"Jag gillar inte barn"

[stjarnhimmel]

Största anledningen till att jag tidigare hade lite svårt för barn var att jag tyckte de ofta var så taskiga. De hade inte samma gränser som de flesta vuxna. Jag fick ofta höra (och får ibland fortfarande) höra taskiga saker från barn.
Tex "jag tycker du är ful" eller "usch vad tjock du är." Ibland var det betydligt värre saker.
Och det störande var att man då förväntas skratta och säga att "så tokiga barn är"

 

[Voeux]

Det behöver inte ha varit en medveten strategi. Jag tar också ”paus” ibland för att behålla lugnet. Tror inte att jag någonsin spenderat så mycket tid på toa som jag gör nu . Och då tycker jag att jag 1) har mycket tålamod och 2) mycket utbildning vilket ger bra redskap att ta till. Har man inget av det så är det nog lätt att känslan av vanmakt blir helt överväldigande och då är det kanske inte konstigt att man låter barnet skrika någon annanstans eller att man stirrar intensivt på mobilen.

Ja, eller så var det varken strategi eller nödvändig paus utan enbart "jag skiter i". Vem vet egentligen! Min utgångspunkt är dock att alla gör sitt allra bästa.

 

[Voeux]

Största anledningen till att jag tidigare hade lite svårt för barn var att jag tyckte de ofta var så taskiga. De hade inte samma gränser som de flesta vuxna. Jag fick ofta höra (och får ibland fortfarande) höra taskiga saker från barn.
Tex "jag tycker du är ful" eller "usch vad tjock du är." Ibland var det betydligt värre saker.
Och det störande var att man då förväntas skratta och säga att "så tokiga barn är"

Usch! Jag tycker absolut man kan svara att "sådär säger man faktiskt inte, det är inte snällt".

 

[Raderad medlem 6459]

Min utgångspunkt är dock att alla gör sitt allra bästa.

Jag hör det här väldigt ofta och blir nyfiken: gäller det alla, i alla situationer tänker du? Eller är det en specifik föräldragrej?

 

[Petruska]

Jag skulle aldrig ha tid att lyssna på sådana kommentarer i verkligheten, jag har fullt upp att hålla koll på barnet och märker liksom knappt suckar och blickar. Jag tror att jag hade skrattat rakt ut om någon hade påpekat att jag borde fostrat honom bättre. Det är egentligen bara på forum som jag läser detta, och jag tycker att det är lite kasst. Det är liksom allmänbildning att ha lite förståelse för att barn inte kan dresseras som hundar.

En bekant till mig berättade stolt att hennes barn hade lärt sig när de inte ska störa. Vi hade ett jobbmöte hemma hos bekanten. Barnen var 1 och 3 år gamla. Som väl var tappade jag målföret och sa därför inget oöverlagt. Men fy fan!

 

[Voeux]

Jag hör det här väldigt ofta och blir nyfiken: gäller det alla, i alla situationer tänker du? Eller är det en specifik föräldragrej?

Jag tänker nog så generellt om folk, att de gör sitt bästa (i livet). Men i synnerhet när det kommer till tuffa perioder i livet såsom när man försöker ta hand om skrikiga småbarn, under uppbrott, förluster eller andra situationer när det kan vara svårt att vara på sin bästa sida.

 

[Hedinn]

Jag hör det här väldigt ofta och blir nyfiken: gäller det alla, i alla situationer tänker du? Eller är det en specifik föräldragrej?

Nu var det inte mig du frågade, men jag utgår nog generellt från att folk gör sitt bästa utifrån situationen och det tillstånd de är i just då. Inte nödvändigtvis att man gör bästa möjliga just i varje situation, utan mer som helhet, man kan ju ha gjort något tidigare som gör att orken tryter vid ett senare tillfälle, t.ex. Jag utgår ju hellre från det än från motsatsen, men det är fullt möjligt att jag är lite naiv också.

