"Jag gillar inte barn"

[pollex]

Om man som vuxensammankomst då menar att umgås med sina föräldrar, sitt syskon, sin moster och sina morföräldrar så okej då. Jag tänker mer att det är normalt umgänge att ibland ses.

Ska läsa mandalakis länk imorgon när jag är vaken. Det är alltid intressant att lära sig nya saker. Men även om en då byter ut ordet "trots" mot att barnet försöker pröva sina förmågor eller annat lämpligt ordval så vidhåller jag ändå att det ibland kan vara trevligt om barn får umgås med vuxna och att det fungerar på ett trevligt sätt för alla parter.

I mina ögon handlar inte ”vuxensammankomst” så mycket om vilka som är närvarande som vilket beteende som förväntas. Om alternativen typ är konversation eller att sysselsätta sig (tyst) på egen hand, så ser jag det som en vuxencentrerad situation som är som upplagd för att barn/et ska misslyckas.

Med det sagt tycker jag att det låter som att din systers familj brister i hänsynen utifrån hur du beskrivit det i senare inlägg.

 

[Unafraid]

Jag är nog ganska mycket som du är. Lite väl kanske, men man är väl som man är antar jag.

Jag är också känslig för barnskrik. Det skär i huvudet och jag tappar helt tråden. Jag grinar illa, men inte så barn/föräldrar ser, men det gör fysiskt ont av barnskrik.

 

[_Taggis_]

Jag är likadan men tänker att det är mitt problem och inte alla andras och inte heller förvänta mig att de ska förstå att jag är extra känslig.

Jag väntar mig inte att hela världen ska veta hur jag är funtad. Men möjligen de som jag umgås med. Det underlättar även för mig att känna till hur de jag umgås med är funtade. Jag är i grund och botten intresserad av mina närmaste medmänniskor och att förstå mig på dem, om inte minst för att undvika konflikter, men det betyder inte alltid att man drar jämnt med precis alla.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast.. Jag har nog uppfattat Spanien som ganska hårda på barnuppfostran, samtidigt som jag uppfattat dem som väldigt välkomnande och anpassande för barn i andra sammanhang

Beror väl på hur man definierar det. Det är väldigt vanligt att slå barn i Spanien fastän det är olagligt (kriminaliserades relativt nyligen) och min uppfattning är att de flesta spanjorer låter sina ungar härja och skrika och bete sig hur de vill. Man säger inte ifrån alls och sen helt plötsligt tröttnar man och gapar då på barnen eller är fysisk mot dem.

Jag tycker att det är lite intressant i såna här trådar att så många säger att Sverige är så himla barnovänligt och så jämför man med länder där barnaga är supervanligt fortfarande och menar att det är bättre där.

 

[Petruska]

Beror väl på hur man definierar det. Det är väldigt vanligt att slå barn i Spanien fastän det är olagligt (kriminaliserades relativt nyligen) och min uppfattning är att de flesta spanjorer låter sina ungar härja och skrika och bete sig hur de vill. Man säger inte ifrån alls och sen helt plötsligt tröttnar man och gapar då på barnen eller är fysisk mot dem.

Jag tycker att det är lite intressant i såna här trådar att så många säger att Sverige är så himla barnovänligt och så jämför man med länder där barnaga är supervanligt fortfarande och menar att det är bättre där.

När jag var liten sa min mamma -på skoj så klart - att italienare tycker om alla barn utom sina egna. Det handlade om ungefär det du beskriver. Min syrra och jag såg ju då också rätt ovanliga ut i Italien och vi (särskilt syrran) väckte jubel överallt. Medan italienarnas egna barn blev föremål för både aga och nyckfulla utskällningar.

(Ja, jag generaliserade från Spanien till Italien här.)

 

[Badger]

Skulle tro att det har med fostran att göra. Jag är lärd att man tar hand om sitt, och att man inte i onödan besvärar andra varken själv eller med det jag tar med sig (dvs hunden i detta fallet). Med det inte sagt att jag inte tar plats, för det gör jag i allra högsta grad.

Tror att känslan jag refererade till är ganska mänsklig. Och vad en fokuserar på är ju utifrån vart man befinner dig i livet här och nu. Vad som är i största fokus för nu.

