"Jag gillar inte barn"

[Lovisaleonora]

Jag får känslan av att du inte har läst hela tråden? Jag bryr mig inte om att du inte gillar barn, det är behovet av att säga det som jag inte förstått. Men även det har avhandlats i tråden.

Läst igenom tråden gång II, och det är möjligt att jag inte kan läsa, misstolkar, är partiellt blind eller har problem med läsförståelsen men jag hittar inget som motsäger reflektionen jag gav på den frågeställning som lämnades i början av tråden.

JAG personligen går inte fram till folk på stan och berättar att jag inte gillar barn. Men om folk frågar mig, eller det kommer upp så meddelar jag min inställning. Och jag tycker nog att jag både får ha inställning och på m e m förekommen anledning delge den.

Edit: det finns ju en hel del gemensamma nämnare som gör att barn som grupp är något jag ogillar.

 

[Energi]

Det är bara för en barnlös att sätta sin fot på ett dagis i februari för att man ska vara sjuk närmaste halvåret och hade det hänt på en annan arbetsplats så hade det krävts smittskyddsutrustning så jag vet inte om jag håller med om att barn inte utgör ett hot mot befolkningen

Sant! Ligger just nu däckad i helvetesförkylning som mest troligt kommer från förskolan.

 

[Exile]

Jag vet inte jag, har lite svårt att ta den jämförelsen på allvar. Barn är väl överlag sällan gärningspersoner i våldtäkt, misshandel och liknande. Och lika sällan utgör de något hot mot halva befolkningen.

Om den inte ska tas på allvar är det väl snarare åt andra hållet? Män utgör ungefär halva jordens befolkning, den absoluta majoriteten av dessa ägnar sig inte åt några dumheter. 100% av små barn kladdar, snorar och spyr däremot, det tillhör deras natur så att säga.

Jag tror snarare det handlar om att vi lägger olika värderingar i det och hur mycket vi tar åt oss. I detta fallet är det ju såhär:
"Jag tycker barn är så äckliga"
"Men vad hemskt! Vad menar du? hatar du barn?"
"Nej självklart hatar jag inte barn, jag klarar bara inte av när de snorar och kladdar, tycker det är så äckligt, det var så jag menade"

Då kan man ju välja att antingen tolka det som att okej, du menade inte det jag trodde, jag tycker fortfarande inte om ordvalet personligen, men du hatar ju åtminstone inte barn. Eller så kan man ju gå på linjen flera här verkar välja som är "Nej du hatar visst barn och tycker de är hemska för så uppfattar jag det och min sanning är den enda".

 

[SiZo]

Då kanske det faktiskt kan bero på att de är lite avundsjuka på dig?

Det är väldigt lätt att dra sådana slutsatser, och jag vill egentligen inte göra det alls. Jag hoppas ju att de älskar sina barn och lägger ner hela sin själ i dem och trivs i det.

Det kanske är bra att det kommer lite folk som är helt tvärtom. Det känns som att det ofta är så när man är normbrytande. Man kan då inte vara mittemellan, utan antingen så älskar man barn eller så hatar man dem.

Givetvis vet vi att det finns betydligt större variation på känslorna än så, men normen är så pass stark att man kanske känner sig tvingad att uttrycka sig så, och folk som är i normen kanske inte alls förstår utan drar slutsatsen att barn är ju helt underbara. Så om man inte älskar dem så måste man ju hata dem?

På sikt, när normen inte är lika stark längre så tror jag att det kan räcka med ett bara "Nej jag vill inte ha barn" och därmed kommer man aldrig till de där starka känslorna som kommer av frustrationen av att folk inte lyssnar.


Och då tillbaka till de föräldrarna som tjatar mest. Utan den starka normen så kanske de inte hade skaffat barn. Eller så hade de kunnat tänka över saken noga och kommit fram till att jo, det är det jag vill.

Ursäkta svamlet, är mellan 2 föreläsningar och har lite svårt att samla ihop tankarna. Än värre när jag skriver på telefonen.

 

[Nepenthe]

Lite intressant för jag har insett efter några år att min pojkvän räknat med att jag skulle tycka det var roligt att bli bonusmamma åt hans barn...
Jag vet inte hur det gick till då jag tydligt visar för de flesta att barn inte är något för mig. Jag kan tycka vissa är roliga men vill inte leva det livet.

