Något är väldigt, väldigt fel. Jag har inget tålamod, tål inte att uppfostras av andra, tål inte att bli hullbedömd, tål inte att bli väckt av en katt före fem på morgonen och tål inte lukten av kattmat som jag upplever förvandlar hela huset till en sanitär olägenhet.
Tydligen är jag ett sådant jävla praktarsle att jag inte är vatten värd. Jag måste stå ut, stå ut, stå ut och bita ihop lite till, men förmår inte att leva upp till kraven. När jag kom hem från stallet hade mina båda syskon och min mamma dragit härifrån. De sa inget om att de skulle åka. De bara försvann.
Och nu tänker jag väldigt, väldigt destruktivt.