 

[Exile]

Sen tror inte jag heller på den där klyschan att alla föräldrar alltid gör sitt bästa. Det baserar jag på att folk beter sig som idioter på lite alla möjliga vis. Pratar högt i telefon på bibliotek/tyst avdelning på tåg osv, när det är fullt i återvinningen/soptunnan så ställer man bara på backen, barnets bananskal från ica lämnas i vagnen, någon annan lämnar vagnen där bilen stod istället för att dra tillbaka den, folk parkerar bilar på ett sätt som tar upp flera platser, tränger sig i köer, knör sig in i bussen innan folk hinner gå av, går i bredd på smala vägar, cyklar mitt i bilvägen (sakta) osv osv i all oändlighet. Såna här personer är själviska egon som bara tänker på sig själva, har enormt svårt att tro att detta magiskt skulle ändras när de får barn och de plötsligt själva (och få barnen att) visa hänseende för sin omgivning. Snarare är det just dessa som uppfostrat en del av dessa andra själviska egon.

Tycker det ofta blir att "man får inte skamma någon för att vara en dålig förälder!" liksom nej du är inte en dålig mamma du är en dålig medmänniska. punkt.

Obs detta var INTE riktat till någon specifik här utan bara en allmän reflektering.

 

[_Taggis_]

Fast alltså det finns massa idioter i världen och vissa av dem är föräldrar. Förstår inte vad som är kontroversiellt med att erkänna det. Jag har till exempel varit på restaurang otaliga gånger där föräldrar låtit sina barn spela spel på iPad eller telefon och ha ljudet på högsta volym - utan hörlurar. Det ÄR oförskämt. Jag tänker att det är samma typ av människor som själva stör som fan och helt enkelt tycker att folk får ta det.

Sen finns det massvis med föräldrar som kämpar som genom en blick eller ett ord ber om ursäkt eller så är de helt enkelt upptagna med att hantera barnet. Och det är ju såklart ingenting en vettig människa kan bli arg över i mitt tycke. Men det betyder inte att alla människor automatiskt blir socialt kompetenta bara för att de blir föräldrar.

Amen halleluja

 

[mandalaki]

Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.

Jag kommer att tänka på en känd kvällstidningskrönikör för några år sedan, hon skrev en krönika om hur hon varit med på barnets skolstart och där en unge på ett eller annat sätt störde. Hon kritiserade mamman som bara log åt barnet.
Efteråt visade det sig att barnet hade grav ADHD och så lugn som han varit där i klassrummet var ovanligt bra för att vara han. Krönikören blev fälld av PO eftersom krönikan handlade om krönikörens barns egna klass och både pojken och mamman därmed var identifierbara för resten av klassföräldrarna.
Mamman var dessutom jätteledsen, fick ett möte med krönikören som sedan skrev nåt större reportage om hur svårt det kan vara för barn med ADHD.

Alltihop var bara sorgligt, det var så illa att hon skrev som hon gjorde och att ingen redaktör reagerade innan det hamnade i tidningen.

 

[Milosari]

Nu kanske jag missuppfattar dig och i så fall ber jag om ursäkt men det känns som en annan grej? okej att du låser in dig på toa hemma för du bara inte pallar mer, förståeligt! men du skulle väl inte göra som i situationen ovan där barnet får stå kvar och gorma bland folk och du går iväg för du behöver en paus? då drabbar det ju andra människor så det tycker jag nog man får hantera helt enkelt och bita ihop som förälder.

Nej JAG gör inte så. Jag har fantiserat om det, men har inte hamnat i ett läge där det verkligen brister för mig när jag är ute bland folk. Men jag kan förstå att det kan drabba andra.

Vad är det man ska fråga föräldrarna om?

Varför de inte tar (bättre) hand om sina barn?