Min pojkväns barn har varit hemska mot mig så nu ses vi knappt tillsammans. När han har dem får han ha dem helt själv och jag slipper må dåligt. De svär, skriker, slåss, har slagit hunden, springer runt nakna, rapar, pruttar, kan inte förstå vad man säger, kan bara äta vissa saker, äter de det inte ska man fixa mackor efter man lagat mat i 1 timma mm mm

Det jag ser i min omgivning är folk som ger upp allt och springer efter sina ungar och städar. På så sätt har jag faktiskt nästan mer svårt för vissa föräldrar.
De ser helt förstörda ut och härom helgen när jag hade 3 mammor över drack alla varsin vinare + lite till.
Jag drack 2 glas och var helt chockad över barn som inte kan sova, tjatar, är sjuka typ HELA tiden? Är det nått nutida? För fytusan vad alla vabbar....

Nja, jag är glad att jag fått lite insikt i hur det kan vara och hunnit bestämma mig för att inte skaffa barn.

 

[kryddelydd]

Det är väldigt lätt att dra sådana slutsatser, och jag vill egentligen inte göra det alls. Jag hoppas ju att de älskar sina barn och lägger ner hela sin själ i dem och trivs i det.

Det kanske är bra att det kommer lite folk som är helt tvärtom. Det känns som att det ofta är så när man är normbrytande. Man kan då inte vara mittemellan, utan antingen så älskar man barn eller så hatar man dem.

Givetvis vet vi att det finns betydligt större variation på känslorna än så, men normen är så pass stark att man kanske känner sig tvingad att uttrycka sig så, och folk som är i normen kanske inte alls förstår utan drar slutsatsen att barn är ju helt underbara. Så om man inte älskar dem så måste man ju hata dem?

På sikt, när normen inte är lika stark längre så tror jag att det kan räcka med ett bara "Nej jag vill inte ha barn" och därmed kommer man aldrig till de där starka känslorna som kommer av frustrationen av att folk inte lyssnar.


Och då tillbaka till de föräldrarna som tjatar mest. Utan den starka normen så kanske de inte hade skaffat barn. Eller så hade de kunnat tänka över saken noga och kommit fram till att jo, det är det jag vill.

Ursäkta svamlet, är mellan 2 föreläsningar och har lite svårt att samla ihop tankarna. Än värre när jag skriver på telefonen.

Äsch, ångrade mig.
Fick en rätt intressant association men den hör inte hemma i den här tråden.

Men det är knappast normer som ligger bakom att olika djurarter "vill" fortplanta sig utan biologi och artens fortlevnad.

 

[Voeux]

Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.

Håller helt med. Sen finns det såklart föräldrar som låter sina barn flänga vind för våg medan de själva är djupt insjunkna i sina telefoner också, men i väldigt många fall har vi ingen aning om vad som ligger bakom ett högljutt barn eller myror i brallan. Många föräldrar gör extrema uppoffringar för sina barn och för att de ska bli civiliserade små medborgare, men framgången är väl olika snabb. Drar parallellen till min lilla hund som inte blev rumsren fören han var 1 år och 2 månader, trots att uppfödare och valpkursinstruktör intygade oss att vi gör precis allt rätt. "Vissa tar bara längre tid på sig".

Barn är barn, och såvida vi inte vill att vår art ska dö ut och ingen kommer ta hand om oss när vi blir äldre så är det enda rimliga att vi har överseende med dem under tiden de tränar på att bli.. ja, rumsrena på olika sätt de med helt enkelt!

 

[Hedinn]

Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.

Det där är så himla viktigt att tänka på. Man har verkligen ingen aning om vad det är som gör att en förälder agerar på ena eller andra sättet när ett barn skriker/springer/härjar/nåt annat. Och ibland är det ju som med djur (som jag antar att majoriteten här har erfarenhet av), i vissa lägen är bästa metoden att ignorera oönskade beteenden.

Jag har personligen extremt sällan stött på en förälder som verkligen inte bryr sig, dock kan ju skillnaden mellan det och att ignorera ett beteende vara svårt att se om man inte är väldigt uppmärksam eller bra på att läsa människor. Ifall nåt barn har uppenbart stört mig på något sätt har jag i princip alltid fått en ursäkt, om än ofta "bara" genom en blick, vilket jag i regel besvarar med ett leende för att påvisa att det inte är någon fara.

Jag tror inte någon förälder mår bättre av att mötas med irritation eller förakt och jag tror knappast att barnet växer upp till en bättre människa om det ska bli konstant skällt på eller hela tiden få höra vad den inte får göra. Klart att det händer att jag kan bli irriterad om ett barn gallskriker i affären eller på ett tåg/flyg eller liknande, men det hjälper ju inte ett dugg att visa den irritationen utåt, jag utgår från att föräldern gör vad den kan och - framför allt - är det garanterat MYCKET jobbigare för den än vad det är för mig. Så att acceptera det hela och visa lite medlidande är en otroligt liten ansträngning för mig i sammanhanget, som kan hjälpa någon annan väldigt mycket.

