Ilska och hjälp

Jag träffade några vänner över en middag igår och samtalet gled in på utbrändhet. De berättade om egna och andras erfarenheter av stresskador, och jag pratade lite om mina erfarenheter. Jag har även kommit att prata med andra bekanta om ämnet tidigare – det är verkligen många som fått erfara hur stressen kan ta ens normala liv och hälsa ifrån en... Men igår under samtalet så slog det mig plötsligt att alla andra har en sak gemensamt med sina berättelser, och det är att de har fått hjälp när de kraschade. Jag har faktiskt inte hört någon annan än jag som inte har fått någon som helst hjälp av sjukvården. De pratar om samtal med psykolog, stresshanteringskurser, sjukskrivningar, återhämtningsprogram, medicinering och olika sorters stöd.
Men jag fick ingenting. Två olika läkare klappade mig förstrött på axeln och sa ”du är kärnfrisk, gå hem och läs en bok ska du se att allt blir bra”, medans mitt liv trasades sönder totalt.

De andra som jag pratat med är mer eller mindre nöjda med hjälpen de fått, men de allra flesta säger ändå att hjälpen har varit till hjälp på i alla fall något sätt.
Och jag har tidigare tyckt att jaha, det låter ju bra, och så har jag inte tänkt mer på det.

Igår var det dock som om det verkligen gick rakt in i mig. Alla andra har fått hjälp. Jag fick ingen hjälp.
Och plötsligt blev jag bara så jävla förbannad.
Det är fan inte rätt. Jag vet att jag inte kan göra nånting åt det nu, men jag borde också ha varit värd att tas på allvar och få någon hjälp!

Att sluta fungera, att inte känna igen sig själv, att inte klara av sitt vardagliga liv längre, att förlora alla sina förmågor, att inte kunna rå på situationen – det är vansinnigt jobbigt i sig. Men att i det tillståndet lämnas helt ensam, rådvill och hopplös är den värsta mardröm jag kan tänka mig.

När jag kraschade kunde jag förstås inte fortsätta jobba heltid. Men jag fick lösa det själv. Sjukskrivning? - Glöm det. Jag fick själv gå ner i tid och sen säga upp mig, när jag inte klarade av mitt jobb. Det var istället mitt livs besparingar som rök. Och hur tur hade jag inte som ändå hade besparingar att ta av?! När det var som värst var jag bara månader från kronofogden och att förlora mitt hem. Var hade jag hamnat sen, om det hade blivit så? Jag hade TUR som i sista stund fick en spillra vrakved att klamra mig fast på, vilket var ett vikariat i ett helt annat yrke än det jag jobbade med. En anställning, en lön, ett jobb som jag i mitt tillstånd klarade av. Det var bara ren tur.
Var hade jag varit idag om det inte hade hänt?....
Jag är i vanliga fall inte rädd av mig, men den tanken känns faktiskt ruskigt ruskigt obehaglig, och jag får en klump i halsen. Jo, jag klarade mig. Men det var verkligen på håret, och skräcken lever kvar...

Igår vaknade ilskan i mig. Jag blev för första gången jävligt förbannad över det faktum att jag inte fick någon hjälp. Förbannad över att jag lämnades ensam i skräcken över att förlora min hälsa när jag blev utbränd, men även förbannad över att jag inte heller fick någon hjälp när jag mådde psykiskt dåligt som ung. Jag var inte långt från att genomföra självmordsförsök då, och det var verkligen med avsikt att döda. Det var bara ren tur att det aldrig lyckades slutföras, ren slump. Det var inte jag som tvekade, det var yttre omständigheter som gjorde att jag inte fick möjligheten att slutföra mitt uppdrag, ren tur att jag faktiskt fortfarande lever.

Jag har under livets gång varit på kanten till flera olika avgrunder, och jag har alltid varit tvungen att ta mig ur situationerna själv. Jag har egentligen bara sett två val när jag har varit i ett helvete – att välja att leva vidare och försöka hantera situationen själv på något sätt (att vara passiv ser jag i det läget också som ett ”hanterande”), eller att ta livet av sig.
Jag har aldrig riktigt förstått att man kan få hjälp av andra människor. Inte förrän igår gick insikten verkligen in i mig att man faktiskt inte behöver vara helt ensam, hopplös och utlämnad när man är i kris. Man KAN få hjälp av andra människor!
Det är klart att rent teoretiskt så har jag väl vetat att man kan få hjälp. Men på något sätt har det bara varit ord utan innebörd för mig. Plötsligt förstod jag på något sätt innebörden av det (jag tror faktiskt att armbrottet har sin lilla del i det, för jag har aldrig tidigare upplevt mig så omhändertagen och HJÄLPT som nu när jag bröt armen).
Och det gjorde mig bara så förbannad att förstå; att jag kanske hade kunnat slippa en del av det helvetiska lidande som mitt liv har inneburit. Jo, jag har klarat mig. Men det har varit med jävligt, jävligt, mycket smärta.

Ilskan som blommade upp är nog ett tecken på att jag faktiskt slutligen har förstått innebörden av att få HJÄLP av andra... Att det faktiskt är någonting som är både möjligt och välgörande. Och att avsaknaden av det tidigare i mitt liv faktiskt gör ont i mig.

Men varför blev det så? Varför har livet gång på gång släppt ner mig i helveten, helt utlämnad till mig själv? Varför kunde jag inte förstå innebörden av ordet ”hjälp” lite tidigare!?....