är iväg på aktiviteter eller liknande, mitt liv ser i stort sett ut så att jag jobbar (och inte vill känna stress över vilken tid jag måste gå hem), jag är i stallet (och vill inte känna stress över hur länge jag är där) och jag ligger i soffan och kollar på tv måååånga timmar i sträck. Många av mina lediga dagar spenderas i soffan med att kolla serier från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig, med undantag för timmarna jag är i stallet.

Det vore helt omöjligt att föra in ett barn i mitt liv utan att ändra saker. Iaf omöjligt eftersom en solklar förutsättning är att barnet inte ska ignoreras eller försummas.
Jag fattar att detta är ett icke-problem för den som VILL ha barn. Då finns det ju en poäng för livsförändringen. Men om barn inte lockar särskilt mycket så är det ju något helt annat.
Det här tror jag är en väldigt avgörande grej. För mig har det också varit exakt sådär, jag hade ett liv som såg ut på ett visst sätt och som jag var bekväm med, och att tillsätta ett barn i det skulle innebära en förändring jag inte alls var intresserad av att göra. Idag ser mitt liv annorlunda ut och helt plötsligt skulle ett barn inte alls innebära samma typ av förändring och uppoffring (förändring blir det ju alltid såklart, men inte på den nivå som det hade blivit tidigare).

Sånt är ju extremt individuellt, dels vad man är för person, hur ens liv ser ut (inte nödvändigtvis för andra...) och vad man prioriterar och upplever som viktigt. Och det är ju inte nåt någon annan kan avgöra, vilket gör att jag kan bli sjukt frustrerad över när folk ska tala om hur livet förändras av att skaffa barn - för det är bara ens egen upplevelse det handlar om då, inte en sanning som är applicerbar på andra.
 
Precis, man väljer att göra en förändring. Aktivt väljer att ändra sitt liv, för att man vill. Att då säga att det inte blir en förändring i livet tycker jag rimmar väldigt illa.

Ok. Det är ganska avgörande för hur livet kommer att te sig, det här valet, så om det är vi överens. Helt oavsett hur barnet är.

(men sen tänker jag att det här att en del föräldrar helt går upp i sina barn, inte är särskilt sunt, där pusslandet bara går ut på att skapa maximal tillfredsställelse i normativ mening för barnet - med aktiviteter, skjutsande och pryljakt, där det egna livet helt sätts på paus - och det är också val man gör i stor utsträckning).
 
*En tex som fick förlossningsskador som var så svåra att hon aldrig mer kommer kunna sitta på en häst. Hon försörjde sig som beridare innan - hyfsat kännbart.
*Min mamma fick en autoimmun sjukdom utlöst av graviditeten som hon fått dras med hela livet - hyfsat kännbart.
*Min fasters barn fick syrebrist under förlossningen med grav cp-skada som följd och det barnet är idag 25 år men blir ju aldrig vuxen så att säga - hyfsat kännbart.

Det här är en av anledningarna till att jag inte vill ha barn. Jag skulle säkert kunna vara en helt ok förälder till ett friskt och hyfsat välfungerande barn men jag skulle bli enormt deprimerad om jag fick någon sorts större fysiska begränsningar efter en graviditet. Jag behöver få träna och hålla på med mina djur för att må bra och orka med att vara trevlig mot omvärlden och det är jag inte beredd att prioritera bort i någon större omfattning.
Om jag fick ett barn med ett livslångt handikapp skulle jag tex aldrig välja att stanna hemma och ta hand om det istället för att arbeta och alternativen då känns som ett rätt ovärdigt liv.
 
Jag har inte så mycket att tillägga i tråden.

Men en sak som jag ändå vill lufta. Jag tycker absolut inte det är konstigt att inte vilja ha barn. Det är upp till var och en och allt passar inte alla.

Däremot tycker jag det är lite magstarkt när folk skriver att barn är "äckliga". Det har jag sett flera gånger. Och jag tycker det är beklämmande att man benämner människor som äckliga. Barn är små människor. Sen att dom gör mindre fräscha saker, det är en sak. Men att spy ut att barn är äckliga känns väldigt onödigt.

Med det sagt så får man väl tycka så, men jag begriper inte varför man måste lufta just det som en anledning till att inte skaffa barn. Även om det är så man känner.
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 416
Senast: Nixehen
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 678
Senast: Ramona
·
Fritid Jag stickade lite som barn och har stickat en och annan halsduk med bara räta maskor och det är ju inte så avancerat (vad jag minns)...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
3 516
Senast: vilde
·
  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
39 474
Senast: Mineur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp