Kompromissa om boendeort

[Inte_Ung]

Ja och hur man är som person, hur mycket energi man tycker att det tar att hyra ut bostad osv. Skulle jag ens fundera på det skulle jag ha en tomt så stor att jag inte behövde se hyresgästen på min mark, att vi inte behövde dela tomt så att säga.

Så stort har jag det.
Det är glesare mellan husen än i ett villaområde. (25 resp 110 m)
Med en riktigt stor tomt så kan man ju dela av den så att den fungerar som 2 tomter.

Det är lönsam energi att lägga.

 

[kamomillo]

Jag har läst hela tråden nu, och funderat lite på hur JAG ser på hus och hem.
Jag kan inte förstå hur ett hus, alltså 4 väggar och ett tak ska vara viktigare än ett barn?
De är väl inte husets utseende som avgör om jag trivs eller inte? jag får ju GÖRA huset till ett ställe att trivas i, med kärlek, humor, goda vänner, och lekande barn.
De finns så otroligt många som aldrig kommer att kunna köpa ett hus, till och med folk som gör det trivsamt i en papperskartong.
Jag tror att mitt eget mående är det som avgör hur jag trivs, inte utsidan på ett hus, eller gatunamnet.
Tack för den här tråden, de fick mej att förstå att jag är en lycklig människa som är nöjd med ett nerslitet 1800 tals hus renoverat på 80talet....
Det är mitt HEM oavsett yta.

* Jenny *

 

[Zinfernia]

@BernT Jag tycker inte heller att du är fattig (fel ordval) men jag kan däremot känna igen känslan av att alla andra har mycket mer pengar än en själv - trots att både du och jag egentligen är oerhört priviligierade.
Jag har en helt okej lön, flera månadslöner på banken, en lägenhet så lågt belånad att jag inte måste amortera och kommande arv som kommer att göra mig till kontantmiljonär.
Ändå räcker inte mina pengar för att kunna köpa ens det minsta och ruffigaste huset i områden jag kan tänka mig bo i, inte som singel.

Jag brukar få massiv kritik när jag öppet skriver att jag inte har lust att dejta någon som bor i hyresrätt och/eller inte kan/vill köpa ett gemensamt boende i framtiden, men jag har verkligen landat i att det är precis så jag känner. För mig är det allt eller inget. Träffar jag någon med hyfsad lön men som till skillnad från mig saknar kontantinsats så landar vi på ett lånelöfte på ungefär samma nivå som er - det vill säga, då blir vi hänvisade till områden jag egentligen inte är så sugen på att bo i och hus som kräver en hel del renovering.
Skulle jag däremot träffa någon med liknande ekonomiska förutsättningar som jag själv, ja, då breddar vi möjligheterna enormt och plötsligt förvandlas radhuset i ett halvtaskig förort till en 10-miljonersvilla i ett välbärgat område.

Om jag träffar någon jag vill leva med så vill jag inte vara särbo och jag kan heller inte tänka mig att någon flyttar in hos mig/jag flyttar in i någon annans hem. Jag vill köpa ett nytt, gemensamt boende som är större än det jag har idag och eftersom jag bor i samma stad som du så gäller det att det finns ekonomiska muskler.
Enda gången jag kan tänka mig att flytta in hos någon annan är om jag samtidigt kan hyra ut min lägenhet under en period i och med att jag skulle kunna tjäna närmare 10 000:- i månaden på det, pengar som kan komma till användning under senare flytt men att flytta in hos någon annan permanent? Aldrig.

Jag tror att du och jag är rätt lika där, allt eller inget. Jag tycker som sagt att fattig är helt fel ordval men jag tycker också att du får oförtjänt mycket kritik här, plus att jag tycker att det är riktigt fult i att som någon gjorde spekulera i huruvida du har diagnoser eller inte. Jag hoppas att ni hittar något fint hus

 

[Inte_Ung]

men att flytta in hos någon annan permanent? Aldrig.

Inte ens om bostaden är helt unik?

Jag har ju flyttat med min sambo till gården som han och sonen ärvde. Det hade inte på något vis varit möjligt för oss att bo så här annars. Han flyttade in till mig på min gård från början. Gård nära Stockholm är inte något man kan byta ut. (Jag hade gärna flyttat till villa men inte han.)

 

[em-pirre]

@BernT Jag tycker inte heller att du är fattig (fel ordval) men jag kan däremot känna igen känslan av att alla andra har mycket mer pengar än en själv - trots att både du och jag egentligen är oerhört priviligierade.
Jag har en helt okej lön, flera månadslöner på banken, en lägenhet så lågt belånad att jag inte måste amortera och kommande arv som kommer att göra mig till kontantmiljonär.
Ändå räcker inte mina pengar för att kunna köpa ens det minsta och ruffigaste huset i områden jag kan tänka mig bo i, inte som singel.