 

[ako]

Man måste inte gilla allt. Det finns ju de som säger att de hatar alla män och blir hyllade för det, och då är hat också ett betydligt starkare ord än ogilla.

Fast det är ju absolut inte okej det heller!
Att man själv inte gillar att umgås med barn/ män/ etc överlag är däremot helt ok att uttrycka tycker jag.

 

[Voeux]

Och ibland är det ju som med djur (som jag antar att majoriteten här har erfarenhet av), i vissa lägen är bästa metoden att ignorera oönskade beteenden.

Håller helt med! Man kan ju dock välja sina tillfällen när det ska ignoreras och inte, vill minnas när jag arbetade i leksaksbutik (Oh ja! Gott om erfarenhet av olika föräldraskap och skrikande barn ) så var det ett barn som ville ha någonting som föräldern inte ville köpa (standard). Föräldern gick ut från leksaksbutiken och ställde sig utanför och väntade medan ungen skrek från tårna framme vid kassa. I. All. Oändlighet. Jag tänkte lite att jag fattar din strategi, den är säkert sjukt smart och lärande. När barnet sedan slutade gallskrika och insett sitt nederlag släpade sig hen ut ur butiken, tog förälderns hand och de gick där ifrån. Själv hade jag en ringande ton i huvudet resten av dagen. Borde verkligen haft öronproppar på det jobbet

 

[Angel]

Det där är så himla viktigt att tänka på. Man har verkligen ingen aning om vad det är som gör att en förälder agerar på ena eller andra sättet när ett barn skriker/springer/härjar/nåt annat. Och ibland är det ju som med djur (som jag antar att majoriteten här har erfarenhet av), i vissa lägen är bästa metoden att ignorera oönskade beteenden.

Jag har personligen extremt sällan stött på en förälder som verkligen inte bryr sig, dock kan ju skillnaden mellan det och att ignorera ett beteende vara svårt att se om man inte är väldigt uppmärksam eller bra på att läsa människor. Ifall nåt barn har uppenbart stört mig på något sätt har jag i princip alltid fått en ursäkt, om än ofta "bara" genom en blick, vilket jag i regel besvarar med ett leende för att påvisa att det inte är någon fara.

Jag tror inte någon förälder mår bättre av att mötas med irritation eller förakt och jag tror knappast att barnet växer upp till en bättre människa om det ska bli konstant skällt på eller hela tiden få höra vad den inte får göra. Klart att det händer att jag kan bli irriterad om ett barn gallskriker i affären eller på ett tåg/flyg eller liknande, men det hjälper ju inte ett dugg att visa den irritationen utåt, jag utgår från att föräldern gör vad den kan och - framför allt - är det garanterat MYCKET jobbigare för den än vad det är för mig. Så att acceptera det hela och visa lite medlidande är en otroligt liten ansträngning för mig i sammanhanget, som kan hjälpa någon annan väldigt mycket.

Jag har suttit på ett tåg där båda föräldrarna åkte med ett minst sagt vilt barn. När barnet började tjoa och springa runt och trakassera folk så tog föräldrarna på sig hörselskydd. Gubben som satt närmast och försökte arbeta fick sitt kaffe utspillt i knät och blev rosenrasande. Tyckte faktiskt att det var en fullt passande reaktion.

Självklart att barnen inte alltid lyssnar eller uppför sig och kan vara både trötta och hungriga men tycker inte man kan förvänta sig att folk bara ska le överseende om man ingnorerar när barnet bokstavligen trakasserar folk eller bara lite halvhjärtat försöker göra nåt samtidigt som man har telefonen i örat. Det SKA väl ändå vara mycket jobbigare att vara förälder till sitt eget barn än barnet är för andra människor ute i samhället? Annars känns det som man gör någonting fel. Ignorera felaktiga beteenden och hoppas att dom försvinner kan man göra hemma om man tror att det fungerar men inte när det drabbar andra.

 

[Milosari]

Jag räknar nog in det där tjatet från andra vuxna om "fasta gränser" och att inte vara "släpphänt" osv i en emotionell svårighet hos dem att hantera att barn är barn. Dvs jag hade en mycket krävande unge, och jag tog inte sådana kommentarer personligt. Jag tolkar dem som ett känslouttryck som det är ganska underligt att andra delar med mig.

