Jag är förälder. Jag tycker att mina barn är den finaste gåvan jag fått och älskar dem massor. Jag hade länge önskat mig barn innan jag fick mina. Om jag gillar barn generellt? Nej. Jag hade aldrig klarat arbete på förskola/skola där man inte själv kan bestämma vilka barn man ska ha i sin omgivning (jag vill inte ha andra arbeten med människor heller f.ö). Jag gillar inte barn, jag gillar möjligtvis individer om jag matchar med dem.
Då jag själv är en person som inte är direkt barnkär har jag, om jag haft en stökig period med något barn, aktivt valt att inte besöka restauranger och liknande där människor vill ha lugn och ro. Detta för att jag själv hade uppskattat om andra undvikit det med sådana individer. Med ena barnet besöktes restauranger, museum där man måste vara lite lugnare osv ganska frekvent från att barnet var bebis, typ luncher på restauranger med barnets pappa under föräldraledighet exempelvis. Det var en individ med tålamod, lugn och hade inga större svårigheter med bordsskick och kommunikation. Något vi inte gjorde med det andra barnet förrän det barnet var lite större och lärt sig att kommunicera på ett sätt utan skrik, flaxa med armar och vad denne nu gjorde samt förstått instruktioner när man förklarar att när vi gör det här måste vi prata i normal samtalston och inte springa omkring. Det finns bättre lämpade aktiviteter för att öva på sånt, såsom middagar med familj, museum anpassade för barn etc.
Jag har tyvärr flera gånger stött på personer som haft barn som är alldeles för stökiga för aktiviteten de valt och då försvarat det med "de är bara barn". Ja. Det är barn men tyvärr är aktiviteten du valt idag en aktivitet där stökiga barn riskerar att förstöra värdefulla saker, att servetriser tappar saker när de springer omkring eller skriker och springer inne på bibliotek etc. Tyvärr finns det aktiviteter där man som både barn och vuxen måste kunna hålla sig i skinnet. Kanske är "bara barn"-försvarandet något som kommer för att föräldrarna är uppgivna och försöker neutralisera både för sig själva och andra men jag tar inte emot det så.
Sen är det ju såklart så att vissa barn är på ett annat sätt än mina. De kanske har svårare att kontrollera sig själva osv och ja det måste vara skitjobbigt att inte ha samma friheter att göra "vad man vill" utan att folk blir arga. Jag vet inte hur jag själv hade hanterat det men jag skulle gissa att jag fortsatt undvika vissa aktiviteter med det barnet och försökt ordna barnpassning om det behövts. Både för min och andras skull. Så roligt är det ju inte att utsättas för stressen när barnen blir stökigare än vad som är uppskattat av omgivningen så man får ta emot blickar och griniga kommentarer.
Jag tror att barnen idag är mycket mer med i samhället vilket jag verkligen uppskattar. Jag tycker att det kan vara väldigt intressant att barnen vill delta i samtal både för att man kan få flera vinklar och för att det är bra träning för dem. Jag tror att man vinner på det både som barn och vuxen. Däremot måste man nog inta ett helikopterperspektiv ibland och se hur andra uppfattar situationer. Både föräldrar och övriga. Är det rimligt att gnälla över att ett barn i en mataffär går själv så det går lite långsammare att komma förbi? Är det inte läge att försöka lugna ner sig lite i stället? Är det rimligt att spendera tid på restaurang med ett barn som skriker och kastar mat?