Jag brukar få massiv kritik när jag öppet skriver att jag inte har lust att dejta någon som bor i hyresrätt och/eller inte kan/vill köpa ett gemensamt boende i framtiden, men jag har verkligen landat i att det är precis så jag känner. För mig är det allt eller inget. Träffar jag någon med hyfsad lön men som till skillnad från mig saknar kontantinsats så landar vi på ett lånelöfte på ungefär samma nivå som er - det vill säga, då blir vi hänvisade till områden jag egentligen inte är så sugen på att bo i och hus som kräver en hel del renovering.
Skulle jag däremot träffa någon med liknande ekonomiska förutsättningar som jag själv, ja, då breddar vi möjligheterna enormt och plötsligt förvandlas radhuset i ett halvtaskig förort till en 10-miljonersvilla i ett välbärgat område.

Om jag träffar någon jag vill leva med så vill jag inte vara särbo och jag kan heller inte tänka mig att någon flyttar in hos mig/jag flyttar in i någon annans hem. Jag vill köpa ett nytt, gemensamt boende som är större än det jag har idag och eftersom jag bor i samma stad som du så gäller det att det finns ekonomiska muskler.
Enda gången jag kan tänka mig att flytta in hos någon annan är om jag samtidigt kan hyra ut min lägenhet under en period i och med att jag skulle kunna tjäna närmare 10 000:- i månaden på det, pengar som kan komma till användning under senare flytt men att flytta in hos någon annan permanent? Aldrig.

Jag tror att du och jag är rätt lika där, allt eller inget. Jag tycker som sagt att fattig är helt fel ordval men jag tycker också att du får oförtjänt mycket kritik här, plus att jag tycker att det är riktigt fult i att som någon gjorde spekulera i huruvida du har diagnoser eller inte. Jag hoppas att ni hittar något fint hus

Nå, det var ju inte riktigt på det sättet diagnos nämndes.

 

[Zinfernia]

Nå, det var ju inte riktigt på det sättet diagnos nämndes.

Att bara dra upp eventuell diagnos överhuvudtaget känns ju rätt onödigt.

 

[Zinfernia]

Inte ens om bostaden är helt unik?

Jag har ju flyttat med min sambo till gården som han och sonen ärvde. Det hade inte på något vis varit möjligt för oss att bo så här annars. Han flyttade in till mig på min gård från början. Gård nära Stockholm är inte något man kan byta ut. (Jag hade gärna flyttat till villa men inte han.)

Nej, jag är inte beredd att göra det. Jag vill köpa något gemensamt där vi båda kan gå in med lika mycket, inte flytta in i någon annans hem.

 

[Inte_Ung]

Nej, jag är inte beredd att göra det. Jag vill köpa något gemensamt där vi båda kan gå in med lika mycket, inte flytta in i någon annans hem.

Det begränsar ju en hel del.
Louise Westerberg t.ex. flyttade ju in till Carl Johan Bonnier på Villa Manilla.

 

[Zinfernia]

Det begränsar ju en hel del.
Louise Westerberg t.ex. flyttade ju in till Carl Johan Bonnier på Villa Manilla.

Absolut, men jag drömmer inte om att flytta in i ett exceptionellt boende. Jag nöjer mig med ett boende jag kan köpa tillsammans med någon, som ligger inom vår budget, i ett bra område och som funkar för våra behov. Det betyder mer för mig att vi startar något helt nytt tillsammans.

 

[Inte_Ung]

Absolut, men jag drömmer inte om att flytta in i ett exceptionellt boende. Jag nöjer mig med ett boende jag kan köpa tillsammans med någon, som ligger inom vår budget, i ett bra område och som funkar för våra behov. Det betyder mer för mig att vi startar något helt nytt tillsammans.

Men om drömmannen inte vill lämna sitt exceptionella boende så är han alltså dissad från början?
Det är där som begränsningarna kommer in.
Spännande män med handlingkraft har oftast ordnat det bra för sig redan på egen hand.

 

[Zinfernia]

Men om drömmannen inte vill lämna sitt exceptionella boende så är han alltså dissad från början?
Det är där som begränsningarna kommer in.
Spännande män med handlingkraft har oftast ordnat det bra för sig redan på egen hand.

Ja, jag vill som sagt inte flytta in permanent hos någon annan.

 

[Amha]

Så stort har jag det.
Det är glesare mellan husen än i ett villaområde. (25 resp 110 m)
Med en riktigt stor tomt så kan man ju dela av den så att den fungerar som 2 tomter.

Det är lönsam energi att lägga.

Det är lönsam energi för dig. Sannolikt inte för mig, antagligen inte varken ekonomiskt eller vad gäller hur jag pallar med min fritid, intresse och familj. Kanske inte heller för ts+partner heller om de har tunga jobb.

 

[Inte_Ung]

Det är lönsam energi för dig. Sannolikt inte för mig, antagligen inte varken ekonomiskt eller vad gäller hur jag pallar med min fritid, intresse och familj. Kanske inte heller för ts+partner heller om de har tunga jobb.

Man får räkna på det där.
Och jämföra med alternativa inkomster.
Det som jag ser som den största fördelen med en hyresinkomst är att den kommer in även om jag blir sjuk eller låter bli att jobba av annan orsak. Det blir fler ekonomiska ben att stå på.
Jag behöver inte heller vara på plats och stället är inte tomt när jag åker bort.

 

[Inte_Ung]

Ja, jag vill som sagt inte flytta in permanent hos någon annan.

Det är ju bökigt, det är det.
Men kärleken gör ju litet som den vill och då kan det bli så ändå.
Jag kan nog bo vart som helst och hur som helst bara min sambo är där.

 

[Luff]

Jag övertalade min då 22-årige son att köpa ett litet skabbigt hus. Nu ett år senare är han rätt så nöjd. Han har i princip redan tjänat 100000 på det trots att han lagt ungefär lika mycket i renovering. Det gäller att börja klättra på bostadsstegen i tid.

 

[Amha]

Man får räkna på det där.
Och jämföra med alternativa inkomster.
Det som jag ser som den största fördelen med en hyresinkomst är att den kommer in även om jag blir sjuk eller låter bli att jobba av annan orsak. Det blir fler ekonomiska ben att stå på.
Jag behöver inte heller vara på plats och stället är inte tomt när jag åker bort.

Absolut. Det är bra att du hittat något som fungerar för dig och säkert uppskattat hos människor som behöver bostäder. För oss hade det dock sannolikt orsakat mer skada än nytta.

 

[vemsomhelst123]

@BernT Jag tycker inte heller att du är fattig (fel ordval) men jag kan däremot känna igen känslan av att alla andra har mycket mer pengar än en själv - trots att både du och jag egentligen är oerhört priviligierade.
Jag har en helt okej lön, flera månadslöner på banken, en lägenhet så lågt belånad att jag inte måste amortera och kommande arv som kommer att göra mig till kontantmiljonär.
Ändå räcker inte mina pengar för att kunna köpa ens det minsta och ruffigaste huset i områden jag kan tänka mig bo i, inte som singel.

Jag brukar få massiv kritik när jag öppet skriver att jag inte har lust att dejta någon som bor i hyresrätt och/eller inte kan/vill köpa ett gemensamt boende i framtiden, men jag har verkligen landat i att det är precis så jag känner. För mig är det allt eller inget. Träffar jag någon med hyfsad lön men som till skillnad från mig saknar kontantinsats så landar vi på ett lånelöfte på ungefär samma nivå som er - det vill säga, då blir vi hänvisade till områden jag egentligen inte är så sugen på att bo i och hus som kräver en hel del renovering.
Skulle jag däremot träffa någon med liknande ekonomiska förutsättningar som jag själv, ja, då breddar vi möjligheterna enormt och plötsligt förvandlas radhuset i ett halvtaskig förort till en 10-miljonersvilla i ett välbärgat område.

Om jag träffar någon jag vill leva med så vill jag inte vara särbo och jag kan heller inte tänka mig att någon flyttar in hos mig/jag flyttar in i någon annans hem. Jag vill köpa ett nytt, gemensamt boende som är större än det jag har idag och eftersom jag bor i samma stad som du så gäller det att det finns ekonomiska muskler.
Enda gången jag kan tänka mig att flytta in hos någon annan är om jag samtidigt kan hyra ut min lägenhet under en period i och med att jag skulle kunna tjäna närmare 10 000:- i månaden på det, pengar som kan komma till användning under senare flytt men att flytta in hos någon annan permanent? Aldrig.