Jo absolut, att man inte tar plats utöver den man behöver och inte stör andra på deras plats.

Men jag tar ju upp hela min plats så att säga.

 

[Badger]

Beror väl på hur man definierar det. Det är väldigt vanligt att slå barn i Spanien fastän det är olagligt (kriminaliserades relativt nyligen) och min uppfattning är att de flesta spanjorer låter sina ungar härja och skrika och bete sig hur de vill. Man säger inte ifrån alls och sen helt plötsligt tröttnar man och gapar då på barnen eller är fysisk mot dem.

Jag tycker att det är lite intressant i såna här trådar att så många säger att Sverige är så himla barnovänligt och så jämför man med länder där barnaga är supervanligt fortfarande och menar att det är bättre där.

Jo det är lite så jag menar med min kommentar till den första kommentaren, att det är både och men jag ville helst inte skriva för tydligt just det där med att de faktiskt smäller sina barn om det rinner över. Och inte är det speciellt effektivt heller.

Men jag vet inte hur det var med härja och bete sig, inte de ingifta släktingar jag har i alla fall i de få tillfällen jag stött på dem. De barnen satt snällt vid barnbord som alla andra och härjade och skrek utomhus möjligen. Jag var iofs barn (14) då också när jag var där så vad vet jag.

Men att de inte är ett helt underbart barnparadis var väl lite vad jag också försökte förmedla (misslyckat dock). (Det gäller att säga till de små tyst så föräldrarna inte märker och kommer sättandes..)

 

[Raderad medlem 6459]

@Badger Jag har tillbringat rätt mycket tid i Spanien och tycker att det här är ett väldigt vanligt beteende. Men givetvis finns det många undantag också. Min man och hans syster har aldrig blivit slagna eller ens skrikna på hemma men har under sin uppväxt sett många av sina vänner få stryk av föräldrarna.

Det blev olagligt först 2007 tror jag att slå barn i Spanien så det är ju en väldigt ny lag.

 

[Lovisaleonora]

Välj en restaurang med mycket kristall och dyrt porslin då. Dit tar man inte stökiga barn.

Jag tycker nog att du kräver för mycket hänsyn. Vill du slippa barn så är det nog betydligt lättare att välja tider och platser när risken är liten, än att kräva att stökiga barn ska hållas hemma.

Nu läser du galet. Jag vill slippa stökiga barn. Som klättrar på min soffrygg, drar mig i håret, springer runt eller hindrar hela restaurangen att föra konversationer p g a den egna ljudvolymen.

Jag har frekventerat de ställen också, där huvudrätten kostar 350 kr+. Där blir jag ännu mer irriterad NÄR (inte OM) jag får samexistera med någons ungar de själva tröttnat på att hålla efter.

 

[Badger]

Lite allmänt: Funkar det verkligen inte/är det inte okej att säga att "såhär uppför vi oss. Uppför man sig inte får man inte vara med."?
Jag är rätt säker på att jag fått höra det både en och annan gång som liten. Bland annat i stallet - ska man skrika och springa åker man tametusan ut. Tror jag hutat det åt barn i samma situation också.

Jo såvitt jag märkt så fungerar det hyggligt faktiskt, från en viss ålder, som för oss i alla fall var runt 4-5 beroende på sätt man sa till på. (fast just -så får man inte vara med biten har vi nog inte kört med, kanske mer varianter av -där borta är det mer fritt)

Däremot så när de är små typ 1 år är det helt olika min kollegas son slutade om man sa nej, mitt fortsatte tills man lyfte iväg det.

 

[Badger]

@Badger Jag har tillbringat rätt mycket tid i Spanien och tycker att det här är ett väldigt vanligt beteende. Men givetvis finns det många undantag också. Min man och hans syster har aldrig blivit slagna eller ens skrikna på hemma men har under sin uppväxt sett många av sina vänner få stryk av föräldrarna.

Det blev olagligt först 2007 tror jag att slå barn i Spanien så det är ju en väldigt ny lag.

Nej alltså jag håller med om att smäll verkade vanligt. Var mer osäker på om de var så väldigt ouppfostrade bara. Men förbehåller mig i att jag kanske inte var gammal nog att tänka på det.

