Hyperaktivt barn

[Midsommarblomster]

Tack för alla kloka råd och perspektiv! Jag låg här nere på soffan och skulle just svara er när jag hörde att barnen höll låda på övervåningen vid läggning, så jag smög upp och kröp ner bredvid sonen. Han blir alltid så glad när man kryper ner hos honom, ”Du gosa med mig?”. Sen låg han och tryckte sina fötter mot mina ben, pillade i mitt hår, la pannan mot min kind och höll båda händerna. Vi träffade en barnpsykolog när han var 11 månader som ville att vi skulle lägga honom i egen säng och inte lyfta upp honom om han skrek, utan bara stanna i rummet tills han somnade. Jag kan förstå hennes resonemang i att det är vi föräldrar som lär honom vad som är tryggt och inte, och vi kan lära honom att det är tryggt att vara själv i sängen. Men då har man ju inte heller tagit hänsyn till barns olika behov. Vår son är precis som sin pappa, sensoriskt lagd. Det märks så tydligt på sonen att allt saktar ner när man håller om honom och han pressar sig mot all beröring han får som en igel. Jag tror att vi kanske ska tänka på det ännu mer än vad vi redan gör, och jag samsover gärna. Jag blir lite matt när jag tänker på den där barnpsykologen. Varför skulle han inte få den närhet han vill ha, och behöver för att komma ner i varv?

 

[Askur2017]

Våra fick somna i soffan bredvid oss när vi var i en period av evighetsläggningar och barn som aldrig kom till ro. De nästan triggades av hela sömnritualen så vi slutade göra en grej av att det skulle sovas.

Ett barn ”ringades in” i varsitt soffhörn hos varsin förälder. Först valde barnen ett barnprogram så de landade i soffan, sen fick vi välja och då blev det VÄRLDENS tråkigaste och långsammaste vuxenprogram på annat språk. Vi gillade programmet förstås men barnen tuppade av förr eller senare eftersom det inte var intressant för dem. Trygga mysiga stunder och smidigt att bära in dem till oss eller sin egen säng sen.

Detta minimerade läggningarna massor. Och tog bort frustrationen av kvällar som bara slösades bort. (De blev heller inte skadade för livet pga okonventionella sömnmetoder utan sover som stockar i egna sängar numera )

 

[Askur2017]

Tack för alla kloka råd och perspektiv! Jag låg här nere på soffan och skulle just svara er när jag hörde att barnen höll låda på övervåningen vid läggning, så jag smög upp och kröp ner bredvid sonen. Han blir alltid så glad när man kryper ner hos honom, ”Du gosa med mig?”. Sen låg han och tryckte sina fötter mot mina ben, pillade i mitt hår, la pannan mot min kind och höll båda händerna. Vi träffade en barnpsykolog när han var 11 månader som ville att vi skulle lägga honom i egen säng och inte lyfta upp honom om han skrek, utan bara stanna i rummet tills han somnade. Jag kan förstå hennes resonemang i att det är vi föräldrar som lär honom vad som är tryggt och inte, och vi kan lära honom att det är tryggt att vara själv i sängen. Men då har man ju inte heller tagit hänsyn till barns olika behov. Vår son är precis som sin pappa, sensoriskt lagd. Det märks så tydligt på sonen att allt saktar ner när man håller om honom och han pressar sig mot all beröring han får som en igel. Jag tror att vi kanske ska tänka på det ännu mer än vad vi redan gör, och jag samsover gärna. Jag blir lite matt när jag tänker på den där barnpsykologen. Varför skulle han inte få den närhet han vill ha, och behöver för att komma ner i varv?

Tror att tipset jag skrev funkade så bra för att våra barn varit i just det behovet av närhet som du beskriver. Somna där vi var, utan att det låg någon förväntan eller press om att man ska sova, och dessutom i egen säng, hjälpte dem att bara slappna av och somna i lugn och ro. När det blev en naturlig känsla förknippad med sömnen så blev det också lättare att somna även i andra sammanhang.

Ni hittar säkert er variant! Samsova är mysigt när det funkar för alla

 

[Midsommarblomster]

Jag kopplar vidare på det som @Eurydome skriver och hade funderat på om det handlar om väldigt stort rörelsebehov eller oförmåga att koppla av?