Jag tror att du och jag är rätt lika där, allt eller inget. Jag tycker som sagt att fattig är helt fel ordval men jag tycker också att du får oförtjänt mycket kritik här, plus att jag tycker att det är riktigt fult i att som någon gjorde spekulera i huruvida du har diagnoser eller inte. Jag hoppas att ni hittar något fint hus

Jag kan förstå dig fullt ut. Jag hade kanske oxå tänkt så om jag varit singel. Det som blir lite provocerande för mig är ju ts ältande om att ”alla andra verkar kunna” och man ”förtjänar det när man kämpat”. Jag har kompisar som varit specialistläkare i flera år som inte kan köpa det ts vill ha, utan köpt en tomt, en lägenhet eller något annat på vägen. Och att ts inte kan ta till sig att de flesta, oavsett kämpainsats inte kan få drömboendet på första köpet. Alla kämpar väl på på ett eller annat sätt, och är man inte född med stekta sparvar flygandes i munnen, eller har drömmen om att bo någonstans där hus fortfarande är billiga, så behöver man jobba sig uppåt lite till med olika typer av kompromisser. Jag har aldrig kunnat köpa exakt det boende jag vill ha, och nu när jag har det hyfsat nära det jag vill känner jag inte att jag har råd att renovera nåt jag ändå kommer behöva renovera igen pga barn som ändå kommer förstöra .
Jag har sett ganska få inlägg i tråden som går hårt åt ts, däremot många som varit eller är i hennes sits och berättat hur man fått lösa det och flera som kommit med konstruktiva förslag.

 

[BernT]

Jag kan förstå dig fullt ut. Jag hade kanske oxå tänkt så om jag varit singel. Det som blir lite provocerande för mig är ju ts ältande om att ”alla andra verkar kunna” och man ”förtjänar det när man kämpat”. Jag har kompisar som varit specialistläkare i flera år som inte kan köpa det ts vill ha, utan köpt en tomt, en lägenhet eller något annat på vägen. Och att ts inte kan ta till sig att de flesta, oavsett kämpainsats inte kan få drömboendet på första köpet. Alla kämpar väl på på ett eller annat sätt, och är man inte född med stekta sparvar flygandes i munnen, eller har drömmen om att bo någonstans där hus fortfarande är billiga, så behöver man jobba sig uppåt lite till med olika typer av kompromisser. Jag har aldrig kunnat köpa exakt det boende jag vill ha, och nu när jag har det hyfsat nära det jag vill känner jag inte att jag har råd att renovera nåt jag ändå kommer behöva renovera igen pga barn som ändå kommer förstöra .
Jag har sett ganska få inlägg i tråden som går hårt åt ts, däremot många som varit eller är i hennes sits och berättat hur man fått lösa det och flera som kommit med konstruktiva förslag.

Jag kan väl visst ta till mig. Det betyder inte att min känsla av besvikelse försvinner på en sekund? För att en för mig okänd människa på internet säger ditten och datten. Tycker @Voeux skrev det bra. Och @Zinfernia med.

sen de som spekulerar i huruvida nån annan har diagnos osv det är ju bara för att trycka ner. Jag har ingen diagnos öht, så

 

[vemsomhelst123]

Jag kan väl visst ta till mig. Det betyder inte att min känsla av besvikelse försvinner på en sekund? För att en för mig okänd människa på internet säger ditten och datten. Tycker @Voeux skrev det bra. Och @Zinfernia med.

sen de som spekulerar i huruvida nån annan har diagnos osv det är ju bara för att trycka ner. Jag har ingen diagnos öht, så

Nä det håller jag med om är så jävla onödiga kommentarer. Jag förstår att du är besviken, men jag har svårt att förstå att du inte förstod att du skulle bli besviken. Om du förstår vad jag menar. Ingen har ju kunnat få det du vill ha typ någonsin (inte sen 80-90 talet iaf) utan att göra avkall på något först. Om man inte är född med bra förutsättningar (dvs föräldrar eller andra som kan sponsra)

 

[BernT]

Nä det håller jag med om är så jävla onödiga kommentarer. Jag förstår att du är besviken, men jag har svårt att förstå att du inte förstod att du skulle bli besviken. Om du förstår vad jag menar. Ingen har ju kunnat få det du vill ha typ någonsin (inte sen 80-90 talet iaf) utan att göra avkall på något först. Om man inte är född med bra förutsättningar (dvs föräldrar eller andra som kan sponsra)

För 4-5 år sen hade vi kunnat köpa för 6-7 miljoner i Torslanda utan problem. Det vet jag för jag såg bostäder på hemnet då för det priset och långt under. Så då tänkte iaf jag att okej då behöver vi få ihop dessa pengar och sen kan vi köpa något där. Men istället skenade ju priserna.

Klart man blir besviken då när det väl är dags och det inte alls går. Sen löser det sig antagligen, jag tar ett till jobb och jobbar röven av mig ett tag till bara.