Intervju med närstående vid autismutredning

[Calmiche]

Jag har lite anpassningar men framförallt så har min chef en större förståelse om något inte fungerar/jag behöver viloperiod några dagar och dylikt. Hen är jättebra och väldigt mån om all personal men självklart är det enklare just eftersom hen vet om min problematik och det finns på papper. Sen har jag en golvlampa på rummet jag använder när lamporna i taket är för skarpa, den går enklare att justera.

 

[Elo]

Jag är egentligen inte alls bekväm med att öht prata om min diagnos med mina chefer. Det är inga orimliga krav alls jag redan ställer och jag är långt i från ensam om att ta upp sakerna. Så dels känns det som att det skulle kunna uppfattas som att jag bara vill vara ännu mera jobbig och dels är jag väldigt obekväm i att inte känna mig förstådd och det läget är jag rädd att hamna i. Var det enkelt att komma till den kommunikationen med din chef för dig?

Eh. I första läget, absolut inte. Speciellt eftersom en person med samma diagnos som mig orsakat stora problem på arbetsplatsen. Men så här i efterhand så har det verkligen varit en bra sak.

 

[the_connemara]

En person i min närhet hade nyligen ett möte med chefen om hur det skulle bli på jobbet framöver. Personen är inte fast anställd än och var mycket rädd att nämna diagnoser som kunde få det att låta som om det blir problem på jobbet framöver. Ändå blev det att det nämndes under mötet - och chefen visade sig vara mycket förstående och frågade om de kanske skulle anpassa jobbet ännu lite mer än vad personen först hade föreslagit.

Nu har det iofs alltid verkat som att just den arbetsplatsen är otroligt bra och där det verkligen tänks på att de anställda ska trivas, men, jag tror ändå att de flesta vill att andra ska må bra. En chefs uppgift är ju att se till att jobbet fungerar och att det finns förutsättning för allt att gå runt. Men visst förstår jag dig också... Är ni flera som vill samma sak på arbetsplatsen så kanske ni kan prata ihop er och ha ett gemensamt möte med chefen där ni förklarar allt och sätter lite press så sätt? Då behöver det inte bli att ni en och en ska försöka få till en förändring. Lite grupptryck kan vara bra ibland

Ja alltså jag tror egentligen också att infon om min diagnos skulle tas emot mycket bättre än vad jag ser för skräckscenario i mitt huvud (ett stort problem för mig i allt mellanmänskligt). Jag vet inte heller hur mycket de två äldre cheferna redan vet (vilka jag haft båda två och nu är tillbaka till den jag haft minst innan). En kort tid fick jag en tredje chef som är ny på arbetsplatsen och med hen var jag helt öppen och möttes av total förståelse och det kändes så bra! Och hen är helt öppen för att jag går till hen istället för min officiella chef vid problem också och föreslog att själv ta upp det med min chef. Så just det känns ändå bra. Men I samband med detta bytandet mellan chefer (vi är mitt i en stor omorganisation och fördubbling av personal) så kom jag att tänka på detta om anpassning och hur man liksom "tar upp det" typ och kom att tänka på denna tråden jag fått så många bra svar I

Vi har inga chefer som är anställda (förutom denna nyaste jag upplevde mycket bra förståelse ifrån, som inte ens varit chef alls innan) för att vara just chefer. Vanligt problem gissar jag med liten produktionssite där alla börjat på golvet från sitt exjobb typ och egentligen gör specialisters arbete och sätter produktionen främst. Det har lyfts på alla nivåer om vi säger så. Men jag hoppas omorganisationen och till slut en HR på heltid kanske kan vända lite på skutan. Men liksom med den bakgrunden så känns det jobbigt att riskera att uppfattas som en bråkstake i 8 år och nu komma dragandes med hot pga diagnos typ