Det där är hopplöst svårt att bedöma tycker jag, men sannolikt både och. Det är alltid full fart på honom, och det enda som indikerar att han är trött snarare än pigg är att tålamodet är sämre. Han blir lättare ledsen och gnällig när saker går fel, men å andra sidan är han också just 2,5 år så att vara lättkränkt är lite en del av hans personlighet just nu.

För ett par veckor sedan vaknade han kl. 4.40 på morgonen och när jag hämtade på förskolan på eftermiddagen frågade jag om allt hade gått bra fram till vilan eller om han varit trött. Hans fröken svarade att det hade gått bra, men att ”sånt märker man ju aldrig med honom”. Att hon tycker att det är svårt att märka även om han är sjuk, han är ju alltid igång. Och jag kan bara hålla med. Sen plötsligt svimmar han i affekt och då förstår man att han nog var matt.

 

[soom]

Min stora var också sån, gjorde gympa i sängen och tog evigheters evigheter på sig att somna. Vi provade allt och lite till för att hjälpa henne varva ner, kändes det som. För inte så längesen trillade jag över nåt nånstans om barn som är ”sensory seekers” och att det yttrar sig bla genom att inte kunna vara still vid läggning. Knepet var då att leka fysiska lekar före nedvarvning, tänk brottning och liknande. Jag har inte provat så jag har ingen aning om det funkar, men jag hade definitivt testat om jag hade vetat om detta då.

Snabb googling gav den här träffen, som ledtråd till vad jag far efter: https://lekakademin.se/blog/hjalp-m...Wa7bUXT0gD0LEKh0EmJN7VLG2c0VXd0t9jqv0eK9ViMqT

Barnet somnar sedan kanske 4-5-årsåldern på rimlig tid, dock har hon fortfarande väldigt svårt att sitta still, det liksom kryper i kroppen på henne. För det är fidgetleksaker väldigt bra, ge henne en popit eller klämboll så lugnar resten av kroppen ner sig.

 

[Midsommarblomster]

Min stora var också sån, gjorde gympa i sängen och tog evigheters evigheter på sig att somna. Vi provade allt och lite till för att hjälpa henne varva ner, kändes det som. För inte så längesen trillade jag över nåt nånstans om barn som är ”sensory seekers” och att det yttrar sig bla genom att inte kunna vara still vid läggning. Knepet var då att leka fysiska lekar före nedvarvning, tänk brottning och liknande. Jag har inte provat så jag har ingen aning om det funkar, men jag hade definitivt testat om jag hade vetat om detta då.

Snabb googling gav den här träffen, som ledtråd till vad jag far efter: https://lekakademin.se/blog/hjalp-m...Wa7bUXT0gD0LEKh0EmJN7VLG2c0VXd0t9jqv0eK9ViMqT

Barnet somnar sedan kanske 4-5-årsåldern på rimlig tid, dock har hon fortfarande väldigt svårt att sitta still, det liksom kryper i kroppen på henne. För det är fidgetleksaker väldigt bra, ge henne en popit eller klämboll så lugnar resten av kroppen ner sig.

Tack för länken, ska läsa! Jag känner igen begreppet från klipp på Insta som min mamma brukar skicka till mig

Vi köpte en hel låda med pop-it och andra fidget toys när sonen var dryga året. Vi la ut dem i vagnen, bilen, sängen och andra ställen där vi trodde det skulle behövas för att hålla honom lugn. Framför allt har hans energi ofta kommit fram som ljud när han varit fastspänd och inte kunnat röra sig vilket har varit otroligt påfrestande, framför allt vid bilresor. Så några minuters ploppade här och där gör att vi hinner samla ihop vårt vett några minuter.

 

[soom]

Störde mig på min halvdana förklaring och funderade på var jag egentligen sett detta. Tror det var Instagram, sökning på ”sensory seeker bedtime” ger träffar på vad jag försökte förklara. Vissa låter lite för bra, ”5 minutes of this routine will change your bedtime”, men värt att undersöka ändå.

 

[kolja]

Nu är det länge sedan mina barn var små, men de var båda speedade vid läggdags och läggningarna kunde ta många timmar av sprattel och studsande.
Har egentligen inga tips om hur få barnet att varva ner snabbare, men jag minns att det var lättare för mig när jag började tänka att "han hjälper till genom att trötta ut sig."