 

[Raderad medlem 19815]

Jag kommer att tänka på en känd kvällstidningskrönikör för några år sedan, hon skrev en krönika om hur hon varit med på barnets skolstart och där en unge på ett eller annat sätt störde. Hon kritiserade mamman som bara log åt barnet.
Efteråt visade det sig att barnet hade grav ADHD och så lugn som han varit där i klassrummet var ovanligt bra för att vara han. Krönikören blev fälld av PO eftersom krönikan handlade om krönikörens barns egna klass och både pojken och mamman därmed var identifierbara för resten av klassföräldrarna.
Mamman var dessutom jätteledsen, fick ett möte med krönikören som sedan skrev nåt större reportage om hur svårt det kan vara för barn med ADHD.

Alltihop var bara sorgligt, det var så illa att hon skrev som hon gjorde och att ingen redaktör reagerade innan det hamnade i tidningen.

Det där är verkligen svinjobbigt som förälder till ett barn med funktionshinder (i mitt fall adhd), att man ser hur ens eget barn anstränger sig till max och verkligen lyckas (utifrån sina förutsättningar) och så ser andra människor bara avvikelsen. Det krossar ens hjärta. Jag kan i många fall tycka att vuxna borde fatta att när något ser onormalt ut så är det är det kanske det.

Så himla bra att mamman pratade med krönikören.

 

[mandalaki]

Det där är verkligen svinjobbigt som förälder till ett barn med funktionshinder (i mitt fall adhd), att man ser hur ens eget barn anstränger sig till max och verkligen lyckas (utifrån sina förutsättningar) och så ser andra människor bara avvikelsen. Det krossar ens hjärta. Jag kan i många fall tycka att vuxna borde fatta att när något ser onormalt ut så är det är det kanske det.

Så himla bra att mamman pratade med krönikören.

Ja det var det faktiskt! Det går in på ett helt annat sätt om man ser den andra personen i ögonen, förstås.

Dessutom var det så okunnigt. Alla borde känna till ADHD i dag och jag trodde snarare det var så att folk tänkte "jaha, ADHD" så fort ett barn tar den minsta plats.

 

[Bison]

Jag jobbar på tåg och har hög toleransnivå för barn ombord.
Men det finns gränser, att som förälder sitt och titta på film med lurar samtidigt som ungen löper amok i gången, vrålar och stör andra. Det är inte okej och då säger jag till föräldern.
Pratar med barn rätt ofta ombord, det har oftast bättre efffekt än att föräldrarna tjatar.
De flesta är väldigt vettiga.

 

[Raderad medlem 68338]

Då kanske det faktiskt kan bero på att de är lite avundsjuka på dig?

Det där upplever jag ofta! Småbarnsföräldrar som suckar och beklagar sig för att jag sover till 10-snåret, är spontan, reser och gör vad jag känner för. Fattar att det ibland är svinjobbigt med barn, men detta inträffar så frekvent att jag nästan börjar fundera på varför folk skaffar kids öht

 

[_Taggis_]

@Milosari För att utgå från mig själv då, eftersom jag är en av de som kortfattat uttrycker mig med "jag gillar inte barn" emellanåt så är det inte helt ovanligt att en råkar på såna situationer i tex ett köpcenter som du beskriver med ditt barn. Och rent generellt kan jag ta det väldigt bra ute på offentliga platser, det är oftast en engångsföreteelse för mig med just den ungen, hen kommer sannolikt inte att störa mig fler ggr. Oftast flinar jag tillbaka, eller säger Hej. Tom en sån som jag som "inte gillar barn" kan bjussa på det liksom Jag förstår helt och fullt att det kan vara ett mer krävande barn, att föräldern väljer sina strider och liknande. Ett sådant barn stör mig inte mer än andra människor.

På restaurang är jag en sån där tråkmåns som blir galen när barn lever jävel. Inte galen som i att ställa mig på stolen och skrika rakt ut, men inombords blir jag så stressad att jag blir kallsvettig och bara skyndsamt vill avsluta mitt besök och gå ut. Att då barnet istället får titta i en surfplatta med lurar eller låg ljudvolym är ju en välsignelse för alla inblandade, finns det verkligen de som ifrågasätter sånt när du är på reastaurang? Vad säger de då?
I övrigt så brukar jag försöka hålla mig borta från barn på restaurang genom att välja tider då få småbarnsfamiljer går ut. Jag tycker inte de ska förbjudas att vara ute på restauranger men kan jag undvika dem är jag nöjdast.