Jag skulle aldrig ha tid att lyssna på sådana kommentarer i verkligheten, jag har fullt upp att hålla koll på barnet och märker liksom knappt suckar och blickar. Jag tror att jag hade skrattat rakt ut om någon hade påpekat att jag borde fostrat honom bättre. Det är egentligen bara på forum som jag läser detta, och jag tycker att det är lite kasst. Det är liksom allmänbildning att ha lite förståelse för att barn inte kan dresseras som hundar.

 

[Nepenthe]

Tänkt på en sak, min mamma har en så romantisk bild av hur det var för henne att ha mig och min syster. Visst det var jobbigt men till största delen tyckte hon det var roligt.
Men vi fick även alltid veta att hunden ska ut på morgonen! Krånglar man åker man ut utan tillräckligt med kläder och man går i ALLA väder.
Där fick vi veta tidigt att har man skaffat sig ett djur så får man lära sig att vad man själv vill inte alltid går först.

När jag berättar om t.ex en kompis som har 3 barn men även föder upp hästar att barnen får köpa att hästarna ska ha mat, de ska mockas, borstas, fyllas vatten så reagerar endel "stackars barn!" att inte alltid komma först.. men det är just DET som jag tror fler barn borde lära sig.
Hennes söner rider oftast medans hon leder en häst och puttar runt barnvagnen

Jag som barn var oftast väldigt medveten om min omgivning

 

[Milosari]

Håller helt med! Man kan ju dock välja sina tillfällen när det ska ignoreras och inte, vill minnas när jag arbetade i leksaksbutik (Oh ja! Gott om erfarenhet av olika föräldraskap och skrikande barn ) så var det ett barn som ville ha någonting som föräldern inte ville köpa (standard). Föräldern gick ut från leksaksbutiken och ställde sig utanför och väntade medan ungen skrek från tårna framme vid kassa. I. All. Oändlighet. Jag tänkte lite att jag fattar din strategi, den är säkert sjukt smart och lärande. När barnet sedan slutade gallskrika och insett sitt nederlag släpade sig hen ut ur butiken, tog förälderns hand och de gick där ifrån. Själv hade jag en ringande ton i huvudet resten av dagen. Borde verkligen haft öronproppar på det jobbet

Det behöver inte ha varit en medveten strategi. Jag tar också ”paus” ibland för att behålla lugnet. Tror inte att jag någonsin spenderat så mycket tid på toa som jag gör nu . Och då tycker jag att jag 1) har mycket tålamod och 2) mycket utbildning vilket ger bra redskap att ta till. Har man inget av det så är det nog lätt att känslan av vanmakt blir helt överväldigande och då är det kanske inte konstigt att man låter barnet skrika någon annanstans eller att man stirrar intensivt på mobilen.

 

[Milosari]

Jag har suttit på ett tåg där båda föräldrarna åkte med ett minst sagt vilt barn. När barnet började tjoa och springa runt och trakassera folk så tog föräldrarna på sig hörselskydd. Gubben som satt närmast och försökte arbeta fick sitt kaffe utspillt i knät och blev rosenrasande. Tyckte faktiskt att det var en fullt passande reaktion.

Självklart att barnen inte alltid lyssnar eller uppför sig och kan vara både trötta och hungriga men tycker inte man kan förvänta sig att folk bara ska le överseende om man ingnorerar när barnet bokstavligen trakasserar folk eller bara lite halvhjärtat försöker göra nåt samtidigt som man har telefonen i örat. Det SKA väl ändå vara mycket jobbigare att vara förälder till sitt eget barn än barnet är för andra människor ute i samhället? Annars känns det som man gör någonting fel. Ignorera felaktiga beteenden och hoppas att dom försvinner kan man göra hemma om man tror att det fungerar men inte när det drabbar andra.

Fråga föräldrarna istället. De kanske inte kan bättre än så. Om någon gör sitt bästa, och det inte är gott nog, hur gör man då?

 

[Raderad medlem 6459]

Fast alltså det finns massa idioter i världen och vissa av dem är föräldrar. Förstår inte vad som är kontroversiellt med att erkänna det. Jag har till exempel varit på restaurang otaliga gånger där föräldrar låtit sina barn spela spel på iPad eller telefon och ha ljudet på högsta volym - utan hörlurar. Det ÄR oförskämt. Jag tänker att det är samma typ av människor som själva stör som fan och helt enkelt tycker att folk får ta det.