 

[FeatherCloud]

Lägger till några av de knep vi upplevde hjälpte vår dotter litegrann att komma till ro:
- Omhållning. Vid nattning krävdes det att vi omfamnade henne hårt och nära. Gärna så hon låg så hon kunde höra våra hjärtslag. När det inte gick att kramas och hålla om för att kroppen var för pigg fick vi ofta ta till selen/sjal och söva stående.
- "Fastspänning". Haha, låter hårt, men menade mer att åka bil eller att åka vagn och då sitta fast så kroppen tvingades sitta lite stilla (funkade inte alltid, ibland blev det bara frustration och spark med ben och fäktande med armar)
- Betingad låtlista. Sedan hon var bebis (och fortfarande) har vi haft två olika spellistor som vi spelat för henne när hon ska sova och/eller när hon är lite sjuk och febrig dvs lite sänkt och trött. Låtarna har med tiden kommit att förknippas med trötthet och hjälper henne vid insomning idag.

Annars i leken under dagarna var det att leka engagerat och aktivt med henne, dvs vara med i hennes lek. Då kunde hon landa i aktiviteten istället för att driva omkring och klättra, hoppa, riva.

Som tröst, så ser jag att jag skapade min sista tråd om dotterns hyperaktivitet när hon var judt 2,5 år. Kanske är det en överjävlig period med aktivt barn! Så förhoppningsvis blir det bättre för er framöver

Hinner inte skriva så långt svar till @Midsommarblomster men hugger ett av dina inlägg eftersom det påminner så mycket om min sjuåring. Han var väldigt hyperaktiv och rastlös som liten, på nivån att vi hade panik de dagar vi tex var sjuka och inte visste hur vi skulle kunna aktivera honom.
Idag är han en helt normalaktiv sjuåring åt det lugnare hållet. Precis som du tror jag det snarare handlar om att han hittat strategier för att slappna av och varva ner. Vi har också kört samma insomningslåt alla år, och gör fortfarande. Vid nattning kan han bli lite "pillig" när han är trött, då hjälper ett gosedjur i händerna.
Skulle kunna skriva mycket mer men hinner inte nu.

 

[starcraft]

Tack för alla kloka råd och perspektiv! Jag låg här nere på soffan och skulle just svara er när jag hörde att barnen höll låda på övervåningen vid läggning, så jag smög upp och kröp ner bredvid sonen. Han blir alltid så glad när man kryper ner hos honom, ”Du gosa med mig?”. Sen låg han och tryckte sina fötter mot mina ben, pillade i mitt hår, la pannan mot min kind och höll båda händerna. Vi träffade en barnpsykolog när han var 11 månader som ville att vi skulle lägga honom i egen säng och inte lyfta upp honom om han skrek, utan bara stanna i rummet tills han somnade. Jag kan förstå hennes resonemang i att det är vi föräldrar som lär honom vad som är tryggt och inte, och vi kan lära honom att det är tryggt att vara själv i sängen. Men då har man ju inte heller tagit hänsyn till barns olika behov. Vår son är precis som sin pappa, sensoriskt lagd. Det märks så tydligt på sonen att allt saktar ner när man håller om honom och han pressar sig mot all beröring han får som en igel. Jag tror att vi kanske ska tänka på det ännu mer än vad vi redan gör, och jag samsover gärna. Jag blir lite matt när jag tänker på den där barnpsykologen. Varför skulle han inte få den närhet han vill ha, och behöver för att komma ner i varv?

Åh jag blir så ledsen av såna "tips" från vården Har inget tips utan läste tråden då jag misstänker att mitt barn kommer ha/har liknande "problem". Jag fick också från barnpsykolog att jag skulle lära henne sova själv och inte ta upp om hon var ledsen utan bara klappa på magen och trösta med rösten.. hon var 2 månader. Här är vi flera månader senare och ägnar oss åt contact naps och samsovning och det känns mycket bättre. Visst hade det varit trevligt om hon sov själv och vi föräldrar fick egentid och tid att fixa hemma, men inte på bekostnad för hennes närhets- och trygghetsbehov tänker jag.