Men jo som sagt jag minns som 14 åring att om du ville säga till ett mindre barn som irriterar dig så gör det snabbt och tyst innan föräldrarna hinner se och springa fram och ge det en örfil.

 

[Badger]

Nu har jag främst hanterat barn i stallsammanhang och de VET ju från början att man inte skriker och viftar och springer runt djuren. Otaliga förklaringar om varför och hur det skrämmer hästarna.
Självklart kan jag förstå att konsekvenstänket är långt ifrån utvecklat, men att snällt be gång på gång på gång om att barn ska lugna sig kan ju leda till en olycka - har de så mycket spring i benen kan de tjoa ute istället tycker jag.


Hur ska man hantera det istället? När man säger till och barnen inte lyssnar?

Det jag läst (någonstans) är att man säger till innan man går in i stallet eller kyrkan eller vad det är och pratar om det tillsammans ordentligt och alla är överens.

Sedan på plats så säger man bara -minns du det där om kyrkor/stall/hästar shhh. Och vänder snabbt ut om man behöver diskutera det igen.

(när jag kommit ihåg att göra så så har det fungerat på små barn. Nu bara antar jag att grejen koms ihåg, men det görs ju inte alltid då, med mindre effekt).

Om man missade det och gick in och det barkade åt helskotta så är det mer kört att få fatt i det igen. För då är alla upphetsade, ingen lyssnar och bara jag vet vilka reglerna var, inte barnet.

 

[Pilot]

Nu läser du galet. Jag vill slippa stökiga barn. Som klättrar på min soffrygg, drar mig i håret, springer runt eller hindrar hela restaurangen att föra konversationer p g a den egna ljudvolymen.

Jag har frekventerat de ställen också, där huvudrätten kostar 350 kr+. Där blir jag ännu mer irriterad NÄR (inte OM) jag får samexistera med någons ungar de själva tröttnat på att hålla efter.

Fast det där kan väl inte vara jättevanligt? Äter ute med jämna mellanrum och det är bara på typ McDonalds det händer.
Var äter du?

 

[Badger]

Jodå, alla som känner mig väl vet att det är ett seriöst problem och att jag har stora problem med att stå ut. Jag tror att det är lite så att man tycker att jag får acceptera att barn är så. Och jag då i min tur tycker att barn ska kunna uppföra sig. Låst läge möjligen.

Jag löser det så att jag undviker desto mer umgänge. Nu bor vi så långt ifrån varandra att det innebär att när vi ses måste vi bo på samma ställe, jag försöker bita ihop. Gå ut med hunden eller annat då jag håller på bli vansinnig. Och så hälsar jag inte på mer än jag måste. När vi ses gemensamt hos våra föräldrar får jag också bita ihop, men där finns fler reträttvägar till kompisar eller annat. Jag undviker i allra högsta grad med andra ord att behöva umgås dygnet runt. Värst är som sagt tillfällen när alla måste sitta på varandra i tex en liten stuga, jag ser oftast till att jag slipper delta öht men det blir ju också på bekostnad av att kunna umgås med andra släktingar.

Jag tycker det värsta med detta är att jag får en sämre kontakt med barnen, vilken jag gärna har när de blir lite äldre. Jag hade hoppats på att kunna ha en god relation till dem, men inser ju att det blir haltande pga detta. Jag får väl helt enkelt vara en perifer moster och får lära känna dem på nytt när de är äldre och jag kan tycka att de blir intressantare dvs när de blir äldre än 10 år.

Eller så tar du fasta på att du lyckades få till en bra och trevlig miljö för dig och barnet nu sist och det gick bra och barnet verkar ha överlevt? Så alla nöjda (utom vissa på forum)

 

[BornAgain]

Jag "ogillar" barn därför jag ogillar hur vissa föräldrar prackar på mig ansvar för sina barn - lastar jag häst och barnen leker på stallplanen då är det mitt ansvar att de inte blir påkörda, sparkade eller får lämmen i huvudet. Jag upplever också att ju aggressivare föräldrar anser att "barn måste fä vara med", desto mindre accepterar de att andra säger till barnen.