Sen finns det massvis med föräldrar som kämpar som genom en blick eller ett ord ber om ursäkt eller så är de helt enkelt upptagna med att hantera barnet. Och det är ju såklart ingenting en vettig människa kan bli arg över i mitt tycke. Men det betyder inte att alla människor automatiskt blir socialt kompetenta bara för att de blir föräldrar.

 

[ako]

Tänkt på en sak, min mamma har en så romantisk bild av hur det var för henne att ha mig och min syster. Visst det var jobbigt men till största delen tyckte hon det var roligt.
Men vi fick även alltid veta att hunden ska ut på morgonen! Krånglar man åker man ut utan tillräckligt med kläder och man går i ALLA väder.
Där fick vi veta tidigt att har man skaffat sig ett djur så får man lära sig att vad man själv vill inte alltid går först.

När jag berättar om t.ex en kompis som har 3 barn men även föder upp hästar att barnen får köpa att hästarna ska ha mat, de ska mockas, borstas, fyllas vatten så reagerar endel "stackars barn!" att inte alltid komma först.. men det är just DET som jag tror fler barn borde lära sig.
Hennes söner rider oftast medans hon leder en häst och puttar runt barnvagnen

Jag som barn var oftast väldigt medveten om min omgivning

Fast där håller jag inte med riktigt. Dels tycker jag inte det är säkerhetsmässigt ok att yngre barn rider / hanterar hästar självständigt och heller inte att ha barnvagn i ena handen och häst i den andra. Det är ju förälderns intresse som tvingas på barnet oavsett vad barnen tycker. Att man behöver följa med ibland - absolut, men inte varje dag om man inte vill.
Det är ju inte barnet som valt djuren utan föräldern liksom.

 

[Hedinn]

Jag har suttit på ett tåg där båda föräldrarna åkte med ett minst sagt vilt barn. När barnet började tjoa och springa runt och trakassera folk så tog föräldrarna på sig hörselskydd. Gubben som satt närmast och försökte arbeta fick sitt kaffe utspillt i knät och blev rosenrasande. Tyckte faktiskt att det var en fullt passande reaktion.

Självklart att barnen inte alltid lyssnar eller uppför sig och kan vara både trötta och hungriga men tycker inte man kan förvänta sig att folk bara ska le överseende om man ingnorerar när barnet bokstavligen trakasserar folk eller bara lite halvhjärtat försöker göra nåt samtidigt som man har telefonen i örat. Det SKA väl ändå vara mycket jobbigare att vara förälder till sitt eget barn än barnet är för andra människor ute i samhället? Annars känns det som man gör någonting fel. Ignorera felaktiga beteenden och hoppas att dom försvinner kan man göra hemma om man tror att det fungerar men inte när det drabbar andra.

Nu har jag ju inte någonstans skrivit att man som förälder ska förvänta sig att folk är överseende, utan att jag gärna anstränger mig lite för att ha det - just för att det är nåt som generellt inte finns i överflöd bland folk idag. Att sätta på sig hörselskydd och låta barnet härja fritt och trakassera folk räknar jag heller inte in i att göra sitt bästa eller ignorera snarare än att inte bry sig, det tycker jag nog borde vara relativt uppenbart utifrån det jag skrev? Jag har ju dock svårt att tro att de föräldrarna finns i överflöd i samhället, jag har stött på extremt få.

 

[Exile]

Det behöver inte ha varit en medveten strategi. Jag tar också ”paus” ibland för att behålla lugnet. Tror inte att jag någonsin spenderat så mycket tid på toa som jag gör nu . Och då tycker jag att jag 1) har mycket tålamod och 2) mycket utbildning vilket ger bra redskap att ta till. Har man inget av det så är det nog lätt att känslan av vanmakt blir helt överväldigande och då är det kanske inte konstigt att man låter barnet skrika någon annanstans eller att man stirrar intensivt på mobilen.

Nu kanske jag missuppfattar dig och i så fall ber jag om ursäkt men det känns som en annan grej? okej att du låser in dig på toa hemma för du bara inte pallar mer, förståeligt! men du skulle väl inte göra som i situationen ovan där barnet får stå kvar och gorma bland folk och du går iväg för du behöver en paus? då drabbar det ju andra människor så det tycker jag nog man får hantera helt enkelt och bita ihop som förälder.

 

[Angel]

Fråga föräldrarna istället. De kanske inte kan bättre än så. Om någon gör sitt bästa, och det inte är gott nog, hur gör man då?

Vad är det man ska fråga föräldrarna om?