 

[Badger]

Tack för alla kloka råd och perspektiv! Jag låg här nere på soffan och skulle just svara er när jag hörde att barnen höll låda på övervåningen vid läggning, så jag smög upp och kröp ner bredvid sonen. Han blir alltid så glad när man kryper ner hos honom, ”Du gosa med mig?”. Sen låg han och tryckte sina fötter mot mina ben, pillade i mitt hår, la pannan mot min kind och höll båda händerna. Vi träffade en barnpsykolog när han var 11 månader som ville att vi skulle lägga honom i egen säng och inte lyfta upp honom om han skrek, utan bara stanna i rummet tills han somnade. Jag kan förstå hennes resonemang i att det är vi föräldrar som lär honom vad som är tryggt och inte, och vi kan lära honom att det är tryggt att vara själv i sängen. Men då har man ju inte heller tagit hänsyn till barns olika behov. Vår son är precis som sin pappa, sensoriskt lagd. Det märks så tydligt på sonen att allt saktar ner när man håller om honom och han pressar sig mot all beröring han får som en igel. Jag tror att vi kanske ska tänka på det ännu mer än vad vi redan gör, och jag samsover gärna. Jag blir lite matt när jag tänker på den där barnpsykologen. Varför skulle han inte få den närhet han vill ha, och behöver för att komma ner i varv?

Ja vi söv barnet genom att ligga med vid insomning någon timma upp i skolålder då vid behov men. (det är ju så mysigt också och kanske somnar man själv, saga i sängen och så ligger man med en stund) Dessutom somnade mina småkusiner så också (jag har många jag lovar), ibland fick man söva dem som tweenie på landet. Det som är mer onormalt i min släkt är typ de tre syskon som kunde bara lägga sig och somna själva, men de var tre i ett rum på sommaren när den äldsta var runt 6... Detta var definitivt efter spjälsängstiden för bara en gång har jag vaknat och funnit mig själv i spjälsängen, det var inte lätt att komma ur . På spjälsängstiden vaggade jag/pappan i armarna tills barnet nära,somnade och jag lade ned.

Man behöver inte alls samsova för att göra det, det är ju bara att gå upp igen när barnet somnat och göra vuxensaker och sedan lägga sig i sin egen säng, sedan om barnet ropar eller kommer över någon natt så är det ju så och de kan somna i ens säng och man bär över tillbaka. Klassisk 70-80-tals läggning. (det är väl först därefter det började bli en massa böcker som trasslade till allting med skrika och trösklar osv)

(gunga lite är ju sövande, så jag kunde gunga barnet lite om det var extra svårt)

 

[Badger]

Ja vi söv barnet genom att ligga med vid insomning någon timma upp i skolålder då vid behov men. (det är ju så mysigt också och kanske somnar man själv, saga i sängen och så ligger man med en stund) Dessutom somnade mina småkusiner så också (jag har många jag lovar), ibland fick man söva dem som tweenie på landet. Det som är mer onormalt i min släkt är typ de tre syskon som kunde bara lägga sig och somna själva, men de var tre i ett rum på sommaren när den äldsta var runt 6... Detta var definitivt efter spjälsängstiden för bara en gång har jag vaknat och funnit mig själv i spjälsängen, det var inte lätt att komma ur . På spjälsängstiden vaggade jag/pappan i armarna tills barnet nära,somnade och jag lade ned.

Man behöver inte alls samsova för att göra det, det är ju bara att gå upp igen när barnet somnat och göra vuxensaker och sedan lägga sig i sin egen säng, sedan om barnet ropar eller kommer över någon natt så är det ju så och de kan somna i ens säng och man bär över tillbaka. Klassisk 70-80-tals läggning. (det är väl först därefter det började bli en massa böcker som trasslade till allting med skrika och trösklar osv)

(gunga lite är ju sövande, så jag kunde gunga barnet lite om det var extra svårt)

(gunga, -putta lite, så som klassiska putta bebisen på rumpan för att de ska somna, men försiktigt på axeln)

 

[Badger]

Åh jag blir så ledsen av såna "tips" från vården Har inget tips utan läste tråden då jag misstänker att mitt barn kommer ha/har liknande "problem". Jag fick också från barnpsykolog att jag skulle lära henne sova själv och inte ta upp om hon var ledsen utan bara klappa på magen och trösta med rösten.. hon var 2 månader. Här är vi flera månader senare och ägnar oss åt contact naps och samsovning och det känns mycket bättre. Visst hade det varit trevligt om hon sov själv och vi föräldrar fick egentid och tid att fixa hemma, men inte på bekostnad för hennes närhets- och trygghetsbehov tänker jag.