Med tanke på hur mkt stoj och skrik det kan vara kring barn i allmänhet så beundrar jag föräldrars tålamod att ha detta kring sig varje dag i timtals, och samtidigt fungera som människa. För mig hade det brustit fullständigt. Jag blir stressad av oljudet så jag umgås inte varje dag med mina vänner som har småbarn, och de ggr jag gör det får jag bita ihop.
Emellanåt kan jag tycka att en förälder är slapp som låter sitt/sina barn härja fritt och störa andra människor, men det är i 8 fall av 10 såna föräldrar och barn jag känner. Tex min syster, jag vet att hennes barn inte har några svårigheter typ ADHD och liknande. Den ena har bara lärt sig att om man skriker högre får man som man vill. Då är jag en tråkmoster som säger åt barnet att antingen är du tyst eller så får du gå ut, och är barnet inte tyst så skickar jag ut hen på bron. Det behövs inte speciellt många sådana manövrar för att få tyst på hen, och sedan kan vi alla vistas och samtala i samma rum igen.

Vad jag ville med mitt inlägg var bara att ge en syn på hur en av oss "som inte gillar barn" ser på ovanstående situationer som räknats upp.

 

[Raderad medlem 68338]

Sitter btw i detta nu på ett café omringad av småbarn. Erkänner att jag stör mig på att de lever om men fattar att föräldrarna inte kan plugga igen dom liksom

 

[Fresubin]

jag tror det blir ett så stort motstånd mot barn många gånger på grund av samhällets normer och påtryckningar, att älska barn är det normala liksom. Därför skapas en stor irritation hos många frivilligt barnlösa och de kanske känner att de verkligen måste poängtera att de verkligen inte tycker om barn för att slippa höra saker som"men jodå du kommer ändra dig" eller liknande.

 

[Milosari]

Fast alltså det finns massa idioter i världen och vissa av dem är föräldrar. Förstår inte vad som är kontroversiellt med att erkänna det. Jag har till exempel varit på restaurang otaliga gånger där föräldrar låtit sina barn spela spel på iPad eller telefon och ha ljudet på högsta volym - utan hörlurar. Det ÄR oförskämt. Jag tänker att det är samma typ av människor som själva stör som fan och helt enkelt tycker att folk får ta det.

Sen finns det massvis med föräldrar som kämpar som genom en blick eller ett ord ber om ursäkt eller så är de helt enkelt upptagna med att hantera barnet. Och det är ju såklart ingenting en vettig människa kan bli arg över i mitt tycke. Men det betyder inte att alla människor automatiskt blir socialt kompetenta bara för att de blir föräldrar.

SJÄLVKLART är det så, det går ju aldrig att undkomma idioter helt och hållet.

 

[Milosari]

Jag kommer att tänka på en känd kvällstidningskrönikör för några år sedan, hon skrev en krönika om hur hon varit med på barnets skolstart och där en unge på ett eller annat sätt störde. Hon kritiserade mamman som bara log åt barnet.
Efteråt visade det sig att barnet hade grav ADHD och så lugn som han varit där i klassrummet var ovanligt bra för att vara han. Krönikören blev fälld av PO eftersom krönikan handlade om krönikörens barns egna klass och både pojken och mamman därmed var identifierbara för resten av klassföräldrarna.
Mamman var dessutom jätteledsen, fick ett möte med krönikören som sedan skrev nåt större reportage om hur svårt det kan vara för barn med ADHD.

Alltihop var bara sorgligt, det var så illa att hon skrev som hon gjorde och att ingen redaktör reagerade innan det hamnade i tidningen.

Usch så sorgligt