Jag känner att alltså det här är inget nytt, och därför VET vi också vad vi gör för fel, ändå fortsätter vi.
I dagens gränslösa värld är det en mänsklig rättighet att få resa obegränsat, det är en mänsklig rättighet att vi tex på våra breddgrader har hela världens matutbud FÄRSKT här året om. Vi ska äta japanskt sushiris, vi tittar hellre på priset på avocadon än VAR den är odlad. Bilarna och så mycket överhuvudtaget av kapitalvaror byggs i plast, och håller sämre än någonsin tidigare. Äta matsmart - det är mycket få som gör det. När jag säger att jag strävar efter att helst äta i säsong blir jag betraktad som konstig som inte äter apelsiner året om, eller dissar mango hela året om. Att jag valt att inte äga bil är 'konstigt' för det är inte helt jäkla lätt att leva utan bil ska gudarna veta och ja det händer att jag trånar efter att skaffa mig bil men en ganska stor anledning till att jag faktiskt valt att inte ha bil är för att jag tycker att nyttan med att inte äga en bil överstiger anledningarna till att äga bil - så som mitt liv ser ut och den nyttan är inte bara min utan även mitt miljökarmas. Vi VET att vi bör, eller MÅSTE dra ner på konsumtionen, ändå beställs det mer varor från wish än nånsin, julklappshandeln slår alla rekord alla år. Osv osv. Hur kan vi vara så kollektivt korkade vi människor? Hur svårt ska det vara att bestämma att från NU ska det vara en norm att minst 80% av det som finns i tex som här i alla matvarubutikers kött och grönsaksdiskar ska vara närproducerat? Globalt! Det skulle vara heeeelt okej för mig, men fullständigt vansinnigt korkat för någon annan. V a r f ö r? Vi vet ju, vi måste vara medvetna alla vid detta laget - varför är det så svårt?
Nu är ju inte enskilda konsumenter de största bovarna, men många bäckar små. Storskalig industri lever på småkonsumenter också nånstans i skalan.