Tänker också att det är en sak att söva barnet och en annan sak att man då måste stanna kvar i sängen hela natten. Det klassiska är ju att söva barnet och sedan gå ut ur rummet.

 

[starcraft]

Tänker också att det är en sak att söva barnet och en annan sak att man då måste stanna kvar i sängen hela natten. Det klassiska är ju att söva barnet och sedan gå ut ur rummet.

Och jag tänker att om barnet behöver närheten hela natten en period i livet så är det så. Det må vara "klassiskt" att göra så, men funkar det inte så funkar det inte. Och det klassiska sträcker sig historiskt inte så långt. Historiskt har man samsovit med bebisar.

 

[Badger]

Och jag tänker att om barnet behöver närheten hela natten en period i livet så är det så. Det må vara "klassiskt" att göra så, men funkar det inte så funkar det inte. Och det klassiska sträcker sig historiskt inte så långt. Historiskt har man samsovit med bebisar.

Absolut så är det säkert. Men det lät som att personer trodde att om man söver barnet så måste man sova kvar hela natten. Annars måste man lämna barnet vaket. Det kändes som ett allt eller inget som kanske skulle göra att man inte ville söva barnet. Det kan ju vara så att man själv inte vill sova 10 timmar per natt så som barn kan behöva.

 

[starcraft]

Absolut så är det säkert. Men det lät som att personer trodde att om man söver barnet så måste man sova kvar hela natten. Annars måste man lämna barnet vaket. Det kändes som ett allt eller inget som kanske skulle göra att man inte ville söva barnet. Det kan ju vara så att man själv inte vill sova 10 timmar per natt så som barn kan behöva.

jag får inte ihop dina svar till det citerade inlägget eller det jag svarade på, citerade du fel inlägg?

 

[FeatherCloud]

Tänker också att det är en sak att söva barnet och en annan sak att man då måste stanna kvar i sängen hela natten. Det klassiska är ju att söva barnet och sedan gå ut ur rummet.

Oj, vad bestämmer vad som är "klassiskt"? Skulle tro att man samsovit betydligt större del av mänsklighetens historia än vad vi sövt och sen gått därifrån.

 

[DarkInNight]

SKumläst tråden så kan ha missat om det skrivits redan.

Har ni provat insomningsskivor, typ elefanten som så gärna ville sova? Vi köpte faktiskt skivspelare och skivor för att slippa blanda in skärm i det hela.

Tyckte det ofta/ibland/inte alltid/men tillräckligt ofta/ hjälpte barnen att komma till ro (Har inte heller barn som varit enkla sovare).

 

[Midsommarblomster]

Gällande samsovning så menade i varje fall inte jag att hålla om ett barn vid nattning behöver innebär att man måste samsova sedan, utan enbart att jag gärna gör det också. Ledsen om det var otydligt. Min man har svårt att sova tillsammans med barnen, men har inget emot att gå upp på natten och natta om dem om de vaknar. Själv vill jag gärna inte vara uppe och springa på natten, men har inget emot att samsova. Jag sover genom det mesta och tycker mest att det är mysigt att vakna tillsammans med dem. I dagsläget har vi en madrass mellan barnens sängar där någon av oss föräldrar brukar hamna under natten, eller så går jag och lägger mig där direkt på kvällen. Dotter kryper alltid över under natten och sonen klappar jag på när han vaknar, då brukar han lugna ner sig och somna om.

 

[Badger]

jag får inte ihop dina svar till det citerade inlägget eller det jag svarade på, citerade du fel inlägg?

Uhm nej. Jag svarade på ett inlägg där det lät som att alternativen var att lägga och gå eller sova kvar hela natten. Så jag skrev att man kunde ju lägga, ligga kvar till barnet somnar och gå (om man inte ville sova kvar hela natten). Varpå du svarar på det att man kan ju också sova kvar hela natten. Så jag svarar det jag svarade