Jag "ogillar" barn därför jag ogillar hur vissa föräldrar anser att allt måste urvattnas och anpassas så att de kan ta med sina barn. Jag vill inte leva i en mellanmjölksvärld. Jag är en vuxen som vill kunna gå på t.ex. konstmuseum och se verk som handlar om mer komplexfylld sexualitet eller ångest. Jag vill ha hörn av världen som inte censureras för "tänka på barnen".

Jag anser inte att barn ska med överallt, delvis för att de kanske stör men framförallt för att inte allt är givande för barn. vad ska de bli för människor om de inte möts med respekt?

 

[Petruska]

Nu läser du galet. Jag vill slippa stökiga barn. Som klättrar på min soffrygg, drar mig i håret, springer runt eller hindrar hela restaurangen att föra konversationer p g a den egna ljudvolymen.

Jag har frekventerat de ställen också, där huvudrätten kostar 350 kr+. Där blir jag ännu mer irriterad NÄR (inte OM) jag får samexistera med någons ungar de själva tröttnat på att hålla efter.

Det måste vara väldigt ovanligt att folk tar med sig barn till sådana ställen. Dyr mat som de eländiga ungarna säkert inte ens tycker är ätlig. Jag går så gott som aldrig på så dyra ställen, men när det händer har jag aldrig sett barn (möjligen spädbarn som sover i vagnen).

 

[Milosari]

Demonstrativt för att slippa se att du ammade?

Nej för att jag bett dem flytta på sig så jag kunde ställa barnvagnen på avsedd plats.

 

[mandalaki]

Nej för att jag bett dem flytta på sig så jag kunde ställa barnvagnen på avsedd plats.

Aha, jag fattar

 

[Voeux]

Jag kan inte alls relatera till det här med högljudda och "springiga" barn som stör på offentliga platser. Jag ser det ALDRIG. De gånger jag störs av skrikiga barn så är det på ett flygplan eller på en buss, då ett barn blivit ledset och vi helt enkelt är inpackade i en liten tub så det går inte att komma undan skriket. Ett och annat vrål på ICA, absolut. Men på restaurang? Nej, jag stöter aldrig på barn på restauranger. Eller så märker jag dem inte. Eller så äter jag för sent, för dyrt?

Senast jag stördes av barnskrik var när jag och sambon tog en solig lördag på Skansen och ville äta lunch på Skansen Terrassen. Vände i dörren p.g.a möttes av 64826 parkerade barnvagnar och en ljudnivå som hade väckt Mary Poppins ur graven. Men vad annars ska man förvänta sig när man kliver in på barnens egna territorium. Jag tänker att ibland kan upplevelsen av "ouppfostrade och störiga barn" vara ett svar på dels vad man förväntar sig av barn, kanske för mycket helt enkelt? Samt vilka förväntningar man har på den plats man befinner sig på.

 

[BornAgain]

Det måste vara väldigt ovanligt att folk tar med sig barn till sådana ställen. Dyr mat som de eländiga ungarna säkert inte ens tycker är ätlig. Jag går så gott som aldrig på så dyra ställen, men när det händer har jag aldrig sett barn (möjligen spädbarn som sover i vagnen).

Tyvärr händer det Jag upplever det inte som ett problem om föräldrarna äter med barnen - men oftast ägnar sig föräldrarna åt det vuxna sällskapet och låter barnen leva om som vore de hemma hos sig. Inget roligt att plötsligt ha ett oväntat, lill-gammalt extra bordssällskap som frågar vad kalvbräss är och som sedan uttrycker sitt äckel

Jag har å andra sidan även varit med om barn på sena kvällsföreställningar av barnförbjudna filmer.

På författarens uppläsning av sina senaste porr-skräck-noveller.

På föreläsningar (vilket är OK om ungarna parkeras med papper och kritor - men märkligt när föräldrarna anser att barnen gör rätt när de börjar sjunga och dansa, eftersom den elaka professorn inte anpassade sig och gjorde föreläsningen tillräckligt intressant för de små)

På utställningar som Gilbert & George eller Hans Berg & Nathalie Djurberg på Moderna eller när Cindy Sherman visade bilder från the Body farm på Fotografiska (här störde inte barnen - men jag är glad att det inte var jag som behövde förklara innehållet för dem. Och deras föräldrageneration fick ångest av Vilse i pannkakan? Å andra sidan älskade jag Gericaults huvuden på National museum när